Preliminär utgåva
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
ATHANASIOS RANTOS
föredraget den 7 mars 2024(1)
Mål C‑701/22
SC AA SRL
mot
MFE
(begäran om förhandsavgörande från Curtea de Apel Cluj (Appellationsdomstolen i Cluj, Rumänien))
”Begäran om förhandsavgörande – Ekonomisk, social och territoriell sammanhållning – Strukturfonder – Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf) – Förordning (EG) nr 1083/2006 – Artikel 60 – Förvaltningsmyndighetens uppgifter – Principen om en sund ekonomisk förvaltning – Skyldighet att ersätta stödberättigande utgifter – Uppsägning av ett finansieringsavtal inom ramen för Eruf på grund av oegentligheter vid genomförandet av detta – Ogiltigförklaring av uppsägningen – Sen betalning – Dröjsmålsränta – Principerna om likvärdighet och effektivitet – Oegentligheter vid genomförandet av finansieringsavtalet – Följder”
Inledning
1. Begäran om förhandsavgörande har framställts inom ramen för en tvist mellan SC AA SRL, ett aktiebolag bildat enligt rumänsk rätt (nedan kallat AA), och Ministerul Fondurilor Europene (ministeriet för EU-fonder, Rumänien, nedan kallat ministeriet), angående betalning av dröjsmålsränta till följd av sen ersättning, från ministeriets sida, av stödberättigande utgifter inom ramen för ett finansieringsavtal som ministeriet har ingått med AA för genomförandet av ett program som medfinansieras av Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf).
2. Förvarande förslag till avgörande avser två frågor. Den första frågan avser huruvida principen om en sund ekonomisk förvaltning, som avses i artikel 60 i förordning (EG) nr 1083/2006,(2) jämförd med likvärdighetsprincipen, kräver eller utesluter att en juridisk person kan få dröjsmålsränta från den behöriga nationella myndigheten till följd av sen ersättning av utgifter som berättigar till stöd från europeiska fonder under giltighetsperioden för en förvaltningsrättsakt genom vilken finansieringsavtalet har upphävts och som sedermera har ogiltigförklarats av den behöriga nationella domstolen. Den andra frågan avser, för det fall det är möjligt att erhålla sådan ränta, huruvida den hänskjutande domstolen, i avsaknad av finansiella korrigeringar från den behöriga nationella myndighetens sida, kan begränsa räntebeloppet på grund av att stödmottagaren har gjort sig skyldig till oegentligheter vid fullgörandet av finansieringsavtalet.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Förordning (EG) nr 1080/2006
3. I artikel 7 i förordning nr 1080/2006,(3) med rubriken ”Stödberättigande utgifter”, föreskrevsavs följande i punkt 1 a:
”Följande utgifter berättigar inte till bidrag från ERUF:
a) Skuldräntor.”
Förordning nr 1083/2006
4. I artikel 14 i förordning nr 1083/2006, med rubriken ”Delad förvaltning”, föreskrevs följande i punkt 1:
”Den del av Europeiska unionens budget som anslås till fonderna ska genomföras inom ramen för delad förvaltning mellan medlemsstaterna och kommissionen i enlighet med artikel 53.1 b i [förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002(4)], med undantag av det instrument som avses i artikel 36a i den här förordningen och det tekniska stöd som avses i artikel 45 i den här förordningen.
Principen om en sund ekonomisk förvaltning ska tillämpas i enlighet med artikel 48.2 i [förordning nr 1605/2002].”
5. I artikel 60 i den förordningen, med rubriken ”Förvaltningsmyndighetens uppgifter”, föreskrevs följande:
”Förvaltningsmyndigheten skall ha ansvaret för att det operativa programmet förvaltas och genomförs i enlighet med principen om sund ekonomisk förvaltning och i detta ingår särskilt följande:
a) Att se till att urvalet av insatser för finansiering sker enligt kriterierna för operativa program och att de under hela genomförandeperioden uppfyller kraven i tillämpliga gemenskapsregler och nationella regler.
b) Att kontrollera att medfinansierade produkter och tjänster levereras och att de utgifter som deklareras av stödmottagarna för insatser verkligen har uppstått och uppfyller kraven i gemenskapsregler och nationella regler. Kontroller på plats av enskilda insatser får genomföras på urvalsbasis i enlighet med de detaljerade tillämpningsföreskrifter som kommissionen kommer att anta i enlighet med det förfarande som avses i artikel 103.3.
…”
6. I artikel 70 i nämnda förordning, med rubriken ”Förvaltning och kontroll”, föreskrevs följande:
”1. Medlemsstaterna skall ansvara för de operativa programmens förvaltning och kontroll, i synnerhet genom följande åtgärder:
a) De skall säkerställa att förvaltnings- och kontrollsystem för operativa program inrättas i enlighet med artiklarna 58–62 och fungerar på ett effektivt sätt.
b) De skall förebygga, upptäcka och korrigera oegentligheter samt återkräva belopp som felaktigt betalats ut tillsammans med ränta på försenade betalningar i förekommande fall. De skall underrätta kommissionen om dessa och hålla kommissionen underrättad om hur de administrativa och rättsliga förfarandena fortskrider.
2. Om felaktigt utbetalda belopp till en stödmottagare inte kan återkrävas, skall medlemsstaten vara skyldig att betala tillbaka de förlorade beloppen till Europeiska unionens allmänna budget, när det har fastställts att förlusten har åsamkats på grund av fel eller försummelse från dess sida.
3. Tillämpningsföreskrifterna för punkterna 1 och 2 skall antas av kommissionen i enlighet med förfarandet i artikel 103.3.”
7. Artikel 80 i samma förordning, med rubriken ”Fullständiga utbetalningar till stödmottagare”, hade följande lydelse:
”Medlemsstaterna skall förvissa sig om att de utbetalande organen ser till att stödmottagarna får det sammanlagda beloppet för offentligt stöd snarast möjligt och i sin helhet. Inga belopp får dras av eller hållas inne och inga särskilda avgifter eller andra avgifter med motsvarande effekt som kan minska beloppen till stödmottagarna får tas ut.”
8. I artikel 98 i förordning nr 1083/2006, med rubriken ”Medlemsstaternas finansiella korrigeringar”, föreskrevs följande i punkterna 1 och 2:
”1. Medlemsstaterna skall ha det huvudsakliga ansvaret för att utreda oegentligheter och agera vid konstaterande av betydande ändringar som påverkar sättet och förutsättningarna för genomförandet eller kontrollen av insatser eller operativa program och genomföra de nödvändiga finansiella korrigeringarna.
2. Medlemsstaten skall göra de finansiella korrigeringar som krävs i samband med att enskilda eller systembetingade oegentligheter konstateras i insatser eller operativa program. De korrigeringar som görs av medlemsstaterna skall bestå i att dra in allt eller en del av det offentliga stödet till ett operativt program. Medlemsstaten skall ta hänsyn till oegentligheternas art och allvar och till den ekonomiska förlusten för fonderna.
…”
Rumänsk rätt
Lag nr 554/2004
9. I artikel 28.1 i legea nr. 554/2004(5) föreskrivs följande:
”Bestämmelserna i denna lag ska kompletteras med bestämmelserna i civilprocesslagen, i den mån de inte strider mot den särskilda karaktären hos maktförhållandena mellan offentliga myndigheter, å ena sidan, och personer vars rättigheter eller berättigade intressen har åsidosatts, å andra sidan, samt mot det förfarande som regleras i förevarande lag. Domstol ska vid sin prövning av invändningar uttala sig om huruvida det är förenligt att tillämpa bestämmelserna i civilprocesslagen.”
Civillagen
10. I artikel 1535 i civillagen(6), med rubriken ”Ränta vid sen betalning i fråga om penningskulder”, anges följande:
”1) Om ett penningbelopp inte betalas inom fristen har borgenären rätt till dröjsmålsränta från och med förfallodagen till och med den dag då betalning sker, beräknad till det belopp som har överenskommits mellan parterna eller, om sådant belopp saknas, till det lagstadgade beloppet, utan att behöva styrka [att ha lidit] någon skada. I detta fall har gäldenären inte rätt att bevisa att den skada som borgenären lidit till följd av den försenade betalningen är ringa.
2) Om gäldenären, före förfallodagen, var skyldig att betala ränta enligt en högre räntesats än den lagstadgade räntesatsen, ska dröjsmålsränta betalas enligt den räntesats som gällde före förfallodagen.
3) Om dröjsmålsräntan inte överstiger den lagstadgade räntesatsen, har borgenären rätt till skadestånd, utöver den lagstadgade räntan, för att få full ersättning för den skada som denne lidit.”
Regeringsbeslut nr 13/2011
11. Artikel 1 i regeringsbeslut nr 13/2011(7) har följande lydelse:
”1) Det står parterna fritt att i avtalet bestämma räntesatsen för både återbetalning av ett lånebelopp och sen betalning av en penningskuld.
3) Den ränta som gäldenären ska betala för det belopp som vederbörande är skyldig att betala inom en fastställd tidsfrist, beräknat för den period som föregick förfallodagen för det utestående beloppet, kallas ersättningsränta.
3) Den ränta som gäldenären ska betala för det belopp som vederbörande är skyldig att betala för underlåtenhet att uppfylla denna skyldighet inom den utsatta tidsfristen kallas dröjsmålsränta.
…”
12. I artikel 3 i detta beslut, i dess ändade lydelse, anges följande:
”1) Räntesatsen för den lagstadgade ersättningsräntan ska vara Rumäniens centralbanks referensräntesats, som är den styrränta som fastställts genom ett beslut av styrelsen för Rumäniens centralbank.
2) Räntesatsen för den lagstadgade dröjsmålsräntan ska vara referensräntesatsen plus fyra procentenheter.
2 bis) I förhållanden mellan näringsidkare och mellan näringsidkare och upphandlande myndigheter ska den lagstadgade dröjsmålsräntan vara referensräntesatsen plus åtta procentenheter.
3) I rättsliga förbindelser som inte härrör från driften av ett vinstdrivande bolag, i den mening som avses i artikel 3.3 [i civillagen] … ska räntesatsen för den lagstadgade räntan fastställas i enlighet med punkterna 1 och 2 och minskas med 20 procent.
…”
13. I artikel 10 i nämnda beslut anges att ”[b]estämmelserna i artikel 1535 och artiklarna 1538–1543 [i civillagen] är tillämpliga på dröjsmålsränta”.
Brådskande regeringsbeslut nr 66/2011
14. I artikel 42.1 och 42.2 i brådskande regeringsbeslut nr 66/2011,(8) i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, anges följande:
”1) Budgetfordringar till följd av oegentligheter ska förfalla till betalning vid utgången av den frist som anges i betalningsanmaningen eller 30 dagar från delgivningen av densamma.
2) Om gäldenären inte fullgör sina skyldigheter enligt betalningsanmaningen inom fristen, ska denne betala ränta beräknad enligt den räntesats som ska tillämpas på det utestående beloppet uttryckt i [rumänska lei (RON)] av budgetfordran, från och med den första dagen efter utgången av den betalningsfrist som fastställts i enlighet med punkt 1 och fram till den dag då fordran är betald, om inte annat följer av Europeiska unionens bestämmelser eller de regler som fastställts av en internationell offentlig givare.”
Målet vid den nationella domstolen, tolkningsfrågorna och förfarandet vid EU-domstolen
15. Den 22 april 2015 ingick MFE, förvaltningsmyndigheten för Erufs operativa sektorsprogram ”Ökad ekonomisk konkurrenskraft 2007–2013”, och AA, ett aktiebolag bildat enligt rumänsk rätt, ett finansieringsavtal (nedan kallat finansieringsavtalet) inom ramen för det programmet för att genomföra projektet ”Inköp av utrustning för att öka AA:s produktionskapacitet” (nedan kallat det aktuella projektet). Genom detta avtal åtog ministeriet sig att bevilja AA ett icke återbetalningspliktigt stöd på 3 334 257,20 rumänska lei (cirka 753 000 euro) för genomförandet av det aktuella projektet.(9)
16. För att inleda förfarandena för inköp av utrustning inom ramen för ovannämnda projekt tecknade AA ett lån vid en bank vilket var av samma storlek som finansieringsbeloppet, för att täcka de stödberättigande utgifterna.
17. Genomförandet av finansieringsavtalet har resulterat i en talan och ett överklagande, varav talan har lett till den begäran om förhandsavgörande som är i fråga i förevarande mål.
18. Talan följer av att AA, efter genomförandet av det aktuella projektet, ingav en begäran om ersättning för stödberättigande utgifter, vilken myndigheten inte besvarade,(10) vilket resulterade i ytterligare utgifter i samband med att lånet förlängdes.(11) Den 18 april 2016 väckte AA följaktligen talan vid Curtea de Apel Cluj (Appellationsdomstolen i Cluj, Rumänien), som är den hänskjutande domstolen. AA yrkade att ministeriet skulle förpliktas, för det första, att i första hand anta ett beslut om att bifalla begäran om ersättning, för det andra att ersätta de stödberättigande utgifterna till ett belopp som motsvarade det icke återbetalningspliktiga stödet enligt finansieringsavtalet, för det tredje att betala lagstadgad ränta på det beloppet från och med den dag då talan väcktes och, för det fjärde, att i andra hand betala skadestånd för den ekonomiska skada som AA lidit.
19. Överklagandet följer av att ministeriet, under denna tidsperiod, den 29 augusti 2016, sade upp finansieringsavtalet på grund av vissa oegentligheter.(12) AA överklagade följaktligen ministeriets beslut till Curtea de Apel Cluj (Appellationsdomstolen i Cluj) den 27 april 2017 och yrkade denna gång att uppsägningen av finansieringsavtalet skulle ogiltigförklaras. Genom en dom som vann laga kraft den 10 mars 2021(13) biföll denna domstol överklagandet med motiveringen att uppsägningen av finansieringsavtalet, trots att AA hade gjort sig skyldig till vissa oegentligheter vid genomförandet av detta, utgjorde en oproportionerlig åtgärd med hänsyn tagen till att bristerna i genomförandet var av mindre betydelse. Denna domstol anser i själva verket att ministeriet hade kunnat vidta mindre ingripande åtgärder, nämligen finansiella korrigeringar.(14)
20. Till följd av denna dom och ministeriets efterföljande ersättning för de stödberättigande utgifterna(15), har den hänskjutande domstolen, inom ramen för talan, enbart att pröva dels yrkandet om dröjsmålsränta på det belopp som ministeriet utbetalat för att följa nämnda dom, dels yrkandet om betalning av skadestånd för ekonomisk skada.(16)
21. I detta hänseende vill den hänskjutande domstolen närmare bestämt få klarhet i huruvida unionsrätten och i synnerhet principen om en sund ekonomisk förvaltning och skyddet av unionens ekonomiska intressen utgör hinder för att det i nationell rätt föreskrivs att dröjsmålsränta ska betalas, till stödmottagaren i ett finansieringsavtal, på stödberättigande utgifter som belastar Eruf och som förvaltningsmyndigheten har betalat ut sen ersättning för till följd av att uppsägningen av det aktuella finansieringsavtalet har ogiltigförklarats, under giltighetsperioden för den uppsägningen, som sedermera har ogiltigförklarats genom ett domstolsavgörande.
22. Den hänskjutande domstolen anser att, eftersom det saknas specifika bestämmelser i unionsrätten samt i nationell rätt och med hänsyn till att nationell rättspraxis på området är motstridig, ska det i nationell rätt fastställas vilka villkor och förutsättningar som gäller för räntor, i enlighet med principen om processuell autonomi.(17) Den hänskjutande domstolen vill dock få klarhet i huruvida det enligt likvärdighetsprincipen, i ett sådant fall, är förenligt med skyddet av unionens ekonomiska intressen och särskilt med principen om en sund ekonomisk förvaltning att betala dröjsmålsränta med tillämpning av nationella bestämmelser eller huruvida den principen tvärtom inte innebär att den hänskjutande domstolen analogt ska tillämpa de bestämmelser i nationell rätt som reglerar tillbakadragande av en finansiell fördel vid oegentligheter och som inte föreskriver betalning av ränta.(18) Den hänskjutande domstolen vill dessutom få klarhet i huruvida en nationell domstol får begränsa beloppet för en eventuell dröjsmålsränta för att beakta de oegentligheter som stödmottagaren har gjort sig skyldig till vid genomförandet av finansieringsavtalet, när myndigheten inte har tillämpat någon finansiell korrigering i detta hänseende, såsom i förevarande fall.
23. Mot denna bakgrund har Curtea de Apel Cluj (Appellationsdomstolen i Cluj) beslutat att vilandeförklara målet och att ställa fyra tolkningsfrågor till EU-domstolen, varav följande tre är föremål för förevarande förslag till avgörande:
”1) Ska principen om en sund ekonomisk förvaltning tolkas på så sätt att denna princip, jämförd med principen om likvärdighet, utgör hinder för att en juridisk person som bedriver en vinstdrivande verksamhet och har fått ett icke återbetalningspliktigt stöd från ERUF kan få ränta vid sen betalning från en offentlig myndighet i en medlemsstat (dröjsmålsränta) till följd av sen ersättning av stödberättigande utgifter under giltighetsperioden för en förvaltningsrättsakt som uteslöt ersättning och som sedermera har ogiltigförklarats genom ett domstolsavgörande?
2) Om den första frågan besvaras nekande, är då den försumlighet från stödmottagarens sida som konstaterades i ovannämnda avgörande av betydelse för beräkningen av räntebeloppet vid sen betalning, om det beaktas att nämnda myndighet som är behörig att förvalta EU-fonder, efter det att ovannämnda avgörande har meddelats, i slutändan har förklarat att alla utgifter var stödberättigande?
3) Är en bestämmelse i nationell lagstiftning enligt vilken den enda följden av att det konstateras oegentligheter är att beviljandet av den aktuella finansiella fördelen uteblir eller, beroende på det enskilda fallet, att denna fördel dras in (återbetalning av olagligt beviljat stöd), upp till de utbetalda beloppen, utan erhållande av ränta, trots att mottagaren av dessa belopp har dragit fördel av användningen av dessa fram till tidpunkten för återbetalningen, och enligt vilken ränta i enlighet med artikel 42.1 och 42.2 i [brådskande regeringsbeslut nr 66/2011] enbart tas ut om stödet inte återbetalas inom den lagstadgade fristen på 30 dagar från betalningsanmaningen, av betydelse i samband med tolkningen av principen om likvärdighet vad gäller den tidpunkt från och med vilken mottagaren av ett icke återbetalningspliktigt stöd från ERUF har rätt till ränta vid sen betalning?”(19)
24. Ministeriet, den rumänska och den portugisiska regeringen samt Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden till EU-domstolen.
Bedömning
25. Genom sina tre första tolkningsfrågor, som är föremål för just detta förslag till avgörande, vill den hänskjutande domstolen i huvudsak få klarhet i huruvida AA, i förevarande fall, har rätt till dröjsmålsränta (den första och den tredje frågan) och huruvida beloppet av denna ränta kan begränsas på grund av oegentligheter som det bolaget har gjort sig skyldigt till (den andra frågan).
26. Jag kommer således först att pröva den första och den tredje tolkningsfrågan tillsammans och därefter den andra tolkningsfrågan.
Den första och den tredje frågan
27. När det gäller den första och den tredje frågan vill den hänskjutande domstolen i huvudsak få klarhet huruvida en juridisk person, i enlighet med unionens principer, närmare bestämt principerna om en sund ekonomisk förvaltning och om likvärdighet, har rätt till dröjsmålsränta till följd av sen ersättning av utgifter som berättigar till stöd från unionens fonder, under giltighetsperioden för en rättsakt genom vilken denna fördel återkallas och som därefter har ogiltigförklarats av den behöriga nationella domstolen.
28. I avsaknad av uttryckliga bestämmelser i unionsrätten och i nationell rätt överväger den hänskjutande domstolen två möjliga lösningar:
– (Den första tolkningsfrågan) Att dröjsmålsränta kan vara motiverad med tillämpning av allmänna rättsregler,(20) under förutsättning att dessa regler är förenliga med principerna om skydd av unionens ekonomiska intressen och om sund ekonomisk förvaltning.
– (Den tredje tolkningsfrågan) Att betalning av sådan ränta kan vara utesluten genom en analog tillämpning av de särskilda bestämmelser i nationell rätt som reglerar återkallande av en finansiell fördel vid oegentligheter(21) och som föreskriver att dröjsmålsränta ska betalas först från och med den dag då fristen för återbetalning av felaktigt utbetalda belopp löper ut.(22)
29. Ministeriet har i detta avseende påpekat att likvärdighetsprincipen, i förevarande fall, inte kan ligga till grund för en skyldighet att betala dröjsmålsränta på grund av parternas ojämlika ställning,(23) särskilt eftersom AA inte hade fullgjort sina skyldigheter,(24) och att principen om en sund ekonomisk förvaltning inte heller kan motivera en sådan skyldighet, som skulle orsaka en betydande skada för den berörda medlemsstatens budget till förmån för mottagarna av medlen, utan någon avtalsmässig eller rättslig grund. Ministeriet har således hävdat att den bestämmelse i nationell rätt som reglerar återkallande av en finansiell fördel vid oegentligheter ska tillämpas.(25) Den rumänska och den polska regeringen har på samma sätt uteslutit att dröjsmålsränta ska erhållas i förevarande fall, med tillämpning av principen om en sund ekonomisk förvaltning(26) och likvärdighetsprincipen, eftersom det inte finns några nationella bestämmelser som reglerar sådana situationer,(27) och har vidare påpekat att medlemsstaterna har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning i en sådan situation.
30. Kommissionen anser att frågan, i avsaknad av specifika bestämmelser,(28) ska regleras i den berörda medlemsstatens rättsordning i kraft av principen om processuell autonomi, med iakttagande av principerna om likvärdighet och effektivitet, under förutsättning att betalning av sådan ränta inte strider mot principen om en sund ekonomisk förvaltning.(29) Vad närmare bestämt gäller tillämpningen av likvärdighetsprincipen anser kommissionen att det ankommer på den hänskjutande domstolen att identifiera liknande förfaranden i nationell rätt, samtidigt som den påpekar att den bestämmelse i nationell rätt som reglerar återkallande av en finansiell fördel vid oegentligheter(30) inte är tillämplig i detta avseende, eftersom det rör sig om en kategori av ärenden som också grundar sig på unionsrätten.
31. Jag vill inledningsvis påpeka att genomförandet av EU:s budget enligt förordning nr 1083/2006(31) omfattas av delad förvaltning, inom ramen för vilken kommissionen, å sin sida, bland annat är ansvarig för att planera och godkänna programmen och medlemsstaterna, å sin sida, bär ansvaret, via sina förvaltningsmyndigheter, för att förvalta och genomföra de operativa programmen,(32) särskilt gentemot stödmottagarna, som har rätt att få det sammanlagda beloppet för offentligt stöd snarast möjligt och i sin helhet.(33) Medlemsstaten i fråga ansvarar således för det operativa programmets förvaltning och kontroll och i synnerhet för att förebygga, upptäcka och korrigera oegentligheter samt återkräva belopp som felaktigt betalats ut tillsammans med ränta på försenade betalningar i förekommande fall.(34)
32. Förvaltningsmyndigheten ska närmare bestämt ha ansvaret för att det operativa programmet förvaltas och genomförs i enlighet med principen om en sund ekonomisk förvaltning.(35) På grundval av denna princip ska budgeten genomföras i enlighet med principerna om sparsamhet, effektivitet och ändamålsenlighet,(36) vilket innebär att medlemsstaterna ska använda de europeiska struktur- och investeringsfonderna i överensstämmelse med de principer och rättsliga krav som ligger till grund för unionens sektorsspecifika lagstiftning.(37)
33. Unionens sektorsvisa förordningar, tolkade mot bakgrund av principen om en sund ekonomisk förvaltning, innehåller emellertid inte någon princip om att dröjsmålsränta på sena ersättningar eller återkrav som berör medlemsstaterna och stödmottagarna ska eller inte ska betalas utöver ersättning eller återkrav av felaktigt utbetalda belopp.(38) Dessa förordningar och principen om en sund ekonomisk förvaltning ger endast medlemsstaterna möjlighet att kräva ränta på de belopp som har återkrävts i enlighet med nationell rätt, utan att det anges vilken typ av ränta det rör sig om eller villkoren för att få sådan ränta.(39)
34. Mot denna bakgrund ankommer det på varje medlemsstat att i sin rättsordning fastställa de processuella regler som gäller för talan som syftar till att säkerställa skyddet av enskildas rättigheter, enligt principen om processuell autonomi. Dessa regler får emellertid varken vara mindre förmånliga än dem som reglerar liknande nationella situationer (likvärdighetsprincipen) eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen).(40)
35. Vad för det första gäller likvärdighetsprincipen finns det i förevarande fall, enligt min mening, inget i unionsrätten som hindrar den hänskjutande domstolen från att välja någon av de två lösningar som anges i punkt 28 i förevarande förslag till avgörande, eftersom det ankommer på den sistnämnda att kontrollera vilken bestämmelse som enligt nationell rätt ska tillämpas på en liknande situation. Det är närmare bestämt mot denna bakgrund som det ankommer på den hänskjutande domstolen att bedöma relevansen av den nationella rättsregeln, som den domstolen har hänvisat till i sin tredje tolkningsfråga(41) och enligt vilken ränta enbart ska utgå om en olagligt beviljad finansiell fördel inte återbetalas inom den lagstadgade fristen.
36. Efter detta klargörande och utan att det påverkar den prövning som den hänskjutande domstolen har att göra, vill jag påpeka att dröjsmålsränta enligt medlemsstaternas lagstiftning i regel syftar till att gottgöra en försening i fullgörandet av en skyldighet, utan att den har en ”kompensatorisk” funktion i egentlig mening,(42) och den i regel följer på ett betalningskrav från borgenären gentemot gäldenären.(43) Det finns emellertid fall där dröjsmålsränta tillämpas även om någon sen betalning faktiskt inte föreligger och, i huvudsak, syftar till att gottgöra den faktiska uteblivna möjligheten att förfoga över ett belopp som har betalats ut på ett rättsstridigt sätt.(44)
37. Vad för det andra gäller effektivitetsprincipen anser jag, i avsaknad av ett gemensamt synsätt i unionslagstiftningen samt i unionens och medlemsstaternas rättspraxis, att den omständigheten att förvaltningsmyndigheten betalar dröjsmålsränta, vid sen ersättning för utgifter som berättigar till stöd från unionsfonderna, i princip inte, även om detta inte uttryckligen föreskrivs i unionslagstiftningen, strider mot den tillämpliga lagstiftningens syften och inte strider mot de principer och rättsliga krav som ligger till grund för unionens sektorsvisa förordningar och i synnerhet principen om en sund ekonomisk förvaltning.(45)
38. Erhållandet av dröjsmålsränta i förevarande fall kan dessutom inte påverka unionens ekonomiska intressen, eftersom sådana utgifter inte ger medlemsstaten rätt till ersättning från kommissionen.(46)
39. Mot bakgrund av de ovan anförda föreslår jag att den första och den tredje tolkningsfrågan ska besvaras så, att principen om en sund ekonomisk förvaltning, jämförd med likvärdighetsprincipen, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken mottagaren av ett icke återbetalningspliktigt stöd från Eruf kan få ränta vid sen betalning från en förvaltningsmyndighet i en medlemsstat till följd av sen ersättning av stödberättigande utgifter under giltighetsperioden för en förvaltningsrättsakt som uteslöt ersättning av dessa utgifter och som sedermera har ogiltigförklarats genom ett domstolsavgörande och att det, i detta avseende, ankommer på den hänskjutande domstolen att, i enlighet med likvärdighetsprincipen, bedöma relevansen av en sådan bestämmelse i nationell rätt som den enligt vilken ränta enbart ska utgå om en olagligt beviljad finansiell fördel inte återbetalas inom den lagstadgade fristen.
Den andra frågan
40. När det gäller den andra tolkningsfrågan vill den hänskjutande domstolen, få klarhet i huruvida dröjsmålsräntan kan begränsas på grund av oegentligheter som stödmottagaren har gjort sig skyldig till vid genomförandet av finansieringsavtalet, när myndigheten inte har tillämpat någon finansiell korrigering i detta hänseende.
41. Ministeriet och den rumänska regeringen har, i huvudsak, gjort gällande att eftersom det i det domstolsavgörande varigenom uppsägningen av finansieringsavtalet ogiltigförklarades även konstaterades att AA hade gjort sig skyldig till oegentligheter vid genomförandet av finansieringsavtalet, utgör dessa oegentligheter hinder för betalning av dröjsmålsränta, åtminstone i viss mån. Enligt kommissionen ankommer det på den nationella domstolen att avgöra huruvida dessa oegentligheter kan beaktas vid beräkningen av dröjsmålsräntan, enligt den nationella lagstiftning som är tillämplig på liknande nationella tvister, med iakttagande av unionsrättens allmänna principer och särskilt proportionalitetsprincipen.
42. Jag anser att eftersom det inte finns några unionsrättsliga bestämmelser som är tillämpliga i förevarande fall, ankommer det även här på varje medlemsstat att i sin rättsordning fastställa de processuella regler som gäller för talan som syftar till att säkerställa skyddet av enskildas rättigheter, enligt principen om processuell autonomi, med iakttagande av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen.(47) Eftersom förfarandet i det nationella målet, som rör beviljande av finansiering som härrör från unionens budget, är en åtgärd för genomförande av unionsrätten, ska förfarandet dessutom vara förenligt med unionsrättens allmänna principer, däribland proportionalitetsprincipen.(48)
43. Det ankommer således först och främst på den hänskjutande domstolen att, i enlighet med likvärdighetsprincipen, bedöma huruvida sådana oegentligheter som stödmottagaren har gjort sig skyldig till ska beaktas inom ramen för liknande nationella tvister och huruvida de villkor som föreskrivs i nationell rätt är förenliga med unionsrätten.
44. I detta hänseende anser jag, utan att vilja inkräkta på de bedömningar som den hänskjutande domstolen har att göra, att en åtskillnad bör göras mellan, å ena sidan, frågan om huruvida finansiella korrigeringar ska tillämpas med tanke på att stödmottagaren har åsidosatt sina avtalsenliga skyldigheter, vilken ska bedömas mot bakgrund av unionsrättsliga och nationella bestämmelser om beviljande av unionsmedel, och, å andra sidan, frågan om betalning av dröjsmålsränta till följd av ett sent beviljande av medel, vilken ska bedömas mot bakgrund av de nationella bestämmelser som reglerar betalning av dröjsmålsränta i liknande situationer. Den hänskjutande domstolen är således skyldig att kontrollera i vilken utsträckning den enligt nationell rätt kan beakta oegentligheter som har begåtts vid genomförandet av projektet för att motivera att dröjsmålsränta inte ska utgå eller att den ska sättas ned.(49)
45. Vad därefter gäller effektivitetsprincipen ska det erinras om att det är den berörda medlemsstatens ansvar att beakta iakttagandet av unionsbestämmelserna och således att upptäcka och korrigera eventuella oegentligheter genom att dra in allt eller en del av det offentliga stödet till ett operativt program, med hänsyn tagen till oegentligheternas art och allvar och till den ekonomiska förlusten för fonden.(50)
46. I förevarande fall ersatte ministeriet de stödberättigande utgifterna i sin helhet, utan att göra några korrigeringar.(51) Under dessa särskilda omständigheter ankommer det på den hänskjutande domstolen att kontrollera huruvida och i vilken utsträckning den enligt nationell rätt, inom ramen för det nationella målet gällande yrkandet om dröjsmålsränta, eventuellt ex officio,(52) kan beakta de oegentligheter som konstaterades när domen meddelades inom ramen för överklagandet, även med hänsyn tagen till att ministeriet har betalat ut ersättningen i enlighet med den slutliga dom som meddelades inom ramen för överklagandet.(53) Det framgår nämligen inte tydligt huruvida och i vilken utsträckning den nationella myndigheten hade möjlighet att tillämpa finansiella korrigeringar i samband med ersättningen för de stödberättigande utgifterna, eftersom den ursprungligen, utan framgång, hade vidtagit en mer ingripande åtgärd, som var att säga upp finansieringsavtalet.(54) Unionsrätten utgör således inte hinder för att den hänskjutande domstolen, i den mån som den får göra detta enligt den nationella lagstiftningen, omprövar den dröjsmålsränta som eventuellt ska betalas, på grund av de konstaterade oegentligheterna. I annat fall skulle dessa oegentligheter inte få några följder, vilket skulle vara till stödmottagarens fördel.
47. Vad slutligen gäller proportionalitetsprincipen ska det, i avsaknad av uppgifter i de handlingar som har ingetts till EU-domstolen om eventuella oegentligheter som AA kan hållas ansvarig för vid genomförandet av finansieringsavtalet, konstateras att det ankommer på den hänskjutande domstolen, när den har förklarat sig behörig mot bakgrund av ovanstående överväganden, att bedöma huruvida dessa oegentligheter, om dessa föreligger, i förevarande fall motiverar att eventuella räntor inte ska utgå eller ska sättas ned, med beaktande av att när det finns flera åtgärder att välja mellan, vilka alla är lika ändamålsenliga, ska den åtgärd väljas som är minst ingripande enligt proportionalitetsprincipen.(55)
48. Mot denna bakgrund föreslår jag att den andra tolkningsfrågan ska besvaras så, att när mottagaren av ett icke återbetalningspliktigt stöd från Eruf ska få ränta vid sen betalning från en offentlig myndighet i en medlemsstat till följd av sen ersättning av stödberättigande utgifter under giltighetsperioden för en förvaltningsrättsakt som uteslöt ersättning och som sedermera har ogiltigförklarats genom ett domstolsavgörande, ankommer det på den nationella domstolen att avgöra, i enlighet med principen om processuell autonomi, huruvida de oegentligheter som stödmottagaren har gjort sig skyldig till kan beaktas vid beräkningen av dröjsmålsräntan enligt den nationella lagstiftning som är tillämplig på liknande nationella tvister, förutsatt att likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen, samt de allmänna principerna i unionsrätten och särskilt proportionalitetsprincipen, iakttas.
Förslag till avgörande
49. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att EU-domstolen ska besvara den första, den andra den tredje tolkningsfrågan från Curtea de Apel Cluj (Appellationsdomstolen i Cluj, Rumänien) på följande sätt:
1) Principen om en sund ekonomisk förvaltning, jämförd med likvärdighetsprincipen,
ska tolkas så,
att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken mottagaren av ett icke återbetalningspliktigt stöd från Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf) kan få ränta vid sen betalning från förvaltningsmyndigheten i en medlemsstat till följd av sen ersättning av stödberättigande utgifter under giltighetsperioden för en förvaltningsrättsakt som uteslöt ersättning och som sedermera har ogiltigförklarats genom ett domstolsavgörande och att det, i detta hänseende, ankommer på den hänskjutande domstolen att, i enlighet med likvärdighetsprincipen, bedöma relevansen av en sådan bestämmelse i nationell rätt som den enligt vilken ränta enbart ska utgå om en olagligt beviljad finansiell fördel inte återbetalas inom den lagstadgade fristen.
2) När mottagaren av ett icke återbetalningspliktigt stöd från Eruf ska få ränta vid sen betalning från en offentlig myndighet i en medlemsstat till följd av sen ersättning av stödberättigande utgifter under giltighetsperioden för en förvaltningsrättsakt som uteslöt ersättning och som sedermera har ogiltigförklarats genom ett domstolsavgörande, ankommer det på den nationella domstolen att avgöra, i enlighet med principen om processuell autonomi, huruvida de oegentligheter som stödmottagaren har gjort sig skyldig till kan beaktas vid beräkningen av dröjsmålsräntan enligt den nationella lagstiftning som är tillämplig på liknande nationella tvister, förutsatt att likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen, samt de allmänna principerna i unionsrätten och särskilt proportionalitetsprincipen, iakttas.