TRIBUNALENS DOM (tionde avdelningen i utökad sammansättning)
den 20 december 2023 (*)
”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Sektorn för räntederivat i euro – Beslut i vilket en överträdelse av artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet konstateras – Manipulation av interbankreferensräntan Euribor – Utbyte av konfidentiell information – Konkurrensbegränsning genom syfte – En enda fortlöpande överträdelse – ’Hybridförfarande’ som har pågått under längre tid – Oskuldspresumtion – Opartiskhet – Böter – Grundbelopp – Försäljningsvärde – Artikel 23.2 och 23.3 i förordning (EG) nr 1/2003 – Motiveringsskyldighet – Ändringsbeslut genom vilket motiveringen har kompletterats – Likabehandling – Proportionalitet – Obegränsad behörighet”
I mål T‑106/17,
JPMorgan Chase & Co., New York, New York (Förenta staterna),
JPMorgan Chase Bank, National Association, Columbus, Ohio (Förenta staterna),
J.P. Morgan Services LLP, London (Förenade kungariket),
företrädda av B. Tormey, A. Holroyd, L. Ream, N. French, N. Frey, D. Das, D. Hunt och N. English, solicitors, av M. Lester, KC, och av D. Piccinin och D. Heaton, barristers,
sökande,
mot
Europeiska kommissionen, företrädd av F. van Schaik, T. Baumé och M. Farley, samtliga i egenskap av ombud,
svarande,
meddelar
TRIBUNALEN (tionde avdelningen i utökad sammansättning)
sammansatt under överläggningen av ordföranden S. Papasavvas samt domarna A. Kornezov, E. Buttigieg (referent), K. Kowalik-Bańczyk och G. Hesse,
justitiesekreterare: handläggaren I. Kurme,
efter den skriftliga delen av förfarandet, särskilt med beaktande av
– besluten av den 5 juni 2019 och den 31 mars 2021 att med stöd av artikel 69 d i tribunalens rättegångsregler vilandeförklara målet,
– den inlaga om justering av talan som sökandena ingav till tribunalens kansli den 8 september 2021 och det yttrande om den inlagan som kommissionen ingav till tribunalens kansli den 26 november 2021,
efter förhandlingen den 18 mars 2022, och
med beaktande av domen av den 12 januari 2023, HSBC Holdings m.fl./kommissionen (C‑883/19 P, EU:C:2023:11), och de synpunkter avseende den domen som parterna har framfört,
följande
Dom(1)
[utelämnas]
III. Rättslig bedömning
[utelämnas]
A. Yrkandet om upphävande av artikel 1 c i det angripna beslutet
[utelämnas]
1. Huruvida det föreligger ett rättsstridigt beteende som kan läggas sökandena till last (den första, den andra och den tredje grunden i ansökan)
[utelämnas]
a) Den första grunden: bestridande av JP Morgans deltagande i rättsstridiga beteenden
[utelämnas]
1) Bestridandet av JP Morgans deltagande i de ifrågavarande förfarandena
i) Deltagandet i förfarandena i fråga om manipulation av Euribor-räntesatsen
274 Sökandena har gjort gällande att JP Morgan-börsmäklaren inte deltog i något beteende vars syfte var att manipulera Euribor eller Eonia. Därvidlag har de hävdat att kommissionens resonemang rörande dem – som till yttermera visso inte får stöd i kommissionens egna konstateranden i sak – är helt annorlunda än dess resonemang rörande övriga mottagare av det angripna beslutet, eftersom det i de ifrågavarande utbytena inte går att finna något enda önskemål om manipulation av Euribor till förmån för JP Morgan-börsmäklaren eller från dennes sida till förmån för Deutsche Bank-börsmäklaren. Således styrkte kommissionen inte att sökandena hade bidragit till någon som helst av kartellen eftersträvad manipulation av Euribor. Även om man antar att sådana önskemål faktiskt går att finna, fastställde kommissionen vidare inte att JP Morgan-börsmäklaren hade godtagit något sådant önskemål eller vidtagit åtgärder med anledning därav genom att vända sig till sin finansavdelning. Slutligen fastställde kommissionen inte att JP Morgan-börsmäklaren även hade försökt manipulera Eonia-räntesatsen.
275 Vad kommissionens konstateranden – om man antar att de över huvud taget är korrekta – enligt sökandena skulle kunna styrka är på sin höjd att JP Morgan-börsmäklaren drog nytta av information från Deutsche Bank-börsmäklaren om den manipulation som denne ägnade sig åt. Något resonemang om sådant passivt deltagande i överträdelsen genom tyst medgivande förde kommissionen emellertid inte i det angripna beslutet, och i alla händelser är det inte styrkt att ett sådant passivt deltagande förelåg, med tanke på att kommissionen inte visade att JP Morgan-börsmäklaren hade informerats om något konkurrensbegränsande avtal mellan andra banker eller hade deltagit i något möte där ett konkurrensbegränsande avtal ingicks.
276 Kommissionen har bestritt sökandenas argument och gjort gällande att de olika delarna av bevisningen, betraktade som en rad indicier och bedömda mot bakgrund av de faktiska omständigheterna och marknadssammanhanget, visar att JP Morgan deltog i samtliga former av hemlig samordning som räknas upp i det angripna beslutet.
277 Tribunalen finner härvidlag att det mot bakgrund av den övriga bevisningen framgår av utbytena mellan å ena sidan JP Morgan-börsmäklaren och å andra sidan Deutsche Bank- och Barclays-börsmäklarna – utbyten vilkas väsentlighet har fastställts ovan (se punkt 273 ovan) – att kommissionen hade fog för sin bedömning att JP Morgan-börsmäklaren deltog i de beteenden som rörde manipulation av Euribor-räntesatsen.
278 Till att börja med kan sökandena inte vinna framgång med sitt argument att de beteenden som har lagts dem till last skulle bestå enbart i direkta önskemål om manipulation av bud avseende Euribor-räntesatsen. De beteenden som har lagts sökandena till last tog sig nämligen – som kommissionen på goda grunder har hävdat, och som har påpekats ovan – olika former, vilka räknades upp i skäl 358 i det angripna beslutet och vilka det har erinrats om i punkt 16 ovan. Sökandenas påstående att kommissionen i det angripna beslutet inte skulle ha styrkt att JP Morgan deltog i förfarandet för manipulation av Euribor, av det skälet att kommissionen inte styrkte att Deutsche Bank-börsmäklaren hade begärt att JP Morgan-börsmäklaren skulle påverka Euribor-bud på ett sätt som gynnade den förstnämndes intressen eller att JP Morgan-börsmäklaren hade riktat en motsvarande begäran till Deutsche Bank-börsmäklaren, grundar sig således på en felaktig tolkning av det angripna beslutet där hänsyn tas enbart till skäl 490 i detta, varvid sökandena gör en alltför snäv tolkning av de invändningar som kommissionen framställde i förhållande till dem.
279 Vidare ska det erinras om att ett företags deltagande i ett konkurrensbegränsande möte skapar en presumtion för att detta deltagande är rättsstridigt. För att bryta den presumtionen måste företaget styrka att det öppet har tagit avstånd och att övriga kartelldeltagare har uppfattat dess agerande som ett öppet avståndstagande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 januari 2004, Aalborg Portland m.fl./kommissionen, C‑204/00 P, C‑205/00 P, C‑211/00 P, C‑213/00 P, C‑217/00 P och C‑219/00 P, EU:C:2004:6, punkterna 81 och 82 samt där angiven rättspraxis, och dom av den 3 maj 2012, Comap/kommissionen, C‑290/11 P, ej publicerad, EU:C:2012:271, punkterna 74–76 och där angiven rättspraxis). Skälet för denna rättsprincip är att om företaget deltar i ett sådant möte utan att öppet ta avstånd från det som avhandlas där, ger detta övriga deltagare intrycket att företaget instämmer med vad som beslutas på mötet och kommer att rätta sig därefter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 januari 2004, Aalborg Portland m.fl./kommissionen, C‑204/00 P, C‑205/00 P, C‑211/00 P, C‑213/00 P, C‑217/00 P och C‑219/00 P, EU:C:2004:6, punkt 82, och dom av den 25 januari 2007, Sumitomo Metal Industries och Nippon Steel/kommissionen, C‑403/04 P och C‑405/04 P, EU:C:2007:52, punkt 48).
280 I det aktuella fallet framgår det – i motsats till vad sökandena har gjort gällande – av den bevisning som kommissionen anförde, betraktad som en rad indicier, att JP Morgan-börsmäklaren med Deutsche Bank- och Barclays-börsmäklarna förde diskussioner med syftet att påverka nivån på Euribor-räntesatsen i en riktning som gynnade deras intressen.
281 För det första gick JP Morgan-börsmäklaren vid utbytena den 27 och 28 september 2006 (se punkterna 98 och 107 ovan) – genom att besvara önskemålet från Deutsche Bank-börsmäklaren om ett högt bud med att han skulle kontrollera med sin finansavdelning på vilken nivå dess bud skulle ligga – med på att be sin banks finansavdelning att lägga ett Euribor-bud som låg i linje med Deutsche Bank-börsmäklarens preferenser.
282 För det andra visar utbytet den 8 november 2006 (se punkterna 178–181 ovan) otvetydigt att JP Morgan-börsmäklaren och Deutsche Bank-börsmäklaren diskuterade möjligheten att samordna sina respektive bankers framtida Euribor-bud på grundval av sin preferens för en låg Euribor-1M-räntesats.
283 För det tredje uppmanade Barclays-börsmäklaren vid utbytet den 25 oktober 2006 otvetydigt JP Morgan-börsmäklaren att inte tveka att be honom om Euribor-fastställanden som låg i JP Morgan-börsmäklarens intresse, varvid denne inte avvisade erbjudandet eller på något annat sätt tog avstånd från detta i den mening som avses i den rättspraxis som det har erinrats om i punkt 279 ovan. På liknande sätt framgår det av utbytet den 26 oktober 2006 att Deutsche Bank-börsmäklaren föreslog för JP Morgan-börsmäklaren att denne skulle vända sig till honom med önskemål om Euribor-1M-bud i överensstämmelse med JP Morgan-börsmäklarens intressen. JP Morgan-börsmäklaren tog inte avstånd från förslaget och avvisade erbjudandet enbart med hänvisning till att nivån på fastställandet, som vid den aktuella tidpunkten var låg, motsvarade hans intressen.
284 För det fjärde framgår det av utbytena den 27, 28 och 29 september 2006, den 25 och 26 oktober 2006 och den 8 november 2006 att parterna i dessa utbyten hade för avsikt att ägna sig åt konkurrensbegränsande förfaranden i fråga om manipulation av Euribor i så måtto att de åtminstone diskuterade möjligheten att samordna nivån på framtida bud från deras respektive banker.
285 När det för det femte till att börja med gäller manipulationen av Euribor-räntesatsen på IMM-dagen i december månad, framgår det av utbytet den 15 december 2006 mellan den budansvariga och JP Morgan-börsmäklaren att den sistnämnde åtminstone hyste starka misstankar rörande denna manipulation och Deutsche Banks medverkan därtill. Vid utbytet den 18 december 2006 med Deutsche Bank-börsmäklaren sade sig JP Morgan-börsmäklaren vara nöjd med fastställandet av Euribor-3M och noterade att hans handelsposition visserligen var blygsam men att han åtminstone inte hade något motstridigt intresse (se punkt 211 ovan). Av detta framgår att JP Morgan-börsmäklaren drog nytta av förfarandena med syftet att manipulera Euribor-räntesatsen den 18 december 2006 genom att justera sin handelsposition, vilket gjorde det möjligt för honom att undvika förluster, oaktat att han inte medverkade aktivt till genomförandet av denna manipulation.
286 När det sedan gäller manipulationen av Euribor-räntesatsen på IMM-dagen i mars, styrker bevisningen otvetydigt att JP Morgan-börsmäklaren kände till, eller åtminstone hyste starka misstankar om, denna manipulation (se utbytet den 16 mars 2007 mellan JP Morgan-börsmäklaren och den bankens budansvarige; punkt 258 ovan). Mot bakgrund av bank E-kommunikationen, utbytet den 29 september 2006 och utbytet den 15 december 2006 (se punkterna 208 och 209 ovan) mellan JP Morgan-börsmäklaren och den budansvarige vid hans bank hade kommissionen vidare fog för att i skäl 490 i det angripna beslutet dra slutsatsen att JP Morgan-börsmäklaren visste att Deutsche Bank-börsmäklaren ville och kunde påverka nivån på Euribor-referensräntesatserna. Således är det rimligt att anse att JP Morgan-börsmäklaren, när Deutsche Bank-börsmäklaren den 4 och 8 januari 2007 och den 6 februari 2007 lät honom ta del av information om sin handelsposition för det aktuella datumet och om sin handelsstrategi, i form av en uppgift om att nämnda position innebar föga risk, rimligen kunde förvänta sig att nämnda handelsstrategi avspeglade Deutsche Bank-börsmäklarens förväntningar i fråga om den Euribor-räntesats som skulle bli resultatet av de förfaranden i fråga om manipulation som han deltog i.
287 Vid utbytena den 16 och 19 mars 2007 uppgav JP Morgan-börsmäklaren uttryckligen att han hade beaktat den information som han hade fått av Deutsche Bank-börsmäklaren och därvid reducerat sin korta position och till och med tagit en ”något lång” position på terminskontrakt inför IMM i mars 2007. På detta sätt hade han minskat sina förluster. Efteråt tackade han Deutsche Bank-börsmäklaren för dennes råd.
288 Av detta framgår att JP Morgan-börsmäklaren drog nytta av förfarandena med syftet att få ned Euribor-räntesatsen på IMM-dagen i mars 2007 – förfaranden som han hade kännedom om trots att han, såsom sökandena har gjort gällande, enligt den bevisning som kommissionen anförde inte hade fått information från Deutsche Bank-börsmäklaren om detaljerna i den planen och således inte hade deltagit aktivt i genomförandet av denna.
289 Härvidlag ska det erinras – liksom kommissionen gjorde i skälen 348 och 364 i det angripna beslutet – om att passivt deltagande i en överträdelse, såsom att ett företag har deltagit i möten under vilka avtal med konkurrensbegränsande syfte har ingåtts utan att öppet ha motsatt sig detta, ska anses avspegla en form av delaktighet som medför ansvar enligt artikel 101.1 FEUF, eftersom ett tyst medgivande till ett olagligt initiativ, i avsaknad av ett öppet avståndstagande från innebörden av detta eller ett avslöjande för de administrativa enheterna, uppmuntrar till fortsatt överträdelse och äventyrar upptäckten av överträdelsen (se dom av den 22 oktober 2015, AC‑Treuhand/kommissionen, C‑194/14 P, EU:C:2015:717, punkt 31 och där angiven rättspraxis).
290 För att kunna bryta presumtionen att ett sådant deltagande i ett konkurrensbegränsande möte är rättsstridigt, måste företaget i enlighet med den rättspraxis som det har erinrats om i punkt 279 ovan styrka att det har gjort ett öppet avståndstagande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 februari 2013, Slovenská sporiteľňa, C‑68/12, EU:C:2013:71, punkt 27 och där angiven rättspraxis). Sökandena har inte anfört någon bevisning i det hänseendet vare sig såvitt avser manipulationen av räntesatsen den 18 december 2006 eller såvitt avser den omständigheten att Deutsche Bank-börsmäklaren försåg JP Morgan-börsmäklaren med information om sin handelsstrategi inför IMM-dagen i mars 2007. Som har påpekats i punkterna 285 och 286 ovan, justerade JP Morgan-börsmäklaren tvärtom sin handelsstrategi för att i dessa båda fall kunna dra fördel av manipulationen.
291 Sökandena har gjort gällande att de inte kan anses ha gjort sig skyldiga till något sådant passivt deltagande i den ifrågavarande överträdelsen, eftersom skyldigheten att öppet ta avstånd från en överträdelse enligt dem är relevant endast när kommissionen har styrkt att ett företag har deltagit i ett möte vid vilket ett konkurrensbegränsande avtal har ingåtts.
292 Beskaffenheten hos den ifrågavarande överträdelsen – vilken hade formen av ett nätverk av bilaterala kontakter mellan de olika aktörerna (se skälen 357 och 360 i det angripna beslutet) – medförde emellertid att kommissionen inte kunde styrka något deltagande i något ”möte” i den mening som sökandena åsyftar i sitt argument. Därför hade kommissionen fog för sin slutsats att sökandena deltog passivt i vissa beteenden med syftet att manipulera räntesatser av det skälet att JP Morgan-börsmäklaren kände till att bland andra Deutsche Bank-börsmäklaren, som han hade bilaterala kontakter med, ägnade sig åt förfaranden i fråga om räntesatsmanipulation. Sökandena har inte bestritt vare sig att sådana förfaranden i fråga om räntesatsmanipulation är rättsstridiga eller att JP Morgan-börsmäklaren borde ha varit medveten om att sådana förfaranden är rättsstridiga (se skäl 360 i det angripna beslutet).
293 För det sjätte framgår det av utbytena den 27 och 28 september 2006 och den 8 november 2006 att JP Morgan-börsmäklaren försåg – eller åtminstone underförstått utfäste sig att förse – sin konkurrent med information som han hade erhållit från sin banks budansvariga. Genom att den 27 och 28 september 2006 lova att ”kontrollera” nivån på budet från den egna finansavdelningen avsåg JP Morgan-börsmäklaren nämligen att undanröja ovissheten om nivån på den avdelningens planerade bud och utfäste sig således underförstått att redogöra för de kontakter som han avsåg att ta med nämnda avdelning. På liknande sätt förmedlade JP Morgan-börsmäklaren vid utbytet den 8 november 2006 information till Deutsche Bank-börsmäklaren om nivån på den egna bankens bud som han hade erhållit vid sina tidigare kontakter med finansavdelningen.
294 För det sjunde ägnade sig JP Morgan- och Deutsche Bank-börsmäklarna den 2 oktober 2006, den 18 december 2006 och den 19 mars 2007 åt utbyten med syftet att styra eller övervaka kartellmedlemmars beteende genom att de antingen kontrollerade nivån på Deutsche Banks bud eller diskuterade huruvida de var nöjda med den nivå på Euribor-räntesatsen som de visste eller åtminstone misstänkte var resultatet av manipulation.
295 Slutligen framgår det otvetydigt av diskussionerna den 27 och 28 september 2006, den 26 oktober 2006 och den 8 november 2006 att Deutsche Bank- och JP Morgan-börsmäklarna lät varandra ta del av sina respektive preferenser när det gällde Euribor-fastställande – eller av sina respektive handelspositioner, vilka gjorde det möjligt att sluta sig till dessa preferenser. Detta gjorde det möjligt för dem att förvissa sig om att deras intressen var samstämmiga innan de ägnade sig åt samverkan med syftet att påverka sin respektive banks Euribor-bud i en riktning som gynnade dessa intressen.
296 Av det ovan anförda framgår att JP Morgan-börsmäklaren inom ramen för utbytena den 27, 28 och 29 september 2006, den 2, 25 och 26 oktober 2006, den 8 november 2006, den 18 december 2006, den 4 och 8 januari 2007, den 6 februari 2007 och den 16 och 19 mars 2007 deltog i beteenden som rörde manipulation av Euribor-räntesatsen.
297 Denna slutsats kan inte framgångsrikt ifrågasättas med hänvisning till sökandenas övriga argument.
298 För det första har sökandena gjort gällande att kommissionen inte fastställde att JP Morgan-börsmäklaren hade begärt att JP Morgans budansvariga skulle påverka Euribor- och Eonia-indexen eller lämna bud i linje med vad som hade framkommit i kontakterna med andra börsmäklare. Dessutom har sökandena påpekat att JP Morgans finansavdelning lämnade ett bud som inte låg i linje med vad den påstådda kartellen eftersträvade.
299 Härvidlag ska det inledningsvis erinras (se punkt 278 ovan) om att de rättsstridiga beteenden som har lagts JP Morgan till last inte består i manipulation av Euribor som sådan utan i utbyten av information mellan börsmäklare som avspeglade dessas avsikt att påverka sina bankers bud till Euribor-panelen i en riktning som gynnade deras egna intressen. Såsom framgår av skäl 113 a–f, skäl 358 a–f och skäl 392 a–f i det angripna beslutet, vilka har sammanfattats i punkt 16 ovan, rörde dessa utbyten nämligen preferenser i fråga om nivån på Euribor-räntesatsen (ibland jämte information om handelspositioner), möjligheten att jämka samman handelspositioner och Euribor-bud, ett löfte från den inblandade börsmäklarens sida om att kontakta en person inom den egna banken med ansvar för Euribor-bud i syfte att be denne om ett bud i en viss riktning eller på en viss nivå samt en redogörelse för den personens svar.
300 Det framgår tydligt av utbytena mellan börsmäklarna att dessa förmedlade information om preferenser i fråga om räntesatser och om därtill knutna handelspositioner samt ett erbjudande eller en avsikt från JP Morgan-börsmäklarens sida att påverka sin banks bud i linje med Deutsche Bank-börsmäklarens intressen eller en avsikt från dennes och Barclays-börsmäklarens sida att påverka sin respektive banks bud i linje med JP Morgan-börsmäklarens intressen.
301 I skälen 125, 135 och 634 i det angripna beslutet drog kommissionen i allt väsentligt enbart slutsatsen att arrangemangen mellan börsmäklarna hade ”kompletterats” och ”genomförts” genom kommunikationen mellan dem och de budansvariga på deras bankers finansavdelningar samt, ”från tid till annan”, genom att dessa budansvariga faktiskt lämnade kommunicerade, samordnade eller överenskomna bud i fråga om Euribor-räntesatser. Med hjälp av sitt argument att JP Morgans finansavdelning inte var inblandad i förfarandena med syftet att påverka Euribor-räntesatsen skulle sökandena på sin höjd kunna styrka att bankens finansavdelning inte genomförde det konkurrensbegränsande beteendet, men däremot inte att börsmäklarna inte deltog i det beteendet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 oktober 1991, Atochem/kommissionen, T‑3/89, EU:T:1991:58, punkt 100).
302 I detta sammanhang ska det påpekas att flera delar av kommissionens bevisning, betraktade som en rad indicier, i alla händelser gör det rimligt att anta att JP Morgan-börsmäklaren vidtog åtgärder med anledning av sina diskussioner med Deutsche Bank-börsmäklaren om önskad nivå på Euribor-räntesatsen genom att ta kontakt med de budansvariga på sin bank och att han således genomförde utbyten syftande till hemlig samordning.
303 Utbytena den 27 och 28 september 2006, då JP Morgan-börsmäklaren gick med på att be sin banks finansavdelning att lämna ett Euribor-bud i linje med Deutsche Bank-börsmäklarens preferenser, ska nämligen bedömas mot bakgrund av den rad av indicier som innefattar bank E-kommunikationen och utbytena den 28 september 2006 klockan 10.13, den 29 september 2006 och den 8 november 2006 liksom utbytet mellan JP Morgan-börsmäklaren och den budansvariga på hans bank den 8 februari 2007. Denna rad av indicier gör det till att börja med möjligt att styrka att det förekom samråd mellan de aktuella börsmäklarna och deras respektive finansavdelning om Euribor-bud liksom att börsmäklarna ansåg att de kunde dra fördel av samarbete från den egna finansavdelningens sida såvitt avsåg bud till Euribor-panelen som låg i linje med deras intressen. Vidare visar denna rad av indicier att börsmäklarna hade för vana att utbyta information i syfte att samordna Euribor-bud med ledning av sina respektive handelspositioner samt att JP Morgan-börsmäklaren visste att ett sådant beteende innebar att respektive banks finansavdelning behövde kontaktas (se punkt 73 ovan).
304 Utbytet den 8 februari 2007 är särskilt avslöjande av det skälet att JP Morgan-börsmäklaren inte tvekade att be sin banks budansvariga att lämna bud till Euribor-panelen som låg i linje med hans intressen (skäl 265 i det angripna beslutet; se punkt 242 ovan) liksom av det skälet att den budansvarige på JP Morgan visade sig mottaglig för ett sådant önskemål genom att svara att finansavdelningen ”skulle göra sitt bästa”.
305 Denna bevisning, betraktad som en rad indicier, gör det rimligt att anta att JP Morgan-börsmäklaren försökte påverka nivån på buden från hans banks finansavdelning. I alla händelser gick han uttryckligen med på att vidta åtgärder med anledning av konkurrentmäklarens begäran med den innebörden.
306 För det andra har sökandena gjort gällande att JP Morgan-börsmäklaren inte drog någon mer betydande fördel av någon indexmanipulation, bland annat såvitt avser manipulationen den 19 mars 2007, i motsats till vad som enligt sökandena framgår av skäl 364 i det angripna beslutet.
307 Härvidlag ska det framhållas att sökandena inom ramen för denna invändning endast har anfört argument som rör manipulationen den 19 mars 2007. Såvitt avser den manipulationen angav JP Morgan-börsmäklaren, såsom framgår av utbytena den 16 och 19 mars 2007, uttryckligen att han hade justerat sin handelsstrategi genom att följa Deutsche Bank-börsmäklarens råd att ta en lång position i förhållande till IMM-fastställandet i mars och att han därigenom hade gått med vinst, om än inte någon mer betydande sådan. Slutsatsen av detta måste bli att JP Morgan-börsmäklaren beaktade information som han hade utbytt med sin konkurrent när han bestämde hur han skulle agera på marknaden. Motsvarande är styrkt även såvitt avser manipulationen den 18 december 2006.
308 I alla händelser kan det aktuella argumentet, såvitt avser övriga utbyten rörande räntesatsmanipulation, på sin höjd användas för att styrka att utbytena mellan börsmäklarna inte fick några konkurrensbegränsande verkningar på marknaden. Detta saknar emellertid betydelse när vad som är i fråga är beteenden som är konkurrensbegränsande genom sitt syfte (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 juli 1999, kommissionen/Anic Partecipazioni, C‑49/92 P, EU:C:1999:356, punkterna 123 och 124). Således skulle nämnda argument i förekommande fall kunna visa sig vara relevant om sökandena lyckas styrka att kommissionen begick ett fel när den fann att de ifrågavarande beteendena var konkurrensbegränsande genom sitt syfte, något som ska prövas inom ramen för den andra grunden.
309 Slutligen har sökandena i allt väsentligt gjort gällande att kommissionen helt saknade fog för sin slutsats att JP Morgan hade försökt manipulera Eonia.
310 Härvidlag ska det noteras att kommissionen, såsom den också har vitsordat, inte på något ställe i det angripna beslutet gjorde bedömningen att JP Morgan hade deltagit i förfaranden i fråga om manipulation av Eonia men att den däremot fann att JP Morgan hade deltagit i en överträdelse vars syfte hade varit att manipulera den normala prissättningen av beståndsdelarna i räntederivat i euro knutna till Euribor och/eller Eonia (se artikel 1 i det angripna beslutet). Sökandenas olika argument med innebörden att kommissionen inte styrkte JP Morgan-börsmäklarens uppsåt att manipulera Eonia-räntesatsen är därför verkningslösa.
311 Det ska därutöver även påpekas att den ifrågavarande överträdelsen, såsom denna definierades i det angripna beslutet, inte endast bestod i manipulation av referensindex utan även i utbyte av känslig information om transaktioner med koppling bland annat till Eonia. Sökandena har påstått att derivatmarknaden består av ett segment där basen är Euribor och ett där basen är Eonia men har inte anfört någon som helst bevisning till stöd för detta påstående. I alla händelser är den av sökandena anförda omständigheten att fluktuationer i Euribor inte får någon ”automatisk”, direkt eller indirekt, påverkan på Eonia – om man antar att så verkligen är fallet – inte tillräcklig för att styrka att räntederivatkontrakt i euro indexerade mot Euribor och räntederivatkontrakt i euro indexerade mot Eonia inte skulle vara att hänföra till en och samma marknad för räntederivat i euro. Kommissionen hade således fog för sin slutsats att JP Morgan hade deltagit i en överträdelse vars syfte hade varit att manipulera den normala prissättningen av beståndsdelarna i räntederivat i euro knutna till Euribor och/eller Eonia, trots att den inte hade fastställt att JP Morgan hade deltagit i förfaranden syftande till manipulation av Eonia.
312 Av det ovan anförda följer – med förbehåll för prövningen av den andra grunden (se punkt 308 ovan) – att sökandena inte kan vinna framgång med de invändningar som de har framställt till styrkande av att JP Morgan inte deltog i förfarandena i fråga om manipulation av Euribor.
[utelämnas]
2. Kommissionens kvalificering av beteendena som en enda överträdelse (den fjärde grunden i ansökan)
[utelämnas]
a) Den andra delen av den fjärde grunden: kommissionen styrkte inte att sökandena hade kännedom om, eller rimligen kunde förutse, det rättsstridiga beteende som de övriga parterna planerade eller genomförde
475 Inom ramen för den andra delen av sin fjärde grund har sökandena i allt väsentligt gjort gällande att kommissionen gjorde en felaktig bedömning när den fann att JP Morgan-börsmäklaren hade kännedom om, eller rimligen kunde förutse, det rättsstridiga beteende som andra företag planerade eller genomförde i fråga om manipulation av Euribor-fastställanden. I synnerhet har sökandena hävdat att varken de grunder i det angripna beslutet som specifikt avser JP Morgan, vilka återfinns i skälen 478–482, eller de grunder som avser samtliga banker, vilka återfinns i skälen 458–465, är tillräckliga för att styrka att JP Morgan hade eller borde ha haft kännedom om den övergripande kartellens allmänna omfattning och väsentliga särdrag. Avslutningsvis har sökandena med hänvisning till rättspraxis gjort gällande att kännedomen i ett sådant fall som det nu aktuella måste innefatta de specifika löptider som avsågs och de specifika riktningar i vilka de berörda parterna planerade att utöva påverkan genom manipulation. Enligt sökandena uppfyller det angripna beslutet inte det kriteriet.
476 Kommissionen har bestritt dessa argument.
477 Tribunalen noterar, när det gäller de grunder som avser samtliga banker, att dessa vilar på konstaterandet i skäl 457 i det angripna beslutet att de börsmäklare som deltog i de konkurrensbegränsande utbytena var kvalificerade yrkesutövare och kände till eller borde ha känt till kartellens allmänna omfattning och väsentliga särdrag.
478 Därvidlag hänvisade kommissionen för det första, i skäl 458 i det angripna beslutet, till det mycket specifika sammanhang där börsmäklarna var verksamma, nämligen ett sammanhang som kännetecknades av bilaterala utbyten, vilka spelades in och kontrollerades, där börsmäklarna regelbundet kontaktade varandra, alltid för samma typ av transaktion, och använde ett kodspråk. För det andra framhöll kommissionen, i skäl 459 i det angripna beslutet, att de börsmäklare som deltog i utbytena visste att börsmäklare i andra banker var beredda att delta i samma typ av hemlig samordning avseende beståndsdelar av prissättningen och andra villkor för handeln med räntederivat i euro. För det tredje hävdade kommissionen, i skälen 460 och 461 i det angripna beslutet, att bevisningen gav vid handen att det fanns en allmänt utbredd kännedom om att Euribor-räntesatserna fastställdes genom en budgivningsprocess och följaktligen om att det var möjligt att påverka denna process genom panelbankernas bud. De börsmäklare som hade deltagit i den ifrågavarande hemliga samordningen kunde enligt kommissionen inte vara ovetande om att den potentiella inverkan på referensräntesatsen ökade ju fler banker som ändrade sina bud samma dag och för samma Euribor-löptid. För det fjärde framhöll kommissionen, i skäl 463 i det angripna beslutet, att var och en av de aktuella bankerna hade varit verksam på den aktuella marknaden i många år och att börsmäklarna inte hade visat någon förvåning när de hade tagit emot ett önskemål om samordning. Med ledning av dessa omständigheter sammantagna drog kommissionen, i skälen 462 och 464 i det angripna beslutet, i allt väsentligt slutsatsen att de börsmäklare som hade deltagit i de bilaterala utbytena hade känt till eller borde ha känt till att flera banker sannolikt var inblandade i den samordningen, även om de inte uttryckligen hade underrättats om detta. Kommissionen underströk också, i skäl 465 i det angripna beslutet, att börsmäklarna var föremål för omfattande inspelning och tillsyn, varför det måste anses att deras överordnade hade, eller åtminstone kunde ha haft, kännedom om huvuddragen i den samordnade planen och om sina anställdas inblandning i nämnda plan. Härvid tillade kommissionen att den fann det påkallat att beakta de försiktighetsmått som börsmäklarna hade vidtagit för att dölja sina upplägg.
479 När det gäller de grunder som specifikt avser JP Morgan fann kommissionen för det första, i skäl 478 i det angripna beslutet, att vissa hänvisningar i de utbyten där JP Morgan-börsmäklaren hade deltagit tydde på att han hade vetat att den information om preferenser i fråga om framtida räntesatser för vissa Euribor-löptider som han hade delat med sig av till Deutsche Bank-börsmäklaren skulle kunna komma att vidarebefordras av denne till kontakter i andra banker. För det andra påpekade kommissionen, i skälen 479 och 480 i det angripna beslutet, att JP Morgan-börsmäklaren kände till den nära relation som Deutsche Bank-börsmäklaren hade med Barclays-börsmäklaren. För det tredje angav kommissionen, i skäl 481 i det angripna beslutet, dels att Barclays-börsmäklaren redan hade gett JP Morgan-börsmäklaren ett förslag enligt vilket Barclays-börsmäklaren kunde ordna med bud på valfri nivå som JP Morgan-börsmäklaren önskade inför Euribor-fastställanden (utbytet den 25 oktober 2006), dels att JP Morgan-börsmäklarens kännedom om den mycket nära handelsrelationen mellan Barclays- och Deutsche Bank-börsmäklarna medförde att JP Morgan-börsmäklaren, när han ägnade sig åt utbyten med Deutsche Bank-börsmäklaren om preferenser inför framtida fastställanden av Euribor-räntesatsen, torde ha kunnat förutse att personer i andra banker, däribland Barclays-börsmäklaren, skulle vara inblandade i arrangemangen. För det fjärde framhöll kommissionen, i skäl 482 i det angripna beslutet, två indirekta hänvisningar (utbytet den 10 oktober 2006 mellan Barclays-börsmäklaren och Deutsche Bank-börsmäklaren samt utbytet den 8 november 2006 mellan Deutsche Bank-börsmäklaren och JP Morgan-börsmäklaren) som enligt dess åsikt vittnade om JP Morgan-börsmäklarens inblandning i utbyten syftande till hemlig samordning och gjorde det ”än mer osannolikt” att JP Morgan inte skulle ha känt till, eller inte skulle ha kunnat förutse, att samordningen avseende Euribor-bud involverade andra banker utöver Deutsche Bank.
480 Tribunalen finner inledningsvis att kommissionen inte kan vinna framgång med sitt argument att JP Morgan via sina kontakter med Deutsche Bank deltog i alla de konkurrensbegränsande beteenden som utgör den enda fortlöpande överträdelsen och att detta skulle räcka för att JP Morgan ska kunna hållas ansvarigt för alla dessa beteenden.
481 De konkurrensbegränsande beteenden som JP Morgan har klandrats för ägde rum inom ramen för bilaterala diskussioner. Att de diskussioner med Deutsche Bank som JP Morgan deltog i kan hänföras till vissa av de allmänna kategorier som nämns i skälen 113, 358 och 392 i det angripna beslutet är inte i sig tillräckligt för att JP Morgan ska kunna hållas ansvarigt för rättsstridigt beteende hänförligt till samma kategorier som har uppvisats av de banker med vilka JP Morgan inte hade några direkta kontakter. Enligt den rättspraxis som har nämnts ovan i punkt 442 ankom det på kommissionen att visa att JP Morgan kände till, eller rimligen borde ha känt till, dessa rättsstridiga beteenden som planerades eller genomfördes av de andra bankerna.
482 Härvidlag ska det påpekas att det endast är med avseende på beteenden i fråga om manipulation av Euribor-fastställanden som sökandena konkret har bestritt kommissionens slutsats i det angripna beslutet såvitt avser JP Morgans kännedom om de beteenden som de övriga kartelldeltagarna planerade eller genomförde i sin strävan att uppnå samma syfte.
483 Sökandena har enbart gjort gällande att ”det föreligger än färre omständigheter som gör det möjligt att med tillräcklig precision styrka att [JP Morgan-börsmäklaren] kände till de övriga i kartellen ingående företagens beteende, deras gemensamma plan eller kartellens väsentliga särdrag”. Även om man antar att sökandena har anfört detta argument till bestridande av att JP Morgan-börsmäklaren kände till att de beteenden som inte rörde manipulation av Euribor ingick i en samlad plan, måste det noteras att de inte har anfört något konkret argument till stöd för detta, särskilt inte såvitt avser att JP Morgan-börsmäklaren inte skulle ha känt till att andra banker var inblandade i andra förfaranden än manipulationerna av Euribor.
484 Såvitt avser de argument som sökandena har anfört till bestridande av att JP Morgan kände till de beteenden i fråga om manipulation av Euribor-fastställanden som andra kartelldeltagare planerade eller genomförde i strävan att uppnå samma syfte, ska det erinras om att kommissionen – såsom framgår av punkterna 277–312 ovan – fastställde att JP Morgan hade deltagit direkt i förfaranden avsedda att påverka bud till Euribor-panelen med syftet att manipulera Euribor-räntesatsen. Den slutsatsen grundade kommissionen på utbytena mellan JP Morgan-börsmäklaren och Deutsche Bank- och Barclays-börsmäklarna den 27, 28 och 29 september 2006, den 2, 25 och 26 oktober 2006, den 8 november 2006, den 18 december 2006, den 4 och 8 januari 2007, den 6 februari 2007 och den 16 och 19 mars 2007. Dessa utbyten rörde olika tillfällen för fastställande av Euribor.
485 Sökandena har i allt väsentligt bestritt att JP Morgan-börsmäklaren kände till eller rimligen kunde förutse att dessa utbyten ingick i en ”samlad plan” som gick utöver de bilaterala utbytena och involverade andra banker.
486 Härvidlag ska det framhållas att kommissionen såvitt avser JP Morgan – i motsats till vad som framgår bland annat av skäl 459 i det angripna beslutet – inte har några direkta bevis för att JP Morgan-börsmäklaren via sina bilaterala kontakter med Deutsche Bank- och Barclays-börsmäklarna fick kännedom om att de beteenden som han deltog i tillsammans med dessa båda börsmäklare ingick i en enda överträdelse där andra banker var involverade. Varken Deutsche Bank- eller Barclays-börsmäklaren underrättade nämligen vid någon tidpunkt JP Morgan-börsmäklaren om att andra banker var inblandade i den hemliga samordningen.
487 Emellertid ska det påpekas, för det första, att JP Morgan-börsmäklaren både med Deutsche Bank-börsmäklaren och med Barclays-börsmäklaren hade diskuterat möjligheterna att påverka sin respektive banks bud och således visste att åtminstone två banker ägnade sig åt manipulation av räntesatser. Den omständigheten räcker visserligen inte i sig för att styrka att JP Morgan-börsmäklaren kände till att hans utbyten med dessa båda börsmäklare gick utöver det bilaterala sammanhanget och att han via dessa utbyten deltog i en enda fortlöpande överträdelse jämte andra banker. Sökandena har i själva verket fog för sitt påstående – till stöd för vilket de har anfört rättspraxis – att den omständigheten att JP Morgan-börsmäklaren upprätthöll bilaterala kontakter, oaktat att det rörde sig om parallella sådana med de båda andra börsmäklarna, inte är tillräcklig för att det ska kunna anses styrkt att han kände till de rättsstridiga beteenden som de övriga kartelldeltagarna planerade eller genomförde i strävan att uppnå samma syften (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 september 2015, Toshiba/kommissionen, T‑104/13, EU:T:2015:610, punkt 86).
488 Den omständigheten i kombination med den bevisning som anfördes i skälen 478–482 och 457–464 i det angripna beslutet utgör emellertid, vid en samlad bedömning av dem i egenskap av en rad indicier, trovärdiga, precisa och samstämmiga bevis som gör att det kan anses styrkt att JP Morgan-börsmäklaren rimligen kunde förutse att de utbyten som avses i punkt 484 ovan ingick i en ”samlad plan” i vilken andra banker var involverade.
489 Av den bevisning som kommissionen i detta hänseende anförde i skälen 479 och 481 i det angripna beslutet framgår nämligen otvetydigt att JP Morgan-börsmäklaren kände till det nära yrkesmässiga förhållandet och vänskapsförhållandet mellan Deutsche Bank- och Barclays-börsmäklarna, något som sökandena också i allt väsentligt har vitsordat. Konstaterandet ovan kan inte med framgång ifrågasättas med hänvisning till det av sökandena åberopade utbytet den 28 september 2006 mellan Deutsche Bank-börsmäklaren och Barclays-börsmäklaren (se skäl 480 i det angripna beslutet), inte ens om man antar att det ska tolkas på det sätt som sökandena förordar, nämligen som ett tecken på att dessa båda börsmäklare ansträngde sig att dölja sina rättsstridiga aktiviteter för JP Morgan-börsmäklaren.
490 Mot bakgrund av dessa omständigheter, och med hänsyn tagen till att JP Morgan-börsmäklaren genom sina bilaterala kontakter med Deutsche Bank- och Barclays-börsmäklarna kände till att dessa deltog i beteenden med syftet att påverka buden till Euribor-panelen i syfte att manipulera räntesatserna, kunde JP Morgan-börsmäklaren rimligen förutse att den information om preferenser avseende framtida Euribor-bud som han utbytte med Deutsche Bank-börsmäklaren skulle komma att vidarebefordras av denne till Barclays-börsmäklaren.
491 För det andra kände JP Morgan-börsmäklaren också till, eller kunde rimligen förutse, att de övriga bankerna var involverade i sådana förfaranden syftande till manipulation av räntesatser. Kommissionen hänvisade därvidlag på goda grunder, i skäl 478 i det angripna beslutet, till utbytet den 15 december 2006, då JP Morgan-börsmäklaren avslöjade för sin banks budansvariga att vissa banker, däribland Deutsche Bank, ägnade sig åt ”knep” med syftet att genom manipulation få upp Euribor-3M vid fastställandet den 18 december 2006 (se punkterna 207–209 ovan). Kommissionen hade också gott fog för att i skäl 482 i det angripna beslutet, såsom ”indirekt hänvisning”, åberopa utbytet den 8 november 2006. Mot bakgrund av utbytet den 15 december 2006, då JP Morgan-börsmäklaren uppgav att andra ”killar” hade anslutit sig till de banker som ägnade sig åt ”knep” med syftet att ”pressa upp räntorna” (se punkt 208 ovan), måste utbytet den 8 november 2006 nämligen tolkas så, att JP Morgan-börsmäklaren trodde att de budansvariga vid vissa andra banker än Deutsche Bank var mer villiga att handla i enlighet med börsmäklarnas preferenser såvitt avsåg framtida Euribor-bud. Slutligen framgår det av utbytet den 16 mars 2007 mellan JP Morgan-börsmäklaren och den budansvarige vid hans bank att JP Morgan-börsmäklaren hade kännedom – eller åtminstone misstankar – om försök att manipulera fastställandet av Euribor-3M i mars 2007, något som också visar att han kände till att andra banker verksamma på marknaden för räntederivat i euro ägnade sig åt sådana förfaranden (se punkt 258 ovan).
492 Mot bakgrund av bank E-kommunikationen, som kommissionen åberopade i skäl 487 i det angripna beslutet och av vilken det framgår att JP Morgan-börsmäklaren brukade utbyta information med andra konkurrentbörsmäklare än Deutsche Bank-börsmäklaren med syftet att Euribor-buden skulle samordnas i överensstämmelse med de olika börsmäklarnas respektive handelspositioner (se punkterna 73 och 75 ovan), är det möjligt att med stöd av dessa utbyten fastställa att JP Morgan-börsmäklaren åtminstone rimligen kunde ha förutsett att andra banker än de med vilka han hade direktkontakter deltog i beteenden avseende manipulation av Euribor-räntesatsen.
493 För det tredje är även ett flertal av de resonemang som kommissionen förde såvitt avsåg samtliga mottagare av det angripna beslutet (se punkt 478 ovan) relevanta såsom ingående i en rad indicier.
494 Till att börja med uppgav kommissionen, i skäl 460 i det angripna beslutet, att det fanns en ”allmänt utbredd kännedom” bland aktörerna på marknaden om att processen för fastställande av referensräntesatserna byggde på budgivning och att panelbankerna således kunde justera sina bud med ledning av sina intressen vid den aktuella tidpunkten (se även skäl 406 i det angripna beslutet).
495 Till bestridande av detta påstående har sökandena hänvisat till en utsaga som JP Morgan-börsmäklaren har gjort i sitt till ansökan fogade vittnesmål, med innebörden att det inte var så som han uppfattade att processen för att lämna bud till Euribor-panelen fungerade; närmare bestämt har han sagt att han inte trodde att panelbankerna lät sina intressen avspeglas i sina bud.
496 JP Morgan-börsmäklarens utsagor har, såsom framgår av punkt 60 ovan, ringa bevisvärde. Sökandena har inte anfört något annat argument eller någon annan bevisning, varför det måste konstateras att sökandena inte har styrkt att kommissionen skulle ha gjort en felaktig bedömning när den slog fast att det fanns en sådan allmänt utbredd kännedom bland aktörerna på marknaden om att bankerna i Euribor-panelen deltog i en process av budgivningskaraktär, med tanke på att förekomsten av en sådan kännedom får stöd i interna handlingar från de banker som deltog i överträdelsen, däribland i handlingar som härrör från inspektioner (se fotnot 521 i det angripna beslutet).
497 Vidare påpekade kommissionen i skälen 461 och 462 i det angripna beslutet att börsmäklarna inte kunde vara ovetande om att den potentiella inverkan på referensräntesatsen ökade ju fler banker som ändrade sina bud samma dag och för samma Euribor-löptid, varför framgången för den hemliga samordningen till stor del var beroende av att fler banker var involverade. Även av det skälet inleddes vissa av diskussionerna mellan börsmäklare, däribland de mellan JP Morgan-börsmäklaren och Deutsche Bank-börsmäklaren i januari och februari 2007, en viss tid före de fastställanden som manipulationerna avsåg, så att börsmäklarna skulle hinna bringa sina handelspositioner i överensstämmelse eller anpassa dem.
498 Av detta följer att en sådan betydelsefull och kvalificerad aktör på marknaden som JP Morgan-börsmäklaren (se, för ett liknande resonemang och i allt väsentligt, skälen 457 och 463 i det angripna beslutet) utifrån de omständigheter som det har erinrats om i punkterna 494 och 497 ovan kunde dra slutsatsen att de manipulationer av Euribor som han planerade tillsammans med Deutsche Bank- och Barclays-börsmäklarna hade bättre utsikter att lyckas om fler banker var involverade, alldeles oaktat att han inte uttryckligen hade informerats av dessa båda börsmäklare om att specifika andra banker var involverade.
499 I detta sammanhang kan inte heller något avseende fästas vid sökandenas argument att kommissionen skulle ha varit skyldig att styrka att JP Morgan-börsmäklaren hade specifik kännedom om de andra bankernas plan och i synnerhet om de löptider som de berörda räntesatserna avsåg och om riktningen för de planerade manipulationerna. Såsom framgår av den rättspraxis som det har erinrats om i punkt 445 ovan, är det nämligen tillräckligt att kommissionen styrker att det berörda företaget hade kännedom om eller rimligen kunde förutse den övergripande kartellens allmänna omfattning och väsentliga särdrag. I det aktuella fallet hade JP Morgan-börsmäklaren kännedom om de väsentliga särdragen hos den övergripande kartell vars syfte var att påverka kassaflödena från räntederivatkontrakt i euro via samordnade förfaranden som börsmäklarna genomförde för att påverka sin respektive banks bud till Euribor-panelen i syfte att manipulera Euribor-räntesatsen i linje med sina intressen.
500 Den slutsatsen kan inte framgångsrikt ifrågasättas med hänvisning till domen av den 10 november 2017, Icap m.fl./kommissionen (T‑180/15, EU:T:2017:795), som sökandena har åberopat i detta sammanhang. De sakomständigheter som låg till grund för den domen skiljer sig nämligen från dem som är för handen i det nu aktuella fallet i så måtto att kommissionen i den domen fann att sökandena i målet var att anse som medhjälpare till kartellen i den mening som avses i domen av den 8 juli 2008, AC‑Treuhand/kommissionen (T‑99/04, EU:T:2008:256), och alltså inte som medlem av kartellen, vilket JP Morgan i det nu aktuella fallet har befunnits vara. Till yttermera visso hade slutsatsen i nämnda tidigare mål att sökandena där hade haft kännedom om kartellmedlemmarnas gemensamma syfte baserats på ett enda samtal vars innehåll var begränsat. Det var med avseende specifikt på bedömningen av varaktigheten för den överträdelse som sökandena hade begått i egenskap av medhjälpare till kartellen, och i synnerhet med avseende på huruvida den överträdelsen var att anse som fortlöpande, som tribunalen i punkt 228 i den av sökandena i förevarande mål åberopade domen av den 10 november 2017, Icap m.fl./kommissionen (T‑180/15, EU:T:2017:795), fann att inget avseende skulle fästas vid den bevisning som kommissionen hade anfört såvitt avsåg räntesatser för andra löptider och manipulationer i andra riktningar än vad sökandena i det målet hade haft kännedom om. Sökandena i förevarande mål kan således inte vinna framgång med sitt argument om en analogi med den domen. Dessutom ska det påpekas att sökandena i ansökan inte har framställt någon invändning till bestridande av kommissionens bedömning att den nu aktuella överträdelsen är att anse som fortlöpande till sin karaktär.
501 Av det ovan anförda följer att en samlad bedömning av bevisningens olika delar betraktade som en rad indicier ger vid handen att det ska anses styrkt att JP Morgan-börsmäklaren rimligen kunde förutse att de utbyten som avses i punkt 484 ovan gick utöver det bilaterala sammanhanget och ingick i en enda överträdelse, i vilken andra banker var involverade, vars syfte var att ändra kassaflödena från räntederivat i euro genom samordnade åtgärder för att manipulera Euribor-räntesatsen samt att han var beredd att godta den risk som detta innebar. Talan ska således inte bifallas såvitt avser den andra delen av den fjärde grunden.
[utelämnas]
[utelämnas]
[utelämnas]
[utelämnas]
[utelämnas]
B. Yrkandet om upphävande av artikel 2 c i det angripna beslutet och yrkandet om nedsättning av böterna
[utelämnas]
[utelämnas]
[utelämnas]
1. Yrkandet om nedsättning av de ålagda böterna
[utelämnas]
704 Tribunalen finner att de omständigheter som anges i det följande ska beaktas vid fastställandet av beloppet för de böter som ska åläggas med anledning av JP Morgans rättsstridiga beteende såsom detta följer av tribunalens prövning av de fem första grunderna.
705 När det till att börja med gäller överträdelsens allvar och varaktighet ska följande påpekas.
706 För det första är det lämpligt att använda en metod som – i likhet med den som kommissionen tillämpade i det aktuella fallet – innebär att det först fastställs ett grundbelopp för böterna som sedan kan justeras mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet.
707 Såvitt till att börja med avser försäljningsvärdet som utgångsvärde är det lämpligt att låta detta representeras av de diskonterade kontantintäkterna. Såsom framgår av prövningen av den tredje delen av den sjätte grunden kan nämligen värdet av de diskonterade kontantintäkterna i det aktuella fallet utgöra en lämplig utgångspunkt vid fastställandet av bötesbeloppet, med tanke på att det värdet avspeglar den ekonomiska betydelsen av överträdelsen liksom företagets relativa tyngd i överträdelsen.
708 Härvidlag är det visserligen riktigt att tribunalen i samband med sin prövning av den andra delen av den sjätte grunden (se punkt 657 ovan) har funnit att bankerna i vissa fall använde olika tillvägagångssätt för att fastställa sina kontantintäkter, men såsom framgår av punkt 671 ovan innebar dessa olikheter inte att principen om likabehandling åsidosattes.
709 Dessutom anser tribunalen inte att någon annan metod för beräkning av kontantintäkterna, exempelvis de metoder som vissa banker använde när de skulle besvara begäran om upplysningar av den 12 oktober 2012, skulle vara lämpligare för fastställandet av kontantintäkterna. En metod som innebär att den fasta delen undantas såvitt avser kontrakt med både fasta och rörliga delar, att ”exotiska” produkter undantas eller att månadsvis nettning tillämpas i stället för daglig sådan är i själva verket inte lämpligare i det aktuella fallet när det gäller att fastställa det försäljningsvärde som är knutet till den aktuella överträdelsen på ett sådant sätt att det värdet korrekt avspeglar överträdelsens faktiska genomförande, dess ekonomiska betydelse och företagens ställning i förhållande till den. Såvitt för det första avser räntederivatkontrakt i euro med både en fast del och en rörlig del avspeglar nämligen kassaflödet skillnaden mellan den fasta och den rörliga räntesatsen per fastställandedagen, såsom framgår av punkt 39 ovan. Tribunalen anser att det saknas skäl att särskilt utesluta flödena från endera av sådana räntederivats båda delar. För det andra saknas det anledning att utesluta ”exotiska” produkter vid beräkningen av kontantintäkterna, med tanke på att sådana produkter också är att hänföra till den relevanta marknaden för räntederivat i euro. För det tredje är daglig nettning normen på den marknaden och det finns inte några särskilda omständigheter i förevarande mål som kan motivera ett avsteg från den normen.
710 Mot bakgrund av dessa omständigheter beslutar tribunalen att vid fastställandet av bötesbeloppet beakta det värde för JP Morgans kontantintäkter som kommissionen slog fast i det angripna beslutet.
711 Vidare ska det framhållas att det är ostridigt mellan parterna att böterna skulle få en alltför stark avskräckande verkan om de beräknades på grundval av det fulla värdet av kontantintäkterna. Parterna är således ense om att kontantintäkterna behöver reduceras genom tillämpning av en diskonteringsfaktor.
712 I det angripna beslutet tillämpade kommissionen en enhetlig diskonteringsfaktor på 98,849 procent.
713 Såvitt avser fastställandet av denna diskonteringsfaktor finner tribunalen det lämpligt att påpeka att nämnda faktor är resultatet av en komplicerad process som avspeglar ett flertal omständigheter, bland annat den nettning som rent allmänt utgör en inneboende del av handeln med derivatprodukter liksom särdragen hos nettningen avseende sådana produkter och i synnerhet avseende räntederivat i euro. Det rör sig således om en approximering av ett konstruerat värde. Detta betyder definitionsmässigt att det finns flera möjliga diskonteringsfaktorer.
714 Sökandena har föreslagit en alternativ diskonteringsfaktor på 99,91 procent. Emellertid har de inte närmare angett varför den diskonteringsfaktorn skulle vara lämpligare än den som kommissionen valde, utan de har inskränkt sig till att påstå att AFR-värdet för räntederivat i euro under den aktuella perioden ”ger vid handen” att en ”lämplig” diskonteringsfaktor skulle vara 99,91 procent. Såsom har påpekats i punkterna 588–593 ovan kan emellertid den metod, grundad på AFR, som sökandena i det aktuella fallet har föreslagit för beräkning av ett värde motsvarande försäljningsvärdet inte ges företräde, av det skälet att den metoden inte är bättre ägnad att avspegla den ekonomiska betydelsen av överträdelsen än vad kommissionens på diskonterade kontantintäkter baserade metod är.
715 I alla händelser anser tribunalen att tillämpning av en sådan synnerligen – för att inte säga alltför – hög alternativ diskonteringsfaktor skulle riskera att göra sanktionen meningslös i så måtto att den skulle bli försumbar och därmed komma att sakna den tillräckligt avskräckande verkan som den nödvändigtvis måste ha. Vid tillämpning av den alternativa diskonteringsfaktor på 99,91 procent som sökandena har förordat skulle de ålagda böterna således inte avspegla vare sig överträdelsens ekonomiska betydelse eller JP Morgans relativa tyngd i denna.
716 I repliken gjorde sökandena gällande att det på JP Morgans kontantintäkter borde tillämpas en annan diskonteringsfaktor som bättre avspeglar företagets tyngd på marknaden. Sökandena har emellertid inte föreslagit någon annan sådan faktor som vore lämpligare och som skulle göra det möjligt att ålägga böter som avspeglade överträdelsens ekonomiska betydelse och JP Morgans relativa tyngd i denna samtidigt som den avskräckande verkan av böterna skulle garanteras.
717 I alla händelser är det till att börja med ostridigt mellan parterna att diskonteringsfaktorn bör uppgå till minst 98,849 procent. Vidare erinrar tribunalen om att det inte är fråga om någon exakt räkneoperation när den fastställer ett bötesbelopp med utövande av sin obegränsade behörighet.
718 För det andra anser tribunalen, såvitt avser överträdelsens grad av allvar, att det är lämpligt att beakta överträdelsens natur och dess geografiska räckvidd samt huruvida den har genomförts eller ej.
719 Såvitt avser överträdelsens natur noterar tribunalen att de ifrågavarande beteendena avsåg faktorer som är relevanta för fastställandet av priserna för räntederivat i euro, varför de är av sådan art att de är att hänföra till de allvarligaste konkurrensbegränsningarna. Det ska också framhållas att de ifrågavarande förfarandena är särskilt allvarliga och skadliga av det skälet att de inte endast kan leda till att konkurrensen snedvrids på marknaden för räntederivat i euro utan även mer allmänt kan undergräva förtroendet för och trovärdigheten hos banksystemet och de finansiella marknaderna som helhet.
720 De berörda referensindex som avspeglas vid prissättning av räntederivat i euro är nämligen – något som kommissionen påpekade i skäl 721 i det angripna beslutet och som sökandena inte har bestritt – tillämpliga på samtliga deltagare på marknaden för räntederivat i euro. Att dessa räntesatser är baserade på euron innebär dessutom att de har avgörande betydelse för harmoniseringen av de finansiella villkoren på den inre marknaden liksom för bankverksamheten i medlemsstaterna.
721 Såvitt sedan avser överträdelsens geografiska räckvidd, omfattade kartellen – såsom framgår av skälen 47 och 721 i det angripna beslutet – åtminstone hela EES-området, vilket betyder att de ifrågavarande beteendena kunde få inverkan på bankverksamhet i samtliga medlemsstater.
722 Det ska också beaktas att det framgår av den rad av indicier som tribunalen förfogar över att det åtminstone är rimligt att anta att JP Morgan-börsmäklaren genomförde de rättsstridiga beteenden som han den 27 och 28 september 2006 hade kommit överens med Barclays-börsmäklaren om i så måtto att han tog kontakt med sin banks budansvariga (se punkterna 281 och 302–305 ovan).
723 För det tredje anser tribunalen det lämpligt att utgå från den varaktighet för sökandenas deltagande i överträdelsen som framgår av det angripna beslutet, med tanke på att sökandena inte har bestritt denna varaktighet, som inte heller påverkas av slutsatsen i punkt 317 ovan om JP Morgans deltagande i de rättsstridiga beteenden som tillsammans utgör den ifrågavarande enda överträdelsen.
724 När det sedan gäller förmildrande omständigheter, konstaterar tribunalen att JP Morgan spelade en mindre betydelsefull roll i överträdelsen än huvudaktörerna, däribland bank D och bank A. Dessutom var de kontakter där JP Morgan-börsmäklaren deltog mindre intensiva än nämnda huvudaktörers kontakter.
725 Detta hindrar emellertid inte att de utbyten där JP Morgan deltog – såsom har påpekats i punkt 696 ovan – var påtagligt frekventa och regelbundna. Det konstaterandet kan inte framgångsrikt ifrågasättas med hänvisning till tribunalens slutsats i punkt 153 ovan om räckvidden för ett av de utbyten som i det angripna beslutet anfördes till nackdel för sökandena, nämligen utbytet den 10 oktober 2006.
726 Dessutom ska det framhållas att JP Morgans deltagande i de rättsstridiga beteendena var uppsåtligt och att sökandena i det aktuella fallet inte har åberopat oaktsamhet som förmildrande omständighet. Vidare medverkade sökandena, om än passivt, till ett icke försumbart antal konkurrensbegränsande kontakter genom att delta i utbyten av konkurrensbegränsande information, utan att någon gång reservera sig eller göra invändningar. Därigenom gav sökandena sina konkurrenter intrycket att de deltog i den omtvistade kartellen, vilket innebär att de bidrog till att uppmuntra denna. Till yttermera visso är de ifrågavarande beteendena, såsom framgår av punkt 719 ovan, av särskilt allvarlig beskaffenhet. De förmildrande omständigheter som avser att JP Morgan jämfört med huvudaktörerna deltog mindre intensivt i överträdelsen och hade en mindre betydelsefull roll i denna kan därför få endast marginell inverkan på slutbeloppet för böterna.
727 När det slutligen gäller nödvändigheten att ålägga JP Morgan böter som får avskräckande verkan har tribunalen tagit vederbörlig hänsyn till detta i samband med att den har fastställt bötesbeloppet.
728 Det ovan anförda sammantaget föranleder tribunalen att göra bedömningen att det med hänsyn till omständigheterna i det aktuella fallet är skäligt, mot bakgrund av principen att straff ska vara individuella och proportionerliga, att fastställa bötesbeloppet till 337 196 000 euro med solidariskt betalningsansvar för JPMorgan Chase & Co. och JPMorgan Chase Bank, National Association. Sökandenas yrkanden om nedsättning av de böter som har ålagts dem ska således ogillas.
[utelämnas]
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (tionde avdelningen i utökad sammansättning)
följande:
1) Det saknas anledning att pröva talan till den del som den har väckts av J.P. Morgan Services LLP.
2) Artikel 2 c i kommissionens beslut C (2016) 8530 final av den 7 december 2016 om ett förfarande enligt artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet (ärende AT.39914 – Euro Interest Rate Derivatives) ogiltigförklaras i den del som avser JPMorgan Chase & Co. och JPMorgan Chase Bank, National Association.
3) Bötesbeloppet, för vars betalning JPMorgan Chase & Co. och JPMorgan Chase Bank, National Association ska svara solidariskt, fastställs till 337 196 000 euro.
4) Talan ogillas i övrigt.
5) Vardera parten ska bära sina rättegångskostnader.
Papasavvas | Kornezov | Buttigieg |
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 20 december 2023.
Underskrifter