TRIBUNALENS BESLUT (första avdelningen)
den 16 oktober 2014 (*)
”Talan om ogiltigförklaring – Program för stabilitetsstöd till Cypern – Eurogruppens förklaring angående en omstrukturering av banksektorn på Cypern – Felaktigt angiven svarande i ansökan – Avvisning”
I mål T‑327/13,
Konstantinos Mallis, Larnaka (Cypern),
Elli Konstantinou Malli, Larnaka,
företrädda av advokaterna E. Efstathiou, K. Efstathiou och K. Liasidou,
sökande,
mot
Europeiska kommissionen, företrädd av B. Smulders, J.‑P. Keppenne och M. Konstantinidis, samtliga i egenskap av ombud,
och
Europeiska Centralbanken (ECB), företrädd av A. Sáinz de Vicuña Barroso, N. Lenihan och F. Athanasiou, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av advokaterna W. Bussian, W. Devroe och D. Arts,
svarande,
angående en talan om ogiltigförklaring av Eurogruppens förklaring av den 25 mars 2013 om bland annat en omstrukturering av banksektorn på Cypern,
meddelar
TRIBUNALEN (första avdelningen)
sammansatt av ordföranden H. Kanninen (referent) samt domarna I. Pelikánová och E. Buttigieg,
justitiesekreterare: E. Coulon,
följande
Beslut
Bakgrund till tvisten
ESM-fördraget
1 Den 2 februari 2012 ingicks i Bryssel (Belgien) fördraget om inrättande av europeiska stabilitetsmekanismen mellan Konungariket Belgien, Förbundsrepubliken Tyskland, Republiken Estland, Irland, Republiken Grekland, Konungariket Spanien, Republiken Frankrike, Republiken Italien, Republiken Cypern, Storhertigdömet Luxemburg, Republiken Malta, Konungariket Nederländerna, Republiken Österrike, Republiken Portugal, Republiken Slovenien, Republiken Slovakien och Republiken Finland (nedan kallat ESM-fördraget). Enligt artiklarna 1, 2 och 32.2 inrättar de fördragsslutande parterna, det vill säga de medlemsstater som har euro som valuta, sinsemellan en internationell finansiell institution med namnet Europeiska stabilitetsmekanismen (ESM). Denna finansiella institution är ett rättssubjekt. ESM-fördraget trädde i kraft den 27 september 2012.
2 Skäl 1 i ESM-fördraget har följande lydelse:
”Europeiska rådet enades den 17 december 2010 om behovet av att medlemsstaterna i euroområdet inrättar en permanent stabilitetsmekanism. [ESM] kommer att överta de uppgifter som för närvarande fullgörs av Europeiska finansiella stabiliseringsfaciliteten (EFSF) och Europeiska finansiella stabiliseringsmekanismen (EFSM) för att vid behov ge finansiellt stöd till medlemsstater i euroområdet.”
3 I artikel 3 i ESM-fördraget beskrivs den finansiella institutionens syfte på följande sätt:
”Syftet med ESM ska vara att anskaffa medel och ge stabilitetsstöd på strikta villkor, väl anpassade till de valda finansiella stödinstrumenten, till förmån för ESM-medlemmar som drabbats eller hotas av allvarliga finansieringsproblem, om det är oundgängligt för att trygga den finansiella stabiliteten i euroområdet som helhet eller i dess medlemsstater. I detta syfte ska ESM ha rätt att anskaffa medel genom att utfärda finansiella instrument eller genom att ingå finansiella eller andra avtal eller överenskommelser med ESM-medlemmar, finansiella institutioner eller andra tredjeparter.”
4 I artikel 4 i ESM-fördraget anges följande:
”1. ESM ska ha ett råd och en styrelse samt även en verkställande direktör och den övriga särskilda personal som anses vara nödvändig.
…
3. För antagande av ett beslut genom ömsesidig överenskommelse ska det krävas enhällighet bland de ledamöter som deltar i omröstningen. Nedlagda röster ska inte hindra antagande av ett beslut genom ömsesidig överenskommelse.
4. Med avvikelse från punkt 3 ska ett nödförfarande för omröstning användas när kommissionen och [Europeiska centralbanken] båda konstaterar att en underlåtenhet att skyndsamt anta ett beslut om att bevilja eller genomföra finansiellt stöd, enligt definitionen i artiklarna 13–18, skulle hota den ekonomiska och finansiella hållbarheten i euroområdet. …”
5 I artikel 5.3 i ESM-fördraget anges att ”[d]en ledamot av Europeiska kommissionen som har ansvar för ekonomiska och monetära frågor och ordföranden för [Europeiska centralbanken] samt Eurogruppens ordförande (om denne inte är ordförande för eller en ledamot av ESM-rådet) får delta i ESM-rådets möten som observatörer”.
6 I artikel 6.2 i ESM-fördraget anges att ”[d]en ledamot av Europeiska kommissionen som har ansvar för ekonomiska och monetära frågor och [Europeiska centralbankens] ordförande får utse en observatör var [till ESM:s styrelse]”.
7 I artikel 12 i ESM-fördraget anges de principer som ska gälla för stabilitetsstödet, och i artikelns första punkt anges följande:
”Om det är oundgängligt för att trygga den finansiella stabiliteten i euroområdet som helhet och i dess medlemsstater får ESM ge stabilitetsstöd till en ESM-medlem, på strikta villkor, väl anpassade till de valda finansiella stödinstrumenten. Sådana villkor kan gälla allt från ett makroekonomiskt anpassningsprogram till fortlöpande iakttagande av i förväg fastställda kvalifikationskrav.”
8 Förfarandet för beviljande av stabilitetsstöd till en ESM-medlem beskrivs i artikel 13 i ESM-fördraget. I artikeln anges följande:
”1. En ESM-medlem får rikta en begäran om stabilitetsstöd till ESM-rådets ordförande. En sådan begäran ska innehålla uppgift om tänkbara finansiella stödinstrument. Efter att ha mottagit en sådan begäran ska ESM-rådets ordförande ge Europeiska kommissionen i uppdrag att, i samarbete med [Europeiska centralbanken], göra följande:
a) Bedöma om det föreligger en risk för den finansiella stabiliteten i euroområdet som helhet, eller i dess medlemsstater, om inte [Europeiska centralbanken] redan har lämnat in en analys enligt artikel 18.2.
b) Bedöma huruvida den offentliga skulden är hållbar. När så är lämpligt och möjligt, väntas en sådan bedömning genomföras tillsammans med [Internationella valutafonden].
c) Bedöma den berörda ESM-medlemmens faktiska eller potentiella finansieringsbehov.
2. På grundval av begäran från ESM-medlemsstaten och bedömningen enligt punkt 1 får ESM-rådet besluta att, i princip, bevilja stabilitetsstöd till den berörda ESM-medlemmen i form av en finansiell stödfacilitet.
3. Om ett beslut enligt punkt 2 antas ska ESM-rådet ge Europeiska kommissionen i uppdrag att – i samarbete med [Europeiska centralbanken] och, när så är möjligt, tillsammans med [Internationella valutafonden] – med den berörda ESM-medlemmen förhandla fram ett samförståndsavtal som anger de villkor som är förbundna med den finansiella stödfaciliteten. Innehållet i samförståndsavtalet ska avspegla hur allvarliga de svagheter som ska åtgärdas är och det valda ekonomiska stödinstrumentet. Parallellt ska ESM:s verkställande direktör utarbeta ett förslag till avtal om en finansiell stödfacilitet, inbegripet finansiella och andra villkor och valet av instrument, som ska antas av ESM-rådet.
Samförståndsavtalet ska vara fullt förenligt med de åtgärder för samordning av den ekonomiska politiken som avses i EUF-fördraget, särskilt med varje akt i EU-rätten, inklusive varje yttrande, varning, rekommendation eller beslut som riktas till den berörda ESM-medlemmen.
4. Europeiska kommissionen ska underteckna samförståndsavtalet på ESM:s vägnar, under förutsättning att de villkor som fastställs i punkt 3 är uppfyllda och ESM-rådet har gett sitt godkännande.
5. Styrelsen ska godkänna avtalet om en finansiell stödfacilitet med detaljerade uppgifter om de finansiella aspekterna av det stabilitetsstöd som ska beviljas samt, i tillämpliga fall, den första delutbetalningen av stödet.
…
7. Europeiska kommissionen ska – i samarbete med [Europeiska centralbanken] och, när så är möjligt, tillsammans med [Internationella valutafonden] – få i uppdrag att övervaka efterlevnaden av de villkor som är förbundna med den finansiella stödfaciliteten.”
Republiken Cyperns ekonomiska svårigheter och de ursprungligen vidtagna åtgärderna
9 Under de första månaderna 2012 gick vissa banker som var etablerade på Cypern i konkurs. Detta gällde bland annat Cyprus Popular Bank Public Co Ltd (Laïki). Republiken Cypern bedömde att det var nödvändigt att rekapitalisera bankerna och framställde för detta ändamål en begäran om finansiellt stöd från Europeiska finansiella stabiliseringsfaciliteten (EFSF) eller ESM. Begäran var ställd till Eurogruppens ordförande.
10 I en förklaring av den 27 juni 2012 angav Eurogruppen att det begärda finansiella stödet skulle beviljas av antingen EFSF eller ESM inom ramen för ett makroekonomiskt anpassningsprogram som skulle fastställas i ett samförståndsavtal. Detta avtal var avsett att förhandlas fram mellan, å ena sidan, Europeiska kommissionen jämte Europeiska Centralbanken (ECB) och Internationella valutafonden (IMF) och, å andra sidan, cypriotiska myndigheter.
11 Republiken Cypern och övriga medlemsstater med euro som valuta träffade en politisk överenskommelse i mars 2013 angående ett förslag till avtal. I förklaring av den 16 mars 2013 välkomnade Eurogruppen detta avtal och angav vissa planerade anpassningsåtgärder, bland annat en skatt på bankinsättningar. Eurogruppen angav att den mot denna bakgrund i princip fann det berättigat att bevilja ett finansiellt stöd som kan säkerställa den finansiella stabiliteten i Republiken Cypern och i euroområdet och anmodade berörda parter att öka takten i de pågående förhandlingarna.
12 Den 18 mars 2013 beslutade Republiken Cypern att bankerna skulle hållas stängda under vardagar från den 19 till den 20 mars 2013. I en förklaring samma dag angav Eurogruppens ordförande att skatten på bankinsättningar, i förening med det begärda finansiella stödet, skulle användas för att återställa lönsamheten i den cypriotiska banksektorn och att således säkerställa den finansiella stabiliteten på Cypern. Eurogruppens ordförande angav att Eurogruppen emellertid ansåg att små insättningar skulle behandlas annorlunda jämfört med stora, och han framhöll vikten av att till fullo garantera insättningar under 100 000 euro. Slutligen uppmuntrade Eurogruppens ordförande, för dess räkning, de cypriotiska myndigheterna och det cypriotiska parlamentet att snabbt genomföra de överenskomna åtgärderna.
13 De cypriotiska myndigheterna beslutade att förlänga stängningen av bankerna till och med den 28 mars 2013 för att undvika en bankrusning.
14 Den 19 mars 2013 förkastade det cypriotiska parlamentet den cypriotiska regeringens lagförslag angående införandet av en skatt på alla bankinsättningar i Cypern. Den cypriotiska regeringen utarbetade därför ett nytt lagförslag som innebar att omstruktureringen enbart skulle beröra två banker, nämligen Trapeza Kyprou Dimosia Etairia Ltd (BoC) och Laïki.
15 Den 22 mars 2013 antog det cypriotiska parlamentet O peri exiyiansis pistotikon kai allon idrimaton nomos (lagen om resolution av kreditinstitut och andra värdepappersinstitut, EE, bilaga I(I), nr 4379, 22.3.2013, s. 117) (nedan kallad lagen av den 22 mars 2013). Enligt punkterna 3.1 och 5.1 i denna lag har den cypriotiska centralbanken (CCB) getts ansvaret att gemensamt med finansministeriet omstrukturera de institut som omfattas av nämnda lag. För detta ändamål föreskrivs i punkt 12.1 i lagen av den 22 mars 2013 att CCB i form av dekret får omstrukturera lån och obligationer för ett institut i resolution, och att detta får ske genom nedskrivning, ändring, omläggning eller novation av det nominella eller utestående kapitalet för alla typer av fordringar, befintliga och framtida, mot institutet i resolution, eller genom en omvandling av skuldebrev eller obligationer till aktier i eget kapital. Enligt denna punkt föreskrivs vidare att garanterade insättningar i den mening som avses i punkt 2 femte stycket i lagen av den 22 mars 2013 är undantagna från sådana åtgärder. Det är ostridigt mellan parterna att det är fråga om insättningar under 100 000 euro.
Den angripna förklaringen
16 I förklaring av den 25 mars 2013 (nedan kallad den angripna förklaringen) uttalade Eurogruppen att den nått en överenskommelse med de cypriotiska myndigheterna angående de väsentliga delarna i ett framtida makroekonomiskt anpassningsprogram, vilket samtliga medlemsstater som har euro som valuta, kommissionen, ECB och IMF stod bakom. Eurogruppen välkomnade vidare de omstruktureringsplaner för finanssektorn som nämns i bilaga till denna förklaring.
17 Bilagan till den angripna förklaringen har följande lydelse:
”Efter att [Republiken Cyperns] myndigheter presenterat sina policyplaner, vilka varmt välkomnandes av Eurogruppen, nåddes följande överenskommelse:
1. Laïki kommer omedelbart att avvecklas – varvid aktieägarna, obligationsinnehavarna och de icke garanterade insättarna kommer att bidra fullt ut – med stöd av ett beslut av [CCB] med tillämpning av det nyligen antagna regelverket för bankresolution.
2. Laïki delas i en bra och en dålig del. Den dåliga delen kommer att avvecklas stegvis.
3. Sedan BoC:s och Laïkis styrelser beretts tillfälle att yttra sig, kommer den bra delen att uppgå i [BoC] med tillämpning av regelverket för bankresolution. Denna del kommer att föra med sig [akut likviditetsstöd (ELA)] på 9 milliarder euro. Enbart icke garanterade insättningar i BoC kommer att förbli frusna till dess att rekapitaliseringen har genomförts och kan därefter bli föremål för lämpliga villkor.
4. ECB:s råd kommer att tillhandahålla BoC likviditet i enlighet med tillämpliga regler.
5. BoC kommer att rekapitaliseras genom en konvertering av icke garanterade insättningar till aktiekapital, varvid aktieägare och obligationsinnehavare kommer att bidra fullt ut.
6. Konverteringen kommer att ske på så sätt att en kapitalandel på 9 procent kommer att garanteras i slutet av programmet.
7. Alla garanterade insättare i alla banker kommer att åtnjuta fullt skydd i enlighet med tillämplig EU-lagstiftning.
8. Programkapitalet (upp till 10 milliarder euro) kommer inte att användas för att rekapitalisera Laïki eller [BoC].”
Åtgärder som vidtagits på Cypern för att rekonstruera banker
18 Den 25 mars 2013 beslutade CCB:s ordförande att inleda ett resolutionsförfarande för BoC och Laïki. Den 29 mars 2013 offentliggjordes två dekret som antagits med stöd av lagen av den 22 mars 2013, nämligen
– le to peri diasosis me idia mesa tis Trapezas Kyprou Dimosias Etaireias Ltd Diatagma tou 2013, Kanonistiki Dioikitiki Praxi No. 103 (2013 års dekret omresolution av BoC med egna medel, administrativ förordning nr 103), EE, bilaga III(I), nr 4645, 29.3.2013, s. 769–780),
– le to Peri tis Polisis Orismenon Ergasion tis Cyprus Popular Bank Public Co Ltd Diatagma tou 2013, Kanonistiki Dioikitiki Praxi No. 104 (2013 års dekret om försäljning av delar av Laïkis verksamhet, administrativ förordning nr 104), EE, bilaga III(I), nr 4645, 29.3.2013, s. 781–788).
19 I dekret nr 103 föreskrivs en rekapitalisering av BoC, vilken bland annat skulle bekostas av icke garanterade insättare, dess aktieägare och obligationsinnehavare, i syfte att banken skulle kunna fortsätta att tillhandahålla banktjänster. Icke garanterade insättningar konverterades därmed till aktier i BoC, motsvarande 37,5 procent av varje icke garanterad insättning, till konvertibler med möjlighet för BoC att konvertera till aktier eller insättningar, motsvarande 22,5 procent av varje icke garanterad insättning, och till konvertibler med möjlighet för CCB att konvertera till insättningar, motsvarande 40 procent av varje icke garanterad insättning. Dekret nr 103 trädde i enlighet med dess punkt 10 i kraft den 29 mars 2013 kl. 06.00.
20 När det gäller dekret nr 104 föreskrivs det i bestämmelserna i punkten 2 jämte punkten 5 i detta dekret att vissa tillgångar och skulder, inbegripet insättningar under 100 000 euro, ska överföras från Laïki till BoC den 29 mars 2013 kl. 06.10. Insättningar över 100 000 euro behålls hos Laïki i avvaktan på bankens likvidation.
21 Vid tidpunkten då dekreten nr 103 och 104 trädde i kraft hade sökandena, K. Mallis och E. Malli, insättningar i Laïki.
22 Genomförandet av de åtgärder som föreskrivs i dekret nr 104 medförde en väsentlig minskning av värdet på dessa insättningar. Sökandena har gjort gällande att de förlorat hela värdet över 100 000 euro och har ingett exakta beräkningar av sina förluster.
23 Efter antagandet av dekreten nr 103 och 104 inledde kommissionen nya diskussioner med de cypriotiska myndigheterna angående slutförandet av samförståndsavtalet.
Beviljandet av finansiellt stöd till Republiken Cypern
24 Vid sammanträde den 24 april 2013 beslutade ESM-rådet följande:
– Det fastställdes att kommissionen och ECB fått i uppdrag att göra de bedömningar som anges i artikel 13.1 i ESM-fördraget samt att kommissionen i samarbete med ECB och IMF fått i uppdrag att förhandla samförståndsavtalet med Republiken Cypern.
– Det beslutades att bevilja Republiken Cypern ett stabilitetsstöd i form av en finansiell stödfacilitet (nedan kallad FSF) i enlighet med det förslag som lagts fram av ESM:s generaldirektör.
– Förslaget till samförståndsavtal godkändes.
– Kommissionen gavs i uppdrag att underteckna avtalet för ESM:s räkning.
25 Samförståndsavtalet undertecknades den 26 april 2013 av Republiken Cyperns finansminister, ECB:s ordförande och kommissionens viceordförande O. Rehn, för kommissionens räkning.
26 Den 8 maj 2013 godkände ESM:s styrelse avtalet angående FSF samt ett förslag rörande villkoren för utbetalning av den första delen av stödet till Republiken Cypern. Denna del var uppdelad i två utbetalningar, dels en utbetalning på två miljarder euro den 13 maj 2013, dels en utbetalning på en miljard euro den 26 juni 2013. En andra del av stödet, uppgående till 1,5 miljarder euro, utbetalades den 27 september 2013.
Förfarandet och parternas yrkanden
27 Sökandena har i ansökan som inkom till tribunalens kansli den 4 juni 2013 yrkat att tribunalen
– i första hand ska ogiltigförklara den angripna förklaringen, ”vilken fick sin slutgiltiga form genom [dekret nr 104] och som antogs av ordföranden för [CCB], i egenskap av företrädare för det [Europeiska centralbankssystemet], genom vilken det beslutades att vissa delar av [Laïki] skulle avyttras, och vilken i huvudsak utgör ett gemensamt beslut av [ECB] och kommissionen”,
– i andra hand ska slå fast att den angripna förklaringen, oberoende av form och beskaffenhet, i huvudsak utgör ett ”gemensamt beslut av [ECB] och/eller kommissionen”,
– i tredje hand ska ogiltigförklara den angripna förklaringen ”oberoende av dess form och beskaffenhet”,
– i fjärde hand ska ”ogiltigförklara [ECB:s] och/eller kommissionens gemensamma beslut … som fattats via Eurogruppen, oberoende av dess form eller beskaffenhet”,
– förplikta ECB och/eller kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
28 Genom separata handlingar som inkom till tribunalens kansli den 1 och den 9 oktober 2013 har kommissionen och ECB gjort en invändning om rättegångshinder enligt artikel 114 i tribunalens rättegångsregler. Kommissionen och ECB har yrkat att tribunalen ska
– avvisa talan,
– förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.
29 Sökandena inkom med sina yttranden angående kommissionens och ECB:s invändning om rättegångshinder den 4 december 2013.
Rättslig bedömning
30 Enligt artikel 114.1 i rättegångsreglerna kan tribunalen, om en part begär det, meddela beslut i fråga om rättegångshinder utan att pröva själva sakfrågan. Det anges i punkt 3 i samma artikel att återstoden av förfarandet avseende begäran ska vara muntlig, om inte tribunalen bestämmer annat. Enligt punkt 4 i artikeln ska tribunalen besluta i anledning av begäran eller låta beslutet anstå till det slutliga avgörandet.
31 I förevarande fall finner tribunalen att handlingarna i målet innehåller tillräckliga upplysningar för att den ska kunna pröva begäran, och att det saknas anledning att inleda det muntliga förfarandet.
32 Tribunalen ska först pröva huruvida det första, det tredje och det fjärde yrkandet, och därefter det andra yrkandet, kan upptas till prövning.
Huruvida det första, det tredje och det fjärde yrkandet kan upptas till prövning
33 I det första, det tredje och det fjärde yrkandet har sökandena begärt att den angripna förklaringen ska ogiltigförklaras.
34 Kommissionen och ECB har gjort gällande att detta yrkande inte kan upptas till prövning och har framställt flera argument till stöd för detta. Sökandena har bestritt dessa argument.
35 Tribunalen påpekar inledningsvis att enligt artikel 44.1 b i rättegångsreglerna ska en ansökan som avses i artikel 21 i stadgan för Europeiska unionens domstol innehålla uppgifter om svaranden.
36 Det förhållandet att det i ansökan av misstag angetts uppgifter om en annan svarande än den som antagit den angripna rättsakten medför inte att ansökan inte kan upptas till prövning, förutsatt att den innehåller sådana uppgifter som otvetydigt gör det möjligt att identifiera den part mot vilken ansökan riktar sig, det vill säga uppgifter om den angripna rättsakten och den som antagit rättsakten. I ett sådant fall anses svaranden vara den som antagit rättsakten, även om detta inte angetts i den inledande delen av ansökan. Detta fall ska emellertid särskiljas från det fallet då sökanden fortsätter att insistera på den svarande som angetts i den inledande delen av ansökan, fullt medveten om att denna svarande inte antagit den angripna rättsakten. I det sistnämnda fallet kommer den svarande som angetts i ansökan att beaktas, vilket i förekommande fall påverkar frågan huruvida talan kan upptas till sakprövning (förstainstansrättens beslut av den 16 oktober 2006 i mål T‑173/06, Aisne och Nature mot kommissionen, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkterna 17 och 18 och där angiven rättspraxis, se även, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 22 november 1990 i mål T‑162/89, Mommer mot parlamentet, REG 1990, s. II‑679, punkterna 19 och 20).
37 Den angripna förklaringen utgör en handling i vilken Eurogruppen dels nämner det avtal som träffats med de cypriotiska myndigheterna, dels nämner vissa synpunkter som Eurogruppen framfört i detta avseende. Sökandena har inte riktat sin talan mot Eurogruppen, utan har riktat denna mot kommissionen och ECB och har därvid i sitt yttrande angående invändningen om rättegångshinder insisterat på denna punkt. Tribunalen ska således pröva huruvida, såsom sökandena har gjort gällande, kommissionen och ECB faktiskt kan anses vara ansvariga för den angripna förklaringen, varvid dessa båda institutioner därmed kan anses ha antagit förklaringen och således ska anses utgöra de parter mot vilka talan ska riktas.
38 Tribunalen ska således undersöka Eurogruppens grundläggande karaktär samt dess koppling till kommissionen och ECB när det gäller innehållet i den angripna förklaringen.
39 Eurogruppen nämns i artikel 137 FEUF och där anges att närmare bestämmelser för möten mellan ministrar i de medlemsstater som har euron som valuta ska fastställas i protokoll nr 14 om Eurogruppen.
40 Bestämmelserna i detta protokoll har följande lydelse:
”Artikel 1
Ministrarna från de medlemsstater som har euron som valuta ska hålla informella sammanträden. Dessa ska äga rum vid behov för att diskutera frågor förknippade med det särskilda ansvar som de delar när det gäller den gemensamma valutan. Kommissionen ska delta i sammanträdena. [ECB] ska inbjudas att delta i dessa sammanträden, som ska förberedas av företrädarna för finansministrarna från de medlemsstater som har euron som valuta och kommissionen.
Artikel 2
Ministrarna från de medlemsstater som har euron som valuta ska med en majoritet av dessa medlemsstater välja en ordförande för två och ett halvt år.”
41 Av det ovanstående följer för det första att Eurogruppen är ett diskussionsforum på ministernivå för företrädare för de medlemsstater som har euro som valuta. Det är inte fråga om något beslutsorgan. Detta informella forum, vars syfte är att underlätta åsiktsutbyte rörande vissa specifika frågor av gemensamt intresse för de medlemsstater som ingår i gruppen, har en viss institutionell struktur i så måtto att det finns en ordförande som väljs för en viss angiven tid. Det finns ingen anledning att anse att denna struktur utgör en del av kommissionens eller ECB:s strukturer.
42 För det andra framhåller tribunalen att även om det i artikel 1 i protokollet om Eurogruppen föreskrivs att kommissionen och ECB ska delta vid dess sammanträden, och att kommissionen även kan bidra genom att förbereda dessa sammanträden, utgör Eurogruppen ett informellt sammanträdesforum mellan de berörda medlemsstaternas ministrar.
43 För det tredje, tvärtemot vad sökandena har gjort gällande, framgår det inte av reglerna angående Eurogruppen att någon befogenhet delegerats till detta organ från kommissionen eller ECB. Det framgår inte heller att dessa institutioner har någon tillsynsbefogenhet eller kan rikta rekommendationer till detta organ, och i än mindre grad bindande instruktioner.
44 Tvärtemot vad sökandena har gjort gällande kan Eurogruppen således varken anses stå under kommissionens och ECB:s tillsyn eller agera på uppdrag av dessa institutioner.
45 Mot bakgrund av det ovanstående konstaterar tribunalen att varken kommissionen eller ECB kan göras ansvariga för förklaringar som antas av Eurogruppen, såsom den angripna förklaringen. Det finns inte heller någon uppgift i handlingarna i målet som skulle kunna leda till slutsatsen att den angripna förklaringen ska anses utgöra en förklaring som i själva verket antagits av kommissionen och ECB.
46 Vidare framhåller tribunalen att sökandenas argument även skulle kunna tolkas som att de anser att ESM under alla omständigheter är ansvarig för den angripna förklaringen, och eftersom detta organ enligt sökandena står under kommissionens och ECB:s tillsyn, kan dessa institutioner i slutändan anses ansvariga för den angripna förklaringen.
47 Tribunalen framhåller att ESM-fördraget, såsom framgår ovan av punkterna 4, 5, 6 och 8, ger kommissionen och ECB vissa uppgifter avseende genomförandet av de syften som fastställs i detta fördrag. Det finns dock inte någon bestämmelse i ESM-fördraget som kan ligga till grund för ståndpunkten att dessa institutioner delegerat behörighet till ESM, och inte heller att de kan utöva tillsyn över detta organ eller rikta förelägganden till detsamma.
48 Vad som anförts ovan bekräftas av domstolens rättspraxis. Däri anges att de uppgifter som tilldelas kommissionen och ECB i ESM-fördraget inte innebär något eget beslutsfattande. Dessutom binder de åtgärder som dessa två institutioner vidtar inom ramen för detta fördrag endast ESM (domstolens dom av den 27 november 2012 i mål C‑370/12, Pringle, punkt 161).
49 Även om det antas att ESM, och inte Eurogruppen, kan anses ansvarig för den angripna förklaringen, går det inte att med stöd av denna omständighet anse att kommissionen eller ECB har antagit den aktuella förklaringen.
50 Det framgår av ovanstående omständigheter att svarandena inte kan göras ansvariga för den angripna förklaringen. I enlighet med den rättspraxis som redogjorts för ovan i punkt 36 kan således det första, det tredje och det fjärde yrkandet inte upptas till prövning.
51 Det ska härefter för fullständighetens skull erinras om att enligt fast rättspraxis är det endast åtgärder som har sådana bindande rättsverkningar som kan påverka sökandens intressen, genom att klart förändra dennes rättsliga ställning, som utgör sådana akter som kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring enligt artikel 263 första stycket FEUF (domstolens dom av den 11 november 1981 i mål 60/81, IBM mot kommissionen, REG 1981, s. 2639, punkt 9, svensk specialutgåva, volym 6, s. 225, och av den 31 mars 1998 i de förenade målen C‑68/94 och C‑30/95, Frankrike m.fl. mot kommissionen, REG 1998, s. I‑1375, punkt 62, samt förstainstansrättens beslut av den 5 november 2003 i mål T‑130/02, Kronoply mot kommissionen, REG 2003, s. II‑4857, punkt 43).
52 Vid bedömningen av om en akt eller ett beslut har sådana bindande rättsverkningar som kan påverka sökandens intressen genom att klart förändra dennes rättsliga ställning, ska enligt fast rättspraxis hänsyn tas till dess innehåll i sak (domstolens beslut av den 13 juni 1991 i mål C‑50/90, Sunzest mot kommissionen, REG 1991, s. I‑2917, punkt 12, och tribunalens beslut av den 14 maj 2009 i mål T‑22/07, US Steel Košice mot kommissionen, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 41).
53 När det gäller innehållet i den angripna förklaringen erinrar tribunalen om att Eurogruppen inte kan anses utgöra ett beslutsorgan. Reglerna som styr Eurogruppens funktionssätt ger nämligen inte gruppen någon befogenhet att anta rättsligt bindande rättsakter. En förklaring från Eurogruppen kan således i princip inte anses utgöra en rättsakt avsedd att medföra rättsverkningar för tredje man (se, för ett liknande resonemang och analogt, domstolens dom av den 1 december 2005 i mål C‑301/03, Italien mot kommissionen, REG 2005, s. I‑10217, punkt 28, förstainstansrättens beslut av den 3 november 2008 i mål T‑196/08, Srinivasan mot ombudsmannen, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkterna 11 och 12, och av den 3 december 2008 i mål T‑210/07, RSA Security Ireland mot kommissionen, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkterna 53–55).
54 Av innehållet i den angripna förklaringen, tolkad i sitt sammanhang, framgår att förklaringen inte kan medföra några sådana rättsverkningar.
55 I denna förklaring angav Eurogruppen nämligen följande:
– Eurogruppen hade träffat ett avtal med cypriotiska myndigheter angående vissa punkter i det framtida anpassningsprogrammet (första stycket i den angripna förklaringen).
– Eurogruppen välkomnade flera åtgärder som gruppen ansåg omfattades av ett avtal med myndigheterna (tredje, femte och sjätte styckena i den angripna förklaringen).
– Eurogruppen noterade vissa åtaganden som nämnda myndigheter gjort (nionde och tionde styckena i den angripna förklaringen).
– Eurogruppen framhöll att avtalet mellan Republiken Grekland och Republiken Cypern omedelbart måste genomföras (sjunde stycket i den angripna förklaringen).
– Eurogruppen anmodade de cypriotiska myndigheterna och kommissionen att slutföra samförståndsavtalet (åttonde stycket i den angripna förklaringen).
– Eurogruppen vidhöll, såsom redan angetts den 16 mars 2013, att Republiken Cypern i princip skulle kunna beviljas en FSF mot bakgrund av ovanstående överväganden (elfte stycket i den angripna förklaringen).
– Eurogruppen preciserade att den förväntade sig att ESM-rådet formellt skulle kunna bevilja förslaget till en FSF under den tredje veckan i april 2013, under förutsättning att ”nationella förfaranden” slutförts (tolfte stycket i den angripna förklaringen).
– Eurogruppen räknade upp de åtgärder som gruppen ansåg omfattades av en överenskommelse med cypriotiska myndigheter efter att dessa presenterat sina åtgärdsplaner (bilaga till den angripna förklaringen, se ovan punkt 17).
56 I den angripna förklaringen gjorde Eurogruppen således en mycket allmän genomgång av vissa åtgärder som överenskommits på politisk nivå med Republiken Cypern i syfte att stabilisera den finansiella situationen i denna stat. Vidare angav Eurogruppen att det sannolikt krävdes ytterligare förhandlingar samt uppmuntrade till andra förhandlingar och åtgärder som den bedömde nödvändiga eller önskvärda. I förklaringen framförde Eurogruppen emellertid inte något slutgiltigt ställningstagande när det gäller beviljandet av en FSF till Republiken Cypern, och inte heller när det gäller de villkor som denna medlemsstat var skyldig att uppfylla för att beviljas det begärda stödet.
57 Tribunalen påpekar härvid att Eurogruppen inte angav att detta stöd skulle beviljas Republiken Cypern enbart under förutsättning att denna stat genomför sådana omstruktureringsåtgärder för banksektorn som de som fastställts i dekreten nr 103 och nr 104.
58 Trots att Eurogruppen i tredje stycket i den angripna förklaringen välkomnade de omstruktureringsplaner inom finanssektorn som räknas upp i bilagan till denna förklaring, angav Eurogruppen inte att dessa planer ansågs utgöra en del av det makroekonomiska anpassningsprogram som Republiken Cypern skulle kunna bli skyldig att genomföra för att beviljas ett finansiellt stöd i enlighet med artikel 12.1 i ESM-fördraget.
59 Slutligen framgår det implicit men klart av den angripna förklaringen att Eurogruppen, som inte alls ansåg sig ha rätt att bevilja eller avslå det begärda stödet, gjorde bedömningen att detta beslut inte omfattades av dess befogenhet utan av ESM-rådets befogenhet. Samtidigt som Eurogruppen undvek att bekräfta huruvida en FSF skulle beviljas eller inte, inskränkte sig nämligen Eurogruppen till att förklara att den förväntade sig att ESM-rådet skulle kunna ha möjlighet att formellt bevilja den aktuella begäran. Vidare påpekade Eurogruppen i huvudsak att ett godkännande måste ratificeras av ESM-medlemmarna enligt interna förfaranden.
60 Tribunalen finner således att den angripna förklaringen är av rent informativ karaktär, eftersom Eurogruppen informerade allmänheten om vissa avtal som antagits på politisk nivå samt uttryckte sin ståndpunkt angående sannolikheten för att ESM skulle bevilja en FSF. Eurogruppen antog dock inte någon rättsakt som kan ha rättsverkningar för tredje man beträffande denna fråga.
61 Det är visserligen riktigt att bilagan till den angripna förklaringen innehåller formuleringar som skulle kunna anses vara kategoriska. Detta gäller särskilt formuleringarna att Laïki omedelbart kommer att avvecklas, varvid aktieägarna, obligationsinnehavarna och de icke garanterade insättarna kommer att bidra fullt ut, samt att BoC kommer att rekapitaliseras genom en konvertering av icke garanterade insättningar till aktiekapital, varvid aktieägarna och obligationsinnehavarna kommer att bidra fullt ut (se ovan punkt 17). Dessa formuleringar kan emellertid inte läsas för sig, utan måste tvärtom placeras i sitt sammanhang, av vilket det klart framgår att den angripna förklaringen har ett rent informativt innehåll.
62 Med hänsyn till att den angripna förordningen inte kan medföra några rättsverkningar för tredje man, kan det första, det tredje och det fjärde yrkandet inte heller upptas till prövning med stöd av de skäl som angetts ovan i punkterna 51–61.
Huruvida det andra yrkandet kan upptas till prövning
63 Sökandena har i sitt andra yrkande, som framställts i andra hand, i huvudsak begärt att tribunalen ska fastställa att det är ECB och kommissionen – och inte Eurogruppen – som antagit den angripna förklaringen.
64 Tribunalen erinrar härvid endast om att den saknar behörighet att meddela fastställelsedomar inom ramen för en lagenlighetsprövning i enlighet med artikel 263 FEUF (se, för ett liknande resonemang, domstolens beslut av den 9 december 2003 i mål C‑224/03, Italien mot kommissionen, REG 2003, s. I‑14751, punkterna 20–22).
65 Tribunalen konstaterar således, i likhet med vad ECB har gjort gällande, att det andra yrkandet inte kan upptas till prövning.
66 Av det ovanstående följer att talan ska avvisas.
Rättegångskostnader
67 Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen och ECB har yrkat att sökandena ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökandena har tappat målet, ska kommissionens och ECB:s yrkande bifallas.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (första avdelningen)
följande:
1) Talan avvisas.
2) K. Mallis och E. Malli förpliktas att bära sina egna rättegångskostnader samt att ersätta de rättegångskostnader som åsamkats Europeiska kommissionen och Europeiska centralbanken (ECB).
Luxemburg den 16 oktober 2014.
Justitiesekreterare | | Ordförande |