DOMSTOLENS DOM (sjunde avdelningen)
den 19 maj 2022 (*)
”Begäran om förhandsavgörande – Migrerande arbetstagare – Social trygghet – Tillämplig lagstiftning – Förordning (EEG) nr 1408/71 – Artikel 14.2 a i) och ii) – Förordning (EG) nr 883/2004 – Artikel 11.5 – Artikel 13.1 a och b – Begreppet ’stationeringsort’ – Flygande personal – Arbetstagare som arbetar inom två eller flera medlemsstaters territorier – Anknytningskriterier”
I mål C‑33/21,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien) genom beslut av den 21 december 2020, som inkom till domstolen den 18 januari 2021, i målet
Istituto nazionale per l’assicurazione contro gli infortuni sul lavoro (INAIL),
Istituto nazionale della previdenza sociale (INPS)
mot
Ryanair DAC
meddelar
DOMSTOLEN (sjunde avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden J. Passer samt domarna F. Biltgen (referent) och M.L. Arastey Sahún,
generaladvokat: J. Richard de la Tour,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Istituto nazionale per l’assicurazione contro gli infortuni sul lavoro (INAIL), genom L. Frasconà och G Catalano, avvocati,
– Istituto nazionale della previdenza sociale (INPS), genom A Sgroi, L Maritato, E De Rose och C D’Aloisio, avvocati,
– Ryanair DAC, genom S Piras, avvocato, E Vahida, avocat, S Rating, abogado och Rechtsanwalt, I.-G Metaxas-Maranghidis, dikigoros, och S Bargellini, avvocata,
– Italiens regering, genom G Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av G Rocchitta, avvocato dello Stato,
– Irland, genom M Browne, biträdd av E Egan McGrath, Barrister-at-Law, J Quaney och A Joyce, samtliga i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, genom D Martin och D Recchia, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 14.2 a i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996 (EGT L 28, 1997, s. 1), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 631/2004 av den 31 mars 2004 (EUT L 100, 2004, s. 1) (nedan kallad förordning nr 1408/71).
2 Begäran har framställts i mål mellan Istituto nazionale per l’assicurazione contro gli infortuni sul lavoro (Nationella institutet för försäkring mot olycksfall i arbetet, Italien) (nedan kallat INAIL) respektive Instituto nazionale della previdenza sociale (Nationella institutet för social trygghet) (nedan kallat INPS) och Ryanair DAC, med säte i Irland, angående Ryanairs beslut att inte betala in försäkringsavgifter till dessa institut för den av bolagets flygande personal som var stationerad på flygplatsen Orio al Serio (Bergamo, Italien).
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Förordning nr 1408/71
3 Förordning nr 1408/71 har upphävts och ersatts från den 1 maj 2010. De nationella målen, vilka rör den omständigheten att Ryanair DAC inte betalade in socialförsäkringsavgifter mellan juni 2006 och februari 2010 och inte betalade in försäkringspremier mellan januari 2008 och januari 2013, omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 1408/71. Denna förordning innehåller en avdelning II, med rubriken ”Bestämmande av tillämplig lagstiftning”, i vilken artiklarna 13–17 ingår.
4 I artikel 13 i denna förordning, med rubriken ”Allmänna regler”, föreskrevs följande:
”1. Om något annat inte följer av artiklarna 14c och 14f skall personer för vilka denna förordning gäller omfattas av lagstiftningen i endast en medlemsstat. Denna lagstiftning skall bestämmas enligt bestämmelserna i denna avdelning.
2. Om något annat inte följer av artikel 14–17 gäller följande:
a) Den som är anställd för arbete inom en medlemsstats territorium skall omfattas av denna medlemsstats lagstiftning, även om han är bosatt inom en annan medlemsstats territorium eller om det företag eller den person som han är anställd hos har sitt säte eller är bosatt inom en annan medlemsstats territorium.
…”
5 Artikel 14 i nämnda förordning, med rubriken ”Särskilda regler för andra anställda än sjömän”, hade följande lydelse:
”1. Artikel 13.2 a skall tillämpas med beaktande av följande undantag och omständigheter:
…
2. För den som normalt arbetar inom två eller flera medlemsstaters territorier skall fråga om tillämplig lagstiftning avgöras på följande sätt:
a) En person som hör till den resande eller flygande personalen hos ett företag som för andras eller egen räkning bedriver internationell befordran av passagerare eller gods med järnväg, landsvägstransporter, flyg eller inrikes sjöfart och som har sitt säte inom en medlemsstats territorium skall omfattas av denna stats lagstiftning med följande begränsningar:
i) Om företaget har en filial eller fast representation inom en annan medlemsstats territorium, skall den som arbetar vid denna filial eller fasta representation omfattas av lagstiftningen i den medlemsstaten.
ii) Den som huvudsakligen arbetar inom den medlemsstats territorium där han är bosatt skall omfattas av denna stats lagstiftning, även om det företag hos vilket han är anställd inte har sitt säte eller någon filial eller permanent representation inom det territoriet.”
6 Artikel 17 i samma förordning, med rubriken ”Undantag från artikel 13–16”, hade följande lydelse:
”Två eller flera medlemsstater, dessa staters behöriga myndigheter eller de organ som utses av dessa myndigheter kan komma överens om undantag från bestämmelserna i artikel 13–16 till förmån för vissa grupper av personer eller för vissa personer.”
7 Avdelning IV i förordning nr 1408/71 hade rubriken ”Administrativ kommission för social trygghet för migrerande arbetare”. I denna avdelning ingick artikel 80, med rubriken ”Sammansättning och arbetsmetoder”, som i punkt 1 föreskrev följande:
”Till Europeiska … kommission[en] skall det knytas en administrativ kommission för social trygghet för migrerande arbetare (nedan benämnd ”Administrativa kommissionen”) som består av en regeringsföreträdare för var och en av medlemsstaterna, om det behövs biträdd av sakkunniga. En företrädare för kommissionen … skall delta i Administrativa kommissionens arbete som rådgivare.”
8 Avdelning VI i denna förordning hade rubriken ”Diverse bestämmelser”. I denna avdelning ingick artikel 84a, med rubriken ”Kontakter mellan institutioner och personer som omfattas av denna förordning”, som i punkt 3 föreskrev följande:
”Vid problem med tolkningen eller tillämpningen av denna förordning som skulle kunna äventyra rättigheterna för en person som omfattas av förordningen, skall institutionen i den behöriga staten eller den stat där den berörda personen är bosatt kontakta den eller de institutioner i den eller de medlemsstater som berörs. Om ingen lösning kan hittas inom rimlig tid får de berörda myndigheterna begära att administrativa kommissionen ingriper.”
Förordning nr 883/2004
9 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 166, 2004, s. 1, och rättelser i EUT L 200, 2004, s. 1, EUT L 201, 2005, s. 47, EUT L 204, 2007, s. 30 och EUT L 338, 2020, s. 13), har från den 1 maj 2010, det datum från vilket den är tillämplig, upphävt och ersatt förordning nr 1408/71. Före detta datum ändrades förordning nr 883/2004 genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 988/2009 av den 16 september 2009 (EUT L 284, 2009, s. 43) (nedan kallad förordning nr 883/2004, i dess lydelse år 2009), vilken trädde i kraft den 28 juni 2012. Förordning nr 883/2004 i dess båda versioner är tillämplig i förevarande mål i den del som rör Ryanair DAC:s beslut att inte betala in försäkringspremier för perioden mellan den 25 januari 2008 och den 25 januari 2013.
10 I skäl 18c i förordning nr 883/2004, i 2012 års lydelse, anges följande:
”I bilaga III till rådets förordning (EEG) nr 3922/91 av den 16 december 1991 om harmonisering av tekniska krav och administrativa förfaranden inom området civil luftfart [(EGT L 373, 1991, s 4)], definieras begreppet ’stationeringsort’ för flygbesättning och kabinpersonal som den av operatören för varje besättningsmedlem fastställda ort där besättningsmedlemmen vanligen inleder och avslutar en tjänstgöringsperiod eller en serie tjänstgöringsperioder, och där operatören vanligen inte är ansvarig för besättningsmedlemmens inkvartering. För att underlätta tillämpningen av avdelning II i den här förordningen på flygbesättning och kabinbesättning, är det motiverat att använda begreppet ’stationeringsort’ som kriterium för fastställande av tillämplig lagstiftning för flygbesättning och kabinbesättning. Emellertid bör den tillämpliga lagstiftningen för flygbesättning och kabinbesättning förbli stabil, och principen om ’stationeringsort’ bör inte medföra att den tillämpliga lagstiftningen ofta ändras på grund av branschens arbetsmönster eller säsongsrelaterad efterfrågan.”
11 Avdelning II i förordning nr 883/2004 i dess båda versioner, med rubriken ”Fastställande av tillämplig lagstiftning”, innehåller artiklarna 11–16, och återger bestämmelserna i avdelning II i förordning nr 1408/71.
12 Artikel 11 i förordning nr 883/2004 i dess lydelse år 2009 innehåller fyra punkter. Den första och tredje punkten har följande lydelse:
”1. De personer som denna förordning tillämpas på skall omfattas av endast en medlemsstats lagstiftning. Denna lagstiftning skall fastställas i enlighet med denna avdelning.
…
3. Om inget annat följer av artiklarna 12–16, skall
a) en person som arbetar som anställd eller bedriver verksamhet som egenföretagare i en medlemsstat omfattas av lagstiftningen i den medlemsstaten,
…”
13 Genom förordning nr 465/2012 lades en punkt 5 till denna artikel 11 vilken föreskriver att ”arbete som innebär att en medlem av flygbesättningen eller kabinbesättningen utför tjänster som rör passagerar- eller godsbefordran, ska anses vara arbete som bedrivs i den medlemsstat där stationeringsorten, enligt definitionen i bilaga III till förordning (EEG) nr 3922/91, är belägen.”
14 Under rubriken ”Verksamhet i två eller flera medlemsstater” föreskriver artikel 13.1 a i förordning nr 883/2004 i dess båda versioner att en person som normalt arbetar som anställd i två eller flera medlemsstater ska omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat där han är bosatt, om han utför en väsentlig del av sitt arbete i den medlemsstaten. I artikel 13.1 b i samma förordning föreskrivs att denna person, om han inte utför en väsentlig del av sitt arbete i den medlemsstat där han är bosatt, ska omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat där det företag eller den arbetsgivare som sysselsätter honom har sitt säte eller har sin verksamhet.
15 I artikel 16.1 i förordning nr 883/2004 i dess båda versioner återges i identiska ordalag ordalydelsen i artikel 17 i förordning nr 1408/71.
16 Artikel 71 och artikel 76.6 i nämnda förordning i dess båda versioner motsvarar i sak artikel 80 och artikel 84a.3 i förordning nr 1408/71.
17 Artikel 87.8 i nämnda förordning i dess båda versioner har följande lydelse:
”Om en person enligt denna förordning omfattas av lagstiftningen i en annan medlemsstat än den som fastställs i enlighet med avdelning II i förordning (EEG) nr 1408/71, ska den lagstiftningen fortsätta tillämpas när den rådande situationen förblir oförändrad och under alla omständigheter under högst tio år från den dag då denna förordning ska börja tillämpas, om inte personen i fråga ansöker om att omfattas av den lagstiftning som ska tillämpas enligt den här förordningen. Ansökan ska inlämnas inom tre månader från och med den dag då den här förordningen ska börja tillämpas till den behöriga institutionen i den medlemsstat vars lagstiftning ska tillämpas enligt den här förordningen, om den berörda personen omfattas av lagstiftningen i den medlemsstaten från och med den dag då denna förordning ska börja tillämpas. Om ansökan görs efter denna tidsfrist, ska bytet av tillämplig lagstiftning ske från och med den första dagen i den månad som följer.”
Förordning (EEG) nr 574/72
18 Rådets förordning (EEG) nr 574/72 av den 21 mars 1972 om tillämpningen av förordning nr 1408/71, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt förordning nr 118/97 (EGT L 28, 1997, s. 1), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 647/2005 av den 13 april 2005 (EUT L 117, 2005, s. 1), innehöll en artikel 12a med rubriken ”Regler som gäller de personer som avses i artikel 14.2 och 14.3, i artikel 14a.2–14a.4 och i artikel 14c i förordning [nr 1408/71] och som normalt är anställda eller egenföretagare inom två eller flera medlemsstaters territorier”. Punkt 1a i denna artikel hade följande lydelse:
”Om en person som i enlighet med artikel 14.2 a i förordning [nr 1408/71], hör till den resande eller flygande personalen hos ett företag som bedriver internationell befordran omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat där företaget har sitt säte, en filial eller en permanent representation eller där personen är bosatt och har sin huvudsakliga sysselsättning, skall den institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i den berörda medlemsstaten utfärda ett intyg på att han omfattas av dess lagstiftning.”
Förordning (EG) nr 987/2009
19 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 987/2009 av den 16 september 2009 om tillämpningsbestämmelser till förordning nr 883/2004 (EUT L 284, 2009, s.1) upphävde och ersatte från och med den 1 maj 2010 förordning nr 574/72, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt förordning nr 118/97, i dess lydelse enligt förordning nr 647/2005.
20 I artikel 5 i förordning nr 987/2009 föreskrivs följande:
”1. De handlingar som en medlemsstats institution utfärdar för att intyga en persons ställning vid tillämpningen av grundförordningen och tillämpningsförordningen samt de styrkande underlag som ligger till grund för utfärdandet av handlingarna, ska godtas av de andra medlemsstaternas institutioner så länge som de inte dras tillbaka eller förklaras ogiltiga av den medlemsstat där de har utfärdats.
2. När det råder tvivel om handlingens giltighet eller huruvida de faktiska omständigheter som ligger till grund för de uppgifter som anges i handlingen är korrekta, ska institutionen i den medlemsstat som tar emot handlingen vända sig till den utfärdande institutionen och begära nödvändiga förtydliganden och, i förekommande fall, att den handlingen dras tillbaka. Den utfärdande institutionen ska ompröva grunderna för utfärdandet av handlingen och, vid behov, dra tillbaka denna.
3. I enlighet med punkt 2 ska institutionen på vistelse- eller bosättningsorten, om det råder tvivel om den information som lämnats av den berörda personen, giltigheten av en handling eller styrkande underlag eller riktigheten när det gäller de faktiska omständigheter som ligger till grund för de uppgifter som anges däri, på begäran av den behöriga institutionen göra en nödvändig kontroll av informationen eller handlingen, så långt detta är möjligt.
4. Om de berörda institutionerna inte kommer överens får de behöriga myndigheterna hänskjuta frågan till administrativa kommissionen tidigast en månad efter den dag då begäran lämnades av den institution som tog emot handlingen. Administrativa kommissionen ska försöka jämka samman ståndpunkterna inom sex månader efter det att ärendet hänsköts till den.”
21 I artikel 14.8 i nämnda förordning föreskrivs följande:
”När artikel 13.1 och 13.2 i förordning [nr 883/2004] tillämpas, ska uttrycket ”väsentlig del av arbetet som anställd eller av verksamheten som egenföretagare i en medlemsstat” anses innebära att en kvantitativt omfattande del av allt arbete som anställd eller av all verksamhet som egenföretagare i den medlemsstaten, utan att det nödvändigtvis behöver röra sig om den största delen av arbetet eller verksamheten.
För att kunna avgöra huruvida en väsentlig del av arbetet som anställd eller verksamheten utförs i en medlemsstat, ska följande vägledande kriterier beaktas:
a) När det gäller anställning, arbetstid och/eller lön.
b) När det gäller verksamhet som egenföretagare, omsättning, arbetstid, antal tillhandahållna tjänster och/eller inkomst.
Inom ramen för en samlad bedömning ska en andel som understiger 25 % av ovannämnda kriterier vara en indikator på att en väsentlig del av arbetet som anställd eller verksamheten inte utförs i den berörda medlemsstaten.”
Förordning (EG) nr 44/2001
22 Avsnitt 5 i kapitel II i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1), som består av artiklarna 18–21 i denna förordning, innehåller regler om domstols behörighet vid tvister om anställningsavtal.
23 Artikel 18.1 i nämnda förordning har följande lydelse:
”Om talan avser anställningsavtal gäller i fråga om behörigheten, om inte annat följer av artikel 4 och artikel 5.5, bestämmelserna i detta avsnitt.”
24 I artikel 19 i samma förordning föreskrivs följande:
”Talan mot en arbetsgivare som har hemvist i en medlemsstat kan väckas
1. vid domstolarna i den medlemsstat där han har hemvist, eller
2. i en annan medlemsstat
a) vid domstolen i den ort där arbetstagaren vanligtvis utför eller senast utförde sitt arbete, eller
b) om arbetstagaren inte vanligtvis utför eller utförde sitt arbete i ett och samma land, vid domstolen i den ort där det affärsställe vid vilket arbetstagaren anställts är eller var beläget.”
Italiensk lagstiftning
25 Regio Decreto legge, n. 1827 convertito con modificazioni dalla L. 6 aprile 1936, n. 1155 – Perfezionamento e coordinamento legislativo della previdenza sociale (kungligt lagdekret nr 1827 – omvandlat med ändringar genom lag nr 1155 av den 6 april 1936 – om förbättring och samordning av lagstiftningen om social trygghet), av den 4 oktober 1935 (Gazzetta Ufficiale del Regno d’Italia nr 147, av den 26 juni 1936), föreskriver i artikel 37 att invaliditets- och ålderspensionsförsäkringen, försäkringen för tuberkulos och försäkringen för ofrivillig arbetslöshet, med förbehåll för de undantag som föreskrivs i nämnda dekret, är tvingande för personer av båda könen och varje nationalitet som har fyllt 15 år och som inte har fyllt 65 år och som har avlönad anställning.
26 Decreto del Presidente della Repubblica, n. 1124 – Testo unico delle disposizioni per l’assicurazione obbligatoria contro gli infortuni sul lavoro e le malattie professionali (dekret av republikens president nr 1124 om den konsoliderade versionen av bestämmelserna om obligatorisk försäkring mot olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar), av den 30 juni 1965 (GURI nr 257, av den 13 oktober 1965), föreskriver i artikel 4 att nämnda försäkring omfattar personer som, stadigvarande eller tillfälligt, utför ett manuellt arbete såsom anställd och under ledning av en annan person, oavsett ersättningens form, eller personer som under dessa förhållanden, utan att fysiskt delta i arbetet, övervakar någon annans arbete.
Målen vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan
27 INPS bedömde, efter en inspektion, att Ryanairs 219 anställda som var stationerade på flygplatsen Orio al Serio i Bergamo, Italien, arbetade i Italien och att de enligt italiensk rätt och artikel 13 i förordning nr 1408/71 skulle ha varit försäkrade vid INPS under perioden juni 2006–februari 2010.
28 Även INAIL ansåg att samma anställda, under perioden 25 januari 2008–25 januari 2013, enligt italiensk rätt skulle ha varit försäkrade hos INAIL för risker i samband med arbetet som markpersonal, eftersom de enligt institutet tjänstgjorde vid Ryanairs stationeringsort på flygplatsen Orio al Serio.
29 INPS och INAIL krävde därför att Ryanair skulle betala socialförsäkringsavgifter och försäkringspremier för dessa perioder (nedan kallade de berörda perioderna), vilket Ryanair har bestritt att det var skyldigt att göra vid italiensk domstol.
30 Tribunale di Bergamo (Domstolen i Bergamo, Italien) och Corte d’appello di Brescia (Appellationsdomstolen i Brescia, Italien) ogillade INPS och INAIL:s yrkanden, med motiveringen att Ryanairs anställda under dessa perioder omfattades av irländsk lagstiftning.
31 Dessa domstolar medgav att Ryanair hade ingett E101-intygen för sent. Nämnda intyg hade utfärdats av den behöriga irländska institutionen och intygade att den irländska lagstiftningen om social trygghet var tillämplig på de anställda som omfattades av intygen.
32 Appellationsdomstolen bekräftade att E101-intygen, enligt EU-domstolens fasta praxis, är bindande för de nationella domstolarna och drog av detta slutsatsen att de av Ryanairs anställda som omfattades av de E101-intyg som Ryanair hade ingett, under de aktuella perioderna, omfattades av den irländska lagstiftningen om social trygghet. Efter att ha granskat dessa intyg konstaterade nämnda domstol emellertid att intygen varken var numrerade eller klassificerade på ett begripligt eller metodiskt sätt, att det fanns 321 intyg, och därmed förmodligen dubbletter, samt att intygen inte omfattade samtliga Ryanairs 219 anställda som var stationerade på flygplatsen Orio al Serio under hela de berörda perioderna. Med avseende på de anställda för vilka det inte hade visats att E101-intyg förelåg, drog appellationsdomstolen slutsatsen att det var nödvändigt att fastställa vilken lagstiftning om social trygghet som var tillämplig enligt förordning nr 1408/71.
33 Nämnda domstol har i detta avseende påpekat att Ryanairs 219 anställda som var stationerade på flygplatsen Orio al Serio hade anställts enligt ett irländskt anställningsavtal, vilket i praktiken sköttes genom instruktioner från Irland, att de dagligen arbetade 45 minuter i Italien och att de under den resterande arbetstiden befann sig på flygplan som var registrerade i Irland. Nämnda domstol fann att Ryanair inte hade någon filial eller fast representation i Italien och drog därav slutsatsen att den italienska lagstiftningen om social trygghet inte var tillämplig enligt förordning nr 1408/71.
34 Vad gäller perioden efter den period då denna förordning var tillämplig fann appellationsdomstolen att den inte förfogade över de faktiska omständigheter som var nödvändiga för att tillämpa kriterierna i förordningarna nr 883/2004 och nr 987/2009 och att det nya anknytningskriteriet avseende ”stationeringsorten” i förordning nr 883/2004 i 2012 års lydelse, under alla omständigheter, inte var tillämpligt i tiden (rationae temporis). Appellationsdomstolen drog härav slutsatsen att den irländska lagstiftningen om social trygghet var tillämplig under denna period på de av Ryanairs 219 anställda som inte omfattades av ett E101-intyg.
35 INPS och INAIL överklagade till den hänskjutande domstolen, Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien).
36 Den hänskjutande domstolen konstaterar att de E101-intyg som Ryanair har ingett är bindande, med anser att det likväl är nödvändigt att, med tanke på avgörandet av de nationella målen, fastställa vilken lagstiftningen om social trygghet som är tillämplig enligt förordning nr 1408/71. Detta då appellationsdomstolen, på grundval av sin bedömning av de faktiska omständigheterna som den hänskjutande domstolen inte kan ifrågasätta, bedömde att de E101-intyg som Ryanair hade ingett i själva verket inte omfattade samtliga Ryanairs 219 anställda som var stationerade på flygplatsen Orio al Serio under hela de berörda perioderna.
37 Den hänskjutande domstolen vill närmare bestämt få klarhet i huruvida denna lagstiftning ska fastställas med tillämpning av artikel 14.2 a i) eller artikel 14.2 a ii) i förordning nr 1408/71.
38 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende påpekat att EU-domstolen i sin dom av den 14 september 2017, Nogueira m.fl. (C‑168/16 och C‑169/16, EU:C:2017:688), samt i sin dom av den 2 april 2020, CRPNPAC och Vueling Airlines (C‑370/17 och C‑37/18, EU:C:2020:260, punkterna 54–59), lämnade användbara anvisningar för att bedöma huruvida artikel 14.2 a i) i förordning nr 1408/71 var tillämplig i förevarande fall.
39 Den hänskjutande domstolen är däremot osäker på hur begreppet ”den som huvudsakligen arbetar inom den medlemsstats territorium där han är bosatt”, i den mening som avses i artikel 14.2 a ii) i nämnda förordning, ska tolkas när fråga är om flygande personal. Nämnda domstol frågar sig särskilt huruvida detta begrepp ska tolkas på samma sätt som domstolen har tolkat begreppet ”den ort där arbetstagaren vanligtvis utför … sitt arbete” i artikel 19.2 a i förordning nr 44/2001, bland annat i domen av den 14 september 2017, Nogueira m.fl. (C‑168/16 och C‑169/16, EU:C:2017:688, punkt 57). Denna dom rörde arbetstagare som var anställda som flygande personal av ett flygbolag eller som ställdes till flygbolagets förfogande och domstolen fastställde att detta begrepp skulle tolkas extensivt (se, analogt, dom av den 12 september 2013, Schlecker, C‑64/12, EU:C:2013:551, punkt 31 och där angiven rättspraxis), såsom den ort där, eller från vilken, arbetstagaren faktiskt uppfyller huvuddelen av sina förpliktelser gentemot sin arbetsgivare.
40 Under dessa omständigheter beslutade Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen) att vilandeförklara målen och ställa följande tolkningsfråga till EU-domstolen:
”Ska begreppet ’den som huvudsakligen arbetar inom den medlemsstats territorium där han är bosatt’ i artikel 14.2 a ii) [i förordning nr 1408/71], tolkas på samma sätt som det begrepp (inom området för civilrättsligt samarbete, domstols behörighet och behörighet vid tvister om anställningsavtal) som i artikel 19.2 a (i förordning nr 44/2001) definieras som den ’ort där arbetstagaren vanligtvis utför … sitt arbete’, även inom området för luftfart och för flygande personal (förordning nr 3922/91), i enlighet med vad som anges i [domen av den 14 september 2017, Nogueira m.fl. (C‑168/16 och C‑169/16, EU:C:2017:688)]?”
Huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning
41 Ryanair och Irland har gjort gällande att förevarande begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till prövning. Enligt dem är de E101-intyg som Ryanair har ingett, enligt EU-domstolens fasta praxis, bindande för de nationella domstolarna, vilket innebär att varken appellationsdomstolen eller den hänskjutande domstolen är behörig att, med stöd av förordning nr 1408/71, fastställa vilken lagstiftning om social trygghet som är tillämplig på Ryanairs 219 anställda som är stationerade på flygplatsen Orio al Serio.
42 Det ska i detta avseende erinras om att det i ett förfarande enligt artikel 267 FEUF uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. Följaktligen är EU-domstolen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätt (dom av den 12 oktober 2016, Ranks och Vasiļevičs, C‑45/15, EU:C:2016:762, punkt 21 och där angiven rättspraxis).
43 Enligt fast rättspraxis presumeras nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten vara relevanta. Dessa frågor ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva. En begäran om förhandsavgörande från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 12 oktober 2016, Ranks och Vasiļevičs, C‑45/15, EU:C:2016:762, punkt 22 och där angiven rättspraxis).
44 I förevarande fall framgår det av handlingarna i målet att appellationsdomstolen uttryckligen erinrade om EU-domstolens fasta praxis enligt vilken E101-intygen är bindande för de nationella domstolarna innan den undersökte de E101-intyg som Ryanair hade ingett och konstaterade att det inte var styrkt att de omfattade samtliga Ryanairs 219 anställda som var stationerade på flygplatsen Orio al Serio under hela de berörda perioderna. Nämnda domstol ansåg därför att det var nödvändigt att fastställa vilken lagstiftning om social trygghet som enligt förordning nr 1408/71 är tillämplig på de av dessa anställda med avseende på vilka det inte har styrkts att ett E101-intyg föreligger.
45 De nationella målen avser således frågan vilken lagstiftning om social trygghet som under de berörda perioderna var tillämplig på Ryanairs anställda som var stationerade på flygplatsen Orio al Serio och som inte omfattades av E101-intygen (nedan kallade de berörda arbetstagarna).
46 Begäran om förhandsavgörande kan därmed tas upp till prövning.
Prövning av tolkningsfrågan
47 EU-domstolen konstaterar inledningsvis att även om den hänskjutande domstolen formellt sett har begränsat sin fråga till att avse tolkningen av begreppet ”den som huvudsakligen arbetar inom den medlemsstats territorium där han är bosatt” i artikel 14.2 a ii) i förordning nr 1408/71, hindrar inte denna omständighet EU-domstolen från att tillhandahålla den hänskjutande domstolen alla uppgifter om unionsrättens tolkning som kan vara användbara för att avgöra det nationella målet, oberoende av om den domstolen har hänvisat till dessa i sin fråga eller inte.
48 Det ankommer nämligen i det avseendet på EU-domstolen att utifrån samtliga uppgifter som den nationella domstolen har lämnat, och i synnerhet utifrån skälen i beslutet om hänskjutande, avgöra vilka delar av unionsrätten som behöver tolkas med hänsyn till saken i målet (dom av den 8 juli 2021, Staatsanwaltschaft Köln och Bundesamt für Güterverkehr, C‑937/19, EU:C:2021:555, punkt 23 och där angiven rättspraxis).
49 I förevarande fall framgår det av begäran om förhandsavgörande att de nationella målen avser fastställandet av vilken lagstiftning om social trygghet som var tillämplig på de berörda arbetstagarna under de berörda perioderna. Även om förordning nr 1408/71 var i kraft under hela den period som är relevant i tvisten mellan INPS och Ryanair, det vill säga perioden juni 2006–februari 2010, är detta inte fallet vad gäller den relevanta perioden i tvisten mellan INAIL och Ryanair, det vill säga perioden 25 januari 2008–25 januari 2013. Förordning nr 1408/71 upphävdes och ersattes nämligen av förordning nr 883/2004 från och med den 1 maj 2010. Vid fastställandet av vilken lagstiftning om social trygghet som är tillämplig i förevarande fall ska följaktligen inte endast förordning nr 1408/71, till vilken den hänskjutande domstolen har hänvisat, utan även förordning nr 883/2004 i dess båda versioner, beaktas.
50 Den ställda frågan ska således förstås så, att den i huvudsak syftar till att fastställa vilken lagstiftning om social trygghet som, enligt de relevanta bestämmelserna i förordning nr 1408/71 och förordning nr 883/2004 i dess båda versioner, är tillämplig på den flygande personalen vid ett flygbolag med hemvist i en medlemsstat, vilken inte omfattas av E101-intyg och vilken arbetar 45 minuter per dag i en lokal som är avsedd för besättningen (ett så kallat ”crew room”), som flygbolaget förfogar över i en annan medlemsstat där den flygande personalen är bosatt, och vilken under resterande arbetstid befinner sig ombord på flygbolagets flygplan.
51 Vad för det första gäller förordning nr 1408/71 framgår det av begäran om förhandsavgörande att den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida den lagstiftning om social trygghet som är tillämplig i de nationella målen ska fastställas enligt artikel 14.2 a i) i förordningen eller artikel 14.2 a ii) i förordningen.
52 Det ska erinras om att dessa bestämmelser, som utgör ett undantag från den princip som föreskrivs i artikel 14.2 a i förordning nr 1408/71, enligt vilken en person som ingår i den resande eller flygande personalen hos ett företag som för andras eller egen räkning utför internationella transporter av passagerare eller gods med järnväg, landsväg, flyg eller fartyg och som har sitt säte på en medlemsstats territorium omfattas av lagstiftningen i den sistnämnda staten, föreskriver olika regler som utesluter varandra. Det är nämligen endast om den tillämpliga lagstiftningen om social trygghet inte kan fastställas med stöd av artikel 14.2 a i) i nämnda förordning som artikel 14.2 a ii) i förordningen ska tillämpas.
53 Enligt artikel 14.2 a i) i förordning nr 1408/71 ska en person som tillhör ett flygbolags flygande personal och som utför internationella flygningar och arbetar vid en filial eller fast representation som detta bolag har i en annan medlemsstat än den där det har sitt säte omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat där denna filial eller fasta representation är belägen.
54 För att denna bestämmelse ska vara tillämplig krävs det att två kumulativa rekvisit är uppfyllda, nämligen dels att det berörda flygbolaget har en filial eller fast representation i en annan medlemsstat än den där det har sitt säte, dels att personen i fråga arbetar vid denna filial eller fasta representation (dom av den 2 april 2020, CRPNPAC och Vueling Airlines, C‑370/17 och C‑37/18, EU:C:2020:260, punkt 55).
55 Vad gäller det första rekvisitet har domstolen slagit fast att begreppen filial och fast representation inte definieras i förordning nr 1408/71, som i detta sammanhang inte heller hänvisar till medlemsstaternas lagstiftning. De ska följaktligen ges en fristående tolkning. I likhet med identiska eller liknande begrepp som förekommer i andra unionsbestämmelser ska dessa begrepp förstås så, att de avser en form av sekundär etablering som har en varaktig och kontinuerlig karaktär och syftar till att bedriva en faktisk ekonomisk verksamhet och för detta ändamål förfogar över materiella tillgångar och personal och har en viss självständighet i förhållande till huvudetableringen (dom av den 2 april 2020, CRPNPAC och Vueling Airlines, C‑370/17 och C‑37/18, EU:C:2020:260, punkt 56).
56 Vad gäller det andra rekvisitet har domstolen understrukit att den flygande personalens anställningsförhållande till flygbolaget har en betydande anknytning till den plats från vilken personalen huvudsakligen fullgör sina skyldigheter gentemot arbetsgivaren. Denna plats utgörs av den från vilken nämnda personal utför sina transportuppdrag, eller till vilken personalen återvänder efter uppdragen, mottar instruktioner avseende uppdragen och organiserar sitt arbete, samt den plats där arbetsmaterialen befinner sig, vilken kan sammanfalla med personalens stationeringsort (dom av den 2 april 2020, CRPNPAC och Vueling Airlines, C‑370/17 och C‑37/18, EU:C:2020:260, punkt 57). Domstolen fann följaktligen att den plats på vilken den flygande personalen arbetade kunde betecknas som filial eller fast representation, i den mening som avses i artikel 14.2 a i) i förordning nr 1408/71, eftersom denna plats motsvarade den plats från vilken personalen fullgjorde huvuddelen av sina skyldigheter gentemot arbetsgivaren (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 april 2020, CRPNPAC och Vueling Airlines, C‑370/17 och C‑37/18, EU:C:2020:260, punkt 58).
57 Domstolen grundade sig således på rättspraxis avseende fastställandet av tillämplig lag vid tvister om anställningsavtal, i den mening som avses i artikel 19.2 a i förordning nr 44/2001, bland annat på domen av den 14 september 2017, Nogueira m.fl. (C‑168/16 och C‑169/16, EU:C:2017:688). För att fastställa den plats från vilken den flygande personalen fullgör huvuddelen av sina skyldigheter gentemot arbetsgivaren ska en rad omständigheter beaktas vilka inbegriper samtliga omständigheter som kännetecknar arbetstagarens arbete och som bland annat gör det möjligt att fastställa i vilken medlemsstat den plats är belägen från vilken arbetstagaren utför sina transportuppdrag, till vilken arbetstagaren återvänder efter uppdragen, på vilken mottar instruktioner avseende uppdragen och organiserar sitt arbete, samt där arbetsmaterialen befinner sig (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 april 2020, CRPNPAC och Vueling Airlines, C‑370/17 och C‑37/18, EU:C:2020:260, punkt 57).
58 I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att Ryanair under de berörda perioderna hade en lokal på flygplatsen Orio al Serio som var avsedd för besättningen, vilken användes för att sköta och organisera personalens rotation. Denna lokal var utrustad med datorer, telefoner, telefaxapparater och hyllor för förvaring av personal- och flygdokument. Lokalen användes av Ryanairs samtliga anställda för de moment som föregick och följde efter varje flygning (check in och check out för in- och utbadgning, operativ briefing och slutrapport) samt för att kommunicera med personalen vid Ryanairs säte i Dublin (Irland). Personal som tillfälligt inte var lämpad att flyga tjänstgjorde i nämnda lokal. Arbetsledaren för närvarande personal och personal som fanns tillgänglig på flygplatsen, som samordnade besättningarna, kontrollerade från sin plats i lokalen den personal som arbetade på flygplatsen och kallade om nödvändigt in reservpersonal som befann sig hemma. Slutligen fick Ryanairs personal inte vara bosatt mer än en timmes resväg från lokalen.
59 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den lokal på flygplatsen Orio al Serio som är avsedd för Ryanairs personal anses utgöra en filial eller fast representation, i den mening som avses i artikel 14.2 a i) i förordning nr 1408/71, där de berörda arbetstagarna arbetade under de berörda perioderna, vilket innebär att de berörda arbetstagarna enligt denna bestämmelse omfattades av den italienska lagstiftningen för social trygghet under den del av dessa perioder som förordningen var i kraft.
60 Domstolen konstaterar således att den tillämpliga lagstiftningen om social trygghet kan fastställas på grundval av artikel 14.2 a i) i förordning nr 408/71 och att artikel 14.2 a ii) i förordningen följaktligen inte ska tillämpas.
61 För det andra ska det understrykas att förordning nr 883/2004 i dess lydelse år 2009, till skillnad från förordning nr 1408/71, inte innehöll några lagvalsregler som var specifika för flygande personal.
62 I artikel 13.1 a i förordning nr 883/2004 i dess båda versioner fastslås däremot principen att den som normalt arbetar som anställd i två eller flera medlemsstater ska omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat där han eller hon är bosatt, om han utför en väsentlig del av sitt arbete i den medlemsstaten.
63 I artikel 14.8 i förordning nr 987/2009 preciseras att när artikel 13.1 och 13.2 i förordning nr 883/2004 i dess båda versioner tillämpas ska uttrycket ”väsentlig del” av arbetet som anställd eller av verksamheten som egenföretagare i en medlemsstat anses innebära att en kvantitativt omfattande del av allt arbete som anställd eller av all verksamhet som egenföretagare utförs i den medlemsstaten, utan att det nödvändigtvis behöver röra sig om den största delen av arbetet eller verksamheten. Vid bedömningen av om en väsentlig del av arbetet utförs i en medlemsstat ska, när det gäller arbete som anställd, arbetstiden och/eller lönen beaktas. En andel som understiger 25 procent av dessa kriterier tyder på att en betydande del av verksamheten inte utövas i den berörda medlemsstaten.
64 I förevarande fall innehåller beslutet om hänskjutande inte några uppgifter om de berörda arbetstagarnas löner. Vad gäller de sistnämndas arbetstid har den hänskjutande domstolen angett att de berörda arbetstagarna under de berörda perioderna var bosatta i Italien och arbetade 45 minuter per dag i denna medlemsstat, närmare bestämt i den lokal på flygplatsen Orio al Serio som är avsedd för besättningen och att de den resterande arbetstiden befann sig ombord på Ryanairs flygplan. Med förbehåll för fastställandet av den totala dagliga arbetstiden för de berörda arbetstagarna, framgår det således inte att minst 25 procent av dessa arbetstagares arbetstid utfördes i deras bosättningsmedlemsstat.
65 Det ankommer emellertid på den hänskjutande domstolen att, på grundval av de kriterier som angetts ovan, pröva huruvida de aktuella arbetstagarna under de berörda perioderna har utfört en väsentlig del av sitt arbete i den medlemsstat där de är bosatta, det vill säga i Italien. Om så är fallet ska de, i enlighet med förordning nr 883/2004 i dess lydelse år 2009, från och med den 1 maj 2010, då nämnda förordning trädde i kraft, anses omfattas av den italienska lagstiftningen om social trygghet.
66 Om så inte är fallet ska artikel 13.1 b i förordning nr 883/2004 i dess båda versioner tillämpas. I denna bestämmelse föreskrivs att om en person som är anställd i två eller flera medlemsstater inte utför en väsentlig del av sitt arbete i bosättningsmedlemsstaten, ska denne omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat där det företag eller den arbetsgivare som sysselsätter vederbörande har sitt säte eller verksamhetsställe, vilket innebär att de aktuella arbetstagarna från och med den 1 maj 2010 i princip omfattades av den irländska lagstiftningen om social trygghet.
67 Det ska emellertid noteras att det i artikel 87.8 i förordning nr 883/2004 i dess båda versioner, i ett sådant fall föreskrivs att om tillämpningen av nämnda förordning leder till att det fastställs en lagstiftning om social trygghet som inte motsvarar den lagstiftning som är tillämplig enligt avdelning II i förordning nr 1408/71, fortsätter den berörda arbetstagaren att omfattas av den lagstiftning som denne omfattades av enligt förordning nr 1408/71, om vederbörande inte ansöker om att omfattas av den lagstiftning som ska tillämpas enligt förordning nr 883/2004.
68 I förevarande fall framgår det inte av beslutet om hänskjutande att de berörda arbetstagarna har ingett en sådan ansökan, vilket det emellertid ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera. Om ingen ansökan har ingetts ska arbetstagarna i fråga, i enlighet med artikel 87.7 i förordning nr 883/2004, efter den 1 maj 2010 fortfarande anses omfattas av den italienska lagstiftningen om social trygghet.
69 För det tredje ska det påpekas att förordning nr 883/2004 i 2012 års lydelse, innehåller en ny lagvalsregel i artikel 11.5 enligt vilken arbete som innebär att en medlem av flygbesättningen eller kabinbesättningen utför tjänster som rör passagerar- eller godsbefordran, ska anses vara arbete som bedrivs i den medlemsstat där stationeringsorten, enligt definitionen i bilaga III till förordning nr 3922/91, är belägen.
70 Enligt nämnda bilaga definieras stationeringsorten som den av operatören för varje besättningsmedlem fastställda ort där besättningsmedlemmen vanligen inleder och avslutar en tjänstgöringsperiod eller en serie tjänstgöringsperioder och där operatören vanligen inte är ansvarig för besättningsmedlemmens inkvartering.
71 Med hänsyn till de uppgifter som lämnats av den hänskjutande domstolen avseende den lokal på flygplatsen Orio al Serio som är avsedd för Ryanairs besättning, bland annat den omständigheten att de berörda arbetstagarna påbörjade och avslutade sin arbetsdag där och var tvungna att vara bosatta mindre än en timmes resväg från lokalen, ska en sådan lokal anses utgöra en ”stationeringsort” i den mening som avses i artikel 11.5 i förordning nr 883/2004 i 2012 års lydelse. Under perioden 28 juni 2012–25 januari 2013 omfattades de berörda arbetstagarna således, i enlighet med förordning nr 883/2004 i 2012 års lydelse, av den italienska lagstiftningen om social trygghet.
72 Av det ovan anförda följer, med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, att under de berörda perioderna var den italienska lagstiftningen om social trygghet tillämplig på de av Ryanairs anställda som var stationerade på flygplatsen Orio al Serio vilka inte omfattas av de E101-intyg som Ryanair ingett.
73 Den ställda frågan ska följaktligen besvaras enligt följande. Artikel 14.2 a i) i förordning nr 1408/71, artikel 13.1 a och artikel 87.8 i förordning nr 883/2004 i dess båda versioner, samt artikel 11.5 i förordning nr 883/2004 i 2012 års lydelse, ska tolkas så, att den lagstiftning om social trygghet som är tillämplig på den flygande personalen vid ett flygbolag med hemvist i en medlemsstat, vilken inte omfattas av E101-intyg och vilken arbetar 45 minuter per dag i en lokal som är avsedd för besättningen (ett så kallat crew room), som flygbolaget förfogar över i en annan medlemsstat där den flygande personalen är bosatt, och vilken under resterande arbetstid befinner sig på ombord på flygbolagets flygplan, är lagstiftningen i den sistnämnda medlemsstaten.
Rättegångskostnader
74 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjunde avdelningen) följande:
Artikel 14.2 a i) i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 631/2004 av den 31 mars 2004, artikel 13.1 a och artikel 87.8 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 988/2009 av den 16 september 2009, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 465/2012 av den 22 maj 2012, samt artikel 11.5 i förordning nr 883/2004, i dess lydelse enligt förordning nr 465/2012, ska tolkas så, att den lagstiftning om social trygghet som är tillämplig på den flygande personalen vid ett flygbolag med hemvist i en medlemsstat, vilken inte omfattas av E101-intyg och vilken arbetar 45 minuter per dag i en lokal som är avsedd för besättningen (ett så kallat crew room), som flygbolaget förfogar över i en annan medlemsstat där den flygande personalen är bosatt, och vilken under resterande arbetstid befinner sig på ombord på flygbolagets flygplan, är lagstiftningen i den sistnämnda medlemsstaten.
Underskrifter