EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOLS DOM

(andra avdelningen)

den 7 november 2013

Mål F‑52/12

Maria Luisa Cortivo

mot

Europaparlamentet

”Personalmål – Tjänstemän – Pensioner – Korrigeringskoefficient – Bosättningsmedlemsstat – Begrepp – Stadigvarande bosättning – Bosättning i två olika medlemsstater – Styrkande handlingar – Berättigade förväntningar”

Saken:      Talan – som väckts enligt artikel 270 FEUF, vilken är tillämplig på Euratomfördraget enligt dess artikel 106a – genom vilken Maria Luisa Cortivo bland annat yrkat ogiltigförklaring av Europaparlamentets tillsättningsmyndighets beslut, med retroaktiv verkan från den 1 januari 2010, om fastställande av att sökandens stadigvarande bosättning är i Luxemburg (Luxemburg) och om upphörande av tillämpning av korrigeringskoefficienten för Frankrike.

Avgörande:      Talan ogillas. Maria Louisa Cortivo ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Europaparlamentets rättegångskostander.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Pensioner – Korrigeringskoefficient – Korrigeringskoefficient för det land där den pensionerade är stadigvarande bosatt – Begreppet stadigvarande bosättning – Villkor för tillämpning – Administrationens normbundna behörighet – Domstolsprövning – Räckvidd

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 20 i bilaga XIII)

2.      Tjänstemän – Pensioner – Korrigeringskoefficient – Korrigeringskoefficient för det land där den pensionerade är stadigvarande bosatt – Bevisbörda som åligger den pensionerade tjänstemannen – Bevismedel

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 20 i bilaga XIII)

3.      Tjänstemän – Principer – Skydd för berättigade förväntningar – Årlig kontroll av den stadigvarande bosättningen för pensionerade tjänstemän vars korrigeringskoefficient är högre än 100 – Åsidosättande – Föreligger inte

1.      För att den plats som en pensionerad tjänsteman bor på inte bara ska anses vara personens bosättning, utan också personens stadigvarande bosättning i den mening som avses i artikel 20 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna, måste de olika beståndsdelarna av begreppet bosättning – nämligen omständigheten att rent fysiskt bo på den berörda platsen, vilket innebär att det rör sig om faktisk bosättning, utvecklandet av normala sociala kontakter och bestridandet av löpande kostnader med intentionen att göra bosättningen på denna plats stabil och kontinuerlig – tillmätas stor betydelse.

I bestämmelserna i artikel 20 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna ges inte administrationen något utrymme för skönsmässig bedömning av huruvida en tillämpning av korrigeringskoefficienten ska beviljas eller inte, utan den ges en normbunden behörighet, som innebär att administrationen till följd av bestämmelsernas tvingande karaktär är skyldig att bevilja den berörda förmånen då den konstaterat att de villkor som föreskrivs i de aktuella bestämmelserna är uppfyllda. Härav följer att unionsdomstolen har fullständig prövningsrätt när den kontrollerar de omständigheter som åberopats av administrationen liksom hur administrationen har kvalificerat dessa omständigheter när denna bedömde om villkoren för att beviljas tillämpningen av en viss korrigeringskoefficient var uppfyllda.

(se punkterna 40 och 41)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 27 september 2006, Kontouli mot rådet, T‑416/04, punkterna 74 och 75

Personaldomstolen: 8 april 2008, Bordini mot kommissionen, F‑134/06, punkt 89

2.      Bevisbördan när det gäller platsen för stadigvarande bosättning åligger den pensionerade tjänstemannen. Den behöriga institutionen ska undvika missbruk av nämnda bestämmelse genom att pröva den bevisning som framlagts i detta hänseende och vid behov genomföra kontroller.

För att styrka den stadigvarande bosättningen kan den berörde hänvisa till samtliga faktiska omständigheter som kan tala för stadigvarande bosättning och framlägga den bevisning som han eller hon finner lämplig.

(se punkterna 42 och 43)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 4 juni 2003, Del Vaglio mot kommissionen, T‑124/01 och T‑320/01, punkt 75

Personaldomstolen: 4 maj 2010, Petrilli mot kommissionen, F‑100/08, punkt 33, och där angiven rättspraxis

3.      Rätten att göra anspråk på skydd för berättigade förväntningar, som är en av de grundläggande principerna i unionsrätten, tillkommer varje enskild person som befinner sig i en situation av vilken det framgår att administrationen, genom att ge den berörde precisa, ovillkorliga och samstämmiga bekräftelser, som härrör från behöriga och tillförlitliga källor, har väckt grundade förhoppningar hos den berörda personen. Dessa försäkringar ska överensstämma med tjänsteföreskrifternas bestämmelser och allmänna rättsregler.

Ett kontrollsystem – som kräver att de pensionärer som åtnjuter en korrigeringskoefficient som är högre än 100 varje år lämnar en förklaring för att det ska kunna kontrolleras huruvida dessa under det gångna året haft sin stadigvarande bosättning i det land för vilket pensionären beviljats en korrigeringskoefficient och huruvida det var motiverat att bevilja nämnda korrigeringskoefficient för detta år – kan inte per definition ge upphov till berättigade förväntningar avseende bibehållandet av korrigeringskoefficienten.

(se punkterna 85–87)

Hänvisning till

Personaldomstolen: 13 april 2011, Sukup mot kommissionen, F‑73/09, punkt 89