Mål T‑393/21
(publicering i utdrag)
Max Heinr. Sutor OHG
mot
Gemensamma resolutionsnämnden (SRB)
Tribunalens dom (åttonde avdelningen i utökad sammansättning) av den 8 maj 2024
”Ekonomiska och monetära unionen – Bankunionen – Gemensam resolutionsmekanism för kreditinstitut och vissa värdepappersföretag (SRM) – Gemensam resolutionsfond (SRF) – Gemensamma resolutionsnämndens (SRB) beslut om beräkning av förhandsbidrag för år 2021 – Motiveringsskyldighet – Invändning om rättsstridighet – Begränsning av domens rättsverkningar i tiden”
1. Ekonomisk och monetär politik – Ekonomisk politik – Gemensam resolutionsmekanism för kreditinstitut och vissa värdepappersföretag – Förhandsbidrag till den gemensamma resolutionsfonden (SRF) – Beaktande av förvaltningsskulder hos ett kreditinstitut med tillstånd att bedriva investeringsverksamhet vid beräkningen av förhandsbidragen – Tillåtlighet
(Kommissionens förordning 2015/63, artikel 5.1 e; Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59, artikel 2.2 led 3)
(se punkterna 41, 45, 51 och 147)
2. Ekonomisk och monetär politik – Ekonomisk politik – Gemensam resolutionsmekanism för kreditinstitut och vissa värdepappersföretag – Förhandsbidrag till den gemensamma resolutionsfonden (SRF) – Beaktande av förvaltningsskulder hos ett kreditinstitut med tillstånd att bedriva investeringsverksamhet vid beräkningen av förhandsbidragen – Skuldernas exponering mot samma risker som värdepappersföretag ställs inför vid resolution – Åsidosättande av principen om likabehandling – Föreligger inte
(Europaparlamentets och rådets förordning nr 806/2014, skäl 12; kommissionens förordning 2015/63, artikel 5.1 e)
(se punkterna 89–92 och 95)
3. Ekonomisk och monetär politik – Ekonomisk politik – Gemensam resolutionsmekanism för kreditinstitut och vissa värdepappersföretag – Förhandsbidrag till den gemensamma resolutionsfonden (SRF) – Beaktande av förvaltningsskulder hos ett kreditinstitut med tillstånd att bedriva investeringsverksamhet vid beräkningen av förhandsbidragen – Princip om att dessa skulder ska tas upp i balansräkningen för det berörda företaget – Möjlighet för medlemsstaterna att göra undantag vilket möjliggör för företagen att ta upp dessa skulder utanför balansräkningen – Åsidosättande av likabehandlingsprincipen till följd av divergerande nationella lagbestämmelser – Föreligger inte
(Europaparlamentets och rådets förordning nr 806/2014, artikel 70.2 andra stycket b; Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59, artikel 103.2; rådets direktiv 86/635, artikel 10.1)
(se punkterna 98–100, 104, 106 och 107)
Resumé
Tribunalen bifaller talan om ogiltigförklaring och ogiltigförklarar Gemensamma resolutionsnämndens (SRB) beslut om fastställande av förhandsbidrag för år 2021(1) till den gemensamma resolutionsfonden (SRF), på grund av att nämnden åsidosatt sin motiveringsskyldighet vad gäller fastställandet av den årliga målnivån. Tribunalen uttalar sig dessutom om räckvidden av artikel 5.1 e i delegerad förordning 2015/63(2) och om den invändning om rättsstridighet som anförts mot denna förordning. Slutligen prövar tribunalen även det påstådda åsidosättandet av artikel 5.1 e i nämnda förordning.
Max Heinr. Sutor OHG är ett kreditinstitut etablerat i Tyskland. Den 14 april 2021 antog SRB ett beslut, i vilket den fastställde(3) förhandsbidragen till den gemensamma resolutionsfonden för år 2021 för kreditinstitut och vissa värdepappersföretag, däribland sökanden.
Tribunalens bedömning
Vad för det första gäller räckvidden av artikel 5.1 i delegerad förordning 2015/63, erinrar tribunalen om att enligt rättspraxis ska det undantag som föreskrivs i denna bestämmelse, som gör det möjligt att undanta vissa skulder från beräkningen av förhandsbidragen, tolkas restriktivt. Tribunalen påpekar även att det i artikel 5.1 e i denna delegerade förordning föreskrivs tre kumulativa villkor för uteslutande av de berörda skulderna, nämligen att dessa ska innehas av ett värdepappersföretag, att de härrör från kundernas innehav av tillgångar eller likviditet och att kunderna dessutom ska skyddas av tillämplig insolvenslagstiftning.
Vad gäller det första villkoret påpekar tribunalen att enligt delegerad förordning 2015/63(4) och direktiv 2014/59(5) var undantaget i artikel 5.1 e i den delegerade förordningen, vid tidpunkten för antagandet av det angripna beslutet, inte tillämpligt på enheter som var både kreditinstitut och värdepappersföretag, såsom är fallet med sökanden. Tribunalen anser att om kommissionen ville rikta sig mot kreditinstitut som även är värdepappersföretag, skulle den i artikel 5.1 e i nämnda delegerade förordning ha hänvisat till ”institut” och inte till ”värdepappersföretag”,(6) trots att kommissionen, för att begränsa tillämpningen av ett undantag till vissa enheter, har använt sig av precisare formuleringar.(7)
Tribunalen erinrar i detta avseende om att definitionen av värdepappersföretag i direktiv 2014/59 har ändrats genom direktiv 2019/2034,(8) som hänvisar till begreppet värdepappersföretag i direktiv 2014/65. Ändringen av denna definition var emellertid tillämplig först från och med den 26 juni 2021.(9) Av det ovan anförda följer att artikel 5.1 e i delegerad förordning 2015/63, i den lydelse som var tillämplig vid tidpunkten för antagandet av det angripna beslutet, det vill säga den 14 april 2021, ska tolkas så, att den inte tillåter att de skulder som innehas av kreditinstitut, såsom sökanden, undantas från beräkningen av de skulder som används för att fastställa deras förhandsbidrag. Sökandens förvaltningsskulder uppfyller således inte det första av de tre kumulativa villkor som föreskrivs i artikel 5.1 e i nämnda delegerade förordning och tribunalen underkänner grunden i dess helhet.
Vad för det andra gäller åsidosättandet av artikel 103.7 i direktiv 2014/59 har sökanden gjort gällande dels att dess förvaltningsskulder inte är riskfyllda, dels att den omständigheten att dessa inte undantas från beräkningen av förhandsbidraget innebär ett åsidosättande av principen om likabehandling.
Tribunalen påpekar inledningsvis att kommissionen har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vid fastställandet av kriterierna för justering av förhandsbidragen till riskprofilen och att unionsdomstolens prövning ska begränsas till en kontroll av att det vid utövandet av denna befogenhet inte har förekommit uppenbara fel eller maktmissbruk och att gränserna för detta utrymme inte uppenbart har överskridits. Tribunalen erinrar inledningsvis om att det i artikel 103.7 i direktiv 2014/59 föreskrivs åtta faktorer som kommissionen ska beakta vid justeringen av förhandsbidragen i förhållande till institutens riskprofil. Vidare finns det inget i denna bestämmelse som tyder på att kommissionen är skyldig att fästa avgörande vikt vid en eller flera av dessa faktorer, såsom institutets riskexponering, och inte heller på vilket sätt kommissionen ska beakta denna exponering. Slutligen konstaterar tribunalen att sökanden i vart fall inte visat att förvaltningsskulderna helt saknar risk vid resolution. Tysk rätt ger inte något särskilt skydd för kundernas medel i händelse av insolvens så länge de befinner sig på det kollektiva konto som sökanden har skapat inom bolaget och som förvaltas i eget namn men för kundernas räkning (nedan kallat transiteringskonto). För att dessa medel ska skyddas av systemet för garanti av insättningar är det vidare nödvändigt att de berörda europeiska kreditinstituten (nedan kallade produktinstitut) har sitt säte i en medlemsstat och att kunderna inte placerar mer än 100 000 euro i sådana institut, vilket innebär att skyddet begränsas såväl territoriellt som kvantitativt.
Vidare preciserar tribunalen, vad gäller föremålet för och syftet med direktiv 2014/59, förordning nr 806/2014 och delegerad förordning 2015/63, att dessa akter omfattas av den gemensamma resolutionsmekanismen, vars inrättande(10) bland annat syftar till att säkerställa ett neutralt tillvägagångssätt vid behandlingen av fallerade institut. Vid prövningen av om kreditinstitut som har tillstånd att även bedriva investeringsverksamhet, såsom sökanden, befinner sig i en jämförbar situation som värdepappersföretag(11) vad gäller beaktandet av förvaltningsskulder vid beräkningen av förhandsbidrag, påpekar tribunalen först att syftet med dessa förhandsbidrag är att finansiera resolutionsåtgärder som endast får vidtas om en sådan åtgärd är nödvändig med hänsyn till allmänintresset.(12) Kreditinstitut och värdepappersföretag utgör inte en jämförbar risk när det gäller de skadliga effekter som deras fallissemang skulle kunna ha på den finansiella stabiliteten, eftersom värdepappersföretag, till skillnad från kreditinstitut, inte har betydande låneportföljer gentemot privatpersoner och företag, och de tar inte emot insättningar. Detta gäller i än högre grad då kunderna i kreditinstituten och värdepappersföretagen är olika.
Under dessa omständigheter är sannolikheten för resolution högre för ett kreditinstitut, såsom sökanden, än för ett värdepappersföretag, vilket innebär att dessa två kategorier av institut inte befinner sig i en jämförbar situation.
På samma sätt är situationen för dessa företag inte jämförbar när det gäller behandlingen av förvaltningsskulderna. Enligt tysk rätt är värdepappersföretag skyldiga att omedelbart separera medel som erhållits från kunder på förvaltningskonton som öppnats i kreditinstitut. Ett kreditinstitut, såsom sökanden, är däremot inte skyldigt att omedelbart överföra dessa medel från transiteringskontot till produktinstitut.
Under dessa omständigheter har sökanden inte visat att de förvaltningsskulder som innehas av värdepappersföretag är utsatta för en risknivå som är jämförbar med den som gäller för de förvaltningsskulder som innehas av de kreditinstitut som är auktoriserade att även bedriva investeringsverksamhet.
Vad sedan gäller den särbehandling som är en följd av att SRB använt sig av samma beräkningsmetod avseende det årliga grundbidraget för alla institut utan att därvid beakta att vissa medlemsstater har utnyttjat det undantag som gör det möjligt att låta medel som förvaltas i eget namn men för annans räkning(13) redovisas utanför balansräkningen, erinrar tribunalen, vad gäller fastställandet av de skulder som ska beaktas vid beräkningen av förhandsbidrag, att delegerad förordning 2015/63 definierar ”de totala skulderna” som de totala skulderna i den mening som avses i direktiv 86/635 eller i den mening som avses i de internationella redovisningsstandarder som avses i förordning nr 1606/2002.(14) Om de medel som ett institut förvaltar i eget namn men för annans räkning som huvudregel ska, såsom i Tyskland, återfinnas i institutets balansräkning när detta innehar motsvarande tillgångar, har vissa medlemsstater valt det undantag som föreskrivs i direktiv 86/635 och som gör det möjligt att ta upp skulderna utanför balansräkningen. Denna situation följer av en gemensam tillämpning av bestämmelserna i förordning nr 806/2014 och direktiv 2014/59, jämförda med direktiv 86/635, beträffande vilka sökanden inte bestritt giltigheten utifrån likabehandlingsprincipen.
När det gäller underlåtenheten att beakta skillnaderna mellan de redovisningsregler som finns i de olika medlemsstaterna vad gäller inkluderandet av förvaltningsskulder i institutens balansräkning, påpekar tribunalen att principen om likabehandling inte kan ge kommissionen befogenhet att, när den antar delegerade akter, agera utöver den delegering som unionslagstiftaren har gett. I förevarande fall har varken direktiv 2014/59 eller förordning nr 806/2014 gett kommissionen befogenhet att harmonisera de nationella redovisningsregler som avser inkluderandet av förvaltningsskulder i institutens balansräkning. Kommissionen kan således inte klandras för att ha åsidosatt principen om likabehandling genom att inte ha avhjälpt dessa skillnader. Förbudet mot diskriminering avser inte heller skillnader mellan de olika medlemsstaternas lagstiftningar, förutsatt att dessa lagstiftningar påverkar alla personer som omfattas av deras tillämpningsområde lika. Sökanden har inte gjort gällande och än mindre visat att den tyska lagstiftningen inte på lika sätt påverkade alla de som omfattas av dess tillämpningsområde. Antagandet av unionsbestämmelser på ett visst verksamhetsområde kan dessutom få olika återverkningar för vissa ekonomiska aktörer med hänsyn till deras individuella situation eller till de nationella regler som de dessutom omfattas av. En sådan konsekvens kan inte anses strida mot principen om likabehandling om lagstiftningen grundar sig på objektiva kriterier som är anpassade till de mål som eftersträvas med lagstiftningen. Det har inte heller visats att artikel 3 led 11 i delegerad förordning 2015/63 inte antagits på grundval av objektiva kriterier anpassade utifrån de syften som eftersträvas med delegerad förordning 2015/63.
Vad slutligen gäller en skillnad i behandling mellan sökanden och de kreditinstitut som upprättar sin balansräkning enligt internationella redovisningsstandarder, medan denna metod enligt tysk rätt endast är tillåten för moderbolagen, påpekar tribunalen dels att denna situation är en följd av tillämpningen av en tysk rättsregel och inte av delegerad förordning 2015/63, dels att sökanden hade kunnat upprätta räkenskaper i enlighet med dessa redovisningsstandarder, men valde att inte göra det av administrativa och finansiella skäl. Under dessa omständigheter kan sökanden inte med framgång göra gällande att det föreligger en skillnad i behandling av detta skäl.
Vad för det tredje gäller åsidosättandet av artikel 5.1 e i delegerad förordning 2015/63, genom att denna inte gör det möjligt att undanta sökandens förvaltningsskulder vid beräkningen av sökandens förhandsbidrag, anser tribunalen att SRB inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att inte utesluta beloppet för dessa skulder från beräkningen.
Vidare har domstolen redan har slagit fast att artikel 5.1 e i delegerad förordning 2015/63 inte ger de behöriga myndigheterna något utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att utesluta vissa skulder vid riskjustering av förhandsbidrag, utan tvärtom exakt anger på vilka villkor vissa skulder kan undantas. SRB gjorde sig följaktligen inte skyldig till felaktig rättstillämpning när SRB inte tillämpade artikel 5.1 e i delegerad förordning 2015/63 analogt på sökanden. Vad gäller beaktandet av principen om likabehandling har det i nämnda delegerade förordning dessutom gjorts åtskillnad mellan situationer med betydande särdrag som har ett direkt samband med de risker som de aktuella skulderna medför. Mot bakgrund av dessa överväganden strider det inte mot principen om likabehandling att inte tillämpa artikel 5.1 e i nämnda delegerade förordning analogt. Detsamma gäller proportionalitetsprincipen, i fråga om vilken tribunalen anser att sökanden endast har framfört icke belagda påståenden.
Vad därefter gäller påståendet att beaktandet av sökandens förvaltningsskulder vid beräkningen av dess förhandsbidrag eventuellt leder till att dessa eventuellt beaktas två gånger vid beräkningen, konstaterar tribunalen först och främst att sökanden inte har förklarat vilken konkret metod för beräkning av förhandsbidragen som skulle vara mindre ingripande för instituten, samtidigt som den är lämplig för att på ett lika effektivt sätt uppnå de mål som eftersträvas med förordningen. Dessutom har det under alla omständigheter inte åberopats någon omständighet som kan ifrågasätta SRB:s påstående om villkoren för att omfattas av skyddet från insättningsgarantisystemet. Slutligen har det inte framförts något argument som ger vid handen att kommissionen hade för avsikt att helt undanröja alla former av dubbelräkning av skulderna.
Vad sedan gäller argumentet att beaktandet av förvaltningsskulderna vid beräkningen av sökandens förhandsbidrag inte uppfyller nödvändighetskriteriet, eftersom kunderna vid insolvens har rätt att avskilja de förvaltningstillgångar som förvaltas av sökanden, vilket visar att det finns tillräckliga garantier för att skydda dessa kunder, understryker tribunalen att sökanden inte har visat att dess kunders tillgångar och likviditet skulle omfattas av garantier vid insolvens som är jämförbara med dem som täcker tillgångarna och likviditeten hos värdepappersföretagens kunder.
Avslutningsvis påpekar tribunalen att det inte har lagts fram några konkreta omständigheter som visar att ett inbegripande av förvaltningsskulderna i beräkningen av förhandsbidraget skulle medföra olägenheter som är uppenbart oproportionerliga i förhållande till målen med direktiv 2014/59.