Begäran om förhandsavgörande framställd av Tribunale Amministrativo Regionale per la Sicilia (Italien) den 8 januari 2021 – Sea Watch E.V. mot Ministero delle Infrastrutture e dei Trasporti, Capitaneria di Porto di Porto Empedocle

(Mål C-15/21)

Rättegångsspråk: italienska

Hänskjutande domstol

Tribunale Amministrativo Regionale per la Sicilia

Parter i det nationella målet

Klagande: Sea Watch E.V.

Motparter: Ministero delle Infrastrutture e dei Trasporti, Capitaneria di Porto di Porto Empedocle

Tolkningsfrågor

A)    ”Omfattar tillämpningsområdet för direktiv 2009/16/EG1 – och får hamnstatskontroll [Port State Control, PSC] i så fall även utföras av – ett fartyg som av flaggstatens klassificeringsorganisation har klassificerats som lastfartyg, men som faktiskt enbart och systematiskt bedriver en icke-kommersiell verksamhet såsom så kallad SAR-verksamhet [search and rescue, sök- och räddningsverksamhet] (av den art som bedrivs av [Sea Watch E.V.] och SW4 [fartyget Sea Watch 4] enligt den berörda organisationens stadgar)?”

”Om … EU-domstolen finner att … tillämpningsområdet för direktiv 2009/16/EG även omfattar fartyg [som faktiskt inte bedriver någon kommersiell verksamhet], utgör då direktivet, såsom det tolkats ovan, hinder för en nationell lagstiftning, särskilt artikel 3 i [lagstiftningsdekret] nr 53/2011 som har införlivat artikel 3 i direktiv 2009/16/EG med nationell rätt, där tillämpningsområdet för hamnstatskontroll uttryckligen i punkt 1 [i artikel 3 i ovannämnda lagstiftningsdekret] begränsas till att endast omfatta fartyg som används kommersiellt, med den följden att inte endast fritidsbåtar, utan även lastfartyg som faktiskt inte bedriver någon kommersiell verksamhet – och därför inte används kommersiellt – är uteslutna från nämnda kontroll?

Finns det avslutningsvis rimlig grund för att anse att även lastfartyg som systematiskt bedriver SAR-verksamhet för människor i sjönöd omfattas av direktivets tillämpningsområde i den mån det till följd av 2017 års ändringar även inbegriper passagerarfartyg, med den följden att transport av personer som räddats till sjöss eftersom de var i livsfara likställs med transport av passagerare?”

B)    ”Kan den omständigheten att fartyget har transporterat ett antal personer som avsevärt överstiger den kapacitet som anges i utrustningssäkerhetscertifikatet, trots att detta var en följd av SAR-verksamheten, eller att fartyget innehar ett utrustningssäkerhetscertifikat som är giltigt för ett betydligt mindre antal personer än det antal som faktiskt har transporterats, med rätta kvalificeras som en faktor av högsta prioritet enligt bilaga I del II.2 a eller som en oförutsedd faktor enligt bilaga I del II.2 b till direktiv 2009/16/EG till vilka det hänvisas i artikel 11 i direktivet?”

C)    ”Får och/eller ska befogenheten att utföra en mer ingående hamnstatskontroll i den mening som avses i artikel 13 i direktiv 2009/16/EG av fartyg som för en medlemsstats flagg även inbegripa befogenheten att kontrollera vilken verksamhet som fartyget faktiskt bedriver, oavsett för vilken verksamhet flaggstaten och den berörda klassificeringsorganisationen har utfärdat klasscertifikatet och de därtill relaterade säkerhetscertifikaten för fartyget, och därmed även befogenheten att kontrollera att det ovannämnda fartyget innehar de erforderliga certifikaten och allmänt sett uppfyller villkoren och/eller kraven i internationella normer för säkerhet, förhindrande av föroreningar och boende- och arbetsförhållanden ombord, och kan ovannämnda befogenhet, om frågan besvaras jakande, även utövas gentemot ett fartyg som faktiskt och systematiskt bedriver SAR-verksamhet?”

D)    ”EU-domstolen ombeds även att ge vägledning om tolkningen av regel 1 [rättare sagt artikel 1] b i Solas-konventionen – som artikel 2 i direktiv 2009/16/EG uttryckligen hänvisar till, vilken således ska ges en enhetlig tolkning inom hela unionen i fråga om och i samband med hamnstatskontroll – vad gäller den del där det stadgas att ’b. De fördragsslutande regeringarna förbinder sig att utfärda alla lagar, förordningar, föreskrifter och bestämmelser och att vidta alla andra åtgärder som kan vara nödvändiga för att ge denna konvention full kraft och verkan i syfte att säkerställa att fartyg vad beträffar säkerheten för människoliv är lämpade för avsedd användning’. Ska i synnerhet bedömningen av fartygets lämplighet för den avsedda användningen, som hamnstaterna är skyldiga att utföra genom hamnstatskontroller, utgå från en enda kontrollparameter – det vill säga de krav som följer av fartygets klassificering och de därtill relaterade säkerhetscertifikat som har utfärdats för fartyget på grundval av den formellt deklarerade verksamheten – eller kan hänsyn även tas till fartygets faktiska användning?

Har hamnstaternas administrativa myndigheter bland annat vad gäller ovannämnda internationella parameter befogenhet att kontrollera inte enbart att utrustningar och anordningar ombord uppfyller de krav enligt certifikaten från flaggstaten som följer av fartygets formella klassificering, utan även befogenhet att bedöma huruvida fartygets certifikat och de därtill relaterade utrustningarna och anordningarna ombord svarar mot den verksamhet som fartyget faktiskt bedriver, vilken ligger utanför och skiljer sig från den som anges i klasscertifikatet?

Vägledning om tolkning begärs likaledes angående punkt 1.3.1 i IMO:s resolution A.1138(31) – Procedures of Port State Control, 2019, som antogs den 4 december 2019, vad gäller den del där det stadgas: ’Under the provisions of the relevant conventions set out in section 1.2 above, the Administration (i.e. the Government of the flag State) is responsible for promulgating laws and regulations and for taking all other steps which may be necessary to give the relevant conventions full and complete effect so as to ensure that, from the point of view of safety of life and pollution prevention, a ship is fit for the service for which it is intended and seafarers are qualified and fit for their duties).’ ”

E)    ”Om EU-domstolen finner att hamnstaten har befogenhet att kontrollera att fartyget innehar de erforderliga certifikaten och uppfyller de tillämpliga villkoren och/eller kraven på grundval av den verksamhet som fartyget faktiskt är avsett för, ombeds EU-domstolen avslutningsvis att besvara även följande frågor:

1) Får den hamnstat som har utfört hamnstatskontrollen föreskriva att fartyget för att undvika kvarhållande ska inneha certifikat samt utöver de villkor och/eller krav om säkerhet och förhindrande av havsförorening som fartyget redan uppfyller även ska uppfylla sådana som hänför sig till den verksamhet som faktiskt bedrivs, det vill säga SAR-verksamhet i förevarande situation?

2) Om fråga 1 besvaras jakande, kan föreskriften om att fartyget för att undvika kvarhållande ska inneha certifikat samt utöver de villkor och/eller krav som fartyget redan uppfyller även ska uppfylla sådana som hänför sig till den verksamhet som faktiskt bedrivs, det vill säga SAR-verksamhet i förevarande situation, då enbart framställas på grundval av tydliga och tillförlitliga internationella och/eller [unionsrättsliga] bestämmelser om klassificering av SAR-verksamhet och de därtill relaterade certifikaten och villkoren och/eller kraven om säkerhet och förhindrande av havsförorening?

3) Om fråga 2 besvaras nekande, ska föreskriften om att fartyget ska inneha certifikat samt utöver de villkor och/eller krav som fartyget redan uppfyller även ska uppfylla sådana som hänför sig till den verksamhet som faktiskt bedrivs, det vill säga SAR-verksamhet i förevarande situation, då framställas i enlighet med den nationella lagstiftningen i flaggstaten och/eller i hamnstaten, och krävs det i detta syfte primärrättsliga bestämmelser eller räcker det även med sekundärrättsliga bestämmelser eller även enbart med allmänna administrativa föreskrifter?

4) Om fråga 3 besvaras jakande, är hamnstaten då skyldig att i samband med hamnstatskontroll noggrant och specifikt ange vilka nationella regler (identifierade i fråga 3) i form av lagar, andra författningar eller föreskrifter i en allmän förvaltningsrättsakt som ska ligga till grund för att fastställa de villkor och/eller tekniska krav om säkerhet och förhindrande av förorening som det fartyg som är föremål för hamnstatskontroll ska uppfylla för att bedriva SAR-verksamheten, och vilka exakta korrigerande/avhjälpande åtgärder som ska genomföras för att säkerställa efterlevnaden av ovannämnda bestämmelser?

5) I avsaknad av nationella regler i hamnstaten och/eller flaggstaten i form av lagar, andra författningar eller föreskrifter i en allmän förvaltningsrättsakt, kan hamnstatens myndighet då i det specifika fallet ange de villkor och/eller tekniska krav om säkerhet, förhindrande av föroreningar och boende- och arbetsförhållanden ombord som det fartyg som är föremål för hamnstatskontroll ska uppfylla för att bedriva SAR-verksamheten?

6) Om frågorna 4 och 5 besvaras nekande, kan då SAR-verksamheten i avsaknad av specifika anvisningar från flaggstaten på detta område anses vara auktoriserad under mellantiden, med den följden att verksamheten inte kan vara föremål för förbud genom beslut om kvarhållande, för det fall att det fartyg som är föremål för hamnstatskontroll uppfyller de ovannämnda villkoren och/eller kraven vad gäller en annan kategori (till exempel lastfartyg), såsom faktiskt har intygats i de av flaggstaten utfärdade certifikaten?”

____________

1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/16/EG av den 23 april 2009 om hamnstatskontroll (EUT L 131, 2009, s. 57).