Mål T‑220/20
Petrus Kerstens
mot
Europeiska kommissionen
Tribunalens dom (sjunde avdelningen) av den 20 oktober 2021
”Personalmål – Tjänstemän – Disciplinärt förfarande – Artikel 266 FEUF – Administrativa utredningar – Principen om god förvaltning – Principen om opartiskhet – Talan om ogiltigförklaring och skadestånd”
1. Grundläggande rättigheter – Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Rätt till god förvaltning – Krav på opartiskhet – Begrepp – Tvivel om opartiskhet som endast berör en person inom ett kollegialt organ – Opartiskhet presumeras till dess att motsatsen bevisats
(Artikel 6.1 FEU; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 41.1)
(se punkterna 32–35)
2. Tjänstemän – Disciplinära bestämmelser – Utredning som föregår disciplinförfarandet – Krav på opartiskhet – Begrepp – Utredaren har kännedom i förväg om faktiska omständigheter – Utredaren har anmält de faktiska omständigheter som ligger till grund för förfarandet – Berättigade tvivel vad gäller utredarens opartiskhet – Åsidosättande av kravet på opartiskhet
(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 41.1; Tjänsteföreskrifterna, bilaga IX, artikel 3)
(se punkterna 37–43)
Resumé
Sökanden, Petrus Kerstens, är en tidigare tjänsteman vid Europeiska kommissionen. Kommissionen har vid olika tidpunkter och av olika anledningar inlett tre disciplinära förfaranden mot sökanden.
Genom beslut som avslutade de tre förfarandena (nedan kallat det angripna beslutet) konstaterade tillsättningsmyndigheten att sökandens beteende utgjorde ett åsidosättande av artiklarna 11, 12 och 17 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemännen i Europeiska unionen (nedan kallade tjänsteföreskrifterna).
Sökandens klagomål mot det angripna beslutet avslogs, varvid sökanden väckte talan om ogiltigförklaring av beslutet vid tribunalen. Sökanden anförde bland annat att utredningen inte var opartisk till följd av att de tre disciplinära förfarandena hade samlats i syfte att genomföra en enda utredning och att den person som hade anmält de omständigheter som undersöktes inom ramen för ett av de disciplinära förfarandena deltog i denna utredning, såsom ansvarig för genomförandet av densamma.
Tribunalen biföll talan och ogiltigförklarade det angripna beslutet. I sin dom kompletterade tribunalen sin rättspraxis om subjektiv opartiskhet och preciserade begreppet objektiv opartiskhet, vilka båda måste iakttas av administrationen, enligt principen om god förvaltningssed, inom ramen för ett disciplinärt förfarande.
Tribunalens bedömning
Till att börja med erinrar tribunalen om att rätten till god förvaltning, vilken föreskrivs i artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, innebär att var och en har rätt att få sina angelägenheter behandlade opartiskt av unionens institutioner, organ och byråer. Administrationen är således skyldig att omsorgsfullt och opartiskt pröva alla omständigheter som är relevanta i det aktuella fallet och att inhämta alla uppgifter om de faktiska och rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att den ska kunna utöva sitt utrymme för skönsmässig bedömning samt säkerställa att de förfaranden som den genomför fungerar väl och är effektiva.
Kravet på opartiskhet omfattar dels subjektiv opartiskhet, det vill säga ingen av de av institutionens medlemmar som handhar ärendet får ge uttryck för partiskhet eller personliga förutfattade meningar, dels objektiv opartiskhet, det vill säga att institutionen ska erbjuda tillräckliga garantier för att i detta avseende utesluta varje form av legitima tvivel. Vid prövningen av huruvida ett kollegialt förfarande är opartiskt är den omständigheten att tvivel om opartiskhet endast berör en person inom ett kollegialt organ inte nödvändigtvis avgörande, med hänsyn till att denna person kan ha utövat ett avgörande inflytande vid överläggningarna.
Vad gäller den subjektiva opartiskheten presumeras sådan opartiskhet föreligga till dess att motsatsen bevisats. Vad gäller den objektiva opartiskheten föreligger sådan opartiskhet inte när det har visats att en av utredarna, innan utredningen inleds, har fått kännedom om de faktiska omständigheter som var föremål för utredningen och den berörda institutionen skulle ha kunnat utse en person som inte hade någon förhandsinformation om omständigheterna och som således inte skulle ha kunnat inge legitima tvivel i fråga om vederbörandes opartiskhet med avseende på den andra parten.
Vidare konstaterar tribunalen att förevarande fall, vilket utmärks av att den person som var ansvarig för genomförandet av den samlade utredning som hade inletts för de tre förfarandena också var den person som hade anmält de faktiska omständigheter som var föremål för ett av dessa förfaranden, innebär en objektiv risk för att denna person kan ha haft förutfattade meningar om sökandens inblandning i de gärningar som han anklagades för redan innan utredningen ägde rum. Med hänsyn särskilt till nämnda persons roll i utredningens genomförande och det inflytande hon kan ha haft på innehållet i utredningens slutrapport, finner tribunalen att en sådan situation kan ge upphov till berättigade tvivel hos sökanden vad gäller frågan om huruvida utredningen var objektivt opartisk. Den omständigheten att kommissionen inte organiserade utredningsförfarandet på ett sådant sätt att sökanden gavs tillräckliga garantier för att detta förfarande var objektivt opartiskt innebär följaktligen att det disciplinära förfarandet i sin helhet blir ogiltigt.
Slutligen, vad gäller ogiltigförklaringen av det angripna beslutet, erinrar tribunalen om att det, för att ett fel i förfarandet ska kunna motivera en ogiltigförklaring av en rättsakt, krävs att förfarandet utan denna oegentlighet hade kunnat leda till ett annat resultat. Vid denna prövning ska samtliga omständigheter i det enskilda fallet beaktas, särskilt invändningarnas karaktär och omfattningen av de förfarandefel som begåtts i förhållande till de garantier som tjänstemannen har kunnat åtnjuta.
Tribunalen noterar i detta hänseende att den administrativa utredningen kan påverka det disciplinära förfarandet. Det är nämligen på grundval av denna utredning och på vad som framkommer när den berörde tjänstemannen hörs som tillsättningsmyndigheten bedömer, för det första, huruvida ett disciplinärt förfarande ska inledas, för det andra huruvida detta förfarande i förekommande fall ska leda till att ärendet hänskjuts till disciplinnämnden och, för det tredje, när den inleder förfarandet vid disciplinnämnden, de faktiska omständigheter som hänskjutits till disciplinnämnden. Det kan följaktligen inte uteslutas att denna administrativa utredning, om den hade genomförts med fullständig opartiskhet, hade kunnat leda till en annan bedömning av de faktiska omständigheterna och således till andra följder. Under dessa omständigheter kunde sökanden hysa legitima tvivel vad gäller frågan om huruvida utredningen var objektivt opartisk och, följaktligen, om de disciplinära förfarandena mot honom var objektivt opartiska.