Language of document : ECLI:EU:T:2004:348

Mål T-27/02

Kronofrance SA

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Statligt stöd – Beslut av kommissionen att inte göra invändningar – Talan om ogiltigförklaring – Upptagande till sakprövning – Sektorsövergripande rambestämmelser för regionalstöd till stora investeringsprojekt”

Sammanfattning av domen

1.      Talan om ogiltigförklaring – Grunder – Avsaknad av talerätt – Grund som utgör tvingande rätt – Följder

2.      Talan om ogiltigförklaring – Fysiska och juridiska personer – Rättsakter som berör dem direkt och personligen – Beslut riktat till en medlemsstat i vilket kommissionen konstaterar att stöd är förenligt med den gemensamma marknaden utan att ha inlett det formella granskningsförfarandet – Talan som väckts av intresserade parter i den mening som avses i artikel 88.2 EG – Upptagande till sakprövning

(Artiklarna 88.2 och 88.3 EG samt 230 fjärde stycket EG; rådets förordning nr 659/1999, artiklarna 4 och 6)

3.      Statligt stöd – Stödprojekt – Kommissionens undersökning – Preliminär respektive kontradiktorisk fas – Stöds förenlighet med den gemensamma marknaden – Svårigheter vid bedömningen – Skyldighet för kommissionen att inleda det kontradiktoriska förfarandet

(Artikel 88.2 och 88.3 EG; rådets förordning nr 659/1999, artikel 4)

4.      Statligt stöd – Kommissionens undersökning – Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning – Möjlighet att anta riktlinjer – Stöd som faller under de sektorsövergripande rambestämmelserna – Tvingande verkan – Domstolsprövning

(Artikel 87.3 EG)

5.      Statligt stöd – Stödprojekt – Kommissionens undersökning – Sektorsövergripande rambestämmelser för regionalstöd till stora investeringsprojekt – Beräkning av den högsta tillåtna stödnivån – Bedömning av konkurrensfaktorn – Utvärderingskriterier

(Artikel 87 EG; Sektorsövergripande rambestämmelser för regionalstöd till stora investeringsprojekt, punkterna 3.4 och 3.10.1)

1.      Ett rättegångshinder bestående i att sökanden saknar rätt att väcka talan utgör tvingande rätt och är något som domstolen kan och till och med skall pröva ex officio och som således kan åberopas av svaranden under varje skede av förfarandet.

(se punkt 30)

2.      Inom ramen för kommissionens kontroll av statligt stöd skall det göras åtskillnad mellan å ena sidan den preliminära granskning av stöd som införts genom artikel 88.3 EG och som regleras i artikel 4 i förordning nr 659/1999, vilken enbart syftar till att göra det möjligt för kommissionen att bilda sig en första uppfattning om huruvida stödåtgärden helt eller delvis är förenlig med den gemensamma marknaden, och å andra sidan det formella granskningsförfarande som avses i artikel 88.2 EG och som regleras i artikel 6 i förordning nr 659/1999, vilket syftar till att göra det möjligt för kommissionen att få kännedom om samtliga omständigheter i ärendet. Det är endast i samband med det sistnämnda förfarandet som kommissionen enligt fördraget är skyldig att ge berörda parter tillfälle att yttra sig.

När kommissionen, utan att inleda förfarandet enligt artikel 88.2 EG, på grundval av artikel 88.3 EG finner att ett stöd är förenligt med den gemensamma marknaden, kan de som åtnjuter processuella garantier enligt artikel 88.2 EG säkerställa att de beaktas endast om de kan överklaga kommissionens beslut till gemenskapsdomstolarna. När en sökande genom en talan om ogiltigförklaring av ett beslut som kommissionen har antagit efter en preliminär granskning söker uppnå att de processuella garantier som föreskrivs i artikel 88.2 EG beaktas, är den omständigheten att sökanden berörs i den mening som avses i denna bestämmelse följaktligen tillräcklig för att sökanden skall anses vara direkt och personligen berörd i den mening som avses i artikel 230 fjärde stycket EG. Intresserade parter är alla medlemsstater och personer, företag eller företagssammanslutningar vars intressen kan påverkas av att stöd beviljas, framför allt stödmottagaren, konkurrerande företag och branschorganisationer.

(se punkterna 32–34 och 37)

3.      Den preliminära granskning som införts genom artikel 88.3 EG, och som regleras i artikel 4 i förordning nr 659/1999, har endast till syfte att ge kommissionen tillräckligt med betänketid och tid att undersöka för att den skall kunna bilda sig en första uppfattning avseende de anmälda stödåtgärderna och på detta sätt, utan att det krävs en fördjupad granskning, kunna dra slutsatsen att åtgärderna är förenliga med fördraget eller, tvärtom, att de är sådana att tveksamheter föreligger därom.

Den formella fasen av granskningsförfarandet, med hjälp av vilken kommissionen skapar sig en komplett bild av omständigheterna i ärendet innan den fattar ett beslut, är nödvändig så snart som kommissionen stöter på allvarliga svårigheter vid bedömningen av om ett stöd är förenligt med den gemensamma marknaden. Kommissionen kan således fatta beslut om att inte invända mot stöd efter den preliminära granskningen endast om det efter denna granskning står klart att det planerade stödet i fråga är förenligt med fördraget. Om däremot denna första granskning leder kommissionen till den motsatta slutsatsen, eller omöjliggör för kommissionen att övervinna alla svårigheter som är förenade med bedömningen av om det ifrågavarande stödet är förenligt med den gemensamma marknaden, är kommissionen skyldig att inhämta alla erforderliga yttranden och för detta ändamål inleda förfarandet enligt artikel 88.2 EG.

(se punkterna 49–52)

4.      Om kommissionen har ett betydande utrymme för skönsmässig bedömning vid tillämpningen av artikel 87.3 EG, vars tillämpning innebär ekonomiska och sociala bedömningar som skall göras i ett gemenskapssammanhang, kan den likväl fastställa vägledande regler för hur den skall utöva sin befogenhet att företa skönsmässiga bedömningar genom sådana rättsakter som riktlinjerna i fråga, förutsatt att dessa rättsakter innehåller bestämmelser om den inriktning som institutionen avser att följa och att de inte avviker från normerna i fördraget. När kommissionen antar riktlinjer, vilka överensstämmer med fördraget, i syfte att precisera de kriterier som den har för avsikt att tillämpa inom ramen för utövandet av sitt utrymme för skönsmässiga bedömningar, medför dessa en automatisk begränsning av denna befogenhet på så vis att kommissionen blir skyldig att rätta sig efter de riktlinjer som den själv har infört. I detta sammanhang ankommer det på förstainstansrätten att bedöma om kommissionen har iakttagit dessa regler.

Inom ramen för bedömningen av huruvida ett stöd som faller under rambestämmelserna är förenligt med den gemensamma marknaden, är bestämmandet av vilken jämkningsfaktor som skall tillämpas med hänsyn till rådande konkurrensförhållanden resultatet av en strukturell och konjunkturell analys av marknaden, som det åligger kommissionen att göra i samband med att den fattar sitt beslut på grundval av de objektiva kriterier som anges i rambestämmelserna. Denna bedömning av den särskilda faktor som skall tillämpas är avgörande för storleken på det stöd som kan förklaras vara förenligt med den gemensamma marknaden.

(se punkterna 79 och 102)

5.      När kommissionen i samband med tillämpningen av de sektorsövergripande rambestämmelserna för regionalstöd till stora investeringsprojekt gör en bedömning av konkurrensfaktorn, vilken spelar in vid fastställandet från fall till fall av den högsta tillåtna stödnivån för projekt som omfattas av kravet på anmälan, är analysen avseende förekomsten av strukturell överkapacitet i den aktuella sektorn den första analysen som skall genomföras. Av punkt 3.10.1 i nämnda rambestämmelser framgår emellertid att det faktum att förekomsten eller frånvaron av strukturell överkapacitet skall fastställas först inte innebär att kommissionen alltid kan inskränka sig till denna enda analys när den förfogar över uppgifter om kapacitetsutnyttjandegraden inom den relevanta sektorn. Tillämpningen av den högsta jämkningsfaktorn, vilken maximerar storleken på det stöd som kan bedömas vara förenligt med den gemensamma marknaden, förutsätter nämligen att kommissionen dessförinnan har konstaterat att sektorn i fråga inte lider av strukturell överkapacitet och att marknaden inte är vikande, såvida det inte antas att avsaknad av sådan överkapacitet ovillkorligen innebär att marknaden inte är vikande för de aktuella produkterna, vilket skulle innebära att man förnekar dessa båda kriteriers specifika karaktär vid bedömningen av konkurrensfaktorn.

Under dessa omständigheter måste punkt 3.4 i rambestämmelserna förstås på så sätt att när uppgifterna om kapacitetsutnyttjandet i den berörda sektorn inte är sådana att kommissionen med säkerhet kan säga att strukturell överkapacitet föreligger skall kommissionen pröva huruvida marknaden är vikande. Denna tolkning av rambestämmelserna är den enda som överensstämmer med artikel 87 EG och med målet icke snedvriden konkurrens som avses i denna bestämmelse.

(se punkterna 90, 91 och 96–98)