FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
HENRIK SAUGMANDSGAARD ØE
föredraget den 26 januari 2017(1)
Mål C‑29/16
HanseYachts AG
mot
Port d’Hiver Yachting SARL,
Société Maritime Côte d’Azur,
Compagnie Generali IARD SA
(begäran om förhandsavgörande från Landesgericht Stralsund (Stralsunds regionala domstol, Tyskland))
”Begäran om förhandsavgörande – Domstols behörighet på privaträttens område – Förordning (EG) nr 44/2001 – Artikel 27 – Litispendens – Fastställelse av domstol vid vilken talan först väckts – Artikel 30 led 1 – Stämningsansökan eller motsvarande handling – Begrepp – Begäran om sakkunnigutlåtande, före en eventuell rättsprocess, i syfte att bevara eller fastställa bevis avseende omständigheter som kan utgöra grund för en senare talan vid domstol – Talan i huvudsaken som därefter väcks vid en domstol i samma medlemsstat”
I – Inledning
1. Begäran om förhandsavgörande från Landgericht Stralsund (Stralsunds regionala domstol, Tyskland) avser rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område,(2) i synnerhet tolkningen av artikel 30 led 1 i förhållande till artikel 27.(3)
2. Begäran har framställts i samband med en tvist mellan ett tyskt bolag och ett antal franska bolag. Tvisten avser huruvida det förstnämnda bolaget kan avkrävas ansvar till följd av ett haveri med en båt som bolaget tillverkat och sedan sålt till ett av de sistnämnda bolagen. Nämnda haveri gav upphov till en rad rättsprocesser vid domstolar i olika medlemsstater.
3. Först lämnades en ansökan in till fransk domstol av den ursprungliga köparen till den berörda båten. Ansökan avsåg en begäran om sakkunnigutlåtande i syfte att, före en eventuell rättsprocess, fastställa bevis avseende omständigheter som kunde utgöra grund för en senare talan vid domstol, i enlighet med artikel 145 i Code de procédure civile (den franska civilprocesslagen). En sådan utredningsåtgärd brukar kallas in futurum (för framtida behov).(4)
4. Efter det att sakkunnigutlåtandet hade ingetts, vilket inträffade tre år senare, väckte den tyska konstruktören och säljaren talan vid den hänskjutande domstolen om negativ fastställelse, i syfte att få fastställt att svarandena i det nationella målet inte kunde göra gällande någon rätt gentemot käranden i förhållande till den aktuella båten. Några veckor senare väckte den ursprungliga köparen en annan talan i huvudsaken(5) vid en annan fransk domstol. Syftet med den talan var att erhålla ersättning för den påstådda skadan och för kostnaderna för sakkunnigutlåtandet.
5. Den hänskjutande domstolen undrar om den borde vilandeförklara målet i egenskap av ”domstol utom den vid vilken talan först väckts” i enlighet med artikel 27 i förordning nr 44/2001, trots att den sistnämnda talan väcktes efter det att talan väcktes vid den hänskjutande domstolen. Skälet till detta är det förfarande för bevisupptagning som inleddes i Frankrike flera år innan talan väcktes vid den hänskjutande domstolen. Den hänskjutande domstolen anser nämligen att denna bevisupptagning skulle kunna anses utgöra en helhet med den talan i huvudsaken som sedan väcktes i samma medlemsstat, såvitt denna talan skulle kunna bilda en materiell kontinuitet med bevisupptagningen.
6. Den hänskjutande domstolen vill således att domstolen ska fastställa, för det fall det föreligger litispendens, om den handling genom vilken ansökan gjordes till den domstol i en medlemsstat som beslutade om bevisupptagning före en eventuell rättsprocess kan utgöra en ”stämningsansökan eller motsvarande handling” i den mening som avses i artikel 30 led 1 i denna förordning, mot bakgrund av den talan i huvudsaken som sedan väcktes vid en annan domstol i samma medlemsstat.
7. Jag anser, mot bakgrund av vad som anförs nedan, att artiklarna 27 och 30 i förordning nr 44/2001 ska tolkas tillsammans och att den fråga som ställts i detta mål ska besvaras nekande.
II – Tillämpliga bestämmelser
A – Unionsrätt
8. Förordning nr 44/2001 är tidsmässigt tillämplig i detta mål.(6)
9. I skäl 15 anges följande: ”För att rättskipningen skall fungera väl, måste man minimera möjligheten för samtidiga förfaranden och se till att oförenliga domar inte meddelas i två medlemsstater. Det måste finnas klara och effektiva regler för att avgöra frågor om litispendens och mål som har samband med varandra och för att undanröja problem som härrör från nationella skillnader när det gäller att fastställa vid vilken tidpunkt talan väckts. Den tidpunkten bör ges en autonom definition i denna förordning.”
10. I kapitel II i förordning nr 44/2001, som avser ”Domstols behörighet”, finns avsnitt 9, som har rubriken ”Litispendens och mål som har samband med varandra”.
11. I artikel 27 i förordningen, som ingår i detta avsnitt, föreskrivs följande:
”1. Om talan väcks vid domstolar i olika medlemsstater rörande samma sak och målen gäller samma parter, skall varje domstol utom den vid vilken talan först väckts självmant låta handläggningen av målet vila till dess att det har fastställts att den domstol vid vilken talan först väckts är behörig.
2. När det har fastställts att den domstol vid vilken talan först väckts är behörig, skall övriga domstolar självmant avvisa talan till förmån för den domstolen.”
12. I samma avsnitt 9 finns artikel 30 led 1 som har följande lydelse:
”I detta avsnitt skall talan anses ha väckts vid en domstol
1) när stämningsansökan eller motsvarande handling har ingivits till domstolen, förutsatt att käranden sedan inte har underlåtit att vidta de mått och steg som han var skyldig att vidta för att få delgivningen av svaranden verkställd...”
13. I avsnitt 10 i nämnda kapitel, med rubriken ”Interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder”, anges följande i artikel 31: ”Interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder, som kan vidtas enligt lagen i en medlemsstat, får begäras hos domstolarna i den staten, även om domstol i en annan medlemsstat är behörig att pröva målet i sak enligt denna förordning.”
B – Fransk rätt
14. Artikel 145 i civilprocesslagen ingår i första boken, med rubriken ”Gemensamma bestämmelser för alla domstolar”, avdelning VII, med rubriken ”Domstolars bevishantering”, underavdelning II, med rubriken ”Utredningsåtgärder”. I artikeln föreskrivs följande: ”Om det finns berättigade skäl att före en eventuell process bevara eller fastställa bevisning om de faktiska omständigheter som kan vara avgörande för tvistens lösning, kan rätten besluta om sådana utredningsåtgärder som är lagligt tillåtna, på ansökan av en berörd person, antingen direkt eller efter det att motparten beretts tillfälle att yttra sig”.
III – Tvisten i det nationella målet, begäran om förhandsavgörande och förfarandet vid domstolen
15. Av beslutet om hänskjutande och de handlingar som ingetts till domstolen framgår att HanseYachts AG är ett bolag som bygger och säljer båtar och är etablerat i Greifswald (Tyskland), en ort som hör till den hänskjutande domstolens domkrets.
16. Genom avtal av den 14 april 2010 sålde HanseYachts en motorbåt till Port d’Hiver Yachting SARL, ett bolag med säte i Frankrike. Motorbåten var byggd av HanseYachts och levererades den 18 maj 2010 i Greifswald. Därefter transporterades den till Frankrike.
17. Båten såldes sedan av Port d´Hiver Yachting till Société Maritime Côte d’Azur (nedan kallat SMCA). Även det bolaget är etablerat i Frankrike.
18. Den 1 augusti 2011 ingick HanseYachts och Port d´Hiver Yachting ett distributionsavtal med en prorogationsklausul, enligt vilken domstolarna i Greifswald skulle vara behöriga. I avtalet angavs att tysk lag var tillämplig materiell rätt och att nämnda avtal ersatte alla tidigare skriftliga eller muntliga överenskommelser mellan parterna.
19. I augusti 2011 havererade en av båtens motorer, varpå SMCA inkom med en ansökan den 22 september 2011 vid handelsdomstolen i Marseille (Frankrike), avseende åtgärder gentemot Port d´Hiver Yachting. Syftet var att begära ett sakkunnigutlåtande före en eventuell rättsprocess i enlighet med artikel 145 i civilprocesslagen. Yrkandet riktades även mot Volvo Trucks France, i egenskap av tillverkare av dessa motorer.
20. Compagnie Generali IARD SA (nedan kallat Generali IARD), Port d´Hiver Yachtings försäkringsgivare, intervenerade frivilligt i förfarandet år 2012. Under 2013 kom även HanseYachts att delta i förfarandet, i egenskap av tillverkare av den berörda båten.
21. Den sakkunnige som Marseilles handelsdomstol utsett lämnade sitt slutliga utlåtande den 18 september 2014.
22. Den 21 november 2014 väckte HanseYachts talan om negativ fastställelse vid Landgericht Stralsund (Stralsunds regionala domstol) i syfte att få fastställt att Port d´Hiver Yachting, SMCA och Generali IARD inte hade någon fordran att gentemot HanseYachts i förhållande till den aktuella båten.
23. Den 15 januari 2015 väckte SMCA talan mot Port d’Hiver Yachting, Volvo Trucks France och HanseYachts vid Tribunal de commerce de Toulon (Toulons handelsdomstol, Frankrike), för att de solidariskt skulle förpliktas att ersätta den skada som SMCA påstod sig ha lidit till följd av det omtvistade haveriet och att ersätta SMCA för kostnaderna för sakkunnigutlåtandet.
24. Svarandena i det nationella målet anförde en invändning om litispendens med stöd av artikel 27 i förordning nr 44/2001, och därför undrar den hänskjutande domstolen om den, i egenskap av ”domstol utom den vid vilken talan först väckts” enligt punkt 1 i nämnda artikel ska låta målet vila till dess att det fastställts att Toulons handelsdomstol är behörig,(7) eller om den tvärtom kan anses vara den ”domstol vid vilken talan först väckts” i den mening som avses i denna bestämmelse, förklara att talan i huvudsaken kan tas upp till prövning(8) och sedan pröva om talan är välgrundad.
25. Den hänskjutande domstolen anser att det sistnämnda alternativet bör väljas om domstolen finner att talan vid de franska domstolarna väcktes först i och med stämningsansökan i huvudsaken vid Toulons handelsdomstol, vilken ingavs år 2015 och därmed efter det att talan väcktes vid den hänskjutande domstolen år 2014.
26. Däremot måste det första alternativet väljas om domstolen finner att den ”stämningsansökan eller motsvarande handling”, genom vilken talan ska anses ha väckts vid fransk domstol, i den mening som avses i artikel 30 led 1 i förordning nr 44/2001, inte utgörs av nämnda stämningsansökan utan av den begäran om sakkunnigutlåtande som ingavs redan år 2011 vid Marseilles handelsdomstol.
27. Den hänskjutande domstolen anser att villkoren för litispendens i artikel 27.1 i denna förordning är uppfyllda, i den del talan i huvudsaken vid Toulons handelsdomstol och talan vid den hänskjutande domstolen berör samma parter och både har samma föremål och samma grund.
28. Mot den bakgrunden beslutade Landgericht Stralsund (Stralsunds regionala domstol), genom beslut av den 8 januari 2016 som inkom till domstolen den 18 januari 2016, att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till domstolen:
”När det i en medlemsstats processrätt föreskrivs ett förfarande för fristående bevisupptagning, i vilken domstolen begär in ett sakkunnigutlåtande (i det aktuella fallet expertise judiciaire enligt fransk rätt), och när en sådan fristående bevisupptagning genomförs i denna medlemsstat och en talan rörande sakfrågan därefter väcks i samma medlemsstat på grundval av resultatet av denna bevisupptagning, utgör då redan den handling genom vilken bevisupptagningen utom huvudförhandling inletts en ’stämningsansökan eller motsvarande handling’ i den mening som avses i artikel 30 led 1 i förordning (EG) nr 44/2001? Eller ska endast den handling genom vilken talan väcktes i sak anses utgöra en ’stämningsansökan eller motsvarande handling’?”
29. HanseYachts, Port d’Hiver Yachting, SMCA och Generali IARD och Europeiska kommissionen har yttrat sig skriftligen. Den franska regeringen har lämnat ett skriftligt svar på domstolens frågor, i enlighet med artikel 61.1 i domstolens rättegångsregler. Någon förhandling har inte hållits.
IV – Bedömning
A – Inledande synpunkter
30. Innan jag går in på den materiella prövningen av tolkningsfrågan vill jag föra fram några synpunkter angående gränserna för den prövning som domstolen ska företa.
31. I det nu aktuella målet ankommer det inte på domstolen att pröva frågan om den hänskjutande domstolens respektive Toulons handelsdomstols internationella behörighet, trots vad som angetts av den hänskjutande domstolen i detta avseende(9) och trots förbehåll i detta hänseende av vissa av de parter som yttrat sig till domstolen. Skälet är framför allt att det i det aktuella målet finns en prorogationsklausul.(10)
32. Det ankommer på var och en av de nationella domstolarna att uttala sig om den egna behörigheten, med hänsyn till de omständigheter som ligger bakom tvisten i det nationella målet och i enlighet med de behörighetsregler som följer av unionsrätten, i detta fall enligt bestämmelserna i förordning nr 44/2001, så som de tolkats i domstolens praxis.(11)
33. Regeln för att lösa situationer med litispendens i artikel 27 i förordning nr 44/2001 är inte avsedd att fastställa någon skillnad, eller hierarki, mellan de olika behörighetsgrunderna enligt nämnda förordning. Denna processregel, som innebär att företräde ska ges för den eventuella behörigheten hos den domstol vid vilken talan väckts först, grundar sig enbart på den kronologiska ordning i vilken talan väckts vid de olika aktuella domstolarna.(12)
34. Enligt fast rättspraxis ankommer det dessutom enbart på den hänskjutande domstolen att mot bakgrund av omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till domstolen.(13)
35. Mot bakgrund av de omständigheter i det nationella målet som den hänskjutande domstolen redogjort för – inte minst med hänsyn till var egendomen i fråga tycks ha levererats av konstruktören och säljaren (HanseYachts) till den första köparen (Port d´Hiver Yachting)(14) – finns det inte någon direkt anledning att anse att ett beslut av den hänskjutande domstolen genom vilket den förklarar sig internationellt behörig, åtminstone med avseende på nämnda parter, skulle vara uppenbarligen ogrundat, och att tolkningsfrågan skulle vara irrelevant och inte ändamålsenlig för att avgöra tvisten.(15)
36. Mot bakgrund av de olika synpunkter som lämnats av den hänskjutande domstolen och de parter som yttrat sig om tillämpliga nationella rättsregler i det aktuella fallet, i synnerhet beträffande rättsordningen för utredningsåtgärder för framtida behov enligt artikel 145 i civilprocesslagen, vill jag understryka att domstolen inte kan avgöra frågan om den exakta tolkningen av bestämmelser i en medlemsstats nationella lagstiftning.(16)
37. I samband med en begäran om förhandsavgörande är domstolen nämligen endast behörig att tolka eller pröva giltigheten av sådana unionsrättsakter som anges i artikel 267 FEUF.(17) Domstolen, som ska ge den nationella domstolen ett användbart svar så att den ska kunna avgöra det nationella målet, är emellertid behörig att, i en anda av samarbete och mot bakgrund av de uppgifter den förfogar över, lämna de upplysningar som domstolen finner nödvändiga.(18) När osäkerhet kvarstår om den exakta innebörden av de berörda nationella bestämmelserna, ska domstolen försöka uttala sig med hänsyn tagen till den omständigheten.(19)
38. Slutligen har domstolen flera gånger slagit fast att begreppen i förordning nr 44/2001 i princip ska tolkas självständigt, det vill säga mot bakgrund av målen för bestämmelserna i denna rättsakt och inte utifrån medlemsstaternas rättsordningar, för att säkerställa att dessa bestämmelser tillämpas på ett enhetligt sätt.(20) Behörighetsreglerna i nämnda förordning, i synnerhet i artiklarna 27 och 30, ska således tolkas oberoende av vilka begrepp som använts av lagstiftaren eller som förekommer i rättspraxis i dessa stater(21) och oberoende av de särskilda omständigheterna i det nationella målet.(22)
B – Innebörden av den fråga som ställts till domstolen
39. Den hänskjutande domstolen har ställt tolkningsfrågan till domstolen för att få klarhet i huruvida den handling som initierar ett bevisupptagningsförfarande, för det fall det i en medlemsstats lagstiftning föreskrivs ett bevisupptagningsförfarande genom vilket ett sakkunnigutlåtande kan erhållas före en eventuell rättsprocess och en talan i huvudsaken sedan väcks i samma stat vilken grundar sig på utfallet av nämnda förfarande och berör samma parter, ska betraktas som en ”stämningsansökan eller liknande handling”, i den mening som avses i artikel 30 led 1 i förordning nr 44/2001, eller om denna beteckning endast kan avse den handling genom vilken talan väcks i huvudsaken.
40. Den hänskjutande domstolen tycks luta åt det första synsättet, vilket motsvarar det resonemang som förts av de tre svarandena i det nationella målet. HanseYachts och kommissionen har valt det andra synsättet,(23) vilket enligt min mening är den riktiga tolkningen.
41. I likhet med kommissionen anser jag, av de skäl som anges nedan, att domstolen måste omformulera den fråga som ställts till den.
42. Inom ramen för det i artikel 267 FEUF inrättade samarbetet mellan de nationella domstolarna och EU-domstolen ankommer det på domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, så att den kan avgöra det mål som är anhängigt vid den. I detta syfte åligger det domstolen att i förekommande fall omformulera de frågor som har ställts till den.(24) Domstolen ska också, utifrån samtliga uppgifter som den hänskjutande domstolen tillhandahållit, särskilt skälen till begäran om förhandsavgörande, utläsa vilka omständigheter som omfattas av unionsrätten och som påkallar en tolkning, oavsett om den hänskjutande domstolen har hänvisat till dessa bestämmelser i tolkningsfrågorna.(25)
43. I detta fall hindrar inte den omständigheten att tolkningsfrågan formellt endast avser artikel 30 led 1 i förordning nr 44/2001 att domstolen tillhandahåller de tolkningsuppgifter avseende unionsrätten som kan göra det möjligt för den hänskjutande domstolen att avgöra målet.
44. Av skälen till begäran om förhandsavgörande framgår att den hänskjutande domstolen, för att avgöra om den är skyldig att vilandeförklara målet i enlighet med artikel 27 i förordning nr 44/2001, behöver veta om den, i ett sådant fall som tvisten i det nationella målet, ska anse sig vara en domstol ”utom den vid vilken talan först väckts”, i den mening som avses i den bestämmelsen, med hänsyn till när – vilket domstolen ska fastställa mot bakgrund av nämnda artikel 30 – den anser att en talan med samma föremål och samma grund väcktes mellan samma parter vid en fransk domstol. Därför anser jag att det finns anledning att tolka artiklarna 27 och 30 i förordningen i förening.
45. Däremot finns det ingen anledning att i det nu aktuella målet definiera begreppet ”[i]nterimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder” i den mening som avses i artikel 31 i förordning nr 44/2001, eftersom den hänskjutande domstolen endast har berört möjligheten att tolka artikel 30 i förordningen analogt med domstolens praxis rörande detta begrepp i slutet av beslutet om hänskjutande.(26)
46. Mot den bakgrunden anser jag att begäran om förhandsavgörande ska anses syfta till att, i händelse av litispendens, fastställa om tidpunkten då ett förfarande för bevisupptagning innan en eventuell rättsprocess inleds kan betraktas som den tidpunkt då ”talan [ska] anses ha väckts”, i den mening som avses i artikel 30 led 1 i förordning nr 44/2001, vid en domstol som ska pröva en talan i huvudsaken som väckts i samma medlemsstat efter bevisupptagningen, i och med att bevisupptagningen och den efterföljande talan i huvudsaken skulle kunna utgöra ett och samma förfarande.
47. Om domstolen, vilket jag föreslår, underkänner denna tolkning, innebär det konkret att en domstol i en annan medlemsstat vid vilken talan, precis som i det nationella målet, väckts i sak efter den avslutade bevisupptagningen men före nämnda talan i huvudsaken, ska betraktas som den ”domstol vid vilken talan först väckts” i den mening som avses i artikel 27 i denna förordning.
48. Innan jag går in på den tolkning som egentligen begärts, vill jag bekräfta den hänskjutande domstolens ursprungliga konstaterande, att litispendens kan föreligga, i enlighet med den sistnämnda artikeln, under sådana omständigheter som de som är aktuella i det nationella målet.
C – Huruvida litispendens kan föreligga mot bakgrund av artikel 27 i förordning nr 44/2001
49. Skälet till begäran om förhandsavgörande är att Landgericht Stralsund (Stralsunds regionala domstol) har utgått från att den talan som väckts vid den domstolen kan hamna i konflikt med den talan i huvudsaken som väckts vid Toulons handelsdomstol och att reglerna om litispendens i artikel 27 i förordning nr 44/2001 innebär att den tyska domstolen måste vilandeförklara målet i egenskap av ”domstol utom den vid vilken talan först väckts”, såvitt nämnda talan kan anses ha väckts redan när bevisupptagningsförfarandet inleddes vid Marseilles handelsdomstol, med vilket den i så fall bildar en helhet.
50. Däremot tycks den hänskjutande domstolen inte anse sig skyldig att vilandeförklara målet på grund av litispendens, för det fall de båda franska förfarandena i stället ska ses som två separata förfaranden. Mot bakgrund av de unionsrättsliga omständigheter som jag utvecklar nedan, anser jag att det är uteslutet att den hänskjutande domstolen skulle vara skyldig att vilandeförklara målet i detta fall, i och med att den franska talan i huvudsaken – om den ses isolerat – väcktes efter den tyska talan i huvudsaken. Dessutom hade det franska bevisupptagningsförfarandet inte samma grund och samma föremål som den sistnämnda talan och var för övrigt redan avslutat då den talan väcktes.
51. Artikel 27 i förordning nr 44/2001 reglerar nämligen enbart sådan litispendens då talan har väckts vid domstolar i olika medlemsstater i samtidiga mål som kan ge upphov till oförenliga domar,(27) det vill säga ”[o]m talan väcks vid domstolar i olika medlemsstater rörande samma sak och målen gäller samma parter”. Domstolen har redan vid flera tillfällen angett hur detta villkor med de tre kriterierna avseende samma parter, samma föremål och samma grund ska tolkas.(28) Domstolen har understrukit att de sistnämnda begreppen ska definieras självständigt, utifrån systematiken och målen i nämnda förordning.(29)
52. Beträffande det första av dessa tre kumulativa kriterier följer det av domstolens praxis att det är uppfyllt om parterna är desamma i de två konkurrerande målen, oaktat den omständigheten att de kan ha olika ställning i de båda målen.(30)
53. I det nu aktuella fallet saknar det betydelse att den part som är kärande vid de franska domstolarna, SMCA, är svarande vid den hänskjutande domstolen, och tvärtom vad beträffar HanseYachts.(31) Det har inte heller någon betydelse att parterna som i det nu aktuella fallet inte är helt, utan bara delvis, desamma. I ett sådant fall är emellertid den domstol vid vilken talan inte väckts först endast skyldig att förklara sig sakna behörighet om parterna i tvisten vid den domstolen även är parter i det mål som inleddes tidigare, varvid förfarandet mellan övriga parter kan fortsätta vid den domstolen.(32)
54. Beträffande kriteriet att grunden ska vara densamma har domstolen angett att det sistnämnda begreppet ska anses omfatta ”de faktiska omständigheter och de rättsregler som åberopas till stöd för talan”.(33) Villkoret om att föremålet ska vara detsamma, vilket definieras som ”syftet med talan”(34) – i vid bemärkelse(35) –, behandlas ibland tillsammans med det föregående kriteriet i domstolens praxis.(36)
55. Så som den hänskjutande domstolen har angett, följer det i det nu aktuella fallet av nämnda rättspraxis att de båda sistnämnda kriterierna är uppfyllda, i den del som avser en potentiell litispendens mellan en talan om fastställelse av en svarandes ansvar för en skada och denna svarandes förpliktelse att betala skadestånd, så som den talan som väcktes vid Toulons handelsdomstol mot bland annat HanseYachts, och en talan som samma svarande väckt i syfte att få fastställt att vederbörande inte är ansvarig för nämnda skada, så som den talan som HanseYachts väckt vid Landgericht Stralsund (Stralsunds regionala domstol), eftersom dessa mål är varandras motsatser.(37)
56. Detta konstaterande påverkar emellertid inte svaret på den hänskjutande domstolens mer specifika fråga om den ska betrakta sig som en ”domstol utom den vid vilken talan väckts först”, i den mening som avses i artikel 27 jämförd med artikel 30 i förordning nr 44/2001, till följd av en eventuell sammanslagning av ett förfarande för bevisupptagning i en annan medlemsstat med en talan i huvudsaken som sedan väcktes i samma stat. Jag ställer mig inte bakom det resonemanget.(38)
57. För fullständighetens skull vill jag förtydliga att jag anser att det inte är möjligt att fastställa att grunden och föremålet är desamma för en talan i huvudsaken, som den i det nationella målet avseende fastställande av avsaknad av civilrättsligt ansvar, och för ett bevisupptagningsförfarande före en eventuell rättsprocess, som förfarandet vid Marseilles handelsdomstol avseende ett sakkunnigutlåtande, även om omständigheterna bakom de två målen är desamma. Enligt min mening kan grunden och föremålet inte vara desamma i detta fall, i och med att det finns en grundläggande skillnad mellan såväl de rättsregler som kärandena anfört som deras syften med de olika typerna av förfaranden, oberoende av de specifika omständigheterna i det aktuella fallet.
58. Det aktuella bevisupptagningsförfarandet avser nämligen, så som kommissionen har framhållit, enbart ett beslut om en utredningsåtgärd för framtida behov, vilken syftar till att före en eventuell rättegång bevara eller fastställa bevisning avseende omständigheter som eventuellt kan föranleda en talan i huvudsaken i ett senare skede. Ett sådant förfarande kan visserligen vara kontradiktoriskt(39) men slutresultatet – i det nu aktuella fallet, ett sakkunnigutlåtande – medför emellertid ingen materiell bedömning av föreliggande rättigheter – i detta fall i fråga om civilrättsligt ansvar. Omvänt syftar en sådan talan i huvudsaken som den som väckts vid den hänskjutande domstolen till en fastställelse av att käranden inte har något ansvar beträffande skador till följd av haveriet med den båt som käranden sålt. Kärandens syfte är därmed att erhålla ett materiellt beslut om rättigheter för att få ett slut på tvisten. Följaktligen tycks risken för oförenliga beslut, som ligger till grund för litispendensmekanismen i artikel 27 i förordning nr 44/2001, obefintlig vid förfaranden med så pass olika föremål.
59. De sålunda fastställda grundläggande skillnaderna mellan ett bevisupptagningsförfarande före en eventuell rättsprocess och en talan i huvudsaken med stöd av resultatet av detta förfarande talar enligt min mening mot möjligheten att, så som den hänskjutande domstolen övervägt, medge att den handling genom vilken det förstnämnda förfarandet inleddes även utgör den handling genom vilken den sistnämnda talan väcktes.
D – Huruvida en handling genom vilken ett bevisupptagningsförfarande före en eventuell rättsprocess inleds kan jämställas med den handling genom vilken en efterföljande talan väcks i huvudsaken mot bakgrund av artikel 30 i förordning nr 44/2001
60. Domstolen har redan tolkat artikel 30 i förordning nr 44/2001 jämförd med artikel 27 i samma förordning. Domstolen framhöll då att det i nämnda förordning inte preciseras under vilka omständigheter det ska anses ”fastställt” att den domstol vid vilken talan först väckts är behörig, i den mening som avses i artikel 27. Artikel 27 innehåller en processuell regel som bygger på i vilken kronologisk ordning talan har väckts vid de berörda domstolarna, men i artikel 30 ges en enhetlig och självständig definition av den tidpunkt vid vilken talan ”ska anses ha väckts” vid en domstol vid tillämpningen av bestämmelserna om litispendens i denna förordning.(40)
61. Som framgår av inledande orden i artikel 30 i förordning nr 44/2001 gäller den materiella bestämmelsen i artikeln samtliga bestämmelser i avsnitt 9 i denna förordning, det vill säga inte endast bestämmelserna om litispendens i artikel 27, utan även bestämmelserna i artikel 28 om mål som har samband med varandra och bestämmelserna i artikel 29 om det särskilda fallet då talan väckts vid flera domstolar som är exklusivt behöriga. Tolkningen av nämnda artikel 30 bör följaktligen anpassas till alla dessa olika fall.
62. För att i det nu aktuella målet motivera den breda tolkning som den hänskjutande domstolen föreslår, att låta bevisupptagningsförfarandet ingå i det efterföljande förfarandet i huvudsaken i samma medlemsstat, har den hänskjutande domstolen i första hand hämtat argument från texten i artikel 30 i förordning nr 44/2001. Av den artikeln följer att talan kan anses ha väckts inte bara genom en ”stämningsansökan” utan även genom en ”motsvarande handling”. En sådan motsvarande handling skulle enligt den hänskjutande domstolen kunna vara den handling genom vilken talan väcktes vid den domstol som beslutade om den aktuella utredningsåtgärden för framtida behov.
63. Förarbetena till förordning nr 44/2001 ger ingen vägledning med avseende på detta alternativ. Samma formulering fanns redan i artikel 19.1 och 19.4 i förordning nr 1348/2000,(41) vars lydelse inspirerades av ett internationellt instrument.(42) Mot bakgrund av vad som anges om begreppet ”motsvarande handling” i den mening som avses i den sistnämnda förordningen(43) och domstolens bedömning i en dom avseende Brysselkonventionen,(44) kan det resonemang som anförts av den hänskjutande domstolen knappast godtas.
64. Framför allt är nämnda artikel 30 formulerad i singularis, vilket enligt min mening gör att resonemanget inte kan godtas. I artikeln definieras nämligen den tidpunkt vid vilken ”talan [ska] anses ha väckts”. Såväl i led 1 som i led 2 anges ”[n]är stämningsansökan eller motsvarande handling har ingivits till domstolen” i fråga,(45) i motsats till andra bestämmelser i samma förordning där alla domstolar i en medlemsstat avses.(46)
65. Denna terminologiska detalj är inte utan betydelse, i synnerhet mot bakgrund av sådana omständigheter som de som är aktuella i det aktuella målet, där den franska domstol vid vilken bevisupptagningsförfarandet inleddes inte är samma domstol som den där talan i huvudsaken väcktes, vilken skulle anses utgöra en del av kontinuiteten i nämnda förfarande. Den omständigheten att dessa två domstolar finns i samma medlemsstat har ingen betydelse med avseende på regeln om fastställande av tidpunkten vid vilken talan väckts vid en viss domstol i nämnda artikel 30.
66. I andra hand har den hänskjutande domstolen anfört att artikel 30 i förordning nr 44/2001 syftar till att förhindra att parterna inte genom missbruk drar fördel av processuella skillnader inom unionen. Den risk för ”torpedering” som angetts av den hänskjutande domstolen är visserligen inte utesluten,(47) i synnerhet inte vid en talan om negativ fastställelse, så som i det nationella målet.(48) Jag anser emellertid att ”forum shopping” i sig inte är förbjuden enligt förordning nr 44/2001 och att HanseYachts processuella handlande i det nu aktuella målet inte kan betraktas som missbruk.
67. Det följer av skäl 15 i förordning nr 44/2001(49) och av förarbetena till förordningen(50) att huvudsyftet vid antagandet av artikel 30 i förordningen var att minska problem och rättsliga osäkerheter till följd av de stora skillnader som förelåg mellan medlemsstaternas lagstiftningar beträffande tidpunkten för när talan anses ha väckts vid en domstol. Därför infördes en materiell bestämmelse för att på ett enkelt och enhetligt sätt fastställa den tidpunkten.(51)
68. De två kategorierna av kriterier i artikel 30.1 och 30.2 bildar en enhetlig mekanism som, precis som HanseYachts har angett, hindrar att begreppen i artikeln tolkas genom hänvisningar till innehållet i olika nationella bestämmelser.(52) Jag förespråkar således ett icke extensivt synsätt när det gäller vilken betydelse som ska tillskrivas bestämmelserna i nämnda artikel 30, för att rätta sig efter de mål om enhetlighet och rättssäkerhet som eftersträvas genom dessa bestämmelser.(53)
69. Den hänskjutande domstolen har även anfört några praktiska aspekter till stöd för sitt resonemang, som jag inte finner övertygande. Den hänskjutande domstolen har anfört att det sakkunnigutlåtande som en fransk domstol i det nu aktuella fallet beslutade om skulle ge ett bättre svar på de materiella rättsfrågor som kan uppstå vid ett förfarande i huvudsaken i Frankrike och att kostnader för en eventuell utfrågning av en sakkunnig i Tyskland borde undvikas. Jag anser att de svårigheterna är långt ifrån oöverkomliga och att sådana överväganden inte får väga tyngre än dem avseende såväl lydelsen som målet i artikel 30 i förordning nr 44/2001, vilka jag redogör för ovan.
70. Om domstolen, som jag förespråkar,(54) finner att ett bevisupptagningsförfarande före en eventuell rättsprocess inte har samma grund och samma föremål som en talan i huvudsaken, i den mening som avses i artikel 27 i nämnda förordning, har jag för övrigt svårt att se att den handling som inledde detta förfarande ändå skulle kunna betraktas som en ”stämningsansökan eller liknande handling” i den mening som avses i artikel 30, i en talan i huvudsaken som väcks efter resultaten av det förfarandet.
71. Uppgifterna från det nationella målet gör det ännu tydligare att det inte rör sig om någon processrättslig enhet. Som både den franska regeringen och kommissionen har påpekat visar nämligen själva lydelsen i artikel 145 i civilprocesslagen att argumentet att det finns en materiell kontinuitet mellan det bevisupptagningsförfarande som föreskrivs i nämnda artikel och det efterföljande förfarandet i huvudsaken inte håller, eftersom det uttryckligen anges i denna bestämmelse att en sådan talan om utredningsåtgärder ska väckas just ”före en eventuell rättsprocess”, och inte i samband med en talan i domstol.(55)
72. Denna bedömning styrks av den omständigheten att följderna av en utredningsåtgärd för framtida behov, i det nu aktuella fallet att ett sakkunnigutlåtande beaktades, inte härrör från den domstol som beslutade om denna åtgärd. Så som den franska regeringen har angett avslutar nämligen den domstolen i princip målet när den beslutar att gilla eller ogilla yrkandet om en sådan åtgärd. Nämnda beslut har dessutom ingen rättskraft i det nationella målet.(56)
73. Dessutom behöver det inte nödvändigtvis vara så att talan i huvudsaken väcks efter bevisupptagningen. Den berörda parten, som inte har någon skyldighet att vidta rättsliga åtgärder, kan efter utredningsåtgärden föredra att göra upp i godo eller att avstå från att väcka talan mot motparten. Även om talan väcks i huvudsaken, kan denna talan väckas vid en annan domstol, som i det nu aktuella fallet. Marseilles handelsdomstol beslutade om sakkunnigutlåtandet medan talan i huvudsaken väcktes vid Toulons handelsdomstol.(57)
74. Jag anser, i likhet med HanseYachts och kommissionen, att bestämmelsen om vilandeförklaring med avseende på preskription i artikel 2239 i den franska civillagen,(58) vilken den hänskjutande domstolen och Port d´Hiver Yachting anfört som stöd för att göra gällande att det finns ett direkt samband mellan en utredningsåtgärd för framtida behovoch en talan i huvudsaken som väckts senare, påverkar inte vad som anförs ovan, i och med att denna bestämmelse inte styrker den påstådda processrättsliga enheten.(59)
75. Således anser jag inte att det finns någon sådan kontinuitet som anförts av den hänskjutande domstolen i ett sådant fall. Den hänskjutande domstolen tycks för övrigt medge att bevisupptagningsförfarandet i fråga är rättsligt fristående från talan i huvudsaken, i synnerhet mot bakgrund av artikel 145 i civilprocesslagen,(60) eftersom den själv, bland annat i tolkningsfrågan, betecknar det förstnämnda förfarandet som ”självständigt” i förhållande till det andra.
76. Mot bakgrund av samtliga dessa omständigheter anser jag att artikel 27 jämförd med artikel 30 i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att en talan i huvudsaken som väcks i en medlemsstat till följd av resultatet av en utredningsåtgärd för framtida behov inte kan anses ha väckts då förfarandet avseende utredningsåtgärden inleddes i samma stat. Därmed är en domstol i en annan medlemsstat, vid vilken talan väcks efter bevisupptagningsförfarandet men före nämnda talan i huvudsaken, med samma parter, samma föremål och samma grund som den sistnämnda, inte skyldig att vilandeförklara målet på grund av litispendens i enlighet med denna förordning, eftersom denna domstol inte är en domstol vid vilken talan inte väcktes först.
77. Som jag anger ovan(61) anser jag inte att det finns någon anledning att tolka artikel 31 i förordning nr 44/2001 i det nu aktuella målet. För fullständighetens skull vill jag emellertid nämna att den hänskjutande domstolen, enligt skälen till beslutet om hänskjutande, berör möjlighet att ta hänsyn till dom St. Paul Dairy,(62) avseende artikel 24 i Brysselkonventionen, vilken i sak motsvarar nämnda artikel 31. I den domen fann domstolen att en utredningsåtgärd som endast syftar till att den som framställt begäran ska kunna bedöma chansen att nå framgång vid en eventuell rättsprocess, innan talan väcks, inte omfattas av uttrycket ”interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder” i den mening som avses i nämnda artikel 24,(63) inte minst på grund av att det finns ett behov av att undvika allt för många grunder för en domstols behörighet avseende ett och samma rättsliga förhållande.
78. Den hänskjutande domstolen har föreslagit att utredningsåtgärderna enligt artikel 145 i civilprocesslagen skulle kunna motsvara dem som avses i nämnda dom och att domskälen i den sistnämnda skulle kunna innebära, för den tolkning som ska göras av artikel 30 i förordning nr 44/2001 och som är föremålet för tolkningsfrågan, att när beslut om en sådan bevisupptagningsåtgärd har fattats i en medlemsstat, är det inte tillåtet att väcka talan i huvudsaken i en annan medlemsstat.
79. Frågan om en utredningsåtgärd före en eventuell rättsprocess kan betraktas som en provisorisk åtgärd, eller en säkerhetsåtgärd, i den mening som avses i artikel 31 i förordning nr 44/2001, kräver ingen djupgående analys i detta sammanhang, eftersom frågeställningen endast tas upp i andra hand av den hänskjutande domstolen. Den har gett upphov till vitt skilda synpunkter, i synnerhet med avseende på artikel 145 i civilprocesslagen, såväl i de yttranden och de skriftliga svar som ingetts till domstolen i detta fall(64) som i doktrinen.(65)
80. I detta avseende vill jag endast påpeka att artikel 31 i strukturellt hänseende utgör avsnitt 10 i förordning nr 44/2001, som handlar om interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder. Artiklarna 27 och 30 i förordningen – som är de enda som behöver tolkas i detta mål – ingår i avsnitt 9, avseende litispendens och mål som har samband med varandra. Till skillnad mot de sistnämnda bestämmelserna, som reglerar förhållandet mellan parallella mål där talan väckts i olika medlemsstater, ligger det en helt annan logik bakom artikel 31. Den artikeln innehåller en regel om behörighet i undantagsfall som därmed har tolkats strikt av domstolen.(66) Enligt denna regel kan en domstol i en medlemsstat besluta om provisoriska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder, samtidigt som en domstol i en annan medlemsstat är behörig att pröva målet i sak i enlighet med nämnda förordning.
81. Således anser jag att det inte finns någon anledning, med hänsyn till föremålet för den omformulerade tolkningsfrågan, att föra ett liknande resonemang som i dom St. Paul Dairy(67) och att innebörden i den domen i varje fall inte kan påverka den tolkning av artiklarna 27 och 30 i förordning nr 44/2001 som jag förespråkar i detta mål.(68)
V – Förslag till avgörande
82. Mot bakgrund av vad som anförs ovan föreslår jag att domstolen ska besvara den tolkningsfråga som ställts av Landgericht Stralsund (Stralsunds regionala domstol, Tyskland) på följande sätt:
Artikel 27 och artikel 30 led 1 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område ska tolkas så, att när ett fristående bevisupptagningsförfarande avseende beslut om utredningsåtgärder före en eventuell rättsprocess har genomförts i en medlemsstat och en talan i huvudsaken har väckts i samma medlemsstat till följd av resultatet av nämnda utredningsåtgärd, är den tidpunkt då talan ska ”anses ha väckts”, i den mening som avses i nämnda artikel 30, inte den tidpunkt då bevisupptagningen inleddes. Av detta följer att en domstol i en annan medlemsstat vid vilken talan i huvudsaken under tiden har väckts med samma parter, samma föremål och samma grund som ovan angiven talan ska betraktas som den domstol ”vid vilken talan först väckts” i den mening som avses i nämnda artikel 27.