FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (första avdelningen)
den 18 mars 2009(*)
”Dumpning – Import av vissa elektroniska vågar med ursprung i Kina – Företag som verkar i en marknadsekonomi – Artiklarna 2.7 a och c, 2.10 och 11.9 i förordning (EG) nr 384/96”
I mål T‑299/05,
Shanghai Excell M&E Enterprise Co. Ltd, Shanghai (Kina),
Shanghai Adeptech Precision Co. Ltd, Huaxin Town (Kina),
företrädda av R. MacLean, solicitor, och advokaten E. Gybels,
sökande,
mot
Europeiska unionens råd, företrädd av J.‑P. Hix, i egenskap av ombud, biträdd av advokaten G. Berrisch,
svarande,
med stöd av
Europeiska gemenskapernas kommission, inledningsvis företrädda av K. Talabér‑Ritz och E. Righini, därefter av H. van Vliet och K. Talabér‑Ritz, samtliga i egenskap av ombud,
intervenient,
angående en talan om ogiltigförklaring av artiklarna 1 och 2 i rådets förordning (EG) nr 692/2005 av den 28 april 2005 om ändring av förordning (EG) nr 2605/2000 rörande införande av slutgiltiga antidumpningstullar på import av vissa elektroniska vågar med ursprung i bland annat Folkrepubliken Kina (EUT L 112, s. 1),
meddelar
FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (första avdelningen),
sammansatt av ordföranden V. Tiili (referent) samt domarna F. Dehousse och I. Wiszniewska-Białecka,
justitiesekreterare: handläggaren K. Pocheć,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 20 maj 2008,
följande
Dom
Bakgrund till tvisten
A – Ursprunglig undersökning och förordning
1 Rådet antog den 27 november 2000 förordning (EG) nr 2605/2000 om införande av slutgiltiga antidumpningstullar på import av vissa elektroniska vågar med ursprung i Folkrepubliken Kina, Republiken Korea och Taiwan (EGT L 301, s. 42, nedan kallat den ursprungliga förordningen).
2 Under den undersökning som föranledde den nämnda förordningen (nedan kallat den ursprungliga undersökningen) bedömde kommissionen bland annat huruvida importen från dessa tre länder till Europeiska gemenskapen av vissa elektroniska vågar med en kapacitet av högst 30 kg, för försäljning i detaljhandeln, med digital angivelse av vikt, styckpris och försäljningspris (eventuellt försedda med en anordning för utskrift av dessa uppgifter) (nedan kallat de elektroniska vågarna), var föremål för dumpning.
3 Tre exporterande tillverkare från Kina beslutade att samarbeta under undersökningen och beviljades individuell behandling. Dessa tre bolag begärde att få status som företag som verkar i en marknadsekonomi, i enlighet med artikel 2.7 i rådets förordning (EG) nr 384/96 av den 22 december 1995 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen (EGT L 56, 1996, s. 1), i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 905/98 av den 27 april 1998 (EGT L 128, s. 18), i rättad lydelse (nedan kallad grundförordningen). Rådet ansåg emellertid att de villkor som fastställts i artikel 2.7 c i den nämnda förordningen inte var uppfyllda och avslog denna begäran. Det var följaktligen nödvändigt att jämföra de kinesiska exporterande tillverkarnas exportpriser med ett normalvärde som fastställts för ett jämförbart land med marknadsekonomi, i enlighet med artikel 2.7 i grundförordningen (skälen 45–48 och 52 i den ursprungliga förordningen).
4 Institutionerna ansåg att Indonesien var det tredjeland med marknadsekonomi som var lämpligast för fastställande av ett normalvärde (skälen 49 och 50 i den ursprungliga förordningen). Det nämnda värdet fastställdes således enligt artikel 2.2 och 2.3 i grundförordningen, på grundval av normalvärden som fastställts för ett indonesiskt företag, nämligen PT Toshiba TEC Corporation Indonesia (nedan kallat Toshiba Indonesia) (skäl 53 i den ursprungliga förordningen).
5 Rådet jämförde normalvärdet och exportpriset på nivån fritt fabrik och i samma handelsled, vilket gjorde det möjligt att visa att det fanns en dumpningsmarginal för de tre aktuella exporterande tillverkarna på mellan 9 och 12,8 procent (skäl 58 i den ursprungliga förordningen).
6 Eftersom samarbetsviljan var låg bland övriga kinesiska exporterande tillverkare, fastställdes dumpningsmarginalen för de andra företagen till samma nivå som den högsta individuella dumpningsmarginalen för en enda modell av elektronisk våg som tillverkades av de samarbetsvilliga företagen, nämligen 30,7 procent.
7 Enligt artikel 1.2 i den ursprungliga förordningen infördes följaktligen individuella antidumpningstullar vars högsta nivå var 12,8 procent, för de tre kinesiska exporterande tillverkare som samarbetat, och en tull på 30,7 procent för andra kinesiska företag.
B – Förfarandet för översyn
8 Sökandena, de närstående bolagen Shanghai Excell M&E Enterprise Co. Ltd (nedan kallat Shanghai Excell) och Shanghai Adeptech Precision Co. Ltd (nedan kallat Shanghai Adeptech), tillverkar elektroniska vågar i Kina. Shanghai Excell och Shanghai Adeptech började exportera elektroniska vågar till gemenskapen i juni 2003. En antidumpningstull på 30,7 procent tillämpades på dessa företag.
9 Sökandena ingav, i egenskap av ”ny exportör” i den mening som avses i artikel 11.4 i grundförordningen, en begäran om översyn av den ursprungliga förordningen till kommissionen. De gjorde gällande att de inte hade exporterat elektroniska vågar under den ursprungliga undersökningsperioden, nämligen mellan den 1 september 1998 och den 31 augusti 1999 (nedan kallad den ursprungliga undersökningsperioden), och att de inte var närstående någon av de exporterande tillverkare som omfattas av de aktuella åtgärderna.
10 Kommissionen inledde översynen med avseende på sökandena genom att anta förordning (EG) nr 1408/2004 av den 2 augusti 2004 om inledande av en översyn, avseende en ny exportör, av förordning nr 2605/2000 beträffande införande av slutgiltiga antidumpningstullar på import av vissa elektroniska vågar med ursprung i bland annat Folkrepubliken Kina, samt om upphävande av tullen på import från två exportörer i det landet och om registrering av denna import (EUT L 256, s. 8). Antidumpningstullen på 30,7 procent, som hade fastställts för deras elektroniska vågar, upphävdes och kommissionen ålade tullmyndigheterna att vidta lämpliga åtgärder för att registrera importen av de nämnda vågarna. Registreringen skulle upphöra nio månader efter den dag då förordning nr 1408/2004 trädde i kraft.
11 Kommissionen skickade den 23 februari 2005 en skrivelse till sökandena i vilken den redogjorde för de skäl på grundval av vilka den avsåg att bevilja dem individuell behandling och påföra dem en antidumpningstull på 54,8 procent. Sökandena ifrågasatte kommissionens ståndpunkt genom skrivelse av den 7 mars 2005.
C – Den angripna förordningen
12 Rådet antog den 28 april 2005 förordning (EG) nr 692/2005 av den 28 april 2005 om ändring av förordning nr 2605/2000 rörande införande av slutgiltiga antidumpningstullar på import av vissa elektroniska vågar med ursprung i bland annat Folkrepubliken Kina (EGT L 112, s. 1, nedan kallad den angripna förordningen).
13 Rådet bekräftade i den angripna förordningen att sökandena var nya exportörer i den mening som avses i artikel 11.4 i grundförordningen (skälen 9–11).
14 Rådet ansåg att då sökandena var etablerade i Kina borde normalvärdet fastställas såsom i den ursprungliga förordningen, i enlighet med artikel 2.7 a i grundförordningen, med anledning av att sökandena inte uppfyllde de två första kriterierna i artikel 2.7 c i den nämnda förordningen, och att de därmed inte tillverkade och sålde elektroniska vågar under marknadsekonomiska förhållanden (skälen 12–26). Rådet ansåg emellertid att sökandena uppfyllde de villkor som föreskrivs i artikel 9.5 i grundförordningen för beviljande av en individuell behandling (skälen 27 och 28).
15 Rådet beräknade, liksom i den ursprungliga förordningen, normalvärdet i enlighet med artikel 2.7 a i grundförordningen, med utgångspunkt i det pris eller konstruerade normalvärde som gällde i ett jämförbart land, nämligen Indonesien. Normalvärdet beräknades på grundval av uppgifter som lämnats av Toshiba Indonesia.
16 Rådet jämförde normalvärdet och exportpriset på grundval av priset fritt fabrik och i samma handelsled, och genom beaktande, enligt artikel 2.10 i grundförordningen, av olikheter i de faktorer som konstaterats påverka priserna och prisjämförbarheten (skälen 42–45). Rådet jämförde slutligen det vägda genomsnittliga normalvärdet per varutyp med det vägda genomsnittliga exportpriset och fann att det förelåg en dumpningsmarginal på 52,6 procent (skälen 55 och 56).
17 I artikel 1.1 i den angripna förordningen infördes följaktligen en antidumpningstull på 52,6 procent på sökandens import till gemenskapen.
18 Genom artikel 1.2 i den angripna förordningen infördes en tull med samma procentsats retroaktivt på import som hade registrerats i enlighet med artikel 3 i förordning nr 1408/2004. Sökandena påfördes således en tull på 52,6 procent från och med augusti år 2004. Genom artikel 1.2 i den angripna förordningen förpliktades tullmyndigheterna i Europeiska unionen att upphöra med att registrera sökandenas import.
19 Enligt artikel 2 i den angripna förordningen trädde denna förordning i kraft dagen efter att den offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning, det vill säga den 4 maj 2005.
20 Den tull som infördes genom den ursprungliga förordningen, i dess lydelse enligt den angripna förordningen, upphörde att gälla den 1 december 2005 enligt artikel 11.2 i grundförordningen. Gemenskapsindustrin begärde inte, efter att tillkännagivandet om att tullarna skulle upphöra att gälla offentliggjorts, att de åtgärder som skulle upphöra att gälla skulle omprövas enligt artikel 11.2 i grundförordningen.
Förfarandet och parternas yrkanden
21 Sökanden väckte förevarande talan genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 26 juli 2005.
22 Genom handlingar som inkom till förstainstansrättens kansli den 18 november 2005 begärde kommissionen att få intervenera till stöd för rådets yrkanden. Denna begäran beviljades genom beslut av ordföranden för förstainstansrättens tredje avdelning den 12 januari 2006.
23 Sammansättningen av förstainstansrättens avdelningar ändrades därefter och referenten förordnades att tjänstgöra på den första avdelningen. Förevarande mål lottades därför om på denna avdelning.
24 Förstainstansrätten bad parterna den 19 mars 2008, som en åtgärd för processledning enligt artikel 64 i förstainstansrättens rättegångsregler, att besvara vissa skriftliga frågor och att inkomma med vissa handlingar. Sökandena efterkom förstainstansrättens begäran inom den föreskrivna fristen.
25 Rådet informerade förstainstansrätten genom skrivelse av den 15 april 2008 att det inte hade möjlighet att efterkomma begäran med motiveringen att vissa av de handlingar som förstainstansrätten hade efterfrågat var konfidentiella och att de i vilket fall som helst fanns hos kommissionen. Rådet gjorde dessutom gällande att sökandena inte längre hade något berättigat intresse av att få saken prövad.
26 Förstainstansrätten ålade rådet och kommissionen genom beslut av den 7 maj 2008, enligt artiklarna 65 b, 66.1 och 67.3 andra stycket i rättegångsreglerna, att inkomma med vissa av de begärda handlingarna samt vissa förklaringar till dessa, och försäkrade att handlingarna inte skulle utlämnas till sökandena i det skedet. Rådet och kommissionen efterkom denna begäran inom den föreskrivna fristen. De gjorde dock gällande att de ansåg att de nämnda handlingarna var strikt konfidentiella, i den mån de innehåller känsliga affärsupplysningar avseende Toshiba Indonesia.
27 På grundval av referentens rapport beslutade förstainstansrätten (första avdelningen) att inleda det muntliga förfarandet.
28 Parterna utvecklade sin talan och svarade på förstainstansrättens frågor vid förhandlingen den 20 maj 2008.
29 Sökandena godkände under förhandlingen att förstainstansrätten vid behov kunde använda sig av uppgifter i de handlingar som enligt rådet och kommissionen var konfidentiella, och som inte utlämnats till sökandena, vilket har antecknats i förhandlingsprotokollet. Förstainstansrätten ansåg emellertid att den, i förevarande dom, enbart behövde använda uppgifter som sökandena hade haft tillgång till.
30 Sökandena frånföll, även detta under förhandlingen, sin nionde grund, avseende en felaktighet i identifieringen av dem i den angripna förordningen, vilket även det har antecknats i förhandlingsprotokollet.
31 Det uppdagades slutligen under förhandlingen att de handlingar som sökandena lämnat in till förstainstansrätten till följd av dess begäran av den 19 mars 2008 inte var de handlingar som hade begärts. Rådet bad om tillåtelse att få lämna in en kopia av de sistnämnda handlingarna, vilka ingick i den administrativa akten och vilka sökandena lämnat in till rådet under den undersökning som föranledde den angripna förordningen. Sökandena invände häremot, vilket beaktades i förhandlingsprotokollet. Förstainstansrätten fastställde en tidsfrist inom vilken sökandena skulle inkomma med yttranden avseende de aktuella handlingarna och huruvida de eventuellt borde tas in i akten.
32 Sökandena inkom den 30 maj 2008 med yttranden avseende de handlingar som avses i föregående punkt och upprepade sin invändning mot att ta in dessa handlingar i akten. Förstainstansrätten, som ansåg att den omständigheten att rådet skulle lämna in de aktuella handlingarna enbart skulle reparera det misstag som sökandena begått av vårdslöshet eller med vilja, fann emellertid att de borde tas in i akten.
33 Rådet inkom den 6 juni 2008 till förstainstansrättens kansli med en rättelse av de uppgifter som det hade lämnat till förstainstansrätten efter dess beslut av den 7 maj 2008. Kommissionen informerade förstainstansrätten genom skrivelse av den 6 juni 2008 att de förklaringar som den hade lämnat till följd av det nämnda beslutet borde ändras mot bakgrund av den rättelse som rådet lämnat in.
34 Sökandena inkom den 10 juli 2008 med yttranden avseende den aktuella rättelsen.
35 Den muntliga förhandlingen avslutades den 24 september 2008.
36 Sökandena har yrkat att förstainstansrätten ska
– ogiltigförklara den angripna förordningen i den mån den avser dem, och
– förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.
37 Rådet har i sina inlagor, med stöd av kommissionen, yrkat att förstainstansrätten ska
– ogilla talan, och
– förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.
38 Rådet har i skrivelse av den 15 april 2008 yrkat att förstainstansrätten ska
– fastställa att det inte längre finns anledning att döma i saken därför att sökandena inte längre har något berättigat intresse av att förfarandet fullföljs, och
– förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.
Yrkandet om fastställande av att det saknas anledning att döma i saken
A – Parternas argument
39 Rådet har gjort gällande att sökandenas elektroniska vågar inte påfördes någon antidumpningstull från och med det datum då den ursprungliga förordningen upphörde att gälla, den 1 december 2005. Det framgår för övrigt från uppgifter som inhämtats från medlemsstaterna att dessa har tagit ut mycket låga antidumpningstullar med stöd av den angripna förordningen, och att dessa låga belopp inte erlades av sökandena utan av dem icke-närstående importörer.
40 Rådet anser följaktligen att en ogiltigförklaring av den angripna förordningen skulle sakna rättslig verkan för sökandena, som därför inte längre har något berättigat intresse av att förevarande förfarande fullföljs.
41 Sökandena anser att förstainstansrätten inte borde pröva rådets argument med anledning av att det framförts för sent. De har bekräftat att de inte har betalat någon antidumpningstull av den storlek som föreskrivs i den angripna förordningen. De anser emellertid att den omständigheten att de elektroniska vågar som de saluför var föremål för en mycket hög antidumpningstull under en tidsperiod på nästan fem månader, innebar att deras marknadsföringsåtgärder i Europa misslyckades, vilket förklarar varför deras importörer enbart har erlagt en mycket liten del av antidumpningstullarna. Sökandena har även påpekat att deras berättigade intresse av att få saken prövad består, eftersom de avser att göra gällande att den angripna förordningen är rättsstridig inom ramen för en senare skadeståndstalan.
B – Förstainstansrättens bedömning
42 Eftersom en bristande sakprövningsförutsättning, bland annat bristande intresse av att få saken prövad, utgör ett rättegångshinder som inte kan avhjälpas, ska förstainstansrätten ex officio kontrollera huruvida sökandena har intresse av att det ifrågasatta beslutet ogiltigförklaras (förstainstansrättens beslut av den 10 mars 2005 i de förenade målen T‑228/00, T‑229/00, T‑242/00, T‑243/00, T‑245–248/00, T‑250/00, T‑252/00, T‑256–259/00, T‑265/00, T‑267/00, T‑268/00, T‑271/00, T‑274–276/00, T‑281/00, T‑287/00 och T‑296/00, Gruppo ormeggiatori del porto di Venezia m.fl. mot kommissionen, REG 2005, s. II‑787, punkt 22). Förstainstansrätten ska därmed pröva det argument som rådet har gjort gällande, utan att det är nödvändigt att pröva huruvida det framförts för sent.
43 Enligt fast rättspraxis krävs att en sökande har ett berättigat intresse av att få saken prövad, med hänsyn till talans föremål, när talan väcks, vid äventyr av att den annars avvisas. Tvistens föremål ska, liksom det berättigade intresset av att få saken prövad, bestå fram till domstolsavgörandet, vilket förutsätter att utgången av talan kan medföra en fördel för den som väckt den. Rätten kan i annat fall fastställa att det saknas anledning att döma i saken (se domstolens dom av den 17 april 2008 i de förenade målen C‑373/06 P, C‑379/06 P och 382/06 P, Flaherty m.fl. mot kommissionen, REG 2008, s. I‑0000, punkt 25, och där angiven rättspraxis).
44 Enligt rådet hade sökandena i förevarande fall, när talan väcktes, ett berättigat intresse av att få saken prövad, vilket de därefter emellertid förlorade då den ursprungliga förordningen, och följaktligen den angripna förordningen, upphörde att gälla den 1 december 2005. En eventuell ogiltigförklaring av den sistnämnda förordningen kan därmed inte längre innebära någon fördel för sökandena, eftersom denna inte längre är tillämplig på deras export till gemenskapen, och något belopp inte ska återbetalas till dem som en direkt följd av en sådan ogiltigförklaring, eftersom de inte har betalat någon antidumpningstull med stöd av den nämnda förordningen.
45 Mot bakgrund av de faktiska omständigheterna i förevarande mål kan rådets argumentation, av flera anledningar, emellertid inte godtas.
46 Förstainstansrätten preciserar för det första att den omständigheten att den rättsakt som är föremål för talan om ogiltigförklaring upphörde att gälla under förfarandet inte i sig medför en skyldighet för gemenskapsdomstolarna att fastställa att det saknas anledning att döma i saken på grund av att talan saknar föremål eller på grund av att det då domen meddelas saknas ett berättigat intresse av att få saken prövad (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 7 juni 2007 i mål C‑362/05 P, Wunenburger mot kommissionen, REG 2007, s. I‑4333, punkt 47).
47 Rådet har formellt sett inte dragit tillbaka den angripna förordningen (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 46 nämnda målet Wunenburger mot kommissionen, punkt 48).
48 Det framgår för det andra av domstolens rättspraxis att en sökande kan bevara ett berättigat intresse av att en rättsakt som har antagits av en gemenskapsinstitution ogiltigförklaras för att undvika att dess påstådda rättsstridighet upprepas i framtiden (domen i det ovan i punkt 46 nämnda målet Wunenburger mot kommissionen, punkt 50, se även för ett liknande resonemang, dom av den 24 juni 1986 i mål 53/85, AKZO Chemie mot kommissionen, REG 1986, s. 1965, punkt 21, svensk specialutgåva, volym 8, s. 649, och av den 26 april 1988, dom av den 26 april 1988 i mål 207/86, Apesco mot kommissionen, REG 1988, s. 2151, punkt 16).
49 Ett sådant berättigat intresse av att få saken prövad följer av artikel 233 första stycket EG. Enligt denna artikel ska de institutioner vars rättsakt har förklarats ogiltig vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa domen (domen i det ovan i punkt 46 nämnda målet Wunenburger mot kommissionen, punkt 51).
50 Ett sådant berättigat intresse av att få saken prövad föreligger förvisso endast om den åberopade rättsstridigheten riskerar att upprepas oberoende av de faktiska omständigheterna i det fall som gav upphov till sökandens talan (domen i det ovan i punkt 46 nämnda målet Wunenburger mot kommissionen, punkt 52).
51 Detta är emellertid fallet vad avser en talan om ogiltigförklaring som den i förevarande fall, vilken har väckts av företag som har påförts en antidumpningstull till följd av ett förfarande för översyn, trots att den nämnda tullen inte längre är tillämplig, i den mån de har invänt mot det förfarande som ledde fram till att de påfördes denna tull. Till skillnad från den materiella prövningen av förekomsten av dumpning, kan handläggningsåtgärder i ett förfarande för översyn upprepas även i framtiden inom ramen för liknande förfaranden. Sökandena behåller därför ett berättigat intresse av att få den angripna förordningen prövad, även om den saknar rättsverkningar gentemot dem, med hänsyn till att antidumpningsförfaranden eventuellt kan komma att inledas mot dem i framtiden (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 46 nämnda målet Wunenburger mot kommissionen, punkterna 56–59).
52 Förstainstansrätten påpekar i detta hänseende att sökandena har, inom ramen för förevarande talan, vid flera tillfällen invänt mot de metoder som rådet valde i den angripna förordningen för att fastställa huruvida sökandena uppfyllde villkoren för att beviljas status som företag som verkar i en marknadsekonomi samt för att beräkna deras dumpningsmarginal. Dessa metoder kan komma att användas på nytt inom ramen för liknande förfaranden.
53 En sökande kan för det tredje bevara ett intresse av att väcka talan om ogiltigförklaring av en rättsakt som påverkar vederbörande direkt för att erhålla ett fastställande av gemenskapsdomstolen av att en åtgärd som vidtagits mot denne är rättsstridig, i syfte att använda detta fastställande som grund för en eventuell talan om skadestånd som syftar till att få en adekvat ersättning för den skada som den angripna rättsakten medfört (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 31 mars 1998 i de förenade målen C‑68/94 och C‑30/95, France m.fl. mot kommissionen, REG 1998, s. I‑1375, punkt 74).
54 Detta är fallet i förevarande mål. Importen av de elektroniska vågar som sökandena saluförde var enligt den angripna förordningen, under en femmånadersperiod, föremål för en antidumpningstull som nästan var dubbelt så stor som den som tillämpades på andra kinesiska tillverkare, och denna tull medförde att deras försäljningspris i gemenskapen höjdes med över 50 procent.
55 Sökandena bevarar i detta sammanhang ett intresse av att det fastställs att den angripna förordningen var rättsstridig, eftersom ett sådant fastställande är bindande för gemenskapsdomstolarna i ett mål avseende en talan om skadestånd och kan utgöra grunden för en eventuell förhandling utanför domstol mellan rådet och sökandena i syfte att gottgöra den skada som de sistnämnda har lidit.
56 Att godta rådets argumentering skulle för det fjärde innebära ett erkännande av att rättsakter som institutionerna har antagit och som har begränsade verkningar i tiden samt upphör att gälla efter att en talan om ogiltigförklaring har väckts, men innan förstainstansrätten kan meddela dom, inte skulle kunna bli föremål för en domstolsprövning, om de inte har föranlett betalning av något belopp.
57 En sådan situation är emellertid oförenlig med den anda som präglar artikel 230 EG, enligt vilken gemenskapsdomstolen ska granska lagenligheten av de rättsakter som antas av Europaparlamentet och rådet gemensamt, av rådet ensamt, av kommissionen eller av Europeiska centralbanken (ECB) och som inte är rekommendationer eller yttranden, samt sådana rättsakter som antas av Europaparlamentet och som ska ha rättsverkan i förhållande till tredje man. Europeiska gemenskapen är en rättslig gemenskap av sådant slag att varken medlemsstaterna eller gemenskapsinstitutionerna kan undgå kontroll av om deras rättsakter står i överensstämmelse med gemenskapens grundläggande konstitutionella urkund, det vill säga fördraget, eller med rättsakter som antagits med stöd av detta fördrag (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 23 april 1986, i mål 294/83, Les Verts mot parlamentet, REG 1986, s. 1339, punkt 23, svensk specialutgåva, volym 8, s. 529).
58 Förstainstansrätten finner mot bakgrund av ovannämnda överväganden att sökandena alltjämt har ett berättigat intresse av att få saken prövad.
Prövning i sak
59 Sökandena har åberopat åtta grunder till stöd för sin talan, varav vissa bör prövas tillsammans. Den första grunden avser ett åsidosättande av artikel 2.7 c andra stycket i grundförordningen. Den andra grunden avser ett åsidosättande av artikel 2.7 c första stycket första strecksatsen i grundförordningen. Den tredje grunden avser ett åsidosättande av artikel 2.7 c första stycket andra strecksatsen i grundförordningen. Den fjärde grunden avser ett åsidosättande av artikel 11.9 i grundförordningen. Den femte och den åttonde grunden avser ett åsidosättande av artikel 2.7 a i grundförordningen. Den sjätte och den sjunde grunden, slutligen, avser ett åsidosättande av artikel 2.10 i grundförordningen.
60 Förstainstansrätten anser att den andra och den tredje grunden bör prövas först.
A – Den andra och den tredje grunden: åsidosättande av artikel 2.7 c första stycket första strecksatsen, respektive artikel 2.7 c första stycket andra strecksatsen i grundförordningen
61 I artikel 2.7 i grundförordningen anges att i fråga om import från länder utan marknadsekonomi ska normalvärdet, med avvikelse från de regler som föreskrivs i artikel 2.1–2.6, i princip bestämmas på grundval av priset eller det konstruerade värdet i ett tredjeland med marknadsekonomi.
62 I artikel 2.7 b i den nämnda förordningen föreskrivs likväl följande:
”I fråga om antidumpningsundersökning rörande import från Ryssland … och … Kina skall normalvärdet bestämmas i enlighet med punkterna 1–6 om det på grundval av korrekt underbyggda ansökningar från en eller flera tillverkare som är föremål för undersökningen och i enlighet med de kriterier som anges [i artikel 2.7] c visas att marknadsekonomiska förhållanden råder för tillverkaren eller tillverkarna vad gäller produktion och försäljning av den berörda likadana produkten. Om så inte är fallet skall de regler som anges i [artikel 2.7] a tillämpas.”
63 I artikel 2.7 c i grundförordningen anges slutligen följande:
”Ett krav enligt [artikel 2.7] b måste göras skriftligen och innehålla tillräcklig bevisning att tillverkarna är verksamma under marknadsmässiga förhållanden, det vill säga om
– företagens beslut om priser, kostnader och insatsvaror, exempelvis vad gäller råmaterial, kostnader för teknik och arbetskraft, produktion, försäljning samt investeringar, fattas som svar på marknadssignaler som återspeglar utbud och efterfrågan och utan ett större statligt inflytande i detta hänseende, och kostnader för de viktigaste insatsvarorna återspeglar i stort sett marknadsvärden,
– företagen har en enda uppsättning räkenskaper som är föremål för en självständig revision i överensstämmelse med internationella redovisningsnormer och som tillämpas för alla ändamål,
…
och
– valutaomräkning sker till marknadskurser.
…”
64 Sökandena begärde, så snart förfarandet om översyn hade inletts, att tillerkännas marknadsekonomisk status. Rådet ansåg i den angripna förordningen att denna begäran borde avvisas med motiveringen att sökandena inte uppfyllde de två första villkoren som anges i föregående punkt (skälen 13–15).
65 Rådet ansåg i den angripna förordningen, med avseende på det första av dessa villkor, att det fanns flera uppgifter till stöd för att det förelåg ett statligt inflytande på sökandena. Dessa uppgifter är för det första den omständigheten att bolagsordningen för en av sökandena tillåter sin statskontrollerade partner, som inte innehar något kapital i företaget och som enligt uppgift endast fungerar som arrendegivare, att kräva kompensation om företaget inte når uppsatta mål när det gäller produktion, försäljning och vinst, för det andra den omständigheten att de lokala myndigheternas godkännande krävs för att byggnader ska kunna erkännas som anläggningstillgångar och för att avskrivningarna av rätten till markanvändning ska kunna påbörjas, för det tredje den omständigheten att en av sökandena aldrig betalade arrende för rätten till markanvändning, och för det fjärde att vederbörande åtnjöt avgiftsfria bankgarantier via en tredje part (skäl 16 i den angripna förordningen).
66 Med avseende på det andra villkoret, enligt vilket de företag som önskar erhålla status som företag som verkar i en marknadsekonomi måste visa att de har en enda uppsättning räkenskaper som är föremål för en självständig revision i överensstämmelse med internationella redovisningsnormer och som tillämpas för alla ändamål, har rådet påpekat i skäl 17 i den angripna förordningen att sökandena bröt mot vissa av reglerna som utgör ”International Accounting Standards” (internationella redovisningsstandarder, nedan kallade IAS), antagna av International Accounting Standards Board.
67 Rådet har med avseende på IAS 1 påpekat att sökandena bröt mot tre grundläggande redovisningsprinciper: periodiseringsprincipen, försiktighetsprincipen och principen om innebörd framför form. Enligt rådet iakttog de sökande inte heller IAS 2 när det gäller varulager, byggnader redovisades och avskrevs inte i enlighet med IAS 16 och rätten till markanvändning avskrevs inte enligt IAS 38. Sökandena överträdde även IAS 21 om effekterna av ändrade valutakurser och IAS 36 om nedskrivning, och i flera revisionsberättelser förekom, slutligen, problem avseende varulager och det konstaterades att företaget inte hade infört den nödvändiga regeln när det gäller avsättningar för nedskrivning. Rådet har även påpekat att det faktum att de flesta av överträdelserna av IAS inte togs upp i revisionsberättelserna tydde på att revisionen inte utfördes i enlighet med internationella normer (skälen 17 och 18 i den angripna förordningen).
1. Parternas argument
68 Sökandena har gjort gällande att rådets bedömning i skälen 12–26 i den angripna förordningen, enligt vilken sökandena inte uppfyllde de två första villkoren i artikel 2.7 c i grundförordningen, är felaktig.
69 Sökandena har med avseende på den andra grunden gjort gällande att rådets bedömning i den angripna förordningen avseende dels huruvida deras beslut om priser och kostnader för insatsvaror fattas med hänsyn till marknadssignaler som återspeglar utbud och efterfrågan och utan ett större statligt inflytande i detta hänseende, dels huruvida kostnaderna för de viktigaste insatsvarorna i stort sett återspeglar marknadsvärdena, är uppenbart felaktig.
70 Sökandena har med avseende på den tredje grunden gjort gällande att rådet i den angripna förordningen felaktigt funnit att de inte uppfyllde det andra villkoret i artikel 2.7 c i grundförordningen, enligt vilket de företag som ansöker om att beviljas status som företag som verkar i en marknadsekonomi måste ha en enda uppsättning räkenskaper som är föremål för en självständig revision i överensstämmelse med internationella redovisningsnormer och som tillämpas för alla ändamål.
71 Sökandena har i detta hänseende påpekat att eftersom de redovisningsnormer som kommissionen tillämpade i förevarande fall, nämligen IAS, inte har antagits i Kina, behöver inte något företag som är etablerat i det landet iaktta dem. Om det krävdes att dessa normer iakttogs, skulle inte något kinesiskt företag kunna erhålla status som företag som verkar i en marknadsekonomi. Det är för övrigt, även inom gemenskapen, enbart obligatoriskt för vissa företag att iaktta IAS, i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1606/2002 av den 19 juli 2002 om tillämpning av internationella redovisningsstandarder (EGT L 243, s. 1), och enbart från den 1 januari 2005.
72 Sökandena har dessutom gjort gällande att kommissionen, i rådets protokoll avseende förordning nr 905/98l, genom vilken begreppet status som företag som verkar i en marknadsekonomi infördes i grundförordningen, uppmanades att tillämpa detta begrepp på så sätt att samtliga företag, oberoende av storlek, har lika möjligheter att dra fördel av de bestämmelserna. Gemenskapsinstitutionerna krävde emellertid att sökandenas bokföring skulle vara förenlig med en extremt sträng standard, vilken var omöjlig att uppfylla för dem såsom små och medelstora företag.
73 Sökandena har kritiserat den omständigheten att gemenskapsinstitutionerna inte försökte tillämpa andra internationellt erkända normer, trots att de begärde detta vid upprepade tillfällen, och har påpekat att kommissionen, vid dess kontroll av Shanghai Adeptechs lokaler, bad det bolagets revisorer att tillfälligt lämna platsen. Detta innebar att det nämnda bolaget fråntogs varje möjlighet att förklara huruvida dess bokföring var förenlig med internationella standarder.
74 Sökandena har slutligen påpekat att genom att tillämpa olämpliga redovisningsnormer, såsom IAS, i den angripna förordningen, i stället för de ”internationella redovisningsnormer” som det hänvisas till i artikel 2.7 c första stycket andra strecksatsen i grundförordningen, gjorde rådet en uppenbart oriktig bedömning av de två bolagens reviderade räkenskaper.
75 Rådet har invänt att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den andra och den tredje grunden.
2. Förstainstansrättens bedömning
76 Det följer såväl av användningen av ordet ”och” mellan den fjärde och den femte strecksatsen i bestämmelsen, som av villkorens karaktär, att de är kumulativa. Om en tillverkare som ansöker om att beviljas status som företag som verkar i en marknadsekonomi inte uppfyller något av villkoren ska den aktuella ansökan avslås (förstainstansrättens dom av den 28 oktober 2004 i mål T‑35/01, Shanghai Teraoka Electronic mot rådet, REG 2004, s. II‑3663, punkt 54).
77 Rådet ansåg därmed i den angripna förordningen att sökandenas ansökan om att beviljas status som företag som verkar i en marknadsekonomi borde avslås eftersom de inte uppfyllde något av de två första villkoren i artikel 2.7 c i grundförordningen (skälen 13–15). Förevarande grunder kan följaktligen medföra att den angripna förordningen ogillas enbart om det finns fog för båda.
78 Förstainstansrätten anser i detta sammanhang att den tredje grunden ska prövas först.
79 Förstainstansrätten erinrar i detta hänseende inledningsvis om att gemenskapsinstitutionerna i fråga om handelspolitiska skyddsåtgärder förfogar över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning med hänsyn till de komplicerade ekonomiska, politiska och juridiska situationer som de ska bedöma (förstainstansrättens dom av den 5 juni 1996 i mål T‑162/94, NMB France m.fl. mot kommissionen, REG 1996, s. II‑427, punkt 72, av den 29 januari 1998 i mål T‑97/95, Sinochem mot rådet, REG 1998, s. II‑85, punkt 51, av den 17 juli 1998 i mål T‑118/96, Thai Bicycle mot rådet, REG 1998, s. II‑2991, punkt 32, av den 4 juli 2002 i mål T‑340/99, Arne Mathisen mot rådet, REG 2002, s. II‑2905, punkt 53, och domen i det ovan i punkt 76 nämnda målet Shanghai Teraoka Electronic mot rådet, punkt 48).
80 Därav följer att gemenskapsdomstolarnas prövning av institutionernas bedömningar endast ska avse en kontroll av att reglerna för handläggning har följts, att de faktiska omständigheter som lagts till grund för det omtvistade valet är materiellt riktiga, att bedömningen av dessa omständigheter inte är uppenbart oriktig och att det inte förekommit maktmissbruk (domstolens dom av den 7 maj 1987 i mål 240/84, NTN Toyo Bearing m.fl. mot rådet, REG 1987, s. 1809, punkt 19, svensk specialutgåva, volym 9, s. 75, domarna i det ovan i punkt 46 nämnda målet Thai Bicycle mot rådet, punkt 33, i det ovan i punkt 48 nämnda målet Arne Mathisen mot rådet, punkt 54, samt i det ovan i punkt 76 nämnda målet Shanghai Teraoka Electronic mot rådet, punkt 49).
81 På samma sätt förhåller det sig med faktiska omständigheter av juridisk och politisk art i det aktuella landet, vilka gemenskapsinstitutionerna har att bedöma för att avgöra om en exportör agerar på marknadsmässiga villkor, utan något större statligt inflytande, och därför kan beviljas den status som tillkommer företag som verkar i en marknadsekonomi (domen i det ovan i punkt 76 nämnda målet Shanghai Teraoka Electronic mot rådet, punkt 49).
82 Förstainstansrätten påpekar för övrigt att den metod för bestämning av normalvärdet som anges i artikel 2.7 b i grundförordningen utgör ett undantag från den specifika metod som anges för detta ändamål i artikel 2.7 a och som i princip är tillämplig vid import från länder utan marknadsekonomi. Det framgår dock av fast rättspraxis att varje avvikelse eller undantag från en huvudregel ska tolkas restriktivt (domstolens dom av den 12 december 1995 i mål C‑399/93, Oude Luttikhuis m.fl., REG 1995, s. I‑4515, punkt 23, av den 18 januari 2001 i mål C‑83/99, kommissionen mot Spanien, REG 2001, s. I‑445, punkt 19, av den 12 december 2002 i mål C‑5/01, Belgien mot kommissionen, REG 2002, s. I‑11991, punkt 56, samt domen i det ovan i punkt 76 nämnda målet Shanghai Teraoka Electronic mot rådet, punkt 50).
83 Förstainstansrätten betonar slutligen att bevisbördan ligger på den tillverkare/exportör som vill erhålla status som företag som verkar i en marknadsekonomi. I artikel 2.7 c i grundförordningen anges nämligen att ansökan ”måste ... innehålla tillräcklig bevisning”. Följaktligen åligger det inte gemenskapsinstitutionerna att bevisa att tillverkaren/exportören inte uppfyller de angivna villkoren för att tillerkännas sådan status. Däremot åligger det gemenskapsinstitutionerna att bedöma huruvida de uppgifter som lämnats av tillverkaren/exportören är tillräckliga bevis för att villkoren i artikel 2.7 c i grundförordningen är uppfyllda, och det åligger gemenskapsdomstolen att pröva huruvida något uppenbart fel begåtts vid denna bedömning (domen i det ovan i punkt 76 nämnda målet Shanghai Teraoka Electronic mot rådet, punkt 53).
84 Det är mot bakgrund av dessa överväganden som det ska bedömas huruvida sökandena genom sina argument kan visa att rådets bedömning att sökandena inte uppfyllde det andra villkoret i artikel 2.7 c i grundförordningen är uppenbart felaktigt.
85 Sökandena har i detta hänseende gjort gällande att IAS inte är obligatoriska i Kina och att de i gemenskapen enbart är obligatoriska för vissa företag.
86 Förstainstansrätten påpekar för det första att den omständigheten att de kinesiska företagen, enligt nationell rätt, inte är skyldiga att iaktta vissa redovisningsnormer, inte påverkar frågan om huruvida sökandenas bokföring kan utvärderas på grundval av de nämnda normerna. Det andra villkoret i artikel 2.7 c i grundförordningen anger i själva verket tydligt att bokföringen hos varje företag i ett land som inte är en marknadsekonomi och som vill erhålla status som företag som verkar i en marknadsekonomi ska genomgå en revision enligt internationella normer. Den omständigheten att det föreligger eller saknas en skyldighet att följa de nämnda normerna i företagets ursprungsland saknar i detta hänseende betydelse. Det är för övrigt just av det skälet att den nämnda staten inte är en marknadsekonomi som det enligt grundförordningen krävs att de berörda företagen iakttar redovisningsnormer som inte nödvändigtvis är nationella normer.
87 Förstainstansrätten påpekar i andra hand att den omständigheten att det inte enligt en gemenskapsrättsakt är obligatoriskt för varje företag i gemenskapen att iaktta de internationella redovisningsnormer som tillämpades i förevarande fall, inte nödvändigtvis innebär att dessa normer, eller andra redovisningsnormer som eftersträvar samma syften och genom vilkas tillämpning dessa iakttas lika strikt eller striktare, inte är obligatoriska för de nämnda företagen enligt deras nationella lagstiftning. Den omständigheten innebär inte heller att de nämnda normerna inte är vitt erkända på internationell nivå eller att de inte utgör en sammanställning av redovisningsprinciper som är gemensamma för de flesta länder med marknadsekonomi, inklusive medlemsstaterna.
88 Sökandena har för det andra gjort gällande att det är omöjligt för sådana små eller medelstora företag som dem att iaktta IAS. Detta argument är emellertid enbart ett påstående, som inte stöds av någon som helst bevisning eller sammanfattande förklaring av varför det inte är möjligt för ett litet eller medelstort företag att uppfylla de redovisningsstandarder som kommissionen tillämpade i förevarande fall. Sökandenas argument kan följaktligen inte godtas.
89 Sökandena har för det tredje kritiserat den omständigheten att gemenskapsinstitutionerna inte granskade deras bokföring mot bakgrund av andra internationellt erkända redovisningsnormer än IAS.
90 Förstainstansrätten konstaterar likväl att gemenskapsinstitutionerna har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vid granskningen av huruvida bokföringen för de företag som önskar erhålla status som företag som verkar i en marknadsekonomi är förenlig med av dem utvalda internationella erkända redovisningsstandarder. Det ankommer på de aktuella företagen, om de inte samtycker till detta val, att visa att de standarder som valts ut av institutionerna inte är internationellt erkända eller att ett eventuellt åsidosättande i deras bokföring av de nämnda standarderna inte utgör ett dylikt åsidosättande av andra internationella erkända redovisningsstandarder, eftersom bevisbördan ligger på den tillverkare/exportör som vill erhålla status som företag som verkar i en marknadsekonomi (se ovan punkt 83). Sökandena har emellertid inte visat i förevarande fall att någon av dessa två omständigheter föreligger.
91 Sökandenas samtliga argument kan slutligen, i vilket fall som helst, förkastas redan av den omständigheten att inte något av dessa vederlägger rådets slutsats i skäl 17 i den angripna förordningen. Enligt rådet är sökandenas bokföring oförenlig med vissa grundläggande redovisningsprinciper, såsom periodiseringsprincipen, försiktighetsprincipen och principen om innebörd framför form. För att framgångsrikt angripa rådets slutsats, som utgjorde ett mer än tillräckligt stöd för dess bedömning att sökandena inte uppfyllde det andra villkoret i artikel 2.7 c i grundförordningen, krävs att sökandena har visat att deras bokföring var förenlig med de nämnda principerna eller att den var förenlig med andra internationella redovisningsstandarder än IAS, vilka själva är förenliga med dessa principer. Sökandena har emellertid inte lagt fram någon sådan bevisning utan har nöjt sig med att kritisera kommissionens val avseende de internationella standarder som tillämpats i förevarande fall.
92 Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den tredje grunden.
93 Det är därmed, mot bakgrund av vad som anförts i punkterna 76 och 77 ovan, inte nödvändigt att pröva den andra grunden.
B – Den första grunden: åsidosättande av artikel 2.7 c andra stycket i grundförordningen
1. Inledande synpunkter
94 Artikel 2.7 c andra stycket i grundförordningen har följande lydelse:
”Beslut om tillverkare uppfyller kriterierna som [anges i artikel 2.7 c] skall fattas inom tre månader efter det att undersökningen har inletts, efter särskilt samråd med rådgivande kommittén och efter det att gemenskapsindustrin har givits möjlighet att yttra sig. Detta beslut skall förbli gällande under h[e]la undersökningen.”
95 Den 2 augusti 2004 antog kommissionen förordning nr 1408/2004, genom vilken förfarandet för översyn inleddes. Den nämnda förordningen trädde i kraft dagen efter dess offentliggörande i Europeiska unionens officiella tidning, det vill säga den 4 augusti 2004.
96 Den 3 augusti 2004 sände kommissionen en blankett till sökandena (nedan kallad blankett för ansökan om status som företag som verkar i en marknadsekonomi) avseende dels huruvida sökandena borde tillerkännas status som företag som verkar i en marknadsekonomi enligt artikel 2.7 b och c i grundförordningen, dels huruvida de borde erhålla individuell behandling. Blanketten för ansökan om status som företag som verkar i en marknadsekonomi skulle fyllas i separat av varje sökande och vara kommissionen tillhanda inom två veckor från och med den tidpunkt då förordning nr 1408/2004 trädde i kraft. Kommissionen sände samma datum ett frågeformulär till sökandena (nedan kallat frågeformuläret om antidumpning) avseende huruvida de utövade dumpning i gemenskapen. Frågeformuläret om antidumpning skulle fyllas i separat av varje sökande och vara kommissionen tillhanda senast den 13 september 2004.
97 Sökandena ingav den 19 augusti 2004 blanketterna för ansökan om status som företag som verkar i en marknadsekonomi och den 20 augusti 2004 en översättning till engelska av en handling som bifogats de nämnda blanketterna.
98 Den 3 september 2004 sände kommissionen en begäran om ytterligare upplysningar till sökandena avseende deras svar i blanketterna för ansökan om status som företag som verkar i en marknadsekonomi. Begäran skulle besvaras senast den 13 september 2004. Kommissionen bad även sökandena att ett till dem närstående bolag, nämligen Excell Precision Co. Ltd, etablerat i Taiwan (nedan kallat Excell Taiwan), samt varje annat till sökandena närstående bolag som sålde elektroniska vågar, skulle fylla i en bilaga till frågeformuläret om antidumpning (nedan kallat bilagan till frågeformuläret).
99 Sökandena ingav den 20 september 2004 de ifyllda frågeformulären om antidumpning till kommissionen.
100 Efter att kommissionen beviljat en förlängning av tidsfristen, besvarade sökandena den 21 september 2004 den ovannämnda skrivelsen av den 3 september 2004. Kommissionen bad den 4 oktober 2004 sökandena att komplettera sina svar.
101 Den 5 oktober 2004 ingav sökandena till kommissionen bilagan till frågeformuläret, separat ifylld av Excell Taiwan och av ett annat, till sökandena närstående, taiwanesiskt bolag, nämligen Summing International Ltd.
102 Kommissionen utförde kontroller på plats mellan den 18 och den 21 oktober 2004 av den information som sökandena hade lämnat i sina svar på blanketten för ansökan om status som företag som verkar i en marknadsekonomi.
103 Kommissionen bad sökandena den 26 oktober 2004 att komplettera de uppgifter som de lämnat i blanketten för ansökan om status som företag som verkar i en marknadsekonomi. Svaren på de ställda frågorna inlämnades till kommissionen den 3 november 2004. Kommissionen framställde en ny begäran om information i detta hänseende den 15 november, vilken besvarades den 17 november 2004.
104 Kommissionen bad sökandena den 7 januari 2005 att andra närstående bolag, nämligen Bright Advance Co. Ltd och Total Lead Ltd i Samoa, skulle fylla i bilagan till frågeformuläret.
105 Kommissionen informerade sökandena genom skrivelse av den 14 januari 2005 att de inte skulle komma att tillerkännas status som företag som verkar i en marknadsekonomi.
106 Bilagan till frågeformuläret fylldes i separat av Bright Advance och Total Lead och ingavs till kommissionen den 25 januari 2005.
2. Parternas argument
107 Sökandena har gjort gällande, då översynen avseende en ny exportör som inleddes den 4 augusti 2004 genom förordning nr 1408/2004, att den tremånadersfrist som enligt artikel 2.7 c andra stycket i grundförordningen började löpa då kommissionen inledde undersökningen för att avgöra huruvida en tillverkare uppfyller de kriterier som ställs för att vederbörande ska erhålla status som företag som verkar i en marknadsekonomi (nedan kallad tremånadersfristen), löpte ut den 4 november 2004. Kommissionen fattade emellertid den 14 januari 2005 ett beslut avseende sökandenas status som företag som verkar i en marknadsekonomi och överskred utan giltiga skäl med god marginal denna tidsfrist.
108 Sökandena har gjort gällande att tremånadersfristen utgjorde en garanti för rättssäkerheten. Det framgår av meddelandet från kommissionen till rådet och Europaparlamentet om behandlingen av länder som tidigare inte hade marknadsekonomi i samband med antidumpningsförfaranden [KOM(1997)0677] samt av förslaget till rådets förordning om ändring av grundförordningen [KOM(1997)0677] syftet med tremånadersfristen var att tvinga gemenskapsinstitutionerna att fatta ett oåterkalleligt beslut avseende status som företag som verkar i en marknadsekonomi utan att detta påverkar undersökningens normala förlopp. Sökandena anser att den omständigheten att tremånadersfristen överskreds ska medföra att den angripna förordningen ogiltigförklaras, eftersom denna frist annars skulle sakna ändamålsenlig verkan.
109 Sökandena anser att de på ett fullständigt sätt, inom den utsatta tidsfristen, fyllde i blanketterna för ansökan om status som företag som verkar i en marknadsekonomi, vilket framgår av skäl 13 i den angripna förordningen. Kommissionen bad därefter även om ett flertal upplysningar och förtydliganden, av vilka flera redan hade lämnats in. Sökandena har gjort gällande att de besvarade kommissionens respektive skrivelse inom de föreskrivna tidsfristerna och bad enbart om en förlängning på fem dagar för att besvara skrivelsen av den 3 september 2004. Andra förlängningar beviljades, men de avsåg svaren på frågeformuläret om antidumpning och inte blanketten för ansökan om status som företag som verkar i en marknadsekonomi, vilken godtogs utan någon anmärkning avseende huruvida den var fullständig. Sökandena har även erkänt att de överskred vissa tidsfrister för besvarande av begäran om upplysningar avseende frågeformulären om antidumpning, men inte blanketterna för ansökan om status som företag som verkar i en marknadsekonomi.
110 Sökandena har gjort gällande att det tog kommissionen två månader, efter att ha mottagit de sista svaren på respektive begäran om upplysningar avseende blanketterna för ansökan om status som företag som verkar i en marknadsekonomi, att besluta huruvida sökandena skulle tillerkännas sådan status. Sökandena anser för övrigt att rådet inte med framgång kan åberopa den omständigheten att kommissionen fortsatte att fråga ut dem för att rättfärdiga att den överskred tremånadersfristen, eftersom det ålåg kommissionen att avsluta det förfarandet.
111 Sökandena har slutligen gjort gällande att den omständigheten att tremånadersfristen överskreds har stor betydelse för beslutet huruvida den information som de och Toshiba Indonesia inlämnat skulle kontrolleras. Om kommissionen hade genomfört en sådan kontroll hade undersökningen överskridit tidsfristen för ett översynsförfarande, som enligt artikel 11.5 i grundförordningen är begränsad till totalt nio månader. I avsaknad av en sådan kontroll beaktades inte de justeringar som sökandena begärt vid den beräkning av antidumpningsmarginalen som utfördes i den angripna förordningen, och denna beräkning kunde inte heller förbättras på grundval av upplysningar som Toshiba Indonesia tillhandahållit, vilka hade kunnat medföra ett annat resultat av de nämnda beräkningarna.
112 Rådet har medgett att kommissionen inte beslutade huruvida sökandena skulle beviljas status som företag som verkar i en marknadsekonomi inom tremånadersfristen, men anser att detta inte medför att den angripna förordningen är rättsstridig. Kommissionen har anslutit sig till denna uppfattning.
3. Förstainstansrättens bedömning
113 Parterna är överens om att tremånadersfristen överskreds i förevarande fall. De är däremot av olika åsikt med avseende på de slutsatser som bör dras, ur rättslig synvinkel, av detta överskridande. Sökandena anser, tvärtemot vad rådet har gjort gällande, att tremånadersfristen är tvingande och att ett överskridande av denna medför att den angripna förordningen automatiskt blir ogiltig.
114 Den huvudsakliga frågan i detta sammanhang är i förevarande fall inte att fastställa huruvida tremånadersfristen är tvingande eller inte, utan enbart att undersöka vilka följder kommissionens överskridande av denna får, och, i synnerhet, att utvärdera huruvida det nämnda överskridandet ska medföra en ogiltigförklaring av den angripna förordningen i förevarande fall.
115 Sökandenas uppfattning att varje gång kommissionen överskrider tremånadersfristen ska den förordning om översyn som därefter antas automatiskt anses ogiltig, kan inte godtas.
116 Förstainstansrätten konstaterar att artikel 2.7 c andra stycket i grundförordningen inte innehåller någon upplysning om följderna av att kommissionen överskrider tremånadersfristen. I den artikeln anges i synnerhet inte huruvida ett sådant överskridande medför en skyldighet att bevilja status som företag som verkar i en marknadsekonomi eller gör det omöjligt att fortsätta den aktuella undersökningen, vilka är de enda omständigheter som skulle kunna föranleda att den angripna förordningen automatiskt ogiltigförklaras på grund av det nämnda överskridandet.
117 Eftersom någon sådan upplysning inte heller framgår av någon annan bestämmelse i grundförordningen, ska den nämnda förordningens syfte och uppbyggnad undersökas i syfte att avgöra huruvida den ska tolkas så, att den medför en skyldighet att bevilja status som företag som verkar i en marknadsekonomi eller gör det omöjligt att fortsätta den aktuella undersökningen då kommissionen har överskridit tremånadersfristen (se, analogt, domstolens dom av den 20 januari 2005 i mål C‑245/03, Merck, Sharp & Dohme, REG 2005, s. I‑637, punkt 26).
118 Förstainstansrätten hänvisar, med avseende på frågan om huruvida det framgår av grundförordningens syfte och uppbyggnad att den omständigheten att kommissionen har överskridit tremånadersfristen medför en skyldighet att bevilja status som företag som verkar i en marknadsekonomi till företag som har ansökt därom, för det första till den skillnad i behandling som föreskrivs i grundförordningen avseende ett överskridande av institutionerna av andra förfarandefrister än tremånadersfristen.
119 Om till exempel rådet inte inom en månad, med kvalificerad majoritet, har fattat ett beslut som strider mot kommissionens förslag att under de omständigheter som anges i artiklarna 8.5 och 9.2 avsluta undersökningen, ska undersökningen anses vara avslutad i enlighet med dessa bestämmelser. Om på samma sätt rådet inte beslutar inom en månad med enkel majoritet att avslå det förslag av kommissionen som avses i artikel 9.4 i grundförordningen, i dess lydelse enligt förordning (EG) nr 461/2004 av den 8 mars 2004 (EGT L 77, s. 12), eller det förslag av kommissionen som avses i artikel 14.4 i samma förordning, antas de nämnda förslagen med stöd av de aktuella bestämmelserna.
120 Förstainstansrätten konstaterar således att då en grundförordning avser att beivra att en förfarandefrist inte har iakttagits av institutionerna genom att en begäran godtas, på så sätt att ansökan bifalls helt, eller genom andra faktiska följder, anges detta uttryckligen.
121 Förstainstansrätten erinrar för det andra om att undantaget avseende vissa länder från den metod för bestämning av normalvärdet som anges i artikel 2.7 a, vilket undantag föreskrivs i artikel 2.7 b i grundförordningen, ska tolkas restriktivt (se domen i det ovan i punkt 76 nämnda målet Shanghai Teraoka Electronic mot rådet, punkt 50, och där angiven rättspraxis). Det nämnda undantaget är således inte automatiskt tillämpligt när kommissionen överskrider tremånadersfristen, eftersom det saknas en bestämmelse härom.
122 Vad slutligen gäller frågan om huruvida det framgår av grundförordningens syfte och uppbyggnad att den omständigheten att kommissionen har överskridit tremånadersfristen utgör hinder för att gemenskapsinstitutionerna antar en förordning genom vilken antidumpningstullar införs för de aktuella företagen, drar förstainstansrätten slutsatsen att grundförordningen, åtminstone inom ramen för ett översynsförfarande som det som är i fråga i förevarande fall, ska tolkas så att den utgör hinder för en sådan följd.
123 Ett eller flera företag som har påförts en antidumpningstull som fastställdes vid en tidpunkt då de ännu inte exporterade de aktuella varorna till gemenskapen har, inom ramen för en begäran om översyn av en ursprunglig förordning i egenskap av ”ny exportör” i den mening som avses i artikel 11.4 i grundförordningen, begärt att dumpningsmarginalen ska prövas med avseende på deras egen ekonomiska situation, i syfte att de ska påföras en ny antidumpningstull, vilken enbart beräknas på grundval av deras ekonomiska situation och som skulle kunna bli lägre än den som de tidigare påförts, eller till och med upphävas helt.
124 Det vore under dessa förhållanden olämpligt att dra slutsatsen att kommissionen, för det fall de nämnda företagen var etablerade i ett land som inte hade marknadsekonomi, och de ansökte om att erhålla status som företag som verkar i en marknadsekonomi, borde avstå från att fortsätta undersökningen med avseende på de företagen om tremånadersfristen inte iakttas. Detta skulle nämligen vara till men för syftet med dessa företags ursprungliga ansökan, nämligen att beviljas en översyn av deras enskilda situation, av orsaker som står utanför deras kontroll.
125 Det vore även olämpligt att dra slutsatsen att kommissionen borde inleda en ny undersökning med avseende på de aktuella företagen på deras begäran, om tremånadersfristen överskridits, i den mån detta enbart skulle medföra att den nämnda tidsfristen i praktiken iakttogs i än mindre utsträckning, genom att det slutliga beslutet avseende sökandenas eventuella status som företag som verkar i en marknadsekonomi skjuts upp ytterligare.
126 Då det följaktligen saknas fog för uppfattningen att ett överskridande från kommissionens sida av tremånadersfristen automatiskt bör medföra att den förordning om översyn som därefter antagits ogiltigförklaras, ska det prövas huruvida det överskridande av tremånadersfristen som är i fråga i förevarande fall ska medföra att den angripna förordningen ogiltigförklaras.
127 Förstainstansrätten påpekar i detta hänseende att den tremånadersfrist som föreskrivs i artikel 2.7 c andra stycket i grundförordningen har som främsta syfte att se till att frågan om huruvida tillverkare uppfyller kriterierna som anges i den nämnda artikeln, inte avgörs med hänsyn till dess inverkan på beräkningen av dumpningsmarginalen. Enligt sista meningen i artikel 2.7 c i grundförordningen hindras således gemenskapsinstitutionerna från att, efter att de fattat ett beslut avseende frågan om status som företag som verkar i en marknadsekonomi, göra en ny bedömning av de uppgifter som de hade tillgång till i detta hänseende (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 14 november 2006 i mål T‑138/02, Nanjing Metalink International mot rådet, REG 2006, s. II‑4347, punkt 44).
128 Den nämnda tidsfristens ändamålsenliga verkan ifrågasätts därmed inte om det, under tidsperioden mellan utgången av tremånadersfristen och kommissionens beslut avseende status som företag som verkar i en marknadsekonomi, och med avseende på omständigheterna i förevarande fall, kunde konstateras att företagen som begärt att erhålla sådan status, gjort det omöjligt för kommissionen att veta vilken inverkan dess beslut i detta avseende kunde få på beräkningen av antidumpningsmarginalen.
129 Förstainstansrätten påpekar i förevarande fall att den omständigheten att kommissionen överskridit tremånadersfristen inte möjliggjort för den att avgöra frågan om huruvida sökandena borde beviljas status som företag som verkar i en marknadsekonomi beroende av dess inverkan på beräkningen av dumpningsmarginalen. Det är i själva verket tillräckligt att konstatera att sökandena hade tillhandahållit uppgifter om de exportpriser som närstående bolag, men inte icke-närstående kunder, fakturerades, även om den sistnämnda informationen var väsentlig för att beräkna dumpningsmarginalen. Kommissionen fick inte fullständiga uppgifter om de exportpriser som icke-närstående kunder fakturerades förrän den 28 januari 2005, det vill säga efter det slutgiltiga beslutet avseende begäran om status som företag som verkar i en marknadsekonomi.
130 Förstainstansrätten konstaterar för övrigt att eftersom det inte åligger gemenskapsinstitutionerna att bevisa att ett företag inte uppfyller de villkor som uppställs för att tillerkännas status som företag som verkar i en marknadsekonomi, utan dessa enbart ska bedöma huruvida de uppgifter som lämnats av företaget i fråga är tillräckliga bevis för att de nämnda villkoren är uppfyllda (se punkt 83 ovan), kan det inte krävas av kommissionen att den fattar ett beslut avseende ett företags begäran att tillerkännas status som företag som verkar i en marknadsekonomi före utgången av en rimlig tidsfrist från och med den tidpunkt det företaget tillhandahållit samtliga uppgifter som krävs för att kommissionen bland annat ska kunna göra en korrekt bedömning av dessa uppgifter, samt för att den i enlighet med artikel 2.7 c andra stycket i grundförordningen särskilt ska kunna konsultera den rådgivande kommittén och ge gemenskapsindustrin tillfälle att inkomma med yttranden.
131 Förstainstansrätten påpekar att de inledningsvis avgivna svaren på sökandenas blanketter för ansökan om status som företag som verkar i en marknadsekonomi, vid upprepade tillfällen behövde kompletteras på viktiga punkter, på kommissionens begäran, bland annat genom den skrivelse som sökandena skickade till kommissionen den 21 september 2004, till följd av en begäran om förlängning av den tidsfrist som kommissionen beviljat sökandena i detta avseende. Kommissionen var även tvungen att genom skrivelse av den 4 oktober 2004 be sökandena att komplettera sina svar.
132 Det framgår även av handlingarna i målet att de blanketter för ansökan om status som företag som verkar i en marknadsekonomi som sökandena fyllt i och de uppgifter som de i detta avseende lämnat in till kommissionen, även i ett senare skede, hade väsentliga luckor avseende bland annat sökandenas bokföring, vilket således förhindrade kommissionen från att inom tremånadersfristen fatta ett beslut avseende deras rätt till status som företag som verkar i en marknadsekonomi.
133 Sökandenas svar föranledde i synnerhet allvarliga tvivel avseende det sätt på vilket de gjorde bokföringsmässiga avsättningar motsvarande nedskrivning av tillgångar, vilket framgår av ett e-postmeddelande som kommissionen skickade till sökandena den 26 oktober 2004. Kommissionen kunde emellertid rätteligen anse att den borde ha tillgång till dessa uppgifter för att kunna uttala sig om huruvida sökandena uppfyllde det andra villkoret i artikel 2.7 c i grundförordningen.
134 Det framgår för övrigt av det nämnda e-postmeddelandet att den engelskspråkiga versionen av Shanghai Adeptechs reviderade bokföring, vilken kommissionen behövde för att kunna fastställa huruvida sökandena uppfyllde det andra villkoret i artikel 2.7 c i grundförordningen, var ofullständig.
135 Det framgår slutligen av det aktuella e-postmeddelandet att sökandena hade lämnat vissa uppgifter avseende Shanghai Adeptechs kapitalstruktur som motsade de styrkande handlingar som lämnats in. Sökandenas kapitalstruktur är emellertid av grundläggande betydelse vid kommissionens bedömning av huruvida de uppfyllde det andra villkoret i artikel 2.7 c i grundförordningen.
136 Det framgår även av handlingarna i målet och särskilt av det faxmeddelande som sökandena sände kommissionen den 3 november 2004, att samtliga uppgifter som behövdes för att fylla de aktuella luckorna inte hade lämnats förrän detta datum, det vill säga dagen före utgången av tremånadersfristen.
137 Det är följaktligen inte möjligt att förstå skäl 13 i den angripna förordningen, tvärtemot vad sökandena har gjort gällande, på så sätt att deras svar i blanketterna om ansökan av status som företag som verkar i en marknadsekonomi var fullständiga. En sådan tolkning framgår inte av ordalydelsen av det nämnda skälet och motsägs för övrigt uttryckligen av den korrespondens som utväxlades mellan sökandena och kommissionen.
138 Förstainstansrätten drar slutligen, i vilket fall som helst, slutsatsen att i avsaknad av en bestämmelse av vilken det framgår, antingen uttryckligen eller underförstått, vilka följder som ett överskridande av en sådan förfarandefrist som den som är i fråga i förevarande fall, kan det aktuella överskridandet medföra att rättsakten, vars förfarande för antagande omfattar den aktuella fristen, helt eller delvis ogiltigförklaras enbart om det fastställs att den nämnda rättsakten hade kunnat få ett annat innehåll om den påstådda oriktigheten inte ägt rum (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 29 oktober 1980 i de förenade målen 209/78–215/78 och 218/78, van Landewyck m.fl. mot kommissionen, REG 1980, s. 3125, punkt 47, svensk specialutgåva, volym 5, s. 345, och av den 23 april 1986 i mål 150/84, Bernardi mot Europaparlamentet, REG 1986, s. 1375, punkt 28).
139 Sökandena har emellertid inte bevisat att rådet, för det fall kommissionen inte hade överskridit tremånadersfristen, hade kunnat anta en förordning som vore mer förmånlig för sökandena än den angripna förordningen.
140 Sökandena har i själva verket i detta hänseende enbart gjort gällande att överskridandet av tremånadersfristen har haft en inverkan på kommissionens beslut om utförande av kontroller på plats av de uppgifter som sökandena själva lämnat, och av de uppgifter som Toshiba Indonesia har lämnat. Sökandena har även gjort gällande att om dessa kontroller hade ägt rum, skulle kommissionen ha förfogat över uppgifter av högre kvalitet, vilket hade kunnat medföra att en annan förordning antogs.
141 Förstainstansrätten anser att dessa argument inte kan godtas av två skäl.
142 Sökandena har för det första inte visat att det finns något samband mellan den omständigheten att kommissionen överskred tremånadersfristen och dess beslut att inte genomföra de aktuella kontrollerna eller att denna omständighet haft någon inverkan över huvud taget på detta beslut.
143 Sökandena har i själva verket i detta avseende enbart gjort gällande att en sådan undersökning avseende översyn som den i förevarande fall är begränsad till en tidsperiod av totalt nio månader i enlighet med artikel 11.5 i grundförordningen, och att om kommissionen hade genomfört besöken i fråga hade den nämnda tidsperioden överskridits.
144 Förstainstansrätten konstaterar att det förvisso är riktigt att det i artikel 11.5 i grundförordningen föreskrivs att en undersökning avseende översyn som vidtas med stöd av punkt 4 under alla omständigheter ska slutföras inom nio månader efter att den inletts, och att antidumpningsåtgärderna i fråga ska förbli oförändrade om undersökningen inte slutförs inom ovannämnda tidsfrist. Sökandena har emellertid inte förklarat varför den nämnda niomånadersperioden skulle ha överskridits om institutionerna hade beslutat att genomföra de kontrollbesök som de ansåg vara nödvändiga.
145 Det kan för det andra, för fullständighetens skull, nämnas att sökandena inte visat att kommissionen, om den hade genomfört de kontrollbesök som sökandena begärt, skulle ha erhållit uppgifter på grundval av vilka den kunde ha antagit en förordning som vore mer förmånlig för sökandena än den angripna förordningen. Sökandena kan nämligen inte hävda att om kommissionen hade kontrollerat de uppgifter som sökandena hade tillhandahållit genom att avlägga ett besök, skulle rådet ha kunnat anta en slutlig förordning som vore mer förmånlig för sökandena. Sökandena har inte heller tillhandahållit någon uppgift till stöd för argumentet att om kommissionen hade kontrollerat Toshiba Indonesias uppgifter genom att avlägga ett besök på plats, skulle den angripna förordningen ha kunnat vara mer förmånlig för dem.
146 Talan kan mot bakgrund av det ovan anförda inte vinna bifall såvitt avser förevarande grund.
C – Den fjärde grunden: åsidosättande av artikel 11.9 i grundförordningen
147 Artikel 11.9 i grundförordningen har följande lydelse:
”Vid varje undersökning avseende översyn eller återbetalning som utförs enligt denna artikel skall kommissionen, med beaktande av artikel 2, särskilt punkterna 11 och 12 i denna, och artikel 17, under förutsättning att omständigheterna är oförändrade, tillämpa samma metoder som vid den undersökning som ledde till införandet av tullen i fråga.”
148 De tre kinesiska exporterande tillverkarna beslutade i undersökningens inledande fas att samarbeta och beviljades individuell behandling, precis som sökandena under översynen. Dessa tre bolag ansökte, liksom sökandena under översynen, om att tillerkännas status som företag som verkar i en marknadsekonomi i enlighet med artikel 2.7 i grundförordningen.
149 Rådet har påpekat att de villkor som föreskrivs i artikel 2.7 c i grundförordningen inte var uppfyllda med avseende på de kinesiska exporterande tillverkarna under den ursprungliga undersökningen och sökanden under översynen. Rådet avslog därför de berörda företagens ansökan om att tillerkännas status som företag som verkar i en marknadsekonomi. Det var följaktligen nödvändigt att jämföra de exporterande tillverkarnas exportpriser med ett normalvärde som fastställts för ett jämförbart land med marknadsekonomi i enlighet med artikel 2.7 i grundförordningen (skälen 45–48 och 52 i den ursprungliga förordningen).
150 Institutionerna fann, både under den ursprungliga undersökningen och under översynen att Indonesien var det lämpligaste tredjelandet med marknadsekonomi för fastställande av normalvärdet (skälen 49 och 50 i den ursprungliga förordningen).
151 Normalvärdet bestämdes under den ursprungliga undersökningen, i enlighet med artikel 2.2 och 2.3 i grundförordningen, på grundval av de normalvärden som fastställts för en indonesisk tillverkare, nämligen Toshiba Indonesia, avseende den mest konkurrenskraftiga modellen i den lägsta kategori som såldes på både den indonesiska marknaden och exportmarknaderna i tillräcklig mängd och som konstaterats vara jämförbar med de kinesiska sorter som exporterades till gemenskapen (skäl 53 i den ursprungliga förordningen).
152 Även under översynen bestämdes normalvärdet på grundval av uppgifter som Toshiba Indonesia tillhandahållit. Rådet ansåg emellertid att även om denna tillverkares exportförsäljning var betydande, var dess försäljning till icke-närstående kunder på den indonesiska marknaden inte tillräckligt representativ för att utgöra grund för en bestämning av normalvärdet. Rådet beslutade därför att använda sig av ett konstruerat värde för produktsorter som är jämförbara med dem som sökandena exporterar till gemenskapen, på grundval av produktionskostnaden för de elektroniska vågar som tillverkats i Indonesien jämte ett rimligt belopp för att täcka försäljnings- och administrationskostnader och andra allmänna kostnader (nedan kallade FAA-kostnaderna) samt vinst (skälen 29–33 och 37–39 i den angripna förordningen).
153 Exportpriserna fastställdes under den ursprungliga undersökningen, beträffande försäljning till icke-närstående importörer i gemenskapen, enligt artikel 2.8 i grundförordningen med utgångspunkt i de priser som faktiskt betalades eller skulle betalas. När det gäller försäljning via närstående importörer, konstruerades exportpriset enligt artikel 2.9 i grundförordningen på grundval av det pris till vilket produkterna första gången såldes vidare till en icke-närstående köpare i enlighet med artikel 2.9 i grundförordningen (skälen 54 och 55 i den ursprungliga förordningen).
154 Eftersom rådet ansåg att sökandena hade sålt sina elektroniska vågar i gemenskapen genom närstående bolag, fastställdes exportpriset under översynen på grundval av de återförsäljningspriser som betalats eller skulle betalas av den första icke-närstående köparen i gemenskapen (skäl 42 i den angripna förordningen).
155 Rådet jämförde under den ursprungliga undersökningen normalvärdet och exportpriset på grundval av priset fritt fabrik och i samma handelsled. I syfte att sörja för en rättvis jämförelse togs det, i enlighet med artikel 2.10 i grundförordningen, hänsyn till olikheter som påverkade priserna och prisjämförbarheten. Vissa justeringar för olikheter i kostnader för transport, försäkring, hantering, lastning och därmed sammanhängande kostnader, kredit, provisioner, importavgifter och kostnader efter försäljningen beviljades (skäl 56 i den ursprungliga förordningen).
156 Även under översynen jämförde rådet normalvärdet med exportpriset på grundval av priset fritt fabrik och i samma handelsled. Rådet tog, i enlighet med artikel 2.10 i grundförordningen, hänsyn till olikheter som påverkade priserna och prisjämförbarheten. Eftersom till sökandena närstående handlare utförde uppgifter som liknade dem som en agent som arbetar på provisionsbasis har justerade rådet exportpriset för att ta hänsyn till provisionen enligt artikel 2.10 i i grundförordningen (skälen 43–45 i den angripna förordningen).
1. Parternas argument
157 Sökandena har inledningsvis gjort gällande att den ursprungliga förordningen är motsägelsefull. I skäl 50 i den nämnda förordningen anges att normalvärdet för de kinesiska exporterande tillverkarna bestämdes, med hänsyn till den avsevärda volymen av Toshiba Indonesias inhemska försäljning och exportförsäljning, i enlighet med artikel 2.2 och 2.3 i grundförordningen. Av Toshiba Indonesias svar på frågeformuläret under det relevanta förfarandet framgår emellertid att det bolaget inte utfört någon inhemsk försäljning av elektroniska vågar.
158 Sökandena har, utöver denna motsägelse, gjort gällande att gemenskapsinstitutionerna under översynen ändrade viktiga aspekter av den metod för bestämning av normalvärdet och exportpriset som tillämpades under den ursprungliga undersökningen.
159 Rådet beaktade således, för det första, i skäl 37 i den angripna förordningen, FAA-kostnaderna för ett bolag som är närstående Toshiba Indonesia, medan sådana tillägg inte omnämndes i den ursprungliga förordningen. Rådet ska för det andra ha utfört justeringar av normalvärdet i förhållande till kostnader efter försäljning, garantier, kreditkostnader eller provisioner för inhemsk försäljning under den ursprungliga undersökningen men inte under översynen (skäl 43 i den angripna förordningen). Kontroller ska för det tredje ha utförts på Toshiba Indonesias kontor under den ursprungliga undersökningen men inte under översynen. Skyldigheten att tillämpa samma metod under de två undersökningarna omfattar emellertid kontroller, särskilt då, såsom rådet har påpekat, villkoren för Toshiba Indonesias verksamhet hade ändrats väsentligt. Rådet ska för det fjärde, i skäl 45 i den angripna förordningen, ha hänvisat till justeringar av exportpriser med hänsyn till påstådda försäljningsprovisioner som erlagts till närstående bolag.
160 Rådet har bestridit sökandenas argument.
2. Förstainstansrättens bedömning
161 Förstainstansrätten erinrar om att under såväl den ursprungliga förordningen som översynen, bestämdes normalvärdet på grundval av uppgifter avseende en tillverkare som var etablerad i ett land som var jämförbart med Kina. Det utvalda jämförbara landet var i båda fallen Indonesien och den utvalda indonesiska tillverkaren var Toshiba Indonesia.
162 Sökandena har likväl gjort gällande att de metoder som tillämpades under de två undersökningarna, med utgångspunkt i det nämnda valet av Toshiba Indonesia, skilde sig åt i vissa avseenden. Dessa skillnader innebar enligt sökandena ett åsidosättande av artikel 11.9 i grundförordningen.
163 Förstainstansrätten ska därmed kontrollera huruvida de metodskillnader som sökandena har åberopat verkligen förekom och, om så var fallet, undersöka dessa mot bakgrund av den ovannämnda bestämmelsen för att fastställa huruvida dessa skillnader innebar ett åsidosättande av den bestämmelsen.
164 Den första metodskillnaden mellan den ursprungliga förordningen och översynen som sökandena har påpekat är den omständigheten att rådet, vid bestämningen av normalvärdet av Toshiba Indonesias varor under den sistnämnda undersökningen, tog hänsyn till FAA-kostnaderna för ett företag som var närstående det nämnda bolaget, medan den inte gjorde det i den ursprungliga förordningen.
165 Det är riktigt att det föreligger en skillnad i detta hänseende mellan de metoder som tillämpats i de två undersökningarna, vilket rådet självt har erkänt i skälen 40 och 41 i den angripna förordningen. Denna skillnad framgår tydligt vid en jämförande läsning av å ena sidan skälen 37 och 38 i den angripna förordningen, och å andra sidan skäl 53 i den ursprungliga förordningen.
166 Normalvärdet för Toshiba Indonesias varor bestämdes således i den angripna förordningen på grundval av produktionskostnaden för de elektroniska vågar som detta företag tillverkat jämte ett belopp motsvarande FAA-kostnader och vinst. De FAA-kostnader som beaktades är de som avser Toshiba Indonesia självt och ett, till det närstående, bolag.
167 Normalvärdet för Toshiba Indonesias varor bestämdes däremot i den ursprungliga förordningen på grundval av priserna för de av bolagets elektroniska vågar som var jämförbara med i Kina tillverkade vågar, och som såldes på den indonesiska marknaden och exportmarknaderna i tillräcklig mängd.
168 Denna skillnad mellan de två undersökningarna förklaras av den omständigheten att rådet, i den angripna förordningen, bestämde ett konstruerat normalvärde, som således inte hade samband med de försäljningspriser som Toshiba Indonesia verkligen tillämpade, medan det i den ursprungliga förordningen däremot bestämde ett normalvärde på grundval av sådana priser.
169 Enligt artikel 2.3 i grundförordningen kan, om försäljningen av den likadana produkten är otillräcklig, normalvärdet för den likadana produkten bestämmas på två sätt. Det kan för det första bestämmas på grundval av produktionskostnaden i ursprungslandet jämte ett skäligt belopp för att täcka FAA-kostnader och vinst. Det kan för det andra bestämmas på grundval av exportpriserna, vid normal handel, vid försäljning till ett lämpligt tredjeland, förutsatt att dessa priser är representativa.
170 Det framgår av handlingarna i målet samt rådets rättelse av den 6 juni 2008, att den indonesiska försäljningen av elektroniska vågar som beaktades under den ursprungliga undersökningen var otillräcklig för att bestämma ett normalvärde för Toshiba Indonesias varor. Rådet valde under dessa omständigheter att beräkna det nämnda värdet på grundval av de exportpriser och priser vid inhemsk försäljning som Toshiba Indonesia tillämpade.
171 Toshiba Indonesias försäljning av den aktuella modellen av elektroniska vågar ansågs, under översynen, inte vara tillräcklig för att möjliggöra för rådet att bestämma normalvärdet på grundval av det nämnda bolagets priser. Rådet beslutade emellertid vid det tillfället att bestämma normalvärdet enligt det första sätt som anges i artikel 2.3 i grundförordningen, det vill säga på grundval av produktionskostnaden i Indonesien jämte ett skäligt belopp för att täcka FAA-kostnader och vinst.
172 Det är således uppenbart att rådet inför två identiska situationer, nämligen den omständigheten att Toshiba Indonesias inhemska försäljning inte var tillräcklig, reagerade på två olika sätt under de två aktuella undersökningarna. Det kan därmed fastställas att metoden för bestämning av normalvärdet ändrades i förevarande fall och att denna ändring inte berodde av ändrade omständigheter. Detta erkändes för övrigt uttryckligen av rådet i dess rättelse av den 6 juni 2008.
173 Den omständigheten att rådet i den angripna förordningen bestämde normalvärdet för de av Toshiba Indonesias varor på grundval av produktionskostnaden för elektroniska vågar som tillverkats av det bolaget jämte ett belopp för att täcka FAA-kostnader och vinst, medan rådet, i den ursprungliga förordningen, bestämde det nämnda värdet på grundval av priserna för Toshiba Indonesias elektroniska vågar som var jämförbara med i Kina tillverkade vågar, vilka såldes på den indonesiska marknaden och exportmarknaderna i tillräcklig mängd, utgör i förevarande fall inte en metodändring som strider mot artikel 11.9 i grundförordningen.
174 Förstainstansrätten konstaterar att om rådet hade bestämt normalvärdet i den angripna förordningen, på samma sätt som i den ursprungliga förordningen, nämligen med hänsyn till Toshiba Indonesias exportpriser samt priserna vid dess inhemska försäljning, skulle det ha åsidosatt artikel 2.3 i grundförordningen.
175 I den nämnda artikeln föreskrivs nämligen, såsom framgår av punkt 169 ovan, att då försäljning av den likadana produkten är otillräcklig, kan normalvärdet för den likadana produkten bestämmas, antingen på grundval av produktionskostnaden i ursprungslandet jämte ett skäligt belopp för att täcka FAA-kostnader och vinst, eller på grundval av exportpriserna, vid normal handel, vid försäljning till ett lämpligt tredjeland, förutsatt att dessa priser är representativa. I det sistnämnda fallet saknas det möjlighet att beakta priset vid otillräcklig inhemsk försäljning.
176 Förstainstansrätten erinrar om att även om det föreskrivs i artikel 11.9 i grundförordningen att kommissionen vid varje undersökning avseende översyn som utförs enligt denna artikel ska, under förutsättning att omständigheterna är oförändrade, tillämpa samma metoder som vid den undersökning som ledde till påförseln av tullen i fråga, framgår det även av den nämnda artikeln att den tillämpade metoden måste vara förenlig med artiklarna 2 och 17 i grundförordningen.
177 Av detta följer att institutionerna, vid en undersökning avseende översyn, inte måste tillämpa en metod som följdes under den ursprungliga undersökningen om den metoden inte är förenlig med artikel 2 i grundförordningen.
178 Varje motsatt tolkning skulle medföra en orimlig situation i vilken sökandena, om rådet hade bestämt normalvärdet genom att addera Toshiba Indonesias faktiska exportpriser samt det bolagets faktiska priser vid inhemsk försäljning, med fog skulle ha kunnat föra talan om ogiltigförklaring av den angripna förordningen på grundval av att den inte var förenlig med artikel 2.3 i grundförordningen, medan sökandena, om rådet hade fastställt ett konstruerat normalvärde, skulle ha kunnat föra talan om ogiltigförklaring av den angripna förordningen på grundval av att den inte var förenlig med artikel 11.9 i grundförordningen.
179 Det framgår av det ovan anförda att den första metodskillnaden mellan den ursprungliga undersökningen och översynen som sökandena har åberopat, inte kan medföra att den angripna förordningen ogiltigförklaras.
180 Den andra metodskillnaden som sökandena har åberopat är den omständigheten att rådet, under den ursprungliga undersökningen, gjorde vissa justeringar av normalvärde för Toshiba Indonesias varor, i förhållande till bland annat dess kostnader efter försäljning, medan någon sådan justering inte gjordes under översynen.
181 Förstainstansrätten konstaterar i detta hänseende att det i ett antidumpningsförfarande kan vara nödvändigt att med stöd av artikel 2.10 i grundförordningen utföra justeringar av exportpriset och normalvärdet för att ta hänsyn till olikheter i de faktorer som påstås och konstateras påverka priserna och därmed prisernas jämförbarhet. Sådana justeringar är dock i allmänhet inte nödvändiga då det använda normalvärdet är ett konstruerat värde och således bestämt på artificiellt sätt. I en sådan situation består normalvärdet, som på intet sätt återspeglar ett faktiskt belopp som behöver befrias från faktorer som påverkar dess jämförbarhet, i själva verket enbart av den aktuella produktionskostnaden jämte ett skäligt belopp för FAA-kostnader och vinstmarginal. Avsaknaden av justeringar av det normalvärde för Toshiba Indonesias varor som bestämdes i den angripna förordningen är följaktligen en direkt följd av att rådet i den nämnda förordningen tillämpade ett konstruerat normalvärde.
182 Eftersom rådet emellertid med rätta tillämpade en metod enligt vilken ett konstruerat normalvärde tillämpas (se punkterna 177–179 ovan), kan sökandena inte invända mot de faktiska följderna av den nämnda metoden.
183 Den tredje metodskillnaden som sökandena har framhållit är den omständigheten att rådet, i skäl 45 i den angripna förordningen, gjorde justeringar av exportpriser med hänsyn till påstådda försäljningsprovisioner som erlagts till bolag som är närstående till sökandena, medan sådana justeringar inte gjordes inom ramen för den ursprungliga förordningen.
184 Denna skillnad, som faktiskt föreligger mellan de två undersökningarna i fråga, utgör emellertid inte en metodändring som är förbjuden enligt artikel 11.9 i grundförordningen.
185 Rådet beräknade nämligen, under den ursprungliga undersökningen, inte sökandenas exportpriser, vilka inte omfattades av den nämnda undersökningen. Det är just av denna anledning som sökandena begärde att bli erkända som nya exportörer, vilket de blev, såsom framgår av skälen 9–11 i den angripna förordningen. Det exportpris som varje exportör tillämpar måste nödvändigtvis beräknas under varje undersökning mot bakgrund av exportörens särskilda situation. Det kan således inte anses att den beräkning som i förevarande fall gjordes av exportpriset genom att justeringar utfördes – vilka grundas på de omständigheter under vilka rådet fann att sökandena exporterade sina produkter till gemenskapen – kan utgöra en metodändring i den mening som avses i artikel 11.9 i grundförordningen.
186 Den sista metodskillnaden som sökandena har åberopat är den omständigheten att de kontrollbesök som gjordes med avseende på uppgifterna som Toshiba Indonesia tillhandahöll, genomfördes under den ursprungliga undersökningen, men inte under översynen.
187 Förstainstansrätten drar slutsatsen att kommissionens skyldighet enligt artikel 11.9 i grundförordningen, att i varje undersökning avseende översyn som utförs med stöd av den nämnda artikeln, i den mån omständigheterna inte har ändrats, tillämpa samma metod som den undersökning som föranledde påförsel av tullar, inte omfattar en skyldighet eller ett förbud att genomföra kontrollbesök inom ramen för översynen beroende av om dessa besök har utförts eller inte inom ramen för den ursprungliga undersökningen. Kontroll av en uppgift kan i själva verket inte anses utgöra en del av den metod som har valts för att bedöma huruvida dumpning förekommer, utan enbart ett sätt att inhämta upplysningar som gör det möjligt att tillämpa metoden i fråga.
188 Talan kan, mot bakgrund av det ovan anförda, inte bifallas såvitt avser förevarande grund.
D – Den femte och den åttonde grunden: åsidosättande av artikel 2.7 a i grundförordningen
189 Artikel 2.7 a i grundförordningen har följande lydelse:
”I fråga om import från länder utan marknadsekonomi … skall normalvärdet bestämmas på grundval av priset eller det konstruerade värdet i ett tredjeland med marknadsekonomi eller priset från ett sådant tredjeland till andra länder, inbegripet gemenskapen, eller om detta inte är möjligt, på någon annan skälig grund, exempelvis det pris som faktiskt betalas eller skall betalas i gemenskapen för den likadana produkten, vid behov vederbörligen justerat för att inbegripa en skälig vinstmarginal.
Ett lämpligt tredjeland med marknadsekonomi skall väljas ut på ett sätt som inte är oskäligt, varvid hänsyn skall tas till alla tillförlitliga uppgifter som är tillgängliga när valet görs. Hänsyn skall även tas till tidsfrister. När det är lämpligt skall ett tredjeland med marknadsekonomi, som är föremål för samma undersökning, användas.
Parterna i undersökningen skall snarast efter det att undersökningen inletts underrättas om vilket tredjeland med marknadsekonomi som kommer att användas och skall ges en frist om tio dagar för att framställa sina kommentarer.”
190 Rådet bestämde det konstruerade normalvärdet för Toshiba Indonesia i den angripna förordningen på grundval av bolagets produktionskostnad för elektroniska vågar i Indonesien jämte ett rimligt belopp som avsåg att täcka FAA-kostnader och vinst (skäl 37).
191 För att beräkna den tillämpliga vinstmarginalen beslutade rådet, med anledning av att det tidigare funnit att Toshiba Indonesias försäljning till icke-närstående kunder på den inhemska marknaden inte var tillräcklig, att tillämpa samma vinstmarginal som hade använts för att bestämma normalvärdet för vissa elektroniska vågar som importerats från Taiwan under den ursprungliga undersökningen, eftersom dessa vågar tillhörde samma serie som Toshiba Indonesias (skäl 39 i den angripna förordningen).
1. Parternas argument
192 Sökandena har med avseende på den femte grunden gjort gällande att, trots att gemenskapsinstitutionerna är skyldiga att säkerställa att de uppgifter som har lämnats till dem är korrekta, kontrollerade kommissionen inte de uppgifter som Toshiba Indonesia lämnade in. Dessa uppgifter var emellertid olämpliga som grund för en bestämning av det konstruerade normalvärdet.
193 De nämnda uppgifterna var i synnerhet, att döma av de icke‑konfidentiella versioner av uppgifterna som Toshiba Indonesia lämnade in, felaktiga i flera bemärkelser. Tabellen avseende lönsamheten saknade uppgifter avseende produktionskostnader, köp av slutliga produkter eller lagerändringar och justeringar. Tabellen avseende lager innehöll inte någon uppgift om lagerändringar, vilket är orealistiskt. Tabellen avseende försäljning på den inhemska marknaden innehöll inte de uppgifter som begärts. Tabellen avseende produktionskostnader innehöll dels uppgifter avseende direkta avgifter, pågående verksamhet och allmänna avgifter, vilka angavs vara ”inte tillämplig[a]” eller lika med ”noll”, dels belopp avseende transportkostnader, hanteringskostnader samt oförändrade FAA-kostnader. Summan av de FAA-kostnader som angavs i den tabell som avsåg dessa hade enligt den tabellen ökat under tidsperioden mellan den senaste redovisningsperioden och undersökningsförfarandet, medan den enligt en annan tabell hade minskat. Rådet var således skyldigt att fastställa huruvida denna tillverkares konfidentiella svar på frågeformulären var tillräckligt konsekventa.
194 Kommissionen har i vilket fall som helst, med hänsyn till det stora antalet felaktigheter i de uppgifter som tillhandahållits, enbart kunnat göra en approximativ och således felaktig bestämning av det konstruerade normalvärde som skulle användas vid översynen.
195 Sökandena har tillagt att kommissionen diskriminerade dem, genom att inte under översynen kontrollera de uppgifter som Toshiba Indonesia lämnat, medan den hade genomfört en sådan kontroll under den ursprungliga undersökningen. Sökandena har i detta avseende påpekat att det saknas tidigare fall av gemenskapsundersökningar avseende översyn i vilka gemenskapsinstitutionerna inte kontrollerat vare sig exportpriset eller normalvärdet.
196 Om för övrigt, såsom rådet har gjort gällande, omständigheterna i förevarande fall hade ändrats väsentligt, skulle det i än större utsträckning ha varit nödvändigt att utföra en ny undersökning.
197 Sökandena har dessutom, med avseende på den åttonde grunden, gjort gällande att rådets beräkning av den vinstmarginal som skulle beaktas vid bestämmande av det konstruerade normalvärdet för Toshiba Indonesia är oförenlig med artikel 2.7 a i grundförordningen. Denna vinstmarginal avser nämligen en annan marknad och en tidsperiod som ligger mer än fem år bakåt i tiden, vilket är ovanligt, bland annat eftersom Toshiba Indonesia numera saknar inhemsk försäljning, förmodligen eftersom denna är mindre lönsam än tidigare.
198 Rådet har med avseende på den femte grunden gjort gällande att det ankommer på kommissionen att fatta beslut om genomförande av kontrollbesök. Det ansågs emellertid inte vara nödvändigt att under översynen genomföra ett besök hos Toshiba Indonesia då de uppgifter som det bolaget tillhandahållit stämde överens med dem som tillhandahållits under den ursprungliga undersökningen, vilka kommissionen hade kontrollerat, och var åtföljda av styrkande handlingar.
199 Rådet ansåg för det andra att de uppgifter som Toshiba Indonesia tillhandahållit var lämpliga för att beräkna det konstruerade normalvärdet och att institutionerna hade gjort en riktig bedömning av uppgifterna.
200 Rådet har för det tredje bestridit sökandenas påstående att de uppgifter som Toshiba Indonesia lämnat in var felaktiga.
201 Rådet har för det fjärde gjort gällande att sökandena inte har visat att de diskriminerats i den mening som avses i rättspraxis.
202 Rådet har med avseende på den åttonde grunden gjort gällande att dess beräkning av vinstmarginalen för Toshiba Indonesia, då det bestämde normalvärdet i den angripna förordningen, var riktig. Om institutionerna hade använt faktiska vinstmarginaler motsvarande den indonesiska tillverkarens låga inhemska försäljning, skulle det konstruerade normalvärdet för övrigt ha varit högre.
2. Förstainstansrättens bedömning
203 Sökandena har genom förevarande grunder anfört tre anmärkningar. De har för det första gjort gällande att rådets bestämning av det konstruerade normalvärdet för Toshiba Indonesia i den angripna förordningen varken var tillförlitlig eller riktig. Det nämnda bolagets produktionskostnad och FAA-kostnader beräknades nämligen på grundval av vissa uppgifter som det bolaget tillhandahållit, vilka enligt sökandena var felaktiga och inte kontrollerade. Sökandena har för det andra gjort gällande att bestämningen av normalvärdet för Toshiba Indonesias varor var felaktig med anledning av att det bolagets vinstmarginal beräknades utifrån ett taiwanesiskt företags vinstmarginal. Sökandena har slutligen gjort gällande att de diskriminerades.
204 Valet mellan olika metoder för beräkning av dumpningsmarginalen förutsätter, liksom bestämningen av en varas normalvärde, en bedömning av komplicerade ekonomiska situationer. Domstolsprövningen av en sådan bedömning ska endast avse en kontroll av att handläggningsreglerna har följts, att de faktiska omständigheter som lagts till grund för det omtvistade valet är materiellt riktiga, att bedömningen av dessa omständigheter inte är uppenbart oriktig och att det inte förekommit maktmissbruk (se domstolens dom av den 27 september 2007 i mål C‑351/04, Ikea Wholesale, REG 2007, s. I‑7723, punkt 41 och där angiven rättspraxis). Sökandena kan således inte begära att den angripna förordningen ska ogiltigförklaras av de skäl som har anförts till stöd för de två första anmärkningarna, vilka de enbart kan ha framgång med om de kan bevisa att de fel som de har gjort gällande är uppenbara.
205 Förstainstansrätten anser under dessa omständigheter att sökandenas två första anmärkningar, samt anmärkningen avseende förekomsten av en diskriminering av dem, bör prövas separat.
a) Den första anmärkningen: bestämning av det konstruerade normalvärdet på grundval av felaktiga uppgifter som inte kontrollerades
206 Sökandena har på två punkter riktat kritik mot de uppgifter som Toshiba Indonesia tillhandahöll, och på grundval av vilka det konstruerade normalvärdet bestämdes.
207 Sökandena har för det första gjort gällande att de uppgifter som Toshiba Indonesia tillhandahöll inte kontrollerades genom att ett besök genomfördes, och att dessa uppgifter följaktligen inte är tillförlitliga.
208 Förstainstansrätten anser i detta avseende att den omständigheten att ett kontrollbesök inte genomförs i syfte att kontrollera uppgifter som har lämnats under en antidumpningsundersökning, inte medför att de aktuella uppgifterna är felaktiga eller nödvändigtvis mindre tillförlitliga.
209 Även om kommissionen enligt artikel 6.8 i grundförordningen i möjligaste mån ska undersöka riktigheten i de uppgifter som lämnas av berörda parter, utom under de omständigheter som avses i artikel 18 i den förordningen, det vill säga, vid fall av bristande samarbete, finns det inte något som hindrar kommissionen från att kontrollera dessa uppgifter på det sätt som den anser vara lämpligast, och den är inte tvungen att göra ett kontrollbesök. Denna tolkning bekräftas av den omständigheten att det i artikel 16 i grundförordningen anges att kontrollbesök enbart genomförs då kommissionen finner detta lämpligt.
210 Förstainstansrätten ska därmed pröva om kommissionen i tillräcklig utsträckning kontrollerade den information som Toshiba Indonesia tillhandahållit på annat sätt än genom ett kontrollbesök.
211 Rådet har i detta hänseende gjort gällande att de uppgifter som Toshiba Indonesia lämnade överensstämde med dem som tillhandahållits under den ursprungliga undersökningen, samt med de styrkande handlingar som det nämnda bolaget lämnat in. Sökandena har inte bestridit detta påstående.
212 Gemenskapsinstitutionerna kunde för övrigt, vid deras bedömning av huruvida det var möjligt att genomföra ett kontrollbesök för att kontrollera de uppgifter som Toshiba Indonesia tillhandahållit, rätteligen ta hänsyn till den omständigheten att det bolaget redan hade tillhandahållit information under den ursprungliga undersökningen, och därmed redan hade möjliggjort för institutionerna i fråga att kontrollera uppgifternas tillförlitlighet, inklusive genom kontrollbesök, vid tidpunkter som är tillräckligt nära tidpunkten för översynen.
213 Förstainstansrätten drar under dessa omständigheter slutsatsen att de berörda institutionerna inte gjorde någon uppenbart oriktig bedömning när de beslutade att det inte var nödvändigt att genom ett kontrollbesök ytterligare kontrollera de uppgifter som Toshiba Indonesia tillhandahållit.
214 Sökandena har för det andra påpekat, om än mycket kortfattat, att de uppgifter som Toshiba Indonesia tillhandahållit innehöll vissa konkreta felaktigheter som de upptäckte vid undersökning av de icke‑konfidentiella versionerna av uppgifterna, och av vilka det framgår att kommissionen enbart skulle ha kunnat utföra en approximativ och således felaktig bestämning av normalvärdet för Toshiba Indonesia.
215 Sökandena har gjort gällande att de uppgifter som Toshiba Indonesia lämnat i form av en särskild tabell avseende lönsamheten saknade uppgifter avseende produktionskostnader, köp av slutliga produkter eller lagerändringar och justeringar.
216 Rådet bestämde, i den angripna förordningen, emellertid inte det konstruerade normalvärdet för Toshiba Indonesia på grundval av det bolagets vinstmarginal, utan på grundval av vinstmarginalen för det taiwanesiska bolaget. Av detta följer att även om de uppgifter som Toshiba Indonesia lämnat i tabellen avseende bolagets lönsamhet vore ofullständiga, skulle detta inte ha kunnat få den minsta inverkan på bestämningen av det konstruerade normalvärdet. Sökandenas anmärkningar avseende dessa uppgifter är följaktligen verkningslösa.
217 Sökandena har även gjort gällande att det av de uppgifter som Toshiba Indonesia lämnat i en särskild tabell avseende varulagren framgår att dessa inte har ändrats, vilket är orealistiskt.
218 Förstainstansrätten påpekar i detta avseende dels att sökandena inte alls förklarat hur dessa uppgifter skulle eller borde ha använts för att bestämma det konstruerade normalvärdet. De kan därmed inte med framgång göra gällande att den omständigheten att dessa uppgifter var felaktiga har kunnat påverka bestämningen av det nämnda värdet. Förstainstansrätten påpekar även att rådet har genmält, utan att sökandena i sin tur har invänt däremot, att Toshiba Indonesia skickade sina varor till ett närstående bolag, nämligen Toshiba TEC Singapore (nedan kallat Toshiba Singapore). Det sistnämnda bolaget var ansvarigt för försäljningen av elektroniska vågar och således även för varulagren, vilket förklarar den omständighet som sökandena har framhållit (se i detta hänseende punkterna 259–262 nedan). Förstainstansrätten drar följaktligen slutsatsen att sökandena inte har visat att den aktuella tabellen innehåller någon felaktighet som medför att bestämningen av normalvärdet kan ifrågasättas.
219 Sökandena har dessutom gjort gällande att de uppgifter som Toshiba Indonesia lämnat i form av en särskild tabell avseende försäljningen på den inhemska marknaden inte motsvarar de uppgifter som kommissionen har begärt.
220 Förstainstansrätten konstaterar emellertid att sökandena på intet sätt förklarat hur dessa uppgifter som, efter vad som påstås, inte existerar skulle ha kunnat användas för att bestämma det konstruerade normalvärdet. De kan därmed inte med framgång göra gällande att avsaknaden av sådana uppgifter kan ha påverkat bestämningen av det nämnda värdet. Rådet har för övrigt genmält, utan att sökandena har invänt däremot, att den nämnda tabellen avsåg uppgifter rörande hela Indonesien och inte enbart Toshiba Indonesia. Det sistnämnda bolaget hade nämligen inte några uppgifter rörande de andra tillverkarna, vad gäller import och export av den aktuella varan till och från Indonesien, vilket förklarar att den tabellen inte innehåller viss information som kommissionen begärt.
221 Förstainstansrätten drar följaktligen slutsatsen att sökandena inte har visat att den aktuella tabellen innehåller någon felaktighet som kan medföra att bestämningen av normalvärdet ifrågasätts.
222 Sökandena har dessutom gjort gällande att de uppgifter som Toshiba Indonesia tillhandahållit i form av en särskild tabell över produktionskostnader innehåller dels uppgifter avseende direkta avgifter, pågående verksamhet och allmänna avgifter, vilka angavs vara ”inte tillämplig[a]” eller lika med ”noll”, dels oförändrade belopp avseende transportkostnader, hanteringskostnader samt FAA-kostnader.
223 Rådet har med avseende på de uppgifter som rör direkta avgifter, pågående arbeten och allmänna avgifter påpekat – utan att sökandena har invänt däremot – att den omständigheten att uppgifterna angavs vara ”inte tillämplig[a]” eller lika med ”noll” kan förklaras av att Toshiba Indonesia hade lämnat uppgifter avseende sina egna kostnader för en viss modell av elektronisk våg som, efter tillverkning, hade skickats till Toshiba Singapore. Det är därmed det sistnämnda bolaget som får bära praktiskt taget samtliga berörda kostnader.
224 Det framgår även av handlingarna i målet att det frågeformulär som kommissionen i förevarande fall skickat till Toshiba Indonesia var av ett standardformulär som är utformat för en mångfald av produkter och som omfattar, bland annat, flera tabeller som är uppdelade i fält som fastställts i förväg. Rådet har dock påpekat att vissa fält inte kunde användas för vissa produkter eller vissa modeller. I det svar som frågeformulärets adressat lämnade, kunde det under dessa förhållanden enbart anges värden som ”noll” eller ”inte tillämplig” och sökandena kan därmed inte med rätta kritisera uppgifterna i fråga på grundval av de nämnda svaren utan att ange, ens i korthet, på vilket sätt den information som saknades i de berörda fälten skulle ha varit relevant.
225 Rådet har för övrigt gjort gällande, utan att sökandena har invänt däremot, att Toshiba Indonesia, i den aktuella tabellen, enbart lämnat uppgifter avseende elektroniska vågar och inte avseende andra varor, vilket förklarar varför det i kolumnen med titeln ”Samtliga produkter” har angetts ”inte tillämplig”.
226 Vad gäller den omständigheten att beloppen avseende transportkostnader, hanteringskostnader samt FAA-kostnader var oförändrade är det tillräckligt att påpeka att sökandena inte har förklarat, ens summariskt, hur detta skulle kunna visa att den aktuella tabellen innehåller felaktiga uppgifter. Sökandena saknar därmed fog för att göra gällande denna felaktighet till stöd för att den angripna förordningen är rättsstridig.
227 Av detta följer att sökandena inte har visat att de uppgifter som Toshiba Indonesia har lämnat i den aktuella tabellen är felaktiga.
228 Sökandena anser även att höjningen av summan av de FAA-kostnader som angavs i den tabell som avser tidsperioden mellan den senaste redovisningsperioden och undersökningsförfarandet inte är tillförlitlig eftersom denna summa var mindre enligt en annan tabell.
229 Förstainstansrätten påpekar dock att sökandena på nytt enbart har ifrågasatt huruvida vissa uppgifter var riktiga utan att förklara hur de skulle ha kunnat användas för att bestämma det konstruerade normalvärdet. De kan således inte påstå att förekomsten av dessa mycket konkreta uppgifter bland alla fakta som Toshiba Indonesia tillhandahöll, och med stöd av vilka det konstruerade normalvärdet bestämdes, skulle ha kunnat påverka denna bestämning i förevarande fall.
230 Tabellen med FAA-kostnader avser i vilket fall som helst samtliga varor som Toshiba Indonesia tillverkar, medan den andra tabellen som sökandena har hänvisat till enbart avser den faktiska modell utifrån vilken normalvärdet bestämdes, vilket förklarar den skillnad som sökandena har gjort gällande.
231 Förstainstansrätten konstaterar mot bakgrund av det ovan anförda att sökandena inte har visat att kommissionen enbart kunde göra en approximativ och således felaktig bestämning av normalvärdet för Toshiba Indonesia på grundval av de uppgifter som det bolaget tillhandahållit. Förevarande anmärkning kan således inte godtas.
b) Den andra anmärkningen: den vinstmarginal som fastställts för Toshiba Indonesia var uppenbart olämplig
232 Förstainstansrätten påpekar inledningsvis att sökandena inte har bestridit att storleken av den vinstmarginal som rådet fastställt för Toshiba Indonesia vid bestämning av normalvärdet är rimlig.
233 Sökandena har enbart påstått att det är orimligt att fastställa storleken av den nämnda marginalen på grundval av den som fastställdes för ett taiwanesiskt bolag under den ursprungliga undersökningen, med motiveringen att den taiwanesiska marknaden var olik den indonesiska och att den ursprungliga undersökningen ägde rum före översynen.
234 Förstainstansrätten konstaterar emellertid att sökandena inte har lämnat någon uppgift till förstainstansrätten till stöd för att det är uppenbart felaktigt att anse att vinstmarginalen för ett taiwanesiskt bolag, vilket tillverkade elektroniska vågar av samma modell som Toshiba Indonesia, fem år innan översynen inleddes, vilket rådet har påpekat utan att sökandena har invänt däremot, rimligen kunde tillskrivas det sistnämnda bolaget vid bestämningen av dess normalvärde.
235 Sökandena har i synnerhet inte visat att försäljningsvillkoren för elektroniska vågar skilde sig åt under dessa två perioder i Taiwan och i Indonesien, och ännu mindre att dessa skillnader kunde påverka vinstmarginalen för bolag som sålde elektroniska vågar i dessa två länder till den grad att det är uppenbart att det inte vore lämpligt att använda vinstmarginalen för ett taiwanesiskt bolag vid beräkning av vinstmarginalen för ett indonesiskt bolag, vars reella marginal inte är användbar.
236 Förevarande anmärkning kan således inte godtas.
c) Den tredje anmärkningen: förekomsten av diskriminering
237 Sökandena har gjort gällande att de har diskriminerats eftersom de uppgifter som Toshiba Indonesia tillhandahöll, kontrollerades vid ett kontrollbesök under den ursprungliga undersökningen men inte under översynen.
238 Förstainstansrätten påpekar i detta hänseende att likhetsprincipen och icke‑diskrimineringsprincipen innebär att lika situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling (domstolens dom av den 26 oktober 2006 i mål C‑248/04, Koninklijke Coöperatie Cosun, REG 2006, s. I‑10211, punkt 72, och av den 3 maj 2007 i mål C‑303/05, Advocaten voor de Wereld, REG 2007, s. I‑3633, punkt 56).
239 Sökandena har emellertid inte visat att översynen och den ursprungliga undersökningen utgjorde lika situationer, bland annat med avseende på den tilltro som gemenskapsinstitutionerna borde visa de uppgifter som Toshiba Indonesia tillhandahöll i de två fallen. Översynen avsåg i synnerhet en tillverkare som redan bedömts under den ursprungliga undersökningen och som därmed redan möjliggjort för kommissionen att kontrollera huruvida de inlämnade uppgifterna var trovärdiga, vilket inte var fallet vid tidpunkten för den ursprungliga undersökningen (se punkt 212 ovan).
240 Talan kan därmed inte vinna bifall såvitt avser anmärkningen om diskriminering.
E – Den sjätte och den sjunde grunden: åsidosättande av artikel 2.10 i grundförordningen
241 I artikel 2.10 i grundförordningen, i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 1972/2002 av den 5 november 2002 (EGT L 305, s. 1) anges följande:
”En rättvis jämförelse skall göras mellan exportpriset och normalvärdet. Denna jämförelse skall göras i samma handelsled och avse försäljningar som ligger så nära varandra i tiden som möjligt och med hänsyn tagen till andra olikheter som påverkar prisernas jämförbarhet. Om normalvärdet och det fastställda exportpriset inte är direkt jämförbara skall i varje särskilt fall hänsyn i form av justeringar tas till olikheter i de faktorer som påstås och konstateras påverka priserna och därmed prisernas jämförbarhet. Dubblering skall undvikas vid justeringen, särskilt avseende rabatter, avdrag, kvantiteter och handelsled. Om de angivna villkoren är uppfyllda kan justeringar göras för följande faktorer:
…
i) Provisioner
Justering skall göras för olikheter i provisioner som utbetalas för försäljningarna i fråga. Begreppet ’provisioner’ skall anses inbegripa handlarens pålägg för produkten eller den likadana produkten, om handlaren fyller liknande funktioner som en agent som arbetar på provisionsbasis.
…”
242 I den angripna förordningen bestämdes normalvärdet på grundval av produktionskostnaden för de elektroniska vågar som Toshiba Indonesia tillverkade, jämte dels ett rimligt belopp motsvarande det bolagets FAA-kostnader, vilket beräknades genom att en del av Toshiba Singapores FAA-kostnader adderades med Toshiba Indonesias FAA‑kostnader, dels ett rimligt belopp motsvarande Toshiba Indonesias vinst (skälen 29–33 och 37–39).
243 Eftersom rådet drog slutsatsen att sökandena hade sålt sina elektroniska vågar i gemenskapen genom närstående bolag, fastställde det exportpriset under översynen på grundval av de återförsäljningspriser som betalats av den första oberoende köparen i gemenskapen.
244 Vid jämförelsen i den angripna förordningen mellan normalvärdet och exportpriset på grundval av priset fritt fabrik och i samma handelsled, tog rådet, i enlighet med artikel 2.10 i grundförordningen, hänsyn till olikheter som påverkade priserna och prisjämförbarheten. Eftersom till sökandena närstående handlare utförde uppgifter som liknade dem som en agent som arbetar på provisionsbasis har justerade rådet exportpriset för att ta hänsyn till provisionen enligt artikel 2.10 i grundförordningen (skälen 43–45).
1. Parternas argument
245 Sökandena har med avseende på den sjätte grunden gjort gällande att för att bestämma det konstruerade normalvärdet bör det enbart tas hänsyn till de av Toshiba Indonesias FAA-kostnader som avser bolagets inhemska försäljning. Toshiba Singapore, vars FAA-kostnader delvis användes av rådet vid beräkningen av det nämnda värdet, var emellertid verksamt på flera områden som saknade samband med den indonesiska marknaden. Det bolaget var nämligen ansvarigt för samordning och bedrev försäljningsverksamhet på regional nivå, men hade inte någon försäljning i Indonesien. Sökandena har anfört att rådet på detta sätt fastställde exportpriset men inte priset för försäljning i Indonesien.
246 Sökandena har tillagt att två till Toshiba Indonesia närstående företag, nämligen Toshiba Singapore och Toshiba TEC Corporation, det sistnämnda etablerat i Japan (nedan kallat Toshiba Japan), borde ha beaktats som Toshiba Indonesias agenter. Rådet borde därmed ha dragit av erlagda försäljningsprovisioner från det konstruerade normalvärdet, åtminstone med anledning av att sådana avdrag tillämpades vid beräkning av exportpriset.
247 Sökandena har som sjunde grund bestridit att gemenskapsinstitutionerna hade rätt enligt artikel 2.10 i grundförordningen att från sökandenas exportpriser göra avdrag för påstådda ”provisioner” avseende försäljningsverksamhet som bedrevs av till sökandena närstående bolag. Förstainstansrätten har i själva verket i sin dom av den 21 november 2002, Kundan och Tata mot rådet (T‑88/98, REG 2002, s. II‑4897), funnit att institutionerna, för att göra sådana avdrag, måste grunda sig på omständigheter som kan visa, eller föranleda slutsatsen, att en provision faktiskt har betalats och att den i viss utsträckning kan påverka jämförbarheten mellan exportpriset och normalvärdet. Den situation som låg till grund för det målet skiljer sig emellertid inte åt från den i fråga i förevarande mål och något belopp har inte utbetalats.
248 Rådet har med avseende på den sjätte grunden gjort gällande att försäljningen från Toshiba Indonesia, vilket enbart hade en fabrik, genomfördes av Toshiba Singapore. Procentandelen av de FAA‑kostnader som avsåg Toshiba Singapores försäljning i Indonesien lades därför till de kostnader som Toshiba Indonesia redovisade.
249 Rådet har, med avseende på justeringar med anledning av provisioner, gjort gällande att sökandenas försäljning i gemenskapen genomfördes via närstående bolag, och att deras exportpriser fastställdes på grundval av de priser som betalades av den första icke-närstående köparen i gemenskapen. Rådet har påpekat att dessa bolag som var ansvariga för försäljningen, utförde uppgifter som liknade dem som en agent har, eftersom de fastställde försäljningspriserna, direkt mottog kundernas beställningar, och fakturerade kunderna dessa. Eftersom agenterna emellertid vanligtvis mottog provisioner, skulle ett belopp av denna anledning dras ifrån det pris som togs ut från den första icke-närstående köparen.
250 Eftersom normalvärdet bestämdes med beaktande av FAA-kostnaderna för Toshiba Indonesia och Toshiba Singapore, men inte för Toshiba Japan, som genomförde slutlig försäljning på den indonesiska marknaden, hade det däremot varit olämpligt att vidta en justering med anledning av provisioner även om Toshiba Japan fyllde funktioner som en agent.
251 Rådet har med avseende på den sjunde grunden gjort gällande att institutionerna med rätta gjort avdrag för provisioner avseende försäljningsverksamhet som bedrevs av till sökandena närstående bolag vid jämförelsen mellan normalvärdet och exportpriset.
252 Rådet har påpekat att sökandena inte har invänt mot den motivering som anges i skäl 53 i den angripna förordningen mot bakgrund av vilken sökandenas exportpriser justerades med anledning av provisionerna. Sökandena har enbart gjort gällande att justering inte borde ske i avsaknad av betalning, utan att motivera sitt påstående. Eftersom de bolag som var försäljningsansvariga och sökandena var närstående, saknar det betydelse huruvida provisionen verkligen erlagts. Förevarande mål skiljer sig i detta avseende från det som föranledde domen i det ovan i punkt 247 nämnda målet Kundan och Tata mot rådet, i vilket exportören och försäljningsbolaget inte var närstående.
253 Genom sökandenas tolkning av den nämnda domen bortses det dessutom från att artikel 2.10 i grundförordningen ändrades genom förordning nr 1972/2002, och att det numera anges i den artikeln att begreppet ”provisioner” ska anses inbegripa handlarens pålägg för produkten eller en likadan produkt, om handlaren utför uppgifter som liknar dem som en agent som arbetar på provisionsbasis har.
2. Förstainstansrättens bedömning
254 Genom de två aktuella grunderna har sökandena framfört tre anmärkningar. De har gjort gällande att rådet, i den angripna förordningen, gjorde en felaktig bestämning av det konstruerade normalvärdet, för det första genom att därvid ta hänsyn till Toshiba Singapores FAA-kostnader och för det andra genom att inte vidta justeringar med anledning av agenternas provisioner till förmån för Toshiba Singapore och Toshiba Japan. Sökandena har för det tredje gjort gällande att rådet, i den angripna förordningen, gjorde en felaktig beräkning av deras exportpriser genom att utföra justeringar med anledning av de provisioner som skulle betalas till de bolag som var närstående sökandena och som genomförde försäljning i gemenskapen.
255 Förstainstansrätten ska därför pröva huruvida sökandena har visat att de tre ovannämnda felaktigheterna förelåg. Den erinrar emellertid om att domstolsprövningen, såsom har påpekats i punkterna 80 och 204 ovan, vid bedömning av komplicerade ekonomiska situationer såsom den i förevarande fall, är begränsad till en kontroll av att reglerna för handläggning har följts, att de faktiska omständigheter som lagts till grund för det omtvistade valet är materiellt riktiga, att bedömningen av dessa omständigheter inte är uppenbart oriktig och att det inte förekommit maktmissbruk. Talan kan därmed enbart vinna bifall på de aktuella grunderna om felaktigheterna i fråga var uppenbara.
a) Den omständigheten att Toshiba Singapores FAA-kostnader beaktades vid bestämning av det konstruerade normalvärdet
256 Förstainstansrätten konstaterar att sökandena inte har bestridit att det belopp för FAA-kostnader som rådet fastställde för Toshiba Indonesia i den angripna förordningen vid bestämning av normalvärdet är rimligt. De har enbart gjort gällande att det var ormligt att bestämma det nämnda beloppet på grundval av en del av Toshiba Singapores FAA‑kostnader, eftersom det företaget inte hade någon försäljning på den indonesiska marknaden.
257 Förstainstansrätten konstaterar likväl att den metod som rådet valt i förevarande fall för beräkning av Toshiba Indonesias FAA-kostnader inte är uppenbart felaktig.
258 Det framgår i själva verket av systemet i grundförordningen att bestämningen av normalvärdet syftar till att fastställa försäljningspriset för en vara som det skulle vara om denna vara såldes i ursprungslandet eller exportlandet, och att det följaktligen är de kostnader som gäller vid försäljning på hemmamarknaden som ska beaktas vid bestämning av det konstruerade normalvärdet (se, analogt, domstolens dom av den 7 maj 1991 i mål C‑69/89, Nakajima mot rådet, REG 1991, s. I‑2069, svensk specialutgåva, volym 11, s. I‑149, punkt 64 och där angiven rättspraxis). Institutionerna är emellertid inte förpliktade att beakta det bedömda bolagets reella kostnader vid bestämningen av normalvärdet, utan kan göra en rimlig uppskattning av de FAA-kostnader som det bolaget skulle ha om det sålde den aktuella varan i tillräckliga mängder i ursprungslandet.
259 Rådet har gjort gällande, utan att sökandena har invänt däremot, att Toshiba Indonesia enbart bedrev tillverkningsverksamhet och inte försäljningsverksamhet. Rådet har även gjort gällande att all Toshiba Indonesias försäljning ägde rum genom Toshiba Singapore, som i sin tur sålde en del av varorna på den indonesiska marknaden genom Toshiba Japan och dess närstående distributör KDS.
260 Dessa påståenden från rådet bekräftas för övrigt av handlingarna i målet. Det framgår i själva verket av uppgifter som Toshiba Indonesia har lämnat till kommissionen att det bolaget inte hade någon direktförsäljning av elektroniska vågar i Indonesien, utan skickade hela sin produktion till Toshiba Singapore. Det framgår även av dessa uppgifter att Toshiba Singapore, i sin tur, inte hade någon direktförsäljning utan enbart sålde varor genom Toshiba Japan, som i sin tur sålde de aktuella varorna i Indonesien genom det närstående bolaget KDS.
261 Med hänsyn till att samtliga elektroniska vågar som Toshiba Indonesia tillverkade skickades till Toshiba Singapore, och till att vissa av dessa vågar såldes av Toshiba Japan i Indonesien, är det inte uppenbart felaktigt att dra slutsatsen att de nämnda vågarna nödvändigtvis fördes vidare av Toshiba Singapore till Toshiba Japan.
262 Rådet har således haft fog för att i den angripna förordningen anse att ett rimligt belopp FAA-kostnader för Toshiba Indonesia kunde fastställas på grundval av det bolagets faktiska kostnader, med tillägg för en procentandel av Toshiba Singapores kostnader. Detta tillägg innebar nämligen enbart en korrigering av Toshiba Indonesias ovanligt låga FAA-kostnader, vilka berodde på att det bolaget inte bedrev någon försäljningsverksamhet. Det nämnda tillägget innebar även att den omständigheten att en del av Toshiba Singapores försäljningsansträngningar, och därmed tillhörande kostnader, avser den indonesiska marknaden, beaktades.
263 Den förevarande anmärkningen kan följaktligen inte godtas.
b) Avsaknaden av justeringar med anledning av provisionerna till förmån för Toshiba Singapore och Toshiba Japan
264 Sökandena har påpekat att rådet, vid bestämningen av det konstruerade normalvärdet, borde ha utfört justeringar med anledning av provisionerna till förmån för Toshiba Singapore och Toshiba Japan. Sökandena anser att de sistnämnda bolagen uppfyller villkoren för att anses vara Toshiba Indonesias agenter och att institutionerna därmed borde ha gjort avdrag för försäljningsprovisioner från det konstruerade normalvärdet.
265 Denna uppfattning är emellertid felaktig. Det är härvid inte nödvändigt att fastställa om Toshiba Japan och Toshiba Singapore kan anses utgöra Toshiba Indonesias agenter.
266 Att göra avdrag för motsvarande provisioner kan, enligt artikel 2.10 i grundförordningen, vara nödvändigt för att ta hänsyn till skillnader mellan exportpriset och normalvärdet, vilka påverkar jämförbarheten mellan dessa. Sådana avdrag kan emellertid inte göras från ett värde som är konstruerat och således inte reellt. Detta värde kan nämligen i princip inte påverkas av uppgifter som kan påverka dess jämförbarhet, såsom förekomsten av provisioner, eftersom det har fastställts på konstgjord väg genom att olika faktorer vägdes samman. Betalningar eller vinstmarginaler till förmån för distributörer, vilka kan likställas med en sådan provision och därmed borde vara föremål för avdrag, förekommer inte bland dessa faktorer.
267 Under alla omständigheter har rådet, vid bestämningen av det konstruerade normalvärdet för Toshiba Indonesia, adderat en procentandel av Toshiba Singapores FAA-kostnader till Toshiba Indonesias produktionskostnader och FAA-kostnader, enbart med anledning av det sistnämnda bolagets mycket begränsade eller till och med obefintliga försäljningsverksamhet. Rådet har således inte gjort någon uppenbart oriktig bedömning genom att från normalvärdet inte göra avdrag för ett belopp motsvarande provisioner till förmån för Toshiba Singapore. Den omständigheten att Toshiba Singapores FAA‑kostnader beaktades innebär enbart en justering med anledning av Toshiba Indonesias ovanligt låga FAA-kostnader, vilka var en följd av det bolagets mycket begränsade försäljningsverksamhet, och utgjorde enbart en metod för att fastställa det som skulle kunna anses vara ett tillräckligt och därmed rimligt belopp för FAA-kostnader för ett bolag som saluförde elektroniska vågar i Indonesien.
268 Förstainstansrätten drar även slutsatsen, med avseende på Toshiba Japan, att rådet inte var skyldigt att göra avdrag för någon provision från det konstruerade normalvärdet. Någon procentandel av Toshiba Japans FAA-kostnader beaktades nämligen inte, med rätta eller med orätt, vid bestämning av normalvärdet för Toshiba Indonesias varor, vilket var till sökandenas fördel. Det skulle således vara uppenbart oriktigt att göra avdrag från det nämnda värdet för ett belopp avseende provision till Toshiba Japan.
269 Förevarande anmärkning kan följaktligen inte godtas.
c) Justeringarna av exportpriset med anledning av provisionerna
270 Rådet ansåg i skäl 42 i den angripna förordningen att sökandena hade sålt sina elektroniska vågar i gemenskapen genom närstående bolag som var registrerade i Samoa och Taiwan. Exportpriset fastställdes således på grundval av de återförsäljningspriser som betalats eller skulle betalas av den första icke-närstående köparen i gemenskapen. Rådet förklarade i skäl 45 i den angripna förordningen att dessa försäljningsbolag utförde uppgifter som liknade dem som en agent som arbetar på provisionsbasis har, och att exportpriset därmed behövde justeras för att ta hänsyn till provisionen i enlighet med artikel 2.10 i grundförordningen.
271 Sökandena har gjort gällande att rådet inte borde ha gjort de nämnda avdragen från exportpriset, med motiveringen att någon provision i själva verket inte hade betalats.
272 Sökandena har till stöd för sina påståenden hänvisat till domen i det ovan i punkt 247 nämnda målet Kundan och Tata mot rådet, i vilket förstainstansrätten fann att det framgick av såväl lydelsen av artikel 2.10 i grundförordningen som systematiken i artikeln att en justering av exportpriset eller normalvärdet kunde göras endast för att ta hänsyn till olikheter beträffande faktorer som påverkade priserna och således deras jämförbarhet, och att så inte var fallet med en provision som faktiskt inte hade betalats (punkt 94 i domen).
273 Sökandenas påstående kan emellertid inte godtas.
274 Förstainstansrätten fann nämligen i domen i det ovan i punkt 247 nämnda målet i Kundan och Tata mot rådet, bland annat att institutionerna, för att kunna göra en justering med anledning av provisioner, borde ha grundat sig på omständigheter som kan visa, eller föranleda slutsatsen, att en provision faktiskt har betalats och att den i viss utsträckning kan påverka jämförbarheten mellan exportpriset och normalvärdet (punkt 95 i domen).
275 Förstainstansrätten fann i den nämnda domen (punkt 96) att på samma sätt som en part som med stöd av artikel 2.10 i grundförordningen begär justeringar för att göra normalvärdet och exportpriset jämförbara så att dumpningsmarginalen kan bestämmas måste visa att hans begäran är berättigad (domstolens dom av den 11 juli 1990 i de förenade målen C‑320/86 och C‑188/87, Stanko France mot kommissionen och rådet, REG 1990, s. I‑3013, punkt 48), åligger det institutionerna att, när de anser sig behöva göra en justering med anledning av provisioner, stödja sig på bevis eller åtminstone indicier som kan visa existensen av den faktor som justeringen är grundad på och bestämma dess inverkan på prisernas jämförbarhet.
276 Domen i det ovan i punkt 247 nämnda målet Kundan och Tata mot rådet meddelades emellertid vid en tidpunkt då den rättsliga ramen för avdrag, med anledning av provisioner, som kunde utföras från exportpriset var en annan än den som var tillämplig vid översynen.
277 Vid den tidpunkt då domen i det ovan i punkt 247 nämnda målet Kundan och Tata mot rådet meddelades, liksom vid den tidpunkt då den angripna förordningen antogs, föreskrevs det förvisso i artikel 2.10 i grundförordningen att för att jämföra exportpriset och normalvärdet ”skall i varje särskilt fall hänsyn i form av justeringar tas till olikheter i de faktorer som påstås och konstateras påverka priserna och därmed prisernas jämförbarhet”.
278 Vid den tidpunkt då domen i det ovan i punkt 247 nämnda målet Kundan och Tata mot rådet meddelades, liksom vid den tidpunkt då den angripna förordningen antogs, föreskrevs även i artikel 2.10 i samma förordning ”att [en] justering skall göras för olikheter i provisioner som utbetalas för försäljningarna i fråga”.
279 En andra mening lades emellertid till i den ovan nämnda bestämmelsen, efter att den aktuella domen meddelats, genom artikel 1.5 i förordning nr 1972/2002. I den andra meningen i den bestämmelsen föreskrivs hädanefter att ”[b]egreppet ’provisioner’ skall anses inbegripa handlarens pålägg för produkten eller den likadana produkten, om handlaren fyller liknande funktioner som en agent som arbetar på provisionsbasis”.
280 Enligt lydelsen av skäl 6 i den sistnämnda förordningen är avsikten med införandet av den aktuella meningen i artikel 2.10 i grundförordningen att påpeka att sådana justeringar, i linje med den praxis som kommissionen och rådet konsekvent tillämpar, även bör göras i fall där parterna inte agerar i egenskap av uppdragsgivare och agent, utan når samma ekonomiska resultat genom att agera som köpare och säljare.
281 Det är således möjligt enligt artikel 2.10 i grundförordningen att vidta en justering inte enbart med anledning av skillnader mellan de provisioner som har erlagts för den aktuella försäljningen, utan även med anledning av den marginal som säljarna av varan i fråga tillämpar, om de utför uppgifter som liknar dem som en agent som arbetar på provisionsbasis har.
282 Av detta följer att det enda argument som sökandena har åberopat mot det aktuella avdraget, nämligen att de inte har betalat någon provision till dem närstående försäljningsbolag, inte är sådant att det nämnda avdragets lagenlighet därmed ifrågasätts, eftersom detta avdrag även kan göras när någon provision inte har betalats, men de aktuella försäljningsbolagen utför uppgifter som liknar dem som en agent har och tillämpar en försäljningsmarginal.
283 Förstainstansrätten preciserar i detta hänseende att sökandena inte har invänt mot de påståenden som framgår av skälen 45 och 53 i den angripna förordningen, enligt vilka de bolag som sålde sökandenas elektroniska vågar i gemenskapen utförde uppgifter som liknade dem som en agent som arbetar på provisionsbasis har, bland annat genom att de fakturerade all exportförsäljning till oberoende kunder, fastställde försäljningspriserna och direkt mottog kundernas beställningar.
284 Förstainstansrätten erinrar även om att sökandena inte heller har bestridit att dem närstående bolag sålde vidare sökandenas elektroniska vågar till icke-närstående kunder till ett högre pris än de själva betalat för de nämnda vågarna, och därmed tillämpade en försäljningsmarginal.
285 Sökandenas tes kan i vilket fall som helst inte godtas även om den kan tolkas så att rådet, i den angripna förordningen, inte visade att de till sökandena närstående försäljningsbolagen tillämpade en försäljningsmarginal som ersättning för sin verksamhet.
286 Det är i själva verket inte uppenbart felaktigt att som rådet anse att det pris som försäljningsbolagen fakturerade sina icke-närstående kunder nödvändigtvis innefattade en ersättning för de nämnda bolagens medverkan i de aktuella varornas försäljning i gemenskapen eller, åtminstone, täckte kostnaderna för denna medverkan. Det skulle annars inte kunna anses, såsom rådet gjorde i den angripna förordningen utan att det har invänts däremot, att de nämnda bolagen utförde uppgifter som liknade dem som en agent som arbetar på provisionsbasis har.
287 Rådet har i förevarande fall beräknat en rimlig försäljningsmarginal för de försäljningsföretag som är närstående sökandena på grundval av vissa verkliga uppgifter.
288 Det framgår nämligen av skäl 45 i den angripna förordningen, som inte har ifrågasatts av sökandena, att beloppet av det avdrag som gjordes fastställdes på grundval av FAA-kostnaderna för till sökandena närstående försäljningsbolag. Rådet fastställde följaktligen försäljningsmarginalen för de nämnda bolagen, enbart på grundval av deras kostnader, vilka uppenbarligen måste täckas genom skillnaden mellan försäljningspriset och inköpspriset för de elektroniska vågar som de säljer, utan att ens lägga till ett belopp för vinstmarginal.
289 Förevarande anmärkning kan således inte godtas, och talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser de två grunderna i fråga.
290 Talan ska mot bakgrund av det ovanstående ogillas i sin helhet.
Rättegångskostnader
291 Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Rådet har yrkat att sökandena ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökandena har tappat målet, ska rådets yrkande bifallas.
292 Kommissionen ska bära sin rättegångskostnad enligt artikel 87.4 första stycket i rättegångsreglerna.
Mot denna bakgrund beslutar
FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (första avdelningen)
följande:
1) Talan ogillas.
2) Shanghai Excell M&E Enterprise Co. Ltd och Shanghai Adeptech Precision Co. Ltd ska bära sin rättegångskostnad samt ersätta rådets rättegångskostnad.
3) Kommissionen ska bära sin rättegångskostnad.
Tiili | Dehousse | Wiszniewska-Białecka |
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 18 mars 2009.
Justitiesekreterare | | Ordförande |
Innehållsförteckning
Bakgrund till tvisten
A – Ursprunglig undersökning och förordning
B – Förfarandet för översyn
C – Den angripna förordningen
Förfarandet och parternas yrkanden
Yrkandet om fastställande av att det saknas anledning att döma i saken
A – Parternas argument
B – Förstainstansrättens bedömning
Prövning i sak
A – Den andra och den tredje grunden: åsidosättande av artikel 2.7 c första stycket första strecksatsen, respektive artikel 2.7 c första stycket andra strecksatsen i grundförordningen
1. Parternas argument
2. Förstainstansrättens bedömning
B – Den första grunden: åsidosättande av artikel 2.7 c andra stycket i grundförordningen
1. Inledande synpunkter
2. Parternas argument
3. Förstainstansrättens bedömning
C – Den fjärde grunden: åsidosättande av artikel 11.9 i grundförordningen
1. Parternas argument
2. Förstainstansrättens bedömning
D – Den femte och den åttonde grunden: åsidosättande av artikel 2.7 a i grundförordningen
1. Parternas argument
2. Förstainstansrättens bedömning
a) Den första anmärkningen: bestämning av det konstruerade normalvärdet på grundval av felaktiga uppgifter som inte kontrollerades
b) Den andra anmärkningen: den vinstmarginal som fastställts för Toshiba Indonesia var uppenbart olämplig
c) Den tredje anmärkningen: förekomsten av diskriminering
E – Den sjätte och den sjunde grunden: åsidosättande av artikel 2.10 i grundförordningen
1. Parternas argument
2. Förstainstansrättens bedömning
a) Den omständigheten att Toshiba Singapores FAA-kostnader beaktades vid bestämning av det konstruerade normalvärdet
b) Avsaknaden av justeringar med anledning av provisionerna till förmån för Toshiba Singapore och Toshiba Japan
c) Justeringarna av exportpriset med anledning av provisionerna
Rättegångskostnader