FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

GERARD HOGAN

föredraget den 19 december 2019(1)

Mål C779/18

Mikrokasa SA w Gdyni,

Revenue Niestandaryzowany Sekurytyzacyjny Fundusz Inwestycyjny Zamknięty w Warszawie

mot

XO

(begäran om förhandsavgörande från Sąd Rejonowy w Siemianowicach Śląskich (distriktsdomstolen i Siemianowicach Śląskich (Polen))

”Begäran om förhandsavgörande – Konsumentskydd – Konsumentkreditavtal – Direktiv 2008/48 – Harmoniseringens omfattning – Begreppet konsumentens sammanlagda kreditkostnad – Direktiv 93/13/EEG – Oskäliga avtalsvillkor i konsumentavtal – Avtalsvillkor som avspeglar bindande författningsföreskrifter omfattas inte”






1.        I Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG, (EUT L 133, 2008, s. 66) anges de bestämmelser som reglerar konsumentkreditavtal. I synnerhet anges i artikel 10 vilken typ av uppgifter som ska ingå i ett sådant kreditavtal. Domstolen ombeds genom denna begäran om förhandsavgörande att klargöra vissa aspekter av denna bestämmelses tillämpningsområde och tolkning.

2.        Förevarande begäran om förhandsavgörande ingavs till domstolen av Sąd Rejonowy w Siemianowicach Śląskich (distriktsdomstolen i Siemianowice Śląskie, Polen) den 12 december 2018, i samband med två mål där talan väckts av Mikrokasa SA, med säte i Gdynia, och av Revenue Niestandaryzowany Sekurytyzacyjny Fundusz Inwestycyjny Zamknięty, med säte i Warszawa, mot XO, och som den hänskjutande domstolen förenat, avseende betalning av belopp som förfallit till betalning enligt två separata konsumentkreditavtal.

3.        Huvudfrågan i förevarande mål rör graden av harmonisering och tillämpningsområdet för artikel 10.2 i direktiv 2008/48 och i vilken utsträckning direktivets krav kan kompletteras med krav enligt nationell rätt. Innan dessa frågor kan behandlas, är det nödvändigt att först redogöra för de relevanta rättsliga bestämmelserna.

I.      Tillämpliga bestämmelser

A.      Unionsrätt

4.        I skälen 3, 4, 6–9, 19 och 31 i direktiv 2008/48, i den lydelse som var tillämplig år 2016, anges följande:

”(3)      Av rapporterna och samråden framgår att det finns stora skillnader i medlemsstaternas lagstiftning om krediter till fysiska personer i allmänhet och särskilt i fråga om konsumentkrediter. En analys av de nationella författningar genom vilka direktiv 87/102/EEG[(2)] införlivas visar att medlemsstaterna på grund av olika nationella förutsättningar av rättsligt och ekonomiskt slag även använder sig av andra konsumentskyddsmekanismer utöver direktiv 87/102/EEG.

(4)      Den praktiska och rättsliga situation som följer av skillnaderna medlemsstaterna emellan innebär i vissa fall dels att konkurrensen mellan kreditgivare i gemenskapen snedvrids, dels att det uppstår hinder på den inre marknaden på grund av att medlemsstaterna antagit olika tvingande bestämmelser som är strängare än reglerna i direktiv 87/102/EEG. Det innebär att konsumenternas möjligheter att omedelbart använda sig av det gradvist ökande utbudet av gränsöverskridande konsumentkrediter inskränks. Denna snedvridning och inskränkning kan i sin tur leda till att efterfrågan på varor och tjänster påverkas.

(6)      Enligt fördraget ska den inre marknaden omfatta ett område utan inre gränser, där fri rörlighet för varor och tjänster samt etableringsfrihet säkerställs. Framväxten av en öppnare och effektivare kreditmarknad inom området utan inre gränser är väsentlig för att främja utvecklingen av gränsöverskridande verksamhet.

(7)      För att underlätta framväxten av en väl fungerande inre marknad för konsumentkrediter är det nödvändigt att föreskriva en harmoniserad ram på gemenskapsnivå på ett antal betydande områden. Med tanke på konsumentkreditmarknadens ständiga utveckling och den ökande rörligheten bland den europeiska befolkningen bör ett modernt regelverk för konsumentkrediter kunna skapas genom framtidsinriktade gemenskapsbestämmelser som kan anpassas efter kommande kreditformer och som ger medlemsstaterna den flexibilitet som krävs för genomförandet.

(8)      Det är viktigt att marknaden ger ett tillräckligt gott konsumentskydd för att säkra konsumenternas förtroende. På så sätt bör det vara möjligt för den fria rörligheten för krediterbjudanden att fungera under bästa möjliga förutsättningar både för dem som erbjuder och för dem som efterfrågar tjänsterna, med vederbörlig hänsyn till särskilda förhållanden i de enskilda medlemsstaterna.

(9)      Det krävs fullständig harmonisering för att kunna tillförsäkra alla konsumenter i [Europeiska unionen] ett högt och likvärdigt konsumentskydd som tillvaratar deras intressen och för att det ska skapas en verklig inre marknad. Det bör därför inte vara tillåtet för medlemsstaterna att behålla eller införa andra nationella bestämmelser än de som föreskrivs i detta direktiv. Denna begränsning bör dock gälla endast då detta direktiv innehåller harmoniserade bestämmelser. Det bör således stå medlemsstaterna fritt att behålla eller införa andra nationella bestämmelser om det inte finns några sådana harmoniserade bestämmelser…

(19)      För att konsumenten ska kunna fatta ett välgrundat beslut bör denne innan avtalet ingås få tillräcklig information, som denne får ta med sig och begrunda, om villkor och kostnader för krediten samt om sina skyldigheter. För att säkerställa största möjliga öppenhet och jämförbarhet bör erbjudandena särskilt inbegripa uppgifter om den effektiva räntan för krediten, som bör beräknas på samma sätt inom hela [unionen] …

(31)      För att konsumenten ska känna till sina rättigheter och skyldigheter enligt kreditavtalet bör detta innehålla all nödvändig information på ett klart och tydligt sätt.”

5.        I artikel 1, med rubriken ”Syfte”, i direktiv 2008/48 föreskrivs följande:

”Syftet med detta direktiv är att harmonisera vissa aspekter av medlemsstaternas lagar och andra författningar om kreditavtal för konsumenter.”

6.        Enligt artikel 3 i direktivet, som har rubriken ”Definitioner”, gäller följande:

”I detta direktiv gäller följande definitioner:

g)      konsumentens sammanlagda kreditkostnad: samtliga kostnader, inklusive ränta, provision, skatter och alla andra slags avgifter, som konsumenten måste betala i samband med kreditavtalet och som kreditgivaren känner till, med undantag för notariatsavgifter; kostnader för kompletterande tjänster till kreditavtalet, särskilt försäkringspremier, ska också inbegripas om även tecknande av ett tjänsteavtal är obligatoriskt för att erhålla krediten eller för att erhålla den på de villkor som angavs i marknadsföringen.”

7.        I artikel 5 i direktiv 2008/48, med rubriken ”Förhandsinformation”, föreskrivs följande:

”1.      I god tid innan en konsument blir bunden av ett kreditavtal eller ett erbjudande om kreditavtal ska kreditgivaren eller kreditförmedlaren, på grundval av de kreditvillkor som erbjuds av kreditgivaren samt, i förekommande fall, de önskemål som uttryckts och den information som tillhandahållits av konsumenten, lämna konsumenten den information som denne behöver för att kunna jämföra olika erbjudanden och fatta ett välgrundat beslut om huruvida ett kreditavtal ska ingås. Sådan information, på papper eller på något annat varaktigt medium, ska tillhandahållas genom blanketten ’Standardiserad europeisk konsumentkreditinformation’ i bilaga II. Kreditgivaren ska anses ha uppfyllt informationskraven i denna punkt och i artikel 3.1 och 3.2 i direktiv 2002/65/EG[(3)] om han har tillhandahållit ’Standardiserad europeisk konsumentkreditinformation’.

Denna information ska upplysa om följande:

a)      Typen av kredit.

b)      Kreditgivarens identitet och geografiska adress samt, i förekommande fall, den aktuella kreditförmedlarens identitet och geografiska adress.

c)      Det sammanlagda kreditbeloppet och villkoren för utnyttjandet av krediten.

d)      Kreditavtalets löptid.

e)      Varan eller tjänsten och dess kontantpris vid kredit i form av betalningsanstånd för en särskild vara eller tjänst och kombinerade kreditavtal.

f)      Krediträntan, gällande villkor för krediträntan, alla referensindex eller referensräntor som gäller den ursprungliga krediträntan i den mån dessa finns tillgängliga samt perioder, villkor och förfarande för ändringar …

g)      Den effektiva räntan och det sammanlagda belopp som ska betalas av konsumenten …

De kompletterande uppgifter som långivaren kan lämna till konsumenten ska tillhandahållas i ett separat dokument, som kan bifogas till blanketten ’Standardiserad europeisk konsumentkreditinformation’.

4.      På begäran ska konsumenten utöver ’Standardiserad europeisk konsumentkreditinformation’ få en kopia av utkastet till kreditavtal utan avgift…

6.      Medlemsstaterna ska se till att kreditgivare och eventuella kreditförmedlare ger de förklaringar som konsumenterna behöver, så att konsumenterna kan ta ställning till huruvida det föreslagna kreditavtalet passar deras behov och ekonomiska situation, exempelvis genom att för konsumenterna förklara den förhandsinformation som ska ges enligt punkt 1, de föreslagna produkternas huvudsakliga egenskaper och de särskilda effekter dessa kan ha för konsumenterna, inbegripet konsekvenserna av utebliven betalning från konsumentens sida …”

8.        Artikel 10 i samma direktiv har rubriken ”Information som ska ges i kreditavtal” och punkterna 1 och 2 lyder som följer:

”1.       Kreditavtal ska upprättas i pappersform eller på något annat varaktigt medium.

Alla avtalsparter ska få ett exemplar av kreditavtalet. Denna artikel ska inte påverka eventuella nationella bestämmelser som överensstämmer med [unionslagstiftningen] och som avser giltigheten av ingåendet av kreditavtal.

2.      Kreditavtalet ska på ett klart och kortfattat sätt innehålla uppgift om följande:

a)      Typen av kredit.

b)      De avtalsslutande parternas identitet och geografiska adress samt i förekommande fall den medverkande kreditförmedlarens identitet och geografiska adress.

c)      Kreditavtalets löptid.

d)      Det sammanlagda kreditbeloppet och villkoren för utnyttjande av krediten.

e)      Varan eller tjänsten och dess kontantpris vid kredit i form av betalningsanstånd för en särskild vara eller en tjänst eller vid kombinerade kreditavtal.

f)      Krediträntan, gällande villkor för krediträntan, alla referensindex eller referensräntor som gäller den ursprungliga krediträntan, i den mån dessa finns tillgängliga, samt perioder, villkor och förfarande för ändringar av krediträntan, samt, om olika krediträntor tillämpas under olika omständigheter, ovannämnda information om samtliga tillämpliga räntor.

g)      Den effektiva räntan och det sammanlagda belopp som ska betalas av konsumenten och som beräknas vid den tidpunkt då kreditavtalet ingås; alla antaganden utifrån vilka den räntesatsen har beräknats ska anges.

…”

9.        Artikel 22 i direktiv 2008/48 har rubriken ”Harmonisering och detta direktivs tvingande karaktär”. I punkt 1 föreskrivs följande:

”I den mån detta direktiv innehåller harmoniserade bestämmelser får medlemsstaterna inte behålla eller införa andra bestämmelser i sin nationella lagstiftning som skiljer sig från vad som fastställs i detta direktiv.”

B.      Nationell lagstiftning

10.      Ustawa z dnia 7 lipca 2005 r. o zmianie ustawy Kodeks cywilny oraz o zmianie niektórych innych ustaw (lag av den 7 juli 2005 om ändring av civillagen och andra lagar, Dz. U. av 2005, nr 157, position 1316) infördes ustawa z dnia 23 kwietnia 1964 – kodeks cywilny (lag av den 23 april 1964) (Dz. U. 2014, position 121, konsoliderad text), i dess lydelse enligt artikel 359.22 (civillagen). Denna bestämmelse fastställer ett tak för den dröjsmålsränta som får tas ut för en rättshandling, det vill säga två gånger den lagstadgade årsräntan. För närvarande motsvarar denna högsta ränta 10 procent av det lånade kapitalet.

11.      Vissa kreditgivare har kringgått detta nationella tak genom att på ett konstlat sätt öka beloppet för de kommissioner och avgifter som tas ut. För att komma till rätta med detta slog nationella domstolar fast att när avtalsvillkor som fastställer dessa avgifter eller kostnader har bestritts eller när kreditgivaren har väckt talan om betalning vid en domstol, ankommer det följaktligen på denne att styrka att hänsyn ska tas till en kommission eller kostnad som tas ut utöver ränta. I avsaknad av sådan hänsyn eller om kommissionen skulle visa sig vara en motprestation för det kapital som tillhandahållits, ansåg de nationella domstolarna att dessa kommissioner eller avgifter syftade till att kringgå bestämmelserna i artikel 359.2 i civillagen. Deras belopp har följaktligen minskats till det högsta räntebelopp som kan krävas enligt artikel 359.2 i civillagen. Om kommissionerna eller kostnaderna vore motprestationer för en annan tjänst än att tillhandahålla kapital, skulle sådana villkor likväl kunna förklaras ogiltiga, men endast om de är oskäliga i den mening som avses i den nationella lagstiftning som införlivar rådets direktiv 93/13/EEG.(4)

12.      I syfte att stärka kontrollen över de priser som tas ut av kreditgivarna har den polska lagstiftaren infört en mekanism för att fastställa en övre gräns för de andra kreditkostnader än ränta som kan tas ut med hjälp av artiklarna 5.6a och 36a i ustawa z dnia 12 maja 2011 r. o kredycie consumenckim (lagen av den 12 maj 2011 om konsumentkrediter) (Dz. U 2011, nr 126, position 715) (nedan kallad konsumentkreditlagen).

13.      I artikel 5.6, 5.6a, 5.7 och 5.8 i konsumentkreditlagen definieras ett antal begrepp som det hänvisas till i den lagen. I den version som den hänskjutande domstolen har hänvisat till har denna bestämmelse följande lydelse:

”6.      den totala kreditkostnaden – alla kostnader som konsumenten måste betala inom ramen för kreditavtalet, särskilt följande:

a)      Ränta, tullar, skatter och marginaler, om dessa är kända för kreditgivaren. och

b)      kostnader för stödtjänster, i synnerhet försäkringskostnader, om dessa måste betalas för att erhålla krediten eller erhålla den på försäljningsvillkoren, med undantag för de kostnader för notarius publicus som konsumenten har betalat.

6a.      Andra kreditkostnader än ränta – alla kostnader som konsumenten betalar i samband med konsumentkreditavtalet, med undantag för ränta.

7.      Sammanlagt kreditbelopp – det högsta belopp av penningmedel exklusive kreditkostnader som kreditgivaren ställer till konsumentens förfogande enligt kreditavtalet, och när det gäller avtal där det inte anges något högsta belopp, summan av alla penningmedel exklusive kreditkostnader som kreditgivaren ställer till konsumentens förfogande enligt kreditavtalet.

8. Sammanlagt belopp som ska betalas av konsumenten – summan av den sammanlagda kreditkostnaden och det sammanlagda kreditbeloppet.”

14.      I artikel 13 i lagen om konsumentkrediter anges följande:

”1. Kreditgivaren eller kreditförmedlaren är skyldiga att före ingåendet av ett konsumentkreditavtal förse konsumenten med följande information, på ett varaktigt medium och i tid för att konsumenten ska hinna ta del av informationen:

5)      Det sammanlagda kreditbeloppet.

6)      Betalningsvillkor och betalningssätt.

7)      Det sammanlagda belopp som ska betalas av konsumenten.

10)      I tillämpliga fall, uppgifter om övriga kostnader som konsumenten är skyldig att betala i samband med konsumentkreditavtalet, i synnerhet när det gäller räntor, arvoden, marginaler, avgifter, inklusive avgifter för förvaltning av ett eller flera konton där både betalningstransaktioner och kreditutnyttjande registreras, inklusive avgifter för användning av betalningsmedel för både betalningstransaktioner och kreditutnyttjande samt kostnaderna för kompletterande tjänster, i synnerhet försäkringar som är kända för kreditgivaren, samt villkoren på vilka dessa kostnader kan ändras.

11)      Information om den notariatavgift som i förekommande fall tillkommer.

…”

15.      I artikel 30 i lagen om konsumentkrediter anges följande:

”1.      I konsumentkreditavtal, med reservation för artiklarna 31–33, ska följande anges:

2)      Typen av kredit.

4)      Det sammanlagda kreditbeloppet.

5)      Betalningsvillkor och betalningssätt.

6)      Krediträntan …

7)      Den effektiva årliga räntan och det sammanlagda belopp som ska betalas av konsumenten och som beräknas vid den tidpunkt då kreditavtalet ingås tillsammans med alla antaganden utifrån vilka den räntesatsen har beräknats.

8)      Villkor och tidsfrister för delbetalningar för att återbetala krediten.

9)      En sammanställning som visar datum och villkor för betalningen av ränta och andra eventuella kostnader, när en kreditgivare eller kreditförmedlare tillhandahåller en amorteringsfri period.

10)      Uppgifter om övriga kostnader som konsumenten är skyldig att betala i samband med konsumentkreditavtalet, i synnerhet avgifter, däribland avgifter för administration av ett eller flera konton där både betalningstransaktioner och kreditutnyttjande registreras, inklusive avgifter för att använda ett betalningsmedel för både betalningstransaktioner och kreditutnyttjande, provisioner, marginaler samt kostnader för kompletterande tjänster, särskilt försäkring, i synnerhet försäkringar som är kända för kreditgivaren, samt villkoren på vilka dessa kostnader kan ändras.

…”

16.      I artikel 36a i lagen om konsumentkrediter anges följande:

”1.      Det högsta beloppet för andra kreditkostnader än ränta beräknas enligt följande formel:

Image not found

varvid de olika symbolerna har följande betydelse:

MPKK – det högsta beloppet för andra kreditkostnader än ränta,

K – det sammanlagda kreditbeloppet,

n – återbetalningsfrist uttryckt i dagar,

R – antal dagar under året.

2.      Andra kreditkostnader än ränta får under lånets löptid inte vara högre än det sammanlagda kreditbeloppet.

3.      Andra kreditkostnader än ränta som härrör från konsumentkreditavtalet får inte tas ut om de överskrider det högsta beloppet för andra kreditkostnader än ränta beräknad på det sätt som anges i punkt 1 eller det sammanlagda kreditbeloppet.”

17.      I artikel 45.1 i konsumentkreditlagen föreskrivs att ränta och andra kreditkostnader ska upphävas om artikel 36a inte följs. Enligt artikel 47 i denna lag får avtalsvillkor inte utesluta eller begränsa konsumentens rättigheter.

II.    Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

18.      De båda pågående målen vid den hänskjutande domstolen, vilka förenades genom ett beslut av den 8 november 2018, avser betalning av belopp som förfallit till betalning enligt två separata kreditavtal som ingåtts av XO.

19.      Det första målet gäller ett avtal om ett penninglån som ingicks den 21 december 2016 mellan Mikrokasa och XO enligt vilket 4 000 zloty (PLN) (cirka 940 euro) lånades ut till XO. Enligt det avtalet – vilket inte förhandlades mellan parterna – samtyckte XO till att för det lånet betala en uppläggningsavgift på 600 PLN (cirka 139 euro), en förvaltningsavgift på 3 400 PLN (cirka790 euro) och en ränta på 7 procent per år, vilken under lånets löptid uppgår till sammanlagt 371,87 PLN (cirka 86 euro).

20.      I låneavtalet anges ”sammanlagt belopp som ska betalas av konsumenten”, vilket beskrivs som ”det totala belopp som kreditgivaren ställer till ditt förfogande och alla kostnader du kommer att vara skyldig att betala i samband med kreditavtalet”, vilket uppgick till 8 371,87 PLN (cirka 1 946 euro). I låneavtalet anges även att ”andra kreditkostnader än ränta” uppgår till 4 000 PLN (cirka 929 euro).

21.      Sökanden har förklarat att de kreditkostnader som inte är ränta fastställdes till den undre gränsen för långivares kostnader och att dessa avgifter därför med nödvändighet borde ha varit lägre än kreditgivarnas verkliga kostnader. Sökanden hänvisade också till rättspraxis från polska allmänna domstolar, enligt vilken ingen bedömning av huruvida andra kreditkostnader än ränta är alltför höga är tillåten så länge dessa kostnader ligger inom ramen för det högsta beloppet för andra kreditkostnader än ränta.

22.      Eftersom XO inte hade betalat något av skuldbeloppet till Mikrokasa väckte Mikrokasa talan vid Sąd Rejonowy Lublin Zachód w Lublin Zachód (Distriktsdomstolen i Lublin Ouest, Polen) den 30 juni 2017 och begärde betalning av 8 184,53 PLN för det lån som XO hade underlåtit att återbetala.

23.      Genom dom av den 10 oktober 2017 slog Sąd Rejonowy Lublin Zachód w Lublin West (Distriktsdomstolen i Lublin West) fast att det saknades grund för att utfärda en betalningsorder och hänvisade det målet till den domstol som är behörig att pröva konsumenttvister, det vill säga den hänskjutande domstolen.

24.      Det andra målet rör ett låneavtal som ingicks den 21 november 2016 mellan bolaget IPF Polska sp. z o.o., Warszawa (nedan kallat kreditgivaren) och XO, vilket inte heller hade förhandlats mellan parterna, enligt vilket kreditgivaren gjorde ett kontantbelopp på 3 000 PLN (cirka 698 euro) tillgängligt för XO.

25.      Enligt låneavtalet var XO skyldig att erlägga en avgift på 2 084 PLN (cirka 484 euro) och en ränta på 10 procent per år, vilken uppgick till sammanlagt 248,41 PLN (cirka 57 euro) under lånets löptid.

26.      Sökanden i detta andra mål, Revenue Niestandaryzowany Sekurytyzacyjny Fundusz Inwestycyjny Zamknięty i Warszawa (nedan kallad Revenue), förvärvade en fordran från kreditgivaren mot svaranden på grundval av ett avtal om överlåtelse av fordran. Svaranden betalade sökanden ett mindre utestående belopp enligt låneavtalet.

27.      Den 27 oktober 2017 väckte Revenue talan mot XO vid Sąd Rejonowy Lublin Zachód w Lublin West (Distriktsdomstolen i Lublin West) och yrkade betalning av 5 196,68 PLN (cirka 1 208 euro).

28.      Sąd Rejonowy Lublin Zachód (regionala domstolen i västra Lublin) utfärdade den 29 november 2017 ett betalningsföreläggande i enlighet med yrkandet. Konsumenten överklagade detta beslut och det andra målet återförvisades till den hänskjutande domstolen.

29.      I sina inlagor har XO i huvudsak gjort gällande att det skydd som föreskrivs i artikel 359.21 är otillräckligt och att begreppet ”andra kreditkostnader än ränta” som används i denna bestämmelse för att beräkna de högsta avgifter som får tas ut inte avspeglar den faktiska kostnaden för krediten.

30.      Den nationella domstolen påpekar att i båda målen andra kreditkostnader än ränta inte överstiger det högsta belopp som är tillåtet enligt 36a i lagen om konsumentkrediter. EU-domstolen är dock osäker på om artikel 36a i lagen om konsumentkrediter överensstämmer med EU-lagstiftningen, såtillvida som begreppet andra kreditkostnader än ränta inte nämns i direktiv 2008/48. Artikel 36a i lagen om konsumentkrediter har visserligen andra ändamål än att informera konsumenter, men det skulle kunna strida mot direktivets syfte att skydda konsumenten att skapa denna nya kostnadskategori, eftersom i synnerhet artikel 36a i lagen om konsumentkrediter inte innebär någon skyldighet att informera konsumenter om andra kreditkostnader än ränta, inte heller när dessa kostnader understiger gränsen enligt den bestämmelsen.

31.      Dessutom önskar den nationella domstolen få klarhet i huruvida de olika klausuler som avser andra kreditkostnader än ränta omfattas av direktiv 93/13 och huruvida de omfattas av det undantag som föreskrivs i artikel 1.2 i det direktivet. Även om det i artikel 36a i lagen om konsumentkrediter fastställs en övre gräns för belopp som får tas ut för andra kreditkostnader än ränta, fastställer den bestämmelsen inte exakt vilket belopp som får tas ut för andra kreditkostnader än ränta. Frågan är således huruvida prisvillkor som är i överensstämmelse med denna bestämmelse kan anses avspegla bindande författningsföreskrifter i den mening som avses i artikel 1.2 i direktiv 93/13.

32.      Sąd Rejonowy w Siemianowicach Śląskich (distriktsdomstolen i Siemianowice Śląskie) beslutade att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

”(1)      Ska bestämmelserna i direktiv [2008/48], i synnerhet artiklarna 3g, 10.1 och 22.1, tolkas så, att de utgör hinder för att skilja ’andra kreditkostnader än ränta’, fastställda som ett schablonbelopp i enlighet med beräkningsformeln för konsumentkrediter i artikel 36a i lagen om konsumentkrediter, från ’konsumentens sammanlagda kreditkostnad’, såsom denna definieras i det direktivet, på ett sätt som gör det möjligt för kreditgivaren att dölja sina verkliga kreditkostnader utöver ränta?

(2)      Ska direktiv [93/13], i ändrad lydelse, särskilt artiklarna 1.2, 6.1 och 7.1, tolkas så, att de utgör hinder för att kontrollera villkoren i konsumentkreditavtal, av skäl som anges i artikel 3 i direktivet, i den del som innefattar så kallade andra kreditkostnader än ränta, vars kriterier fastställs i artikel 36a i konsumentkreditlagen?”

III. Bedömning

33.      På domstolens begäran begränsar jag detta förslag till att avse den första frågan.

A.      Inledande anmärkningar

34.      Inledningsvis ska det påpekas att den hänskjutande domstolens tvekan avser hänvisningen som görs i artikel 36a i konsumentkreditlagen till begreppet ”andra kreditkostnader än ränta”. Eftersom direktiv 2008/48 inte nämner detta begrepp eller något liknande begrepp vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida den nationella lagstiftningen kan hänvisa till detta begrepp och huruvida kreditavtal bör eller bara får nämna storleken på dessa kostnader. Den första frågan ger således upphov till två skilda problem.

35.      Det första är att fastställa huruvida artikel 10.2, jämförd med artikel 22.1 i direktiv 2008/48, utgör hinder för att en nationell bestämmelse, såsom artikel 36a i lagen om konsumentkrediter, för sin tillämpning innehåller en hänvisning till ett begrepp som inte tas upp i direktiv 2008/48, såsom ”andra kreditkostnader än ränta”.

36.      Det andra är att klargöra huruvida dessa unionsbestämmelser utgör hinder för en nationell lagstiftning att tillåta att kreditavtal som en del av de uppgifter som tillhandahålls konsumenterna inkludera andra uppgifter än dem som föreskrivs i det direktivet, såsom ”andra kreditkostnader än ränta”.

37.      Jag ska undersöka dessa två problem i tur och ordning.

38.      Det framgår härvidlag att alla bestämmelser som den hänskjutande domstolen hänvisat till i sin första fråga inte är relevanta, det vill säga artiklarna 3g, 10.1 och 22.1 i direktiv 2008/48.

39.      När det gäller artikel 3g, definieras där begreppet konsumentens sammanlagda kreditkostnad, men enligt handlingarna i målet förefaller det inte som om hänvisningar till, eller beräkning av, denna sammanlagda kostnad bestrids i något av de två avtal som är i fråga i förevarande mål.

40.      När det gäller artikel 10.1 i direktiv 2008/48 framgår det av denna bestämmelses ordalydelse att den rör det medium på vilket kreditavtal ska upprättas. Även denna bestämmelse förefaller således sakna samband med den första frågan som ställs. I artikel 10.1 anges visserligen att bestämmelsen inte ska påverka eventuella nationella regler avseende giltigheten av ingångna kreditavtal som överensstämmer med EU-lagstiftningen. Eftersom en sådan angivelse emellertid syftar till att klargöra tillämpningsområdet för de övriga bestämmelserna i artikel 10, kan den bestämmelsen emellertid inte tolkas självständigt.

41.      Under dessa omständigheter ska det påpekas att den relevanta punkten i artikel 10 i direktiv 2008/48 inte är punkt 1, utan i stället punkt 2, i vilken de relevanta uppgifter som ska finnas med i kreditavtal anges.

42.      För att kunna ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar, kommer jag således att föreslå att den ställda frågan ska anses avse för det första huruvida artikel 10.2 jämförd med artikel 22.1 i direktiv 2008/48 ska tolkas så, att den utgör hinder för att det i en nationell lagstiftning hänvisas till det förfallna beloppet i form av andra kreditkostnader än ränta, förutsatt att sådan lagstiftning inte kräver att kreditgivarna ska ange denna information i kreditavtalet, och för det andra huruvida den nationella lagstiftningen enligt dessa bestämmelser får tillåta att kreditgivare frivilligt anger denna information i ett kreditavtal.

B.      Huruvida den nationella lagstiftningen får använda ett begrepp som inte föreskrivs i direktiv 2008/48 när det gäller kreditavtal

43.      Enligt artikel 1 i direktiv 2008/48 är syftet med direktivet att harmonisera vissa aspekter av medlemsstaternas lagar och andra författningar om kreditavtal för konsumenter.

44.      I detta hänseende anges det i skäl 9 i direktivet att det beträffande dessa aspekter krävs fullständig harmonisering för att kunna tillförsäkra alla konsumenter i unionen ett högt och likvärdigt konsumentskydd som tillvaratar deras intressen och för att det ska skapas en verklig inre marknad.

45.      I artikel 22.1 i direktiv 2008/48 anges det följaktligen att i den mån direktivet innehåller harmoniserade bestämmelser får medlemsstaterna inte behålla eller införa andra bestämmelser i sin nationella lagstiftning som skiljer sig från vad som fastställs i direktivet.(5)

46.      I det sammanhanget behandlar artikel 10.2 i direktiv 2008/48 harmonisering av de uppgifter som är obligatoriska i ett kreditavtal. Bland dessa uppgifter nämns inte beloppet för förfallna kostnader andra än kreditkostnaderna.

47.      I artikel 10.2 föreskrivs emellertid en skyldighet för kreditgivarna att ange den totala kreditkostnaden för konsumenten. Denna kostnad definieras i artikel 3g som ”konsumentens sammanlagda kreditkostnad: samtliga kostnader, inklusive ränta, provision, skatter och alla andra slags avgifter, som konsumenten måste betala i samband med kreditavtalet och som kreditgivaren känner till, med undantag för notariatsavgifter”. Eftersom unionslagstiftaren har krävt att kreditgivare endast nämner den summan – och inte de olika kostnader som utgör denna summa – kan medlemsstaterna inte föreskriva någon alternativ skyldighet i sin nationella lagstiftning, oberoende av om en sådan informationsskyldighet gäller ett belopp som utgör en del av den sammanlagda kreditkostnaden i den mening som avses i artikel 10.2 i direktiv 2008/48 eller inte.(6) En nationell lag kan följaktligen inte strida mot det direktivet, eftersom det inte föreskrivs någon skyldighet att informera konsumenterna om andra kreditkostnader än ränta, i den mening som avses med detta begrepp i nationell lagstiftning.

48.      Detta innebär emellertid inte att artikel 10.2 i direktiv 2008/48 utgör hinder för att medlemsstaterna använder uppgifter som inte nämns i det direktivet för att tillämpa en lagbestämmelse som inte ålägger några skyldigheter att tillhandahålla uppgifter. Detta är en viktig distinktion som enligt min mening utgör själva kärnan i förevarande mål. När en unionsrättsakt harmoniserar en viss del av medlemsstaternas lagar och andra författningar, utgör en sådan harmonisering inte hinder för att tillämpa nationella regler som faller utanför rättsaktens tillämpningsområde, under förutsättning att reglerna inte i sig utgör hinder för att tillämpa unionsrätten.

49.      Domstolen har t.ex. i målet Assica och Kraft Foods Italia(7) slagit fast att även om de bestämmelser om skydd för geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar som inrättats genom rådets förordning (EEG) nr 2081/92(8) är uttömmande, utgör detta inte hinder för tillämpningen av ett system som skyddar geografiska beteckningar som inte omfattas av förordningens tillämpningsområde. Eftersom syftet med förordningen är att skydda de geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar som används för att framhålla en särskild koppling mellan en produkts egenskaper och dess geografiska ursprung, har domstolen slagit fast att denna ordnings fullständighet inte utgör hinder för att det finns en nationell ordning som syftar till att förbjuda vilseledande användning av geografiska beteckningar, så länge den ordningen inte kräver att de berörda produkterna har vissa egenskaper för att den ska kunna tillämpas.(9)

50.      Inom konsumenträttsområdet slog domstolen på motsvarande sätt, men i detta fall med avseende på Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG,(10) i målet Kirschstei(11) fast att även om direktivet innebär en fullständig harmonisering av bestämmelserna rörande otillbörliga affärsmetoder,(12) utgör det inte hinder för att en nationell lagstiftning straffar personer som utfärdar vissa utbildningsbevis utan att ha fått vederbörliga tillstånd att göra detta. Eftersom lagstiftningen i fråga inte var avsedd att bestraffa vissa uppgörelser som ingåtts för att marknadsföra eller saluföra tjänster på området högre utbildning, utan snarare syftade till att fastställa vilken aktör som är behörig att tillhandahålla en tjänst, utan att direkt reglera de metoder som denna aktör senare kan tillämpa för att främja eller upphöra med försäljningen av denna tjänst, ansåg domstolen att denna nationella lagstiftning inte omfattas av det område som harmoniserats genom direktiv 2005/29.(13)

51.      I målet vid den nationella domstolen förefaller det enligt handlingarna i målet vid EU-domstolen, som det ankommer på den nationella domstolen att kontrollera, att begreppet ”andra kreditkostnader än ränta” som fastställs i artikel 5.6a i lagen om konsumentkrediter endast används vid tillämpningen av artikel 36a i den lagen.

52.      I den mån den nationella lagstiftningen inte föreskriver någon skyldighet att informera konsumenten om storleken på den fordran som utgörs av andra kreditkostnader än ränta, utan snarare avser att fastställa ett högsta belopp för denna typ av kostnader som kan åläggas en konsument – en tolkning som bekräftades av den polska regeringen vid den muntliga förhandlingen – omfattas hänvisningen till det beloppet i artikel 5.6a och artikel 36a i lagen om konsumentkrediter inte av den fullständiga harmonisering som skett genom direktiv 2008/48.

53.      Enligt den nationella domstolen kan artikel 36a i lagen om konsumentkrediter ändå strida mot direktiv 2008/48, eftersom metoden för beräkning av det högsta beloppet för andra kreditkostnader än ränta som kan åläggas konsumenter enligt denna bestämmelse inte avspeglar kreditgivarens faktiska kostnad för krediten.

54.      Det ska emellertid understrykas att varken direktiv 2008/48 eller för den delen någon annan EU-rättsakt(14) harmoniserar kostnaden för kreditavtal eller det högsta avgiftsbelopp som får påföras konsumenter. Härav följer att medlemsstaterna i princip kan använda nationella bestämmelser för att reglera priserna på konsumentkreditmarknaden, även om de för detta ändamål tillämpar lösningar som inte återspeglar kreditgivarens faktiska kreditkostnad, förutsatt att dessa bestämmelser inte påverkar de områden som harmoniserats genom unionsrätten.

55.      Den hänskjutande domstolen vill även få klarhet i huruvida artikel 36a i lagen om konsumentkrediter är förenlig med artikel 10.2 i direktiv 2008/48, eftersom det inte föreligger någon skyldighet för kreditgivare att i kreditavtal ange det belopp som utgörs av andra kreditkostnader än ränta, trots att sådan information kan vara viktig för konsumenter.

56.      I detta avseende räcker det att erinra om att direktiv 2008/48 inte anger något belopp för andra kreditkostnader än ränta bland de uppgifter som ovillkorligen måste ingå i ett kreditavtal. Eftersom den harmonisering som genomförts genom det direktivet är uttömmande, kan giltigheten av en nationell lagstiftning inte ifrågasättas med hänvisning till att några sådana uppgifter inte har inkluderats.(15)

57.      I det avseendet beaktar jag även det förhållandet att den hänskjutande domstolen underförstått verkar ifrågasätta giltigheten av den fullständiga harmonisering som genomförs genom artikel 10.2, eftersom denna artikel kan förefalla stå i strid med syftet med direktiv 2008/48, att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå.(16) Man kan emellertid notera, vilket kommissionen betonade vid den muntliga förhandlingen – att detta specifika mål självfallet är av stor vikt men att det långt ifrån är det enda syftet med direktivet. Det framgår nämligen av skälen 3–7 i detta direktiv att det i första hand syftar till att minska de kvarvarande nationella skillnaderna och en snedvridning av konkurrensen mellan kreditgivarna, och det syftet kan endast uppnås genom en fullständig harmonisering av de uppgifter som ska ingå i ett låneavtal.

58.      Vidare skulle det även kunna påpekas att det faktiskt kan vara kontraproduktivt att ge konsumenterna alltför mycket information. Med hänsyn till att det i direktiv 2008/48 redan föreskrivs att de nationella lagstiftningarna ska föreskriva en skyldighet för kreditgivarna att i konsumentkreditavtal inkludera uppgifter såsom det sammanlagda kreditbeloppet,(17) den effektiva räntan(18) eller det totala belopp som konsumenten ska betala,(19) kunde unionslagstiftaren rimligen ha ansett att sådana uppgifter är tillräckliga för att konsumenterna ska kunna bedöma de eventuellt betydande ekonomiska konsekvenserna av deras låneavtal och att det inte var nödvändigt att ålägga kreditgivarna att i kreditavtalet även ange de andra kreditkostnader än ränta som ska betalas. Även om vissa tveklöst skulle önska att det förhöll sig på annat sätt, var detta under alla omständigheter ett politiskt val som det var unionslagstiftarens sak att göra.

59.      Dessa överväganden kan enligt min mening anses motivera slutsatsen att direktivet utgör hinder för medlemsstaterna att i sin nationella rätt ålägga kreditgivare skyldigheter att lämna andra uppgifter än de som uttryckligen anges i artikel 10.2.

60.      Det framgår under alla omständigheter av handlingarna i målet vid den nationella domstolen att varken artikel 5.6a eller artikel 36a i lagen om konsumentkrediter kräver att beloppet för andra kreditkostnader än ränta som ska betalas anges i låneavtalet, dock självfallet med förbehåll för de nationella domstolarnas kontroll. Om denna tolkning emellertid är korrekt, måste det påpekas att dessa bestämmelser endast hänvisar till denna typ av kostnader enbart i syfte att tillämpa en mekanism för priskontroll avseende dessa kostnader.

61.      Jag anser följaktligen att dessa nationella bestämmelser inte strider mot artikel 10.2 i direktiv 2008/48, eftersom de inte omfattas av tillämpningsområdet för medlemsstaternas lagar och andra författningar om kreditavtal för konsumenter som har harmoniserats fullständigt genom artikel 10.2 i direktiv 2008/48.

C.      Huruvida en kreditgivare frivilligt får ange beloppet för de andra kreditkostnader än ränta som ska betalas

62.      När det gäller möjligheten att i ett kreditavtal frivilligt nämna beloppet för de andra kreditkostnader än ränta som ska betalas, bör det påpekas att, såsom framgår av skälen 3–9 i direktiv 2008/48, det direktivet syftar dels till att avhjälpa snedvridningar av konkurrensen som är knutna till tillämpningen av olika nationella åtgärder på konsumentskyddsområdet, dels till att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå. Inget av dessa båda syften kräver att kreditgivarna förbjuds att lägga till andra uppgifter i kreditavtal.

63.      I synnerhet när det gäller syftet att avhjälpa snedvridning av konkurrensen, ska det påpekas att sådan snedvridning endast kan förekomma i den mån den nationella konsumentskyddslagstiftningen föreskriver särskilda skyldigheter som inte finns i direktiv 2008/48. Om man emellertid tillämpar proportionalitetsprincipen, enligt vilken en rättsakt som antas av unionen inte får gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dess syften,(20) förbjuder direktiv 2008/48 inte kreditgivare att frivilligt lämna andra uppgifter till konsumenterna.

64.      Denna lösning kan framstå som uppenbar, men det kan ha funnits tvivel, dels eftersom de uppgifter som anges i denna bestämmelse omfattar alla de uppgifter som i princip är nödvändiga för att ingå ett avtal. För det andra anges det uttryckligen i artikel 5.1 i direktiv 2008/48, som avser information som ska lämnas innan en konsument är bunden av ett kreditavtal eller ett erbjudande, i tredje stycket att om kreditgivaren lämnar kompletterande uppgifter till konsumenten utöver de som anges i andra stycket, ska kreditgivaren göra detta i en särskild handling.

65.      Den omständigheten att det i artikel 10.2 hänvisas till alla delar av ett avtal är emellertid inte tillräckligt för att dra slutsatsen att unionslagstiftarens avsikt var att begränsa villkoren i ett kreditavtal till dessa beståndsdelar.

66.      Vidare anser jag att den omständigheten att det i artikel 10.2 i direktiv 2008/48 saknas en bestämmelse som motsvarar den i artikel 5.1 tredje stycket inte ska tolkas så, att den förbjuder kreditgivarna att i kreditavtal inkludera andra uppgifter än de som anges i denna bestämmelse.

67.      Även om både artikel 5.1 och artikel 10.2 bidrar till att uppnå det allmänna målet med direktiv 2008/48 att informera konsumenten, har informationsskyldigheten i dessa bestämmelser emellertid något olika uppgifter.

68.      Artikel 5 i direktiv 2008/48 harmoniserar den förhandsinformation som ska ges till konsumenterna genom en heltäckande handling. Det framgår av skäl 19 i direktiv 2008/48 att de uppgifter som ska lämnas i detta skede är de som enligt detta skäl säkerställer så fullständig öppenhet och jämförbarhet som möjligt när det gäller erbjudanden.

69.      För att en sådan jämförelse ska vara effektiv måste nämligen de upplysningar som lämnas nödvändigtvis vara standardiserade. Detta innebär i sin tur att jämförelsepunkterna ska begränsas till dem som unionslagstiftaren anser vara relevanta. Såsom har betonats i en empirisk studie som genomfördes av Office of Fair Trading (nedan kallad OFT)(21) – som var ansvarigt för att skydda konsumenternas intressen i hela Förenade kungariket innan det stängdes den 1 april 2014 – ”läser många inte hela kontrakt utan koncentrerar sig på huvudrubriker, t.ex. pris”.(22) När ett avtal består av flera dokument väljer konsumenterna ”ofta att läsa det dokument de uppfattar som viktigast och att strunta i övriga.”(23)

70.      Denna studie genomfördes efter antagandet av direktiv 2008/48, men normal erfarenhet antyder att dessa resultat knappast är överraskande. De trista och mångordiga standardkreditavtalen är sannolikt inte till glädje för någon med undantag av en liten grupp oförskräckta och hängivna avtalsrättsjurister. Enligt min mening åskådliggör studien icke desto mindre varför unionslagstiftaren mot bakgrund av kraven i artikel 5.1 i direktiv 2008/48 rimligen kan ha beslutat att de uppgifter som anses väsentliga ska förmedlas i en enda heltäckande handling, nämligen blanketten ”Standardiserad europeisk konsumentkreditinformation”, medan övriga uppgifter ska finnas med på ett separat blad.(24)

71.      Syftet med artikel 10.2 skiljer sig något eftersom konsumenten förväntas jämföra erbjudanden och välja det som är mest fördelaktigt för honom eller henne utifrån de uppgifter som avses i artikel 5. Såsom följer av skäl 31 i direktiv 2008/48, är det särskilda syftet med artikel 10.2 att konsumenten ska få kännedom om sina rättigheter och skyldigheter enligt kreditavtalet på ett klart och tydligt sätt. Ett sådant syfte hindrar inte att kreditgivarna inkluderar andra uppgifter än dem som avses i artikel 10.2 i samma handling, snarare tvärtom.(25)

72.      Eftersom alla avtalsvillkor dessutom kan anses tillhandahålla uppgifter i en eller annan form,(26) skulle dessutom tolkningen att artikel 10 i direktiv 2008/48 innehåller en uttömmande förteckning över uppgifter som kan nämnas i ett avtal i praktiken innebära att direktiv 2008/48 faktiskt harmoniserar innehållet i själva kreditavtalen i en situation där direktivet inte hänvisar till någon sådan harmonisering. Det framgår dock tydligt av artikel 1 att syftet med direktivet endast är att harmonisera vissa aspekter av medlemsstaternas lagar och andra författningar om kreditavtal för konsumenter.

73.      Mot bakgrund av att det ovan anförda följer enligt min mening att direktiv 2008/48 inte kräver att nationell lagstiftning förbjuder kreditgivare att bland de uppgifter som ska lämnas i ett konsumentkreditavtal ange andra uppgifter, exempelvis beloppet för andra kreditkostnader än ränta som ska betalas.

74.      Eftersom det i artikel 10.2 i direktiv 2008/48 anges att alla uppgifter som avses i denna bestämmelse ska anges på ett klart och kortfattat sätt, får sådana kompletterande uppgifter emellertid inte läggas till om, såsom kommissionen har påpekat under förhandlingen, ett tillägg av sådana uppgifter skulle kunna vara oklart eller medföra risk för förvirring när det gäller uppgifterna som avses i artikel 10.2.(27)

75.      Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att artikel 10.2 jämförd med artikel 22.1 i direktiv 2008/48 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att det i nationell lagstiftning hänvisas till det belopp avseende andra kreditkostnader än ränta som ska betalas, under förutsättning att lagstiftningen inte ålägger kreditgivare att ange dessa belopp för kreditavtal. Däremot kan kreditgivare på förhand frivilligt lämna denna kompletterande information, förutsatt att denna kompletterande information tillsammans med alla andra kompletterande uppgifter som tillhandahålls, inte medför att de uppgifter som avses i artikel 10.2 inte längre presenteras på ett klart och kortfattat sätt.

 Förslag till avgörande

76.      Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska besvara den första frågan som ställts av Sąd Rejonowy w Siemianowicach Śląskich (distriktsdomstolen i Siemianowice Śląskie, Polen) enligt följande:

Artikel 10.2 jämförd med artikel 22.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att det i nationell lagstiftning hänvisas till det belopp avseende andra kreditkostnader än ränta som ska betalas, under förutsättning att lagstiftningen inte ålägger kreditgivare att ange dessa belopp för kreditavtal. Däremot kan kreditgivare på förhand frivilligt lämna denna kompletterande information, förutsatt att denna kompletterande information tillsammans med alla andra kompletterande uppgifter som tillhandahålls, inte medför att de uppgifter som avses i artikel 10.2 inte längre presenteras på ett klart och kortfattat sätt.


1      Originalspråk: engelska.


2      Rådets direktiv 87/102/EEG av den 22 december 1986 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om konsumentkrediter (EGT L 42, 1987, s. 48; svensk specialutgåva, område 15, volym 7, s. 202).


3      Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/65/EG av den 23 september 2002 om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter och om ändring av rådets direktiv 90/619/EEG samt direktiven 97/7/EG och 98/27/EG (EGT L 271, 2002, s. 16).


4      Rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169).


5      Se dom av den 12 juli 2012, SC Volksbank România (C‑602/10, EU:C:2012:443, punkterna 38, 63 och 64), och dom av den 9 november 2016, Home Credit Slovakia (C‑42/15, EU:C:2016:842, punkt 55).


6      Se, analogt, dom av den 9 november 2016, Home Credit Slovakia (C‑42/15, EU:C:2016:842, punkterna 58 och 59), och dom av den 5 september 2019, Pohotovosť (C‑331/18, EU:C:2019:665, punkterna 50 och 51).


7      Dom av den 8 maj 2014 (C‑35/13, EU:C:2014:306).


8      Rådets förordning (EEG) nr 2081/92 av den 14 juli 1992 om skydd för geografiska och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel (EGT L 208, 1992, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 43, s. 43).


9      Dom av den 8 maj 2014, Assica och Kraft Foods Italia (C‑35/13, EU:C:2014:306, punkterna 28–30).


10      Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (direktiv om otillbörliga affärsmetoder) (EUT L 149, 2005, s. 22).


11      Dom av den 4 juli 2019 (C‑393/17, EU:C:2019:563).


12      Se beträffande denna fråga dom av den 26 oktober 2016, Canal Digital Danmark (C‑611/14, EU:C:2016:800, punkt 26).


13      Dom av den 4 juli 2019, Kirchstein (C‑393/17, EU:C:2019:563, punkterna 37–49).


14      När det gäller direktiv 93/13 anger artikel 4.2 uttryckligen att bedömningen av avtalsvillkors oskälighet inte ska avse förhållandet mellan å ena sidan pris och ersättning och å andra sidan sålda tjänster, i den mån dessa villkor är klart och begripligt formulerade. Därför faller varje klausul om betalning av en fast kommission således utanför tillämpningsområdet för den kontroll av oskäliga villkor som föreskrivs i direktiv 93/13, om den är formulerad på ett klart och begripligt sätt, förutom om de ifrågasätts av något annat skäl än deras belopp.


15      När det gäller möjligheten att tvinga en kreditgivare att tillhandahålla sådana uppgifter utanför själva avtalet, ska det påpekas att förhandsinformation regleras av artikel 5 i direktiv 2008/48, i vilken andra kreditkostnader än ränta inte nämns bland de uppgifter som måste lämnas till låntagare. Det äger sin riktighet att medlemsstaterna enligt artikel 5.6 i direktiv 2008/48 i förekommande fall ska säkerställa att konsumenten ges adekvata förklaringar för att konsumenten ska kunna bedöma om det föreslagna kreditavtalet är anpassat till konsumentens behov och ekonomiska situation. Med hänsyn till den fullständiga harmonisering som är syftet med detta direktiv, anser jag dock att denna bestämmelse ska förstås så, att medlemsstaterna inte får vidta sanktionsåtgärder mot en kreditgivare för att inte ha lämnat en mycket specifik uppgift, utan att de ska vidta sanktionsåtgärder om det efter en helhetsbedömning av samtliga uppgifter som lämnats, förefaller som om dessa var otillfredsställande eller otillräckliga.


16      Se, i det avseendet, dom av den 6 juni 2019, Schyns (C‑58/18, EU:C:2019:467, punkt 28) och dom av den 11 september 2019, Lexitor (C‑383/18, EU:C:2019:702, punkt 29).


17      Se artikel 10.2 d i direktiv 2008/48.


18      Se artikel 10.2 g i direktiv 2008/48. När det gäller den uppgiftens betydelse, se till exempel dom av den 20 september 2018, Danko och Danková (C‑448/17, EU:C:2018:745, punkt 64).


19      Se artikel 10.2 g i direktiv 2008/48.


20      Se skäl 46 i direktiv 2008/48.


21      Se Office of Fair Trading, Consumer contracts, februari 2011, s. 1–116.


22      Samma som ovan. Se ”Key findings’, s. 17. I denna studie uppgav 35 procent av de tillfrågade att de bara valde ut viktiga punkter att läsa, 30 procent gjorde en snabb skumläsning av avtalet och 10 procent läste det inte alls. Se punkt 2.23, s. 27. En av förklaringarna var att avtalet var för långt, innehöll för mycket jargong eller att konsumenterna ansåg att de inte hade tid att läsa det. Ett annat skäl var att respondenterna ansåg sig vara skyddade av lagen och att de därför inte behövde läsa avtalet noga. Se punkterna 2.26–2.29 s. 28–29. Erfarenhetsmässigt läser konsumenterna sina kontrakt noga när det uppstår svårigheter. Detta visar att det är viktigt med informationen till konsumenterna men att det är långt ifrån tillräckligt för ett effektivt konsumentskydd. Enligt min mening är det nödvändigt att avtalsvillkor som avviker för mycket från vad en normalkunnig konsument skulle förvänta sig att hitta i ett avtal, i förhållande till nationell lagstiftning som skulle gälla i frånvaro av avtalet, ska anses vara omöjliga att verkställa. Se, i det avseendet, dom av den 14 mars 2013, Aziz (C‑415/11, EU:C:2013:164, punkt 68) eller dom av den 16 januari 2014, Constructora Principado (C‑226/12, EU:C:2014:10, punkterna 21–23).


23      Samma som ovan, bilaga E, s. 31, punkt 3.18. Se även, i detta avseende, Europeiska kommissionen, ”Consumer empowerment’, Särskild Eurobarometer 342, april 2011, s. 28. Enligt denna enkät läste 60 procent av de intervjuade inte hela villkoren i ett tjänsteavtal. Mer än hälften (57 procent) angav som skäl att avtalet var för långt eller tog för lång tid att läsa.


24      Se i denna fråga danska konkurrens- och konsumentmyndigheten ”Consumers benefit from a standardised front page to loan offers”, Competitive Markets and Consumer Welfare, nr 23, december 2018, s. 1–5, finns på https://www.en.kfst.dk/publikationer/kfst-english/2018/20181219-consumers-benefit-from-a-standardised-front-page-to-loan-offers/.


25      Detta förklarar varför de uppgifter som avses i artikel 10.2 i direktiv 2008/48, till skillnad från de uppgifter som avses i artikel 5.1, inte behöver ingå i en enda handling, under förutsättning att de olika handlingar som används utgör ett och samma avtal och innehåller klara och precisa jämförelser. Se dom av den 9 november 2016, Home Credit Slovakia (C‑42/15, EU:C:2016:842, punkterna 33 och 34).


26      Alla villkor i ett avtal skapar dock inte rättigheter eller skyldigheter eftersom vissa villkor endast är av informativ karaktär, t.ex. villkor som ordagrant upprepar eller erinrar om förekomsten av allmänna riktlinjer.


27      I motsats till vad den polska regeringen har anfört i sitt skriftliga yttrande är den omständigheten att kompletterande uppgifter inte är knutna till någon av de uppgifter som anges i artikel 10.2 i direktiv 2008/48 inte tillräckligt för att utesluta att andra uppgifter eventuellt inte anses vara klara och kortfattade. Andra faktorer, såsom antalet tillagda uppgifter, deras storlek eller det sätt på vilket de presenterades i förhållande till övriga beståndsdelar, ska beaktas för att säkerställa att de uppgifter som avses i artikel 10.2 inte blir mindre klara och kortfattade.