Mål T-122/15
Landeskreditbank Baden-Württemberg – Förderbank
mot
Europeiska centralbanken
”Ekonomisk och monetär politik – Tillsyn över kreditinstitut – Artikel 6.4 i förordning (EU) nr 1024/2013 – Artikel 70.1 i förordning (EU) nr 468/2014 – Gemensam tillsynsmekanism – ECB:s behörighet – Utövande som decentraliserats av de nationella myndigheterna – Bedömning av hur betydande ett kreditinstitut är – Behov av direkt tillsyn som utövas av ECB”
Sammanfattning – Tribunalens dom (fjärde avdelningen i utökad sammansättning) av den 16 maj 2017
1. Ekonomisk och monetär politik – Ekonomisk politik – Tillsyn över den finansiella sektorn i unionen – Gemensam tillsynsmekanism – Betydande enheter står under Europeiska centralbankens direkta tillsyn – Kvalificering av en enhet som betydande – ECB:s tillsyn ändamålsenlig i förhållande till tillsyn av nationella myndigheter
(Rådets förordning nr 1024/2013, artiklarna 4 och 6; Europeiska centralbankens förordning nr 468/2014, artiklarna 70 och 71)
2. Unionsrätt – Tolkning – Metoder – Tolkning av unionens sekundärrätt i enlighet med EUF‑fördraget – Tolkning utifrån ändamål och sammanhang
3. Ekonomisk och monetär politik – Ekonomisk politik – Tillsyn över den finansiella sektorn i unionen – Gemensam tillsynsmekanism – Europeiska centralbankens behörighet – Utövas inom en decentraliserad ram av de nationella myndigheterna – Utvärdering av huruvida en enhet är betydande – ECB:s exklusiva behörighet
(Rådets förordning nr 1024/2013, artiklarna 4.1 och 6.4; Europeiska centralbankens förordning nr 468/2014, artiklarna 70 och 71)
4. Unionsrätt – Principer – Subsidiaritetsprincipen – Räckvidd – Tillämplighet inom de områden som omfattas av unionens exklusiva behörighet – Omfattas inte
(Artikel 5.3 FEU)
5. Unionsrätt – Principer – Proportionalitet – Räckvidd – Unionslagstiftarens utrymme för skönsmässig bedömning – Domstolsprövning – Gränser
6. Ekonomisk och monetär politik – Ekonomisk politik – Tillsyn över den finansiella sektorn i unionen – Gemensam tillsynsmekanism – Mindre betydande enheter står under de nationella myndigheternas direkta tillsyn – Unionens exklusiva behörighet utövas inom en decentraliserad ram av de nationella myndigheterna – Möjlighet att omklassificera en betydande enhet till mindre betydande på grund av att det är lämpligt att de nationella myndigheterna utövar direkt tillsyn över enheten – Omfattas inte
(Artikel 291.1 FEUF; rådets förordning nr 1024/2013, artikel 6; Europeiska centralbankens förordning nr 468/2014, artikel 70.1)
7. Unionsrätt – Principer – Likabehandling – Krav på att iaktta legalitetsprincipen – Ingen kan till sin egen förmån åberopa en rättsstridig åtgärd som har gynnat någon annan
8. Talan om ogiltigförklaring – Grunder – Avsaknad av, eller otillräcklig, motivering – Grund som är fristående från frågan huruvida en rättsakt är lagenlig i materiellt hänseende
(Artiklarna 263 FEUF och 296 FEUF)
9. Institutionernas rättsakter – Motivering – Skyldighet – Räckvidd – Bedömning av motiveringsskyldigheten med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet
(Artikel 296 FEUF)
10. Institutionernas rättsakter – Rättsakter som antas efter en skönsmässig bedömning – Iakttagande av de garantier som den berörde tillerkänns – Skyldighet att omsorgsfullt och opartiskt pröva alla relevanta omständigheter
(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 41)
1. Tillsynen över betydande enheter ankommer endast på Europeiska centralbanken enligt artiklarna 4 och 6 i rådets förordning nr 1024/2013 om tilldelning av särskilda uppgifter till Europeiska centralbanken i fråga om politiken för tillsyn över kreditinstitut. Det framgår av artikel 6.4 andra stycket i förordningen att klassificeringen av en enhet som ”betydande” kan underlåtas i fall av ”särskilda omständigheter”, vilka det ankommer på ECB att klargöra. Detta klargörande har skett i artiklarna 70 och 71 i förordning nr 468/2014 om upprättande av ramen för samarbete inom SSM mellan Europeiska centralbanken och nationella behöriga myndigheter samt med nationella utsedda myndigheter.
Enligt lydelsen av artikel 70.1 i förordning nr 468/2014 framhålls enbart en prövning av huruvida det är lämpligt eller inte att klassificera en enhet som betydande och, följaktligen, att stå under ECB:s tillsyn, utifrån målen i förordning nr 1024/2013. Frågan om det ska göras någon prövning av huruvida det är nödvändigt att ställa en enhet under direkt tillsyn av ECB nämns inte. Medan bedömningen av om en unionsrättsakt är lämplig rör dess ändamålsenlighet i förhållande till de mål som eftersträvas med den ifrågavarande lagstiftningen, rör bedömningen av dess nödvändighet frågan om den går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.
Då det i artikel 70.1 i förordning nr 468/2014 hänvisas till särskilda och faktiska omständigheter som gör att det är olämpligt att klassificera en enhet som står under tillsyn som betydande med hänsyn till målen och principerna i förordning nr 1024/2013, hänvisas det uppenbarligen enbart till det fallet att ECB:s direkta tillsyn, som aktualiseras genom klassificeringen av en enhet som ”betydande”, är mindre väl ägnad att uppnå förordningens mål än direkt tillsyn genom nationella myndigheter. Det följer däremot inte av en tolkning av artikel 70.1 i förordning nr 468/2014 utifrån dess lydelse att den omfattar det fallet att en enhet omklassificeras från ”betydande” till ”mindre betydande” av det skälet att en direkt tillsyn genom nationella myndigheter inom ramen för SSM skulle vara lika väl ägnad att uppnå målen i förordning nr 1024/2013 som en tillsyn som enbart utförs av ECB.
(se punkterna 22, 28, 29 och 44–46)
2. Se domen.
(se punkterna 40 och 41)
3. Det följer av systematiken i förordning nr 2014/2013 att rådet lämnat en exklusiv behörighet till ECB genom genomförande av särskilda uppgifter rörande politik som rör tillsyn över kreditinstitut när det gäller de uppgifter som förtecknas i artikel 4.1 i förordningen. Artikel 6 i samma förordning syftar enbart till att göra det möjligt att på ett decentraliserat sätt genomföra dessa uppgifter genom nationella myndigheter under ECB:s kontroll, avseende mindre betydande enheter och i fråga om de uppgifter som avses i artikel 4.1 b och 4.1 d–i) i förordning nr 1024/2013, medan ECB lämnas exklusiv behörighet att bestämma innebörden av uttrycket ”särskilda omständigheter” i artikel 6.4 andra stycket i samma förordning, vilket den gjort genom antagandet av artiklarna 70 och 71 i förordning nr 468/2014 om upprättande av ramen för samarbete inom SSM mellan Europeiska centralbanken och nationella behöriga myndigheter samt med nationella utsedda myndigheter.
(se punkt 63)
4. Även om subsidiaritetsprincipen, när den är tillämplig, innebär krav på att det ska prövas huruvida syftet med en tilltänkt åtgärd bättre kan uppnås genom åtgärder på unionsnivå eller om detta syfte lika väl kan uppnås genom åtgärder på nationell nivå, följer av artikel 5.3 FEU att denna princip inte gäller på områden som omfattas av unionens exklusiva behörighet.
(se punkt 65)
5. Se domen.
(se punkterna 67 och 68)
6. Vid övervakningen av mindre betydande enheter enligt den mekanism som anges i artikel 6 i förordning nr 1024/2013 om tilldelning av särskilda uppgifter till Europeiska centralbanken i fråga om politiken för tillsyn över kreditinstitut uppträder de nationella myndigheterna inom ramen för ett decentraliserat utövande av unionens exklusiva behörighet och inte inom ramen för utövandet av en nationell behörighet. Den enda behörighet som kan påverkas av en direkt tillsyn av ECB är följaktligen den principiella behörigheten avseende genomförande av unionsrätten, vilken understryks i artikel 291.1 FEUF. I denna bestämmelse föreskrivs nämligen att det, i enlighet med unionens institutionella uppbyggnad och de bestämmelser som reglerar förhållandet mellan unionen och dess medlemsstater, ankommer på de sistnämnda att, om inte annat föreskrivs i unionsrätten, säkerställa genomförandet av unionsrätten inom deras territorium.
Denna behörighets bevarande leder emellertid inte till en tolkning av begreppet särskilda omständigheter som gör det möjligt att underlåta att klassificera ett finansinstitut som ”betydande” i den mening som avses i artikel 70.1 i förordning nr 468/2014 om upprättande av ramen för samarbete inom SSM mellan Europeiska centralbanken och nationella behöriga myndigheter samt med nationella utsedda myndigheter, det vill säga att föreskriva en skyldighet att när en enhet som omfattas av villkoren för att klassificeras som betydande i artikel 6.4 i förordning nr 1024/2013, från fall till fall pröva, huruvida den förordningens mål lika väl kan uppnås genom direkt tillsyn av nationella myndigheter. En sådan tolkning skulle nämligen leda till att den avvägning som skett i denna förordning sattes på spel genom att den skulle medföra en prövning från fall till fall av huruvida en betydande enhet, trots villkoren i artikel 6.4 i förordningen, skulle ställas under direkt tillsyn av nationella myndigheter av det skälet att dessa bättre skulle uppnå målen i förordning nr 1024/2013. En sådan prövning skulle närmare bestämt stå i direkt strid med två faktorer som har en grundläggande roll i uppbyggnaden avnämnda bestämmelse, nämligen dels principen att betydande enheter enbart står under Europeiska centralbankens tillsyn, dels förekomsten av specifika villkor som gör det möjligt att klassificera betydelsen av ett finansinstitut.
(se punkterna 72–76)
7. Se domen.
(se punkt 84)
8. Se domen.
(se punkt 122)
9. Se domen.
(se punkterna 123, 124 och 131)
10. När en institution anförtrotts ett utrymme för skönsmässig bedömning är den skyldig att utnyttja detta utrymme till fullo. Således krävs att den ifrågavarande rättsaktens upphovsman kan visa inför unionsdomstolarna att rättsakten har antagits genom ett faktiskt utövande av deras utrymme för skönsmässig bedömning, vilket förutsätter beaktandet av alla relevanta uppgifter och omständigheter avseende den situation som rättsakten avser att reglera. Principen om god förvaltningssed, som föreskrivs i artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, återfinns bland de skyddsregler som unionsrätten innehåller för administrativa förfaranden och denna princip innebär att den behöriga institutionen är skyldig att omsorgsfullt och opartiskt pröva alla omständigheter som är relevanta i det aktuella fallet.
(se punkterna 139 och 147)