FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM

(femte avdelningen i utökad sammansättning)

den 18 december 1997 (1)

”Talan om ogiltigförklaring - Dumpning - Aspartam - Rätten till försvar -Normalvärde - Referensland - Patent - Skada”

I de förenade målen T-159/94 och T-160/94,

Ajinomoto Co. Inc., bolag bildat enligt japansk rätt, Tokyo, företrätt avadvokaterna Mario Siragusa, Rom och Till Müller-Ibold, Frankfurt am Main,delgivningsadress: advokatbyrån Marc Loesch, 11, rue Goethe, Luxemburg,

sökande i mål T-159/94,

The NutraSweet Company, bolag bildat enligt staten Illinois rätt, Deerfield, Illinois(Amerikas förenta stater), inledningsvis företrätt av advokaterna Otto Grolig,Peter Bogaert och Koen Vanhaerents, sedan av advokaterna Otto Grolig,Jean-François Bellis och Fabrizio Di Gianni, Bryssel, delgivningsadress:advokatbyrån Jacques Loesch, 11, rue Goethe, Luxemburg,

sökande i mål T-160/94,

mot

Europeiska unionens råd, företrätt av juridiske rådgivaren Erik Stein ochGuus Houttuin, rättstjänsten, båda i egenskap av ombud, biträdda av

advokaterna Hans-Jürgen Rabe och Georg M. Berrisch, Hamburg och Bryssel,delgivningsadress: Europeiska investeringsbanken, direktoratet för rättsfrågor,generaldirektören Alessandro Morbilli, 100, boulevard Konrad Adenauer,Luxemburg,

svarande,

med stöd av

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av Eric L. White ochNicholas Khan, rättstjänsten, båda i egenskap av ombud, biträdda först avMark Cran, QC of Gray's Inn, sedan av Fergus Randolph, barrister,delgivningsadress: rättstjänsten, Carlos Gómez de la Cruz, Centre Wagner,Kirchberg, Luxemburg,

intervenient,

angående en talan om ogiltigförklaring av rådets förordning (EEG) nr 1391/91 avden 27 maj 1991 om införande av en slutgiltig antidumpningstull på import avaspartam med ursprung i Japan och USA (EGT L 134, s. 1),

meddelar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN

(femte avdelningen i utökad sammansättning)

sammansatt av avdelningsordföranden R. García-Valdecasas samt domarna V. Tiili,J. Azizi, R.M. Moura Ramos och M. Jaeger,

justitiesekreterare: byrådirektören A. Mair,

med hänsyn till det skriftliga förfarandet och efter det muntliga förfarandetden 17 april 1997,

följande

Dom

Bakgrund till tvisten samt förfarandet

Produkten

1.
    Aspartam, som är en ersättning för socker, är ett sötningsmedel som främstanvänds i livsmedel, men även till bords, exempelvis för att söta te eller kaffe.Aspartam är en kombination av två aminosyror och upptäcktes år 1965 av enforskare vid det amerikanska bolaget G.D. Searle & Co., vilket senare blev till TheNutraSweet Company (nedan kallat NSC). Efter denna upptäckt erhöll NSC patentför aspartam som gällde i USA och i flera medlemsstater. Aspartam varpatentskyddat i Tyskland till och med år 1986, i Förenade kungariket till och medår 1987 och i övriga länder i gemenskapen till och med år 1988.

Aktörerna och marknaden

2.
    Under perioden den 1 januari-31 december 1989 var sökanden NSC den endaproducenten av aspartam i USA. Sökanden producerade även aspartam förförsäljning i gemenskapen. Med undantag för några fall av direktförsäljning frånNSC till oberoende kunder som var etablerade i gemenskapen eller i USA förvidare export av produkten till gemenskapen distribuerade NSC aspartam genomett för NSC och sökanden Ajinomoto (nedan kallad Ajico) gemensamt dotterbolag,det schweiziska bolaget NutraSweet AG (nedan kallat NSAG), som hade grundatsår 1983 för att tillfredsställa efterfrågan på aspartam i Europa.

3.
    Ajico var den enda aspartamproducenten i Japan. Den sålde sin aspartam påhemmamarknaden under varumärket ”Pal” och i gemenskapen under varumärket”NutraSweet”.

4.
    Den enda producenten i gemenskapen var Holland Sweetener Company Vof(nedan kallad gemenskapsproducenten eller HSC). Detta bolag är ett bolag bildatenligt nederländsk rätt som ägdes gemensamt av DSM Aspartaam BV, helägtdotterbolag till det nederländska kemiföretaget DSM Chemicals BV, och ToyoSoda Nederland BV, helägt dotterbolag till det japanska kemiföretaget TosohCorporation.

Det administrativa förfarandet

5.
    I december 1989 anförde HSC ett första klagomål avseende dumpning.Kommissionen avslog detta klagomål med motiveringen att det var otillräckligt.

6.
    Till följd av ett nytt klagomål som HSC hade anfört den 2 februari 1990offentliggjorde kommissionen den 3 mars 1990 ett meddelande om inledande av ettantidumpningsförfarande avseende import av aspartam med ursprung i Japan ochUSA (EGT C 52, s. 12), enligt rådets förordning (EEG) nr 2423/88 avden 11 juli 1988 om skydd mot dumpad eller subventionerad import från ländersom inte är medlemmar i Europeiska ekonomiska gemenskapen (EGT L 209, s. 1,nedan kallad grundförordningen), vilket var den förordning som då var tillämplig.

7.
    Sökandena erhöll en kopia av tillkännagivandet om inledande av nämndaförfarande samt en icke-konfidentiell version av HSC:s klagomål. Dennaicke-konfidentiella version innehöll sifferuppgifter om vilka priser som amerikanskaoch japanska exportörer tillämpade på sina respektive hemmamarknader,exportpris, dumpningsmarginal och skada.

8.
    Den 17 april 1990 sände sökandena sina svar på kommissionens frågeformulär ochunderströk att de innehöll konfidentiella uppgifter. De begärde att bli hörda enligtartikel 7.5 i grundförordningen. Sökanden NSC begärde vidare enligt artikel 7.4 ai grundförordningen att få ta del av alla uppgifter som lämnats till kommissionenoch särskilt skriftliga yttranden från HSC och varje annan part. NSC begärdedessutom att med tillämpning av artikel 7.4 b i grundförordningen bli underrättadeom de väsentliga omständigheter och överväganden som i förekommande fall lågtill grund för den planerade rekommendationen att införa en preliminär tull.

9.
    Den 25 april 1990 framförde NSC och NSAG sina synpunkter till kommissionen.Ajico tillställde kommissionen en skrivelse, i vilken den anslöt sig till NSAG:ssynpunkter. Som bilaga bifogades en analys av konsultfirman McKinsey &Company, Inc. (nedan kallad McKinsey), daterad den 24 april 1990, vilken blandannat innehöll en uppskattning av HSC:s produktionskostnader. Till synpunkternabifogades även en studie som hade utförts av byrån Landell Mills CommoditiesStudies i april 1990 och som i huvudsak avsåg vad som är kännetecknade för olikasötningsmedel, konkurrensen mellan olika sötningsmedel (särskilt mellan aspartamoch andra sötningsmedel) samt utvecklingen i sötningsmedelsindustrin.

10.
    Kommissionens tjänstemän gjorde en inspektion i Ajicos lokaler i Japan den 6 och7 juli 1990 och hos NSC i USA den 9 och 10 juli 1990.

11.
    Vid ett icke angivet datum, men innan en preliminär antidumpningstull hadeinförts, erhöll sökandena en icke-konfidentiell version av klagandens svar påkommissionens frågeformulär.

12.
    Som svar på kommissionens skrivelse av den 30 augusti 1990, underströk NSC:sjuridiska rådgivare, genom skrivelse av den 11 september 1990, i sin kunds Ajicosoch det anknutna bolaget NSAG:s namn, att alla uppgifter som fanns i denkonfidentiella versionen av dess svar på frågeformuläret, synpunkterna ochbilagorna, men som inte fanns i den icke-konfidentiella version, var striktkonfidentiella. Vad avser uppgifterna angående försäljningspris innehöll skrivelsenen precisering att uppgifterna om hur priserna sjunkit under åren och hur mycketlägre priser de tog ut endast kunde avslöjas på villkor att uppgifterna uttrycktes ien procentsats av det vägda genomsnittspriset för gemenskapen som helhet. Idenna skrivelse preciserades även att uppgifterna angående försäljningsvolymen igemenskapen (såväl totalvolymen som NSC:s, NSAG:s och Ajico:sförsäljningsvolymer) var konfidentiella.

13.
    Genom förordning (EEG) nr 3421/90 av den 26 november 1990 om införande aven preliminär antidumpningstull på import av aspartam med ursprung i Japan ochUSA (EGT L 330, s. 16, nedan kallad kommissionens förordning) infördekommissionen en preliminär antidumpningstull på 29,95 ecu per kilogram förimport av aspartam med ursprung i Japan och på 27,55 ecu per kilogram föraspartam med ursprung i USA.

14.
    Genom skrivelse av den 14 december 1990 begärde NSC, för att bättre kunnastrukturera sina förhandlingar angående åtaganden att kommissionen skulleprecisera följande:

a)    vilket kapacitetsutnyttjande som hade beaktats vid beräkningen av dekostnader som lades till grund för beräkningen av detta pris,

b)    om referenspriset beaktade gemenskapsproducentens produktionskostnaderi fall av ett ökat kapacitetsutnyttjande, exempelvis för en produktion av 1000ton,

c)    om referenspriset innehöll en procentsats för försäljningskostnader,allmänna kostnader och administrationskostnader som var lägre för storakunder och om de verkliga allmänna kostnaderna hade tillämpats på denverkliga omsättningen,

d)    vilken amorteringsperiod som kommissionen tillämpat förgemenskapsproducentens investeringar,

e)    om räntekostnader hade beaktats och i så fall hur dessa hade beräknats,

f)    vilken period kommissionen hade använt för att avgöra hur lång tid somgemenskapsproducenten behövde för att uppnå kostnadstäckning,

g)    om de subventioner som gemenskapsproducenten uppbar hade beaktats ochom dessa var förenliga med EG-fördraget,

h)    vilken procentsats för allmänna kostnader som hade inkluderats i detreferenspris som betalades till moderbolaget DSM,

i)    om kommissionen hade beaktat omständigheten att gemenskapsproducentenkunde dra nytta av NSAG:s ansträngningar för att utveckla marknaden.

15.
    Den 18 december 1990 gav kommissionen följande svar på respektive punkt ifrågan:

a)    det kapacitetsutnyttjande som hade använts vid beräkningen avreferenspriset var fullt kapacitetsutnyttjande,

b)    gemenskapsproducentens eventuellt förhöjda kapacitetsutnyttjande hade intebeaktats och denna utveckling var okänd för kommissionen,

c)    de försäljningskostnader, allmänna kostnader och administrationskostnadersom hade beaktats avspeglade inte skillnader i hur stora kunderna som deavsåg var,

d)    gemenskapsproducentens fabrik hade amorterats på tio år,

e)    referenspriset beaktade de verkliga räntekostnaderna,

f)    den period som var nödvändig för gemenskapsproducenten att uppnåkostnadstäckning var direkt knuten till de priser som tillämpades och dekvantiteter som hade producerats, eftersom priserna hade sjunkit och HSCinte hade uppnått fullt kapacitetsutnyttjande,

g)    de subventioner som hade utgetts till gemenskapsproducenten hade beaktatsvid bestämningen av referenspriset,

h)    HSC hade bidragit till DSM:s allmänna kostnader och det låg inte i denandre aktieägarens intresse att blåsa upp dem på ett konstlat sätt,

i)    frågan måste göras tydligare.

16.
    Genom skrivelse av den 28 december 1990 begärde sökandena att kommissionenskulle underrätta dem om de viktigaste faktiska omständigheterna och deöverväganden som legat till grund för kommissionens förordning samt, iförekommande fall, de viktigaste faktiska omständigheter och överväganden, påvars grundval den hade för avsikt att rekommendera att en slutgiltig tull skulleinföras. De begärde särskilt uppgifter om beräkningen av normalvärde, exportpris,justeringar och dumpningsmarginal, vilket värde på importen som hade beaktats vidvärderingen av volymen på gemenskapsmarknaden, vilka priser som beaktats föratt avgöra hur priserna hade sjunkit och hur mycket lägre priserna var samt skadan.De uppmanade även kommissionen att klargöra de frågor som tagits upp i NSC:sskrivelse av den 14 december 1990, som kommissionen inte hade behandlat ochsom de ansåg krävde ytterligare förklaringar.

17.
    Genom skrivelser av den 6 och den 30 december 1990 avgav sökandena skriftligakommentarer avseende kommissionens förordning.

18.
    NSC upprepade i sina kommentarer av den 30 december 1990 samt genomskrivelse av den 14 januari 1991 sin begäran att få tillgång till klagandens uppgiftertill kommissionen och särskilt klagandens skriftliga synpunkter avseendekommissionens förordning.

19.
    Den 16 januari 1991 svarade kommissionen att den icke-konfidentiella delen avhandlingarna i ärendet hade funnits till samtliga berörda parters förfogandealltsedan förfarandet inleddes.

20.
    Den 18 januari 1991 konsulterade NSC den icke-konfidentiella delen av ärendetoch fick tillgång till den icke-konfidentiella versionen av gemenskapsproducentenssynpunkter på kommissionens förordning.

21.
    Den 1 februari 1991 klagade NSC på att det först den 24 januari 1991 hade fåtttillgång till den icke-konfidentiella sammanfattningen, dateradden 13 december 1989, till HSC:s begäran om skyddsåtgärder, den icke-konfidentiella sammanfattningen, daterad den 9 april 1990, till HSC:s synpunkteroch den icke-konfidentiella sammanfattningen, daterad den 28 augusti 1990, till enskrivelse från HSC. NSC hävdade även att uppgifterna i dessa sammanfattningarvar otillräckliga.

22.
    Kommissionen svarade genom telefaxmeddelande den 4 februari 1991 att den hadeinlett ett förfarande på grundval av ett klagomål som den hade sänt till sökandenredan vid förfarandets början och hänvisade till sin förordning om införande avpreliminär tull vad avser dess slutsatser.

23.
    Den 5 februari 1991 träffades företrädare för NSC och kommissionen för attdiskutera kommissionens förordning.

24.
    Den 7 februari 1991 föreslog sökandena vissa åtaganden.

25.
    Den 22 mars 1991 sände kommissionen en avslöjandeskrivelse (”disclosure letter”)till sökandena. Av denna skrivelse framgick skälen varför den hade för avsikt attföreslå införande av en slutgiltig antidumpningstull.

26.
    Denna skrivelse innehöll samma uppgifter som dem som fanns i kommissionensförordning. I motsats till denna förordning angav skrivelsen sifferuppgifternaavseende beräkningen av dumpningsmarginalen och NSAG:s förluster vid dessförsäljning inom gemenskapen och den innehöll även en redogörelse för deproduktionskostnader som beaktats vid beräkningen av referenspriset, uppdeladepå tio poster. Varje post hade uttryckts i procentuella andelar av totalkostnaderna,med intervall på 10 procent.

27.
    Den angav även att kommissionen hade bestämt normalvärdet på japansktaspartam på grundval av priserna på marknaden i USA. Detta tillvägagångssättberodde inte på att Ajico hade vägrat att samarbeta, såsom angavs i kommissionensförordning, utan på att de villkor för att tillämpa det japanska marknadspriset somuppställdes i artikel 2.6 i grundförordningen inte hade uppfyllts.

28.
    Skrivelsen innehöll slutligen följande uppgifter:

-    en precisering angående de arbetstillfällen som skulle gå förlorade omproduktionen i gemenskapen skulle upphöra,

-    olika anmärkningar angående vilken inverkan som en antidumpningstullskulle ha för efterfrågan,

-    ett påstående att HSC:s produktionskostnader, vilka hade använts vidberäkningen av referenspriset, hade justerats för att utesluta kostnader sominte var knutna till försäljning i gemenskapen,

-    skälen varför en vinstmarginal på 8 procent hade tillämpats.

29.
    Den 25 mars 1991 antog rådet förordning (EEG) nr 792/91 om förlängning avpreliminär antidumpningstull på import av aspartam med ursprung i Japan ochUSA (EGT L 82, s. 1).

30.
    Den 2 april 1991 uppmanade NSC kommissionen att undersöka två andra möjligaåtaganden.

31.
    Samma dag yttrade sig NSC över kommissionens skrivelse med utlämnande avuppgifter av den 22 mars 1991 (se punkt 25 ovan) och klagade på att det hade fåttotillräckliga upplysningar om HSC:s uppgifter. NSC anklagade även kommissionenför att inte ha lämnat meningsfulla sifferuppgifter eller faktiska uppgifter omskademarginalen och i praktiken inte ha lämnat ut några uppgifter som hadeanvänts vid bestämningen av referenspriset. NSC anförde att systemet medintervaller, vilket hade använts för att ange strukturen på HSC:s kostnader inte gavnågon ledning som gjorde det möjligt att förstå hur tröskelvärdet för skadan hadeberäknats. Ajico ingav samma dag sina skriftliga synpunkter, i vilka det stöddeNSC:s synpunkter och begärde konfidentiell behandling.

32.
    Den 18 april 1991 svarade kommissionen på dessa skrivelser och hävdade att denhade lämnat ut alla uppgifter som den hade rätt att lämna ut. Kommissionen angaväven att igångsättningskostnaderna hade utelämnats från beräkningen, medundantag av två poster, vilka hade amorterats enligt nederländsk lagstiftning, samtatt advokatkostnader helt hade utelämnats vid beräkningen. Kommissionen bestredslutligen att referenspriset hade höjts på ett konstlat sätt och underströk sambandetmellan kostnader å ena sidan och produktionskapacitet och fabriksstorlek å andrasidan.

33.
    Genom skrivelse av den 7 maj 1991 angav kommissionen skälen varför den intekunde godta de åtaganden som hade erbjudits.

34.
    Den 15 maj 1991 tillställde NSC rådet sina anmärkningar på denna skrivelse. NSCifrågasatte kommissionens resonemang.

35.
    Genom förordning (EEG) nr 1391/91 av den 27 maj 1991 om införande av enslutgiltig antidumpningstull på import av aspartam med ursprung i Japan och USA(EGT L 134, s. 1, nedan kallad rådets förordning eller den omtvistadeförordningen) införde rådet en slutgiltig antidumpningstull på 27,21 ecu per kg föraspartam med ursprung i Japan och 25,15 ecu per kg för aspartam med ursprungi USA. Denna förordning upphävdes sedan genom rådets förordning (EG)nr 1936/95 av den 3 augusti 1995 (EGT L 186, s. 8).

Andidumpningsförordningarna i fråga

1. Allmänt

36.
    Genom de antidumpningsförordningar som är i fråga i förevarande mål har detinförts en antidumpningstull som har beräknats på grundval av skadan och inteefter antidumpningsmarginalen. Gemenskapens institutioner har konstaterat att deamerikanska och japanska exportörerna har ägnat sig åt dumpning.Dumpningsmarginalen har beräknats genom en jämförelse mellan de priser somden amerikanske producenten tillämpade vid försäljning av aspartam på marknadeni USA respektive i gemenskapen (punkt 12-32 i övervägandena till kommissionensförordning och punkt 8-25 i övervägandena till rådets förordning).

2. Kommissionens förordning

37.
    Vid bedömningen av skadan konstaterade kommissionen att gemenskapsmarknadenför aspartam växte med 215 procent mellan år 1986 och 1989 (punkt 34 iövervägandena till kommissionens förordning) och att även om tillkomsten av HSCår 1988 ledde till att amerikanska och japanska producenter förlorademarknadsandelar, hade importen från USA och Japan ökat i absoluta tal (punkt 37i övervägandena). De japanska och amerikanska priserna, som redan var mycketlägre än gemenskapsproducentens priser år 1988, fortfor att sjunka ytterligare(punkt 39 i övervägandena). De amerikanska och japanska priserna var lägre ängemenskapsproducentens priser under utredningstiden (punkt 40 i övervägandena),vilket tvingade gemenskapsproducenten att sälja med förlust, vilket hindrade dennefrån att öka sitt kapacitetsutnyttjande till en lämplig nivå, vilket följaktligen leddetill ökade kostnader och betydande förluster (punkt 45 i övervägandena). NSAG:ssänkning av exportpriserna sammanföll med att den klagande först uppträdde pågemenskapsmarknaden (samma punkt). Med tanke på hur marknaden för aspartami gemenskapen hade utvecklats och hur kraftigt den hade vuxit fanns det ingenuppenbar anledning till varför NSAG, som även efter 1987 alltjämt var den utanjämförelse störste leverantören av aspartam på gemenskapsmarknaden, skullesänka sina priser till nivåer som inte längre täckte kostnaderna (punkt 47 iövervägandena). NSAG och de amerikanska och japanska exportörerna varansvariga för beslutet att sänka priserna till en nivå där de orsakade förluster(punkt 49 i övervägandena). Utredningen visade inte på några andra faktorer somhade orsakat någon betydande skada (punkt 50 i övervägandena).

38.
    Antidumpningstullen hade införts för att täcka skillnaderna i pris mellan å enasidan aspartam från Japan och USA och å andra sidan det minimipris somgemenskapsindustrin behövde ta ut för att uppnå kostnadstäckning och en rimligvinstmarginal (punkt 63 i övervägandena). Denna vinstmarginal bestämdes till 8procent av omsättningen före skatt (punkt 65 i övervägandena). Detta minimipris,även kallat ”referenspris”, jämfördes med de vägda genomsnittspriserna på importtill gemenskapen (samma punkt).

3. Rådets förordning

39.
    I sin förordning om införande av en slutgiltig tull bekräftade rådet i huvudsakkommissionens överväganden och slutsatser. Vad avser beräkningen av detreferenspris som användes för att bestämma skadan angav rådet (punkt 44 iövervägandena) följande: ”... [kommissionen måste] ta hänsyn till det faktum attvissa av råvarorna och tjänsterna köptes från ett närstående företag och att vissakostnader inte avsåg försäljning av aspartam i gemenskapen. Faktiska forsknings-och utvecklingskostnader och direkta försäljningskostnader har nu inkluderats.Dessa justeringar medför att lägre produktionskostnader bör användas somgrundval för beräkningen av referenspriset och således att en lägre tull krävs föratt undanröja skadan.” Vid fastställandet av en skälig vinstmarginal beaktade rådetföljande omständigheter: det faktum att producenten i gemenskapen höll på attpassera etableringsfasen, osäkerheten angående den framtidaförsäljningsutvecklingen och möjligheten att det skulle komma att utvecklassubstitutprodukter, som kunde förkorta den berörda produktens livslängd (punkt 45i övervägandena).

40.
    Vad avser parternas rätt till försvar anmärkte rådet följande (punkt 7 iövervägandena):

”Kommissionen har inte fäst avseende vid sådana undersökningar och inlägg sominte innehöll en meningsfull icke-konfidentiell sammanfattning, eftersom detta hadeberövat de andra parterna möjligheten att försvara sig.”

Förfarandet vid förstainstansrätten

41.
    Sökandena har genom ansökningar, som inkom till domstolens kansliden 6 september 1991, var och en väckt talan mot rådets förordning.

42.
    Kommissionen har genom ansökan, som inkom till domstolens kansliden 6 februari 1992, begärt att få intervenera till stöd för svarandens yrkanden.Denna begäran beviljades genom beslut av domstolens ordförande av den 18 mars1992.

43.
    HSC, Toyo Soda Nederland BV och DSM Aspartaam BV har genom ansökan, sominkom till domstolens kansli den 7 februari 1992, begärt att få intervenera till stödför svarandens yrkanden. Denna begäran drogs tillbaka den 21 januari 1993.

44.
    Genom beslut av den 18 april 1994 hänsköt domstolen förevarande mål tillförstainstansrätten, med tillämpning av artikel 4 i rådets beslut 93/350/Euratom,EKSG, EEG av den 8 juni 1993 om ändring av rådets beslut 88/591/EKSG, EEG,Euratom, om upprättandet av Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt(EGT L 144, s. 21), i dess lydelse enligt rådets beslut 94/149/EKSG, EG avden 7 mars 1994 (EGT L 66, s. 29). Målen registrerades vid förstainstansrättenskansli under målnumren T-159/94 (Ajinomoto mot rådet) respektive T-160/94(NutraSweet mot rådet) och tilldelades den första avdelningen den 2 juni 1994. Dåreferenten därefter flyttades till andra avdelningen i utökad sammansättningtilldelades denna avdelning målen.

45.
    Till följd av att Österrike, Finland och Sverige anslöt sig till Europeiskagemenskaperna omfördelades målen den 23 januari 1995 till den tredje avdelningeni utökad sammansättning och en ny referent utsågs. Då denne flyttades till denfemte avdelningen i utökad sammansättning tilldelades denna avdelning målen.

46.
    På grundval av referentens rapport beslutade förstainstansrätten (femte avdelningeni utökad sammansättning) att inleda det muntliga förfarandet. Med tillämpning avartikel 64 i rättegångsreglerna anmodade referenten, den 22 januari 1997, parternaatt skriftligen svara på olika frågor om orsakssambandet mellan dumpningen ochden påstådda skadan. Sökandena uppmanades även att precisera sina påståendenatt deras rätt till försvar hade åsidosatts. Med beaktande av hur omfattande dessapreciseringar var och de förtydliganden som de innebar tillät förstainstansrätten,genom skrivelse av den 24 mars 1997, svaranden att senast den 9 april 1997framföra synpunkter på dessa preciseringar.

47.
    Genom beslut av den 10 mars 1997 förenade förstainstansrätten (femte avdelningeni utökad sammansättning), med tillämpning av artikel 50 i rättegångsreglerna, detvå målen vad gällde det skriftliga förfarandet och domen.

48.
    Parterna utvecklade sin talan och svarade på förstainstansrättens frågor vidoffentligt sammanträde den 17 april 1997.

Parternas yrkanden

49.
    Sökandena har yrkat att förstainstansrätten skall

-    ogiltigförklara rådets förordning i sin helhet eller, i andra hand, i den månsom den är tillämplig på var och en av dem,

-    beordra att den preliminära och slutgiltiga antidumpningstull som uppburitsenligt kommissionens förordning och rådets förordning samt därför ställdsäkerhet skall återbetalas,

-    förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna,

-    vidta varje annan åtgärd som framstår som lagenlig eller rättvis.

50.
    Svaranden har yrkat att förstainstansrätten skall

-    ogilla talan,

-    förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.

51.
    Intervenienten har yrkat att förstainstansrätten skall ogilla talan.

Prövning i sak

I - Sammanfattning av grunderna

52.
    Sökandena har gemensamt anfört sex grunder mot den omtvistade förordningen:

-    åsidosättande av väsentliga formföreskrifter samt av artikel 7.4 a och b igrundförordningen, genom att gemenskapens institutioner inte har lämnattillräckliga uppgifter i så god tid att svarandena har kunnat försvara sinaintressen,

-    åsidosättande av väsentliga formföreskrifter samt av artiklarna 7.4 b och 8.4i grundförordningen, genom att gemenskapens institutioner har beaktatuppgifter som gemenskapsproducenten har lämnat, trots att dessa inte fannsi en icke-konfidentiell version och ingen upplysning har lämnats om varfördet skulle ha varit omöjligt att sammanfatta dessa uppgifter,

-    åsidosättande av artikel 2.3 i grundförordningen, genom att gemenskapensinstitutioner har bestämt normalvärdet på grundval av de priser somtillämpades i USA under patentskydd,

-    åsidosättande av artiklarna 2.1, 4 och 13.2 i grundförordningen, genom attgemenskapens institutioner har underlåtit att beakta eller feltolkat viktigbevisning om att gemenskapsproducenten inte har lidit någon väsentligskada,

-    åsidosättande av artiklarna 2.1 och 4.1 i grundförordningen, genom attgemenskapens institutioner inte har beaktat andra faktorer som kan haorsakat den skada som gemenskapsproducenten har lidit,

-    åsidosättande av artikel 13.3 i grundförordningen, genom att gemenskapensinstitutioner på ett felaktigt sätt har beräknat beloppet på den tull som varnödvändig för att undanröja skadan.

53.
    I mål T-159/94 har sökanden Ajinomoto dessutom anfört följande två grunder:

-    åsidosättande av väsentliga formföreskrifter och av artikel 190 i fördraget,genom att gemenskapens institutioner inte i god tid har informeratsökanden om att de inte ansåg att denne hade samarbetat tillräckligt samtatt de inte givit sökanden möjlighet att avge synpunkter i detta avseende,

-    åsidosättande av artikel 2.3 och 2.6 i grundförordningen, genom attgemenskapens institutioner har beräknat normalvärdet på japanskt aspartampå grundval av de priser som tillämpades i USA.

54.
    I mål T-160/94 har sökanden NutraSweet, förutom de ovannämnda gemensammagrunderna, anfört följande två grunder:

-    åsidosättande av väsentliga förfaranderegler samt av artikel 190 i fördraget,genom att svaranden underlåtit att ange varför den inte godtagit deåtaganden som NSC erbjudit,

-    åsidosättande av sökandens patenträttigheter för USA, genom attnormalvärdet har bestämts på grundval av de priser som sökandentillämpade på sin hemmamarknad.

55.
    Förstainstansrätten kommer inledningsvis att pröva de grunder som ärgemensamma för de två målen.

II - Grunder som är gemensamma för de två målen

56.
    Förstainstansrätten anser att de två första gemensamma grunderna skall prövas iett sammanhang.

Grunderna om åsidosättande av väsentliga formföreskrifter samt av artiklarna 7.4 aoch b och 8.4 i grundförordningen

A - Parternas argument

57.
    Enligt sökandena är gemenskapens institutioner skyldiga att göra allt som rimligenstår i deras makt för att lämna så mycket information som möjligt till ett företagmot vilket ett antidumpningsförfarande inleds.

58.
    Institutionerna kan således inte gömma sig bakom argumentet att sökandenasbegäran inte innehöll tillräckligt preciserade frågor. Om man skulle följa svarandenslinje skulle förfarandet ha slutat med en aldrig sinande ström av allt merdetaljerade frågor.

59.
    Om artikel 7.4 a i grundförordningen inte skall berövas all ändamålsenlig verkani förhållande till artikel 7.4 b och för att de berörda företagens rätt till försvar inteskall åsidosättas, måste informationsskyldigheten täcka den bevisning som tredje

part har anfört till stöd för sina påståenden, även om den har kontrollerats avgemenskapens institutioner.

60.
    Denna informationsskyldighet åligger gemenskapens institutioner redan innan enpreliminär tull införs (domstolens dom av den 27 juni 1991 i mål C-49/88, Al-JubailFertilizer mot rådet, Rec. 1991, s. I-3187, punkt 15, samt artikel 6.7 iantidumpningskoden i Allmänna tull- och handelsavtalet, nedan kallat GATT).Gemenskapens institutioner har tidigare vid upprepade tillfällen lämnat utnödvändiga uppgifter innan en sådan tull har införts, varför de kan anses bundnaav denna praxis (domstolens dom av den 22 oktober 1991 i mål C-16/90, Nölle,Rec. 1991, s. I-5163).

61.
    I förevarande mål har gemenskapens institutioner åsidosatt artikel 7.4 a och b igrundförordningen samt sökandenas rätt till försvar genom att inte i god tid lämnaut tillräckliga upplysningar om klagandenas påståenden och bevisning samt i fråganom huruvida påståendena om de faktiska omständigheterna samt bevisningen varriktiga och relevanta (domen i det ovannämnda målet Al-Jubail Fertilizer motrådet, se punkten ovan, punkt 17).

62.
    Innan en preliminär antidumpningstull infördes hade sökandena endast erhållitvissa upplysningar (tillkännagivandet av inledande av förfarandet, sammanfattningenav ett klagomål, den icke-konfidentiella versionen av gemenskapsproducentens svarpå kommissionens frågeformulär) som var otillräckliga för att de på ettändamålsenligt sätt skulle kunna avge synpunkter angående beräkningen avreferenspriset, dumpningsmarginalen och den påstådda skadans art och ursprung,trots att de vid upprepade tillfällen hade uppmärksammat kommissionen på attuppgifterna var otillräckliga (skrivelser av den 17 april 1990) samt att det varnödvändigt att anordna ett sammanträde (skrivelserna av den 17 april, av den28 juni och av den 8 november 1990).

63.
    Efter det att kommissionens förordning antogs har sökandena erhållit mycket fåkompletterande uppgifter, särskilt om de viktigaste punkterna, vilka i förevarandemål var referenspriset och den påstådda skadan.

64.
    Vad avser referenspriset anser sökandena att gemenskapens institutioner hadekunnat lämna en mer detaljerad uppdelning av de element som ingick i detta prissamt använt tätare intervaller, eftersom detta referenspris inte hade beräknats pågrundval av HSC:s verkliga kostnader utan på kostnader som extrapolerats frånHSC:s hypotetiska utnyttjande av hela sin produktionskapacitet.

65.
    Trots att referenspriset har ändrats två gånger utan förklaringar har gemenskapensinstitutioner inte lämnat någon som helst användbar förklaring om degrundläggande antaganden och metoder som har använts, särskilt för att

-    bestämma gemenskapsproducentens produktionskapacitet ochkapacitetsutnyttjande,

-    komma fram till att gemenskapsproducenten, trots att denne var kraftigtskuldsatt, borde ha uppnått kostnadstäckning och erhållit en vinst på8 procent på mindre än 18 månader räknat från produktionsstarten,

-    beakta subventionerna till gemenskapsproducenten,

-    beräkna amorteringarna för den fabrik, de fastigheter och den utrustningsom gemenskapsproducenten nyttjade och särskilt varför man utgått från enamorteringstid på tio år,

-    amortera eller utelämna extraordinära igångsättningskostnader (det var förstnär svarandena erhöll skrivelsen av den 18 april 1991, efter det atttidsfristen för att inkomma med synpunkter hade gått ut, som sökandenainformerades om att igångsättningskostnaderna hade utelämnats frånreferenspriset med undantag för två poster som för övrigt intespecificerades).

66.
    Sökandena har även hävdat att gemenskapens institutioner inte har specificeratföljande

-    vilken typ av finansiella kostnader som har beaktats och hur dessafördelades,

-    storleksförhållandet mellan lån och eget kapital,

-    uppgifter om vilka försäljningskostnader, allmänna kostnader ochadministrationskostnader och investeringar som de finansiella kostnadernaavsåg, trots att fördelningen av allmänna kostnader,administrationskostnader och direkta försäljningskostnader beror på vilketbokföringssystem som används och i vilka syften beräkningen görs,

-    i vilken utsträckning råvaror har inhandlats av företag inom samma grupp,vilket utgör uppgifter som skulle kunna ha varit till hjälp för att bestämmai vilken utsträckning referenspriset har beräknats på grundval avmarknadspriser,

-    i vilken utsträckning som institutionerna har beaktat NSAG:s kostnader förutveckling av marknaden, vilka även gynnat gemenskapsproducenten,

-    den procentuella andel av de allmänna kostnaderna somgemenskapsproducenten betalat till DSM.

67.
    Gemenskapens institutioner har inte förklarat på vilket sätt utförligare upplysningarom kommissionens metoder skulle ha kunnat skada gemenskapsproducentensverksamhet och särskilt varför de inte kunde ha använt tätare intervaller och

lämnat ut uppgifter om de finansiella kostnaderna, åtminstone i form av enprocentsats.

68.
    Vad avser den skada som har orsakats gemenskapsproducenten har sökandenahävdat att gemenskapens institutioner inte givit en i lagens mening tillräckligmotivering av sin slutsats att utredningen inte visat på någon annan faktor än dendumpade importen som kunnat bidra till skadan, trots att gemenskapsproducentenvar en nykomling på en mycket konkurrensutsatt marknad, där priserna var på vägnedåt långt innan dess inträde, att den var kraftigt skuldsatt och att dessproduktionskostnader var dubbelt så höga som sökandenas.

69.
    Gemenskapens institutioner har dessutom inte förklarat varför de funnit ettsamband mellan de sjunkande priserna på aspartam i gemenskapen ochgemenskapsproducentens produktionsstart, trots att de erhållit bevisning om attpriserna sjunkit konstant alltsedan år 1983.

70.
    De har vidare inte förklarat sitt påstående att gemenskapsproducenten hade tagiten relativt blygsam marknadsandel, trots att det framgår av den icke-konfidentiellasammanfattningen av klagomålet att gemenskapsproducenten inom 18 månaderfrån produktionsstart tagit en betydande marknadsandel.

71.
    Gemenskapens institutioner har dessutom åsidosatt sökandenas rätt till en rättvisprövning av bevisningen i enlighet med domen i det i punkt 60 ovan nämnda måletNölle.

72.
    Sökandena har hävdat att de uppgifter som gemenskapens institutioner lämnat uttill dem inte gjorde det möjligt för dem att identifiera eventuella fel ikommissionens analys och på ett ändamålsenligt sätt kommentera de uppgifter påvilka dessa institutioner grundat sina slutsatser.

73.
    Gemenskapens institutioner kan inte anföra sin skyldighet att vidmakthållakonfidentiella uppgifters sekretess som motivering av att de berörda företagensrättigheter att informeras berövas sitt väsentliga innehåll (domstolens dom avden 20 mars 1985 i mål 264/82, Timex mot rådet och kommissionen, Rec. 1985,s. 849, punkt 29).

74.
    För att lösa konflikten mellan rättigheterna hos en person som är föremål för ettundersökningsförfarande och klagandens rätt till företagssekretess och för attrespektera de principer som kommit till genom domen i det i punkten ovannämnda målet Timex mot rådet och kommissionen och den i punkt 60 ovannämnda domen i målet Al-Jubail Fertilizer mot rådet måste gemenskapensinstitutioner begära adekvata icke-konfidentiella sammanfattningar, i vilka densekretessbelagda informationen har begränsats till vad som är absolut nödvändigt.Om en uppgift är viktig för att den part som är föremål för utredning skall kunnaförsvara sig, kan gemenskapens institutioner inte beakta den, om klaganden inte ärberedd att offentliggöra den.

75.
    Sökandena har hänvisat till tillämplig rättspraxis avseende konkurrensrätt enligtvilken gemenskapens myndigheter inte gentemot det berörda företaget kan åberopafaktiska förhållanden, andra omständigheter eller handlingar som kommissioneninte anser sig kunna röja, om vägran att röja dessa påverkar möjligheten förföretaget i fråga att på ett tillfredsställande sätt kunna yttra sig om riktigheten ellerräckvidden av dessa omständigheter eller handlingar eller om de slutsatser somkommissionen drar med hjälp av dessa (domstolens dom av den 13 februari 1979i mål 85/76, Hoffmann-La Roche mot kommissionen, Rec. 1979, s. 461, 512, avden 25 oktober 1983 i mål 107/82, AEG mot kommissionen, Rec. 1983,s. 3151, 3192, och av den 17 januari 1984 i förenade målen 43/82 och 63/82, VBVBoch VBBB mot kommissionen, Rec. 1984, s. 19, 60). För att de principer som harlagts fast i domarna i de ovan nämnda målen Timex mot rådet och kommissionensamt Al-Jubail Fertilizer mot rådet skall vara meningsfulla, måste detta förbud äventillämpas vad avser antidumpningsförfaranden.

76.
    Institutionerna är enligt sökandena även skyldiga att, när de åberopar argumentetatt de är bundna av sekretess, förklara varför de begärda uppgifterna ärkonfidentiella och varför de inte kan återges i en icke-konfidentiell sammanfattning.

77.
    I förevarande mål har gemenskapens institutioner med nödvändighet, om änindirekt, grundat sig på vissa eller till och med samtliga påståenden frångemenskapsproducenten genom att inrikta utredningen efter dess uppgifter. Om detpå grund av sekretess var omöjligt att lämna ut en tillräckligt omfattandesammanfattning av gemenskapsproducentens påståenden om faktiska förhållandenoch omständigheter, borde de ha avstått från att använda dessa uppgifter ellerandra uppgifter som grundas på dessa som stöd för sitt beslut.

78.
    I vilket fall som helst hade det varit möjligt att lösa konflikten mellan rätten att tadel av akten och skyldigheten att bevara sekretessen genom att tillgripa ettförfarande liknande det amerikanska ”administration protective order” eller genomatt låta en oberoende expert upprätta en icke-konfidentiell sammanfattning.

79.
    Eftersom sökanden inte har beretts tillfälle att på ett ändamålsenligt sätt yttra sigöver HSC:s bevisning, på vilken kommissionens respektive rådets förordninggrundas, har dessa förordningar antagits med åsidosättande av förfaranderegler somär grundläggande i gemenskapsrätten. Artiklarna 1 och 2 i rådets förordning börsåledes ogiltigförklaras.

80.
    Svaranden och intervenienten har anfört att talan inte kan bifallas på de grundersom har anförts och har i huvudsak hävdat att gemenskapens institutioner haruppfyllt sin informationsskyldighet gentemot sökandena med beaktande av att derasbegäran om information var av allmän karaktär och eftersom gemenskapensinstitutioner är skyldiga att bevara de uppgifter som rör gemenskapsproducentenkonfidentiella.

B - Förstainstansrättens bedömning

81.
    Principen om iakttagande av rätten till försvar är en grundläggande princip igemenskapsrätten. Vad avser skydd mot dumpad import har denna rätt preciseratsi artikel 7.1 och 7.4 i grundförordningen.

82.
    I artikel 7.4 a och b föreskrivs följande:

”a)    Den klagande och de importörer eller exportörer som man vet är berörda... får ta del av alla uppgifter som lämnats till kommissionen ... , förutsatt attde är relevanta för försvaret av vederbörandes intressen och intekonfidentiella i den mening som avses i artikel 8 och att kommissionenanvänder dem i undersökningen. ...

b)    Exportörer och importörer av den undersökta varan ... kan begära att bliunderrättade om de väsentliga omständigheter och överväganden som liggertill grund för den planerade rekommendationen att införa slutgiltiga tullar...”

83.
    Denna rätt till information måste förenas med gemenskapens institutionersskyldighet att respektera affärshemligheter. I vilket fall som helst har de berördaunder det administrativa förfarandet beretts tillfälle att på ett tillfredsställande sättyttra sig i frågan om de faktiska omständigheter, påstådda förhållanden och denbevisning som kommissionen har anfört till stöd för sitt påstående att det harförekommit dumpning och den skada som denna har orsakat är riktiga ochrelevanta (den i punkt 60 ovan nämnda domen i målet Al-Jubail Fertilizer motrådet, punkt 17) senast under förfarandet för antagande av rådets förordning (senedan punkt 87). Inom ramen för ett en talan om ogiltigförklaring av enantidumpningsförordning som har antagits av rådet kan domstolsprövningenomfatta uppgifter i kommissionens förordning och det anknutna förfarandet, i denmån som rådets förordning hänvisar till dem.

84.
    Innan det prövas om gemenskapens institutioner har gjort en korrekt avvägningmellan de tvingande kraven på sekretess och skyldigheten att respektera rätten tillförsvar och artikel 7.4 a och b och artikel 8 i grundförordningen, skall det ges enbeskrivning av omständigheterna kring det förevarande målet genom att erinra omvad som är speciellt för den berörda marknaden samt dra vissa slutsatser av dettaförhållande.

1. Den berörda marknadens egenheter och följderna av dessa egenheter

85.
    Under undersökningsperioden uppvisade marknaden för aspartam ovanligaegenheter. För det första fanns det endast några få leverantörer, vilka agerade medhela världen som bas: de två sökandena, som var de överlägset största, ochgemenskapsproducenten HSC. Sökandena hade ett mycket nära samarbete, ochnästan all deras försäljning i gemenskapen gick genom deras gemensamma

dotterbolag NSAG. För det andra utgjorde all aspartam som producerades av deolika producenterna en och samma produkt, varför konkurrensen främst avsågpriset.

86.
    Dessa förhållanden innebar att sökandena inte kunde undgå att ha en utmärktkunskap om marknaden, vilket gjorde det möjligt för dem att med utgångspunktfrån begränsade uppgifter dra slutsatser om gemenskapsproducentens situation,varför de bland annat, en kort tid efter det att utredningen inleddes, genom NSAGhade tillgång till en analys från McKinsey med uppskattningar av vad HSC:sproduktionskostnader bestod av och hur dessa fördelades (se ovan punkt 9). Motdenna bakgrund var gemenskapens institutioner skyldiga att vara särskilt försiktigamed att röja uppgifter som skulle kunna göra det möjligt för sökandena att draslutsatser om kommersiellt känsliga uppgifter som kunde sättagemenskapsproducenten i fara. Både HSC och sökandena har för övrigt insisteratpå att de uppgifter som de har lämnat skall behandlas konfidentiellt.

2. Påståendet att de uppgifter som lämnades innan de slutgiltiga tullarna infördesvar otillräckliga

87.
    Även om man skulle godta sökandenas påstående att principen om respekt förrätten till försvar medför ett krav på att exportörerna skall underrättas om deviktigaste faktiska omständigheter och överväganden på grundval av vilkainstitutionerna avser att införa preliminära tullar, kan inte förhållandet att dennarätt inte respekteras i sig leda till att förordningen om införande av slutgiltiga tullarär ogiltig. En sådan förordning är skild från förordningen om införande avpreliminära tullar, även i fall där denna anknyter så nära till nämnda förordning attden kan ersatta den under vissa förhållanden (domstolen dom avden 5 oktober 1988 i mål 56/85, Brother Industries mot kommissionen, Rec. 1988,s. 5655, punkt 6, och i förenade målen 294/86 och 77/87, Technointorg motkommissionen och rådet, Rec. 1988, s. 6077, punkt 12, och av den 11 juli 1990 iförenade målen C-305/86 och C-160/87, Neotype Techmashexport motkommissionen och rådet, Rec. 1990, s. I-2945, punkt 13, förstainstansrättens beslutav den 10 juli 1996 i mål T-208/95, Miwon mot kommissionen, REG 1996, s. II-635,punkt 20). Frågan om förordningen om införande av preliminär tull är giltig skallsåledes bedömas enligt de regler som gällde när den antogs. Om det underförfarandet för att anta en förordning om införande av en slutgiltig tull har vidtagitsåtgärder för att undanröja ett fel i förfarandet för antagande av en motsvarandeförordning om införande av en preliminär tull, innebär en rättsstridighet hos densistnämnda förordningen inte att förordningen om införande av den slutgiltigatullen är rättsstridig. Det är endast om felet inte har rättats till och omförordningen om införande av en slutgiltig tull hänvisar till förordningen ominförande av en preliminär tull som en rättsstridighet hos den sistnämnda medföratt den förstnämnda är rättsstridig.

88.
    I förevarande mål skall det således prövas huruvida de berörda parternas rätt tillförsvar har iakttagits under förfarandet för att utarbeta den omtvistadeförordningen om införande av en slutgiltig tull och slutgiltigt uttagande av denpreliminära tullen.

3. Påståendet att de uppgifter som har lämnats till HSC är otillräckliga enligtartikel 7.4 a i grundförordningen

89.
    Enligt artikel 7.4 a i grundförordningen får den klagande och de importörer ellerexportörer som man vet är berörda ta del av alla uppgifter som har lämnats tillkommissionen av någon part i en undersökning, med undantag för de internahandlingar som har upprättats av gemenskapens eller medlemsstaternasmyndigheter, förutsatt att de, för det första, är relevanta för försvaret avvederbörandes intressen och, för det andra, inte är konfidentiella i den mening somavses i artikel 8 och, för det tredje, att kommissionen har använt dem iundersökningen och, för det fjärde, att den person som önskar ta del av dem harställt en skriftlig begäran till kommissionen, som anger vilka uppgifter denne personbehöver.

90.
    I artikel 8.2 a i samma förordning föreskrivs att varken rådet, kommissionen,medlemsstaterna eller tjänstemän hos någon av dessa får yppa någon uppgift somlämnats i enlighet med denna förordning med begäran om konfidentiell behandling,annat än med uppgiftslämnarens uttryckliga tillstånd. Enligt artikel 8.2 b skall varjebegäran om konfidentiell behandling ange varför uppgifterna är konfidentiella ochskall åtföljas av en icke-konfidentiell sammanfattning av uppgifterna eller enförklaring som anger skälen till att uppgifterna inte på sådant sätt kansammanfattas. Enligt artikel 8.4 andra stycket får gemenskapens institutioner lämnauppgifterna utan avseende då uppgiftslämnaren inte är villig att lämna en icke-konfidentiell sammanfattning, trots att en sådan sammanfattning av uppgifternalåter sig göras. Institutionerna är emellertid inte skyldiga att bortse från sådanauppgifter.

91.
    I förevarande mål har klaganden lämnat en icke-konfidentiell sammanfattning somkommissionen har översänt till sökandena. Även för det fall att man skulle godtasökandenas påståenden att denna sammanfattning var otillräcklig, vargemenskapens institutioner inte skyldiga att beakta detta förhållande, utan sommest hade rätt att inte beakta det. Institutionerna var dock skyldiga att under detadministrativa förfarandet bereda sökandena tillfälle att på ett tillfredsställande sättyttra sig i frågan om de faktiska omständigheter, påstådda förhållanden och denbevisning som kommissionen har anfört till stöd för sina påståenden att detförekommit dumpning och den skada som denna har orsakat är riktig och relevant.Det skall således undersökas om gemenskapens institutioner har uppfyllt dennaskyldighet.

4. Påståendet att de lämnade uppgifterna var otillräckliga enligt artikel 7.4 b igrundförordningen

a) Villkor som en begäran om information måste uppfylla

92.
    Enligt artikel 7.4 c i i grundförordningen måste en begäran om uppgifter somframförs enligt artikel 7.4 b vara skriftlig och ange de särskilda frågor beträffandevilka uppgifter söks.

93.
    Frågan om huruvida de uppgifter som gemenskapens institutioner har lämnat ärtillräckliga skall bedömas med hänsyn till hur specificerad begäran om upplysningarär.

b) Begäran om upplysningar i förevarande fall och de uppgifter som gemenskapensinstitutioner har lämnat

i) Allmän begäran om upplysningar

94.
    Sökandena har vid upprepade tillfällen klagat på att de uppgifter som lämnats dem,men har inskränkt sig till att rent allmänt begära att informeras om de viktigastefaktiska omständigheter och överväganden på grundval av vilka kommissionen hadeför avsikt att införa en tull (se ovan punkterna 8, 16 och 31).

95.
    Kommissionen har svarat på denna allmänna begäran om upplysningar genomskrivelse av den 22 mars 1991 (se ovan punkt 25). Med hänsyn till hur allmäntformulerad denna begäran var, uppfyllde denna skrivelse och dess bilagor kraveni artikel 7.4 b i grundförordningen. Dessa handlingar innehöll tillräckligtunderbyggda uppgifter för att bereda sökandena tillfälle att på ett tillfredsställandesätt kunna yttra sig i frågan om de faktiska omständigheter och påståddaförhållanden samt den bevisning som kommissionen har anfört till stöd för sinapåståenden att det förekommit dumpning och om den skada som denna harorsakat är riktig och relevant.

ii) Begäran om upplysningar om särskilda punkter

Invändningar avseende begäran om upplysningar i skrivelsen avden 14 december 1990

96.
    Genom skrivelse av den 14 december 1990 har NSC även ställt preciserade frågorom referenspriset. Därefter har inte bara NSC utan även Ajico, som emellertid inteuttryckligen hade anslutit sig till NSC:s frågor, hänvisat till denna skrivelse ochuppmanat att kommissionen eventuellt förtydliga en del av dess svar på dennaskrivelse. Under det administrativa förfarandet har sökandena emellertid inteangett varför de ansåg att de uppgifter som gemenskapens institutioner hadelämnat var otillräckliga eller preciserat på vilka specifika punkter de önskadeerhålla kompletterande upplysningar.

97.
    Kommissionen har svarat på denna begäran om upplysningar genom skrivelse avden 18 december 1990 (se ovan punkt 15). Det skall prövas om kommissionens svarvar tillräckliga för att sökandena skulle kunna försvara sig på ett tillfredsställandesätt. Förstainstansrätten kommer att undersöka dessa svar på de punkter därsökandena har framfört kritik.

- Kapacitetsutnyttjande (se första strecksatsen i punkt 65 ovan)

98.
    Sökandena kan inte kritisera gemenskapens institutioner för att inte ha förklaratsina grundläggande antaganden och den metod som använts för att bestämmagemenskapsproducentens produktionskapacitet, eftersom de inte begärt någrasådana upplysningar. Deras begäran om upplysningar avsåg vilketkapacitetsutnyttjande som hade använts för att bestämma referenspriset. Sökandenakan på denna punkt inte hävda att gemenskapens institutioner inte har klargjort omdenna nivå motsvarade den verkliga nivån vid slutet av undersökningsperioden ellerden genomsnittliga nivån. I sin skrivelse av den 14 december 1990 har NSCnämligen endast begärt sådana upplysningar för det fall att en procentsats intekunde anges av sekretesskäl. Eftersom kommissionen har klargjort att dengrundade sig på ett antagande om fullt kapacitetsutnyttjande, det vill säga en nivåpå 100 procent, behövde den inte svara på denna fråga som hade ställts i andrahand. Eftersom sökandena inte har begärt några kompletterande preciseringarunder det administrativa förfarandet, skall kommissionen anses ha givit ettfullständigt svar på NSC:s fråga. Eftersom det inte har förnekats att kommissionengrundat sig på ett antagande om maximalt utnyttjande av produktionskapacitetensom bestämdes i slutet av undersökningsperioden, det vill säga på det försökandena förmånligaste antagandet, skulle eventuella kompletterande synpunkterfrån sökandena inte ha kunnat påverka den nivån som kommissionen valde somutgångspunkt.

- Bedömning av hur lång tid som behövdes för att uppnå kostnadstäckning och envinstmarginal på 8 procent (se ovan punkt 65 andra strecksatsen)

99.
    Kommissionen har förutom svaret i sin skrivelse av den 18 december 1990 (se ovanpunkt 15) i skrivelsen med utlämnande av uppgifterna av den 22 mars 1991 angivit(se ovan punkt 25) att det var av grundläggande betydelse att de tullar som skulleinföras skulle täcka skillnaden mellan exportpriset och referenspriset, vilket var ettminimipris som gemenskapsindustrin behövde ta ut för att täcka sina kostnader ocherhålla en rimlig vinst. Kommissionen har preciserat att den för att bestämmadenna vinstmarginal beaktade att gemenskapsproducenten just hade lämnatinledningsskedet, att det var osäkert hur försäljningen skulle komma att utvecklasi framtiden - den kunde bli lika gynnsam som i USA, men den kunde även blinegativ - och att det var möjligt att det kunde tillkomma substitutionsvaror somkunde förkorta aspartams liv på marknaden.

100.
    Dessa upplysningar innehåller tillräckligt med detaljer om de viktigaste faktiskaomständigheter och överväganden som svar på begäran om upplysningar.

101.
    I sin skrivelse av den 2 april 1991 har NSC dessutom uttryckt sina synpunkter ifrågan och således fullt kunnat utöva sin rätt till försvar (se ovan punkt 31).

- Frågan om huruvida subventionerna till gemenskapsproducenten har beaktats ochhuruvida de var förenliga med fördraget (se ovan punkt 65 tredje strecksatsen)

102.
    I sin skrivelse av den 18 december 1990 har kommissionen anfört att den beaktatsubventionerna till gemenskapsproducenten vid bestämningen av referenspriset,utan att uttala sig i frågan om huruvida subventionerna var förenliga med fördraget.

103.
    Sökandena har inte angivit på vilket sätt en eventuell förklaring att subventionernatill gemenskapsproducenten var oförenliga med fördraget skulle ha kunnat leda tillen lägre antidumpningstull.

104.
    Av detta följer att förhållandet att kommissionen inte givit ett uttryckligt svar pådenna fråga inte utgör ett åsidosättande av artikel 7.4 i grundförordningen ochsåledes inte kan utgöra grund för att ogiltigförklara den omtvistade förordningen.

- Hur stor procentuell andel av de allmänna kostnader som inkluderats ireferenspriset som har betalats till det närstående bolaget DSM (se ovan punkt 66sjätte strecksatsen)

105.
    I sitt svar av den 18 december 1990 har kommissionen inskränkt sig till att bekräftaatt HSC hade bidragit till DSM:s allmänna kostnader och att det inte låg i denandre delägarens intresse att höja kostnaderna på ett konstlat sätt.

106.
    Även om kommissionens svar inte ger ett tydligt svar på den fråga som har ställts,kvarstår faktum att även om NSC hade fått del av denna procentsats, hade bolagetinte varit hjälpt av det i sitt försvar. Det är endast om kommissionen även hadeavslöjat detaljer om de allmänna kostnaderna, som denna information skulle hagjort det möjligt för NSC att uttala sig i frågan om huruvida dessa kostnader varrimliga eller inte. Gemenskapsproducentens allmänna kostnader, vilka utgör en delav dess produktionskostnader, var konfidentiella och kunde inte delges NSC i denform de förelåg (se domstolens dom av den 5 oktober 1988 i mål 250/85, BrotherIndustries mot rådet, Rec. 1988, s. 5683, punkt 34). Kommissionen gjorde såledeshelt rätt när den vägrade att lämna ut uppgifter på denna punkt.

- NSAG:s ansträngningar för att utveckla marknaden (se ovan punkt 66 femtestrecksatsen)

107.
    Kommissionen har, som svar på frågan om den beaktat omständigheten att HSCkunde dra nytta av NSAG:s ansträngningar för att utveckla marknaden, i sinskrivelse av den 18 december 1990 förklarat att den fann denna begäran oklar ochbegärt klargöranden från NSC. Eftersom NSC inte svarat på denna begäran, kan

gemenskapens institutioner inte klandras för att de inte givit ett utförligare svar pådenna fråga.

Invändningar avseende enskilda frågor

- Detaljerad uppdelning av referenspriset

108.
    Inledningsvis skall det understrykas att det referenspris som har använts för attbestämma tullens belopp till stor del har beräknats på grundval avgemenskapsproducentens produktionskostnader. Dessa uppgifter är emellertidkonfidentiella (domen i målet Brother Industries mot rådet, se punkt 106 ovan,punkt 34).

109.
    Under det administrativa förfarandet har sökandena inskränkt sig till att klaga påatt strukturen på de kostnader som har inkluderats i referenspriset, sådana deframgår av bilaga 3 till kommissionens skrivelse av den 22 mars 1991 (se ovanpunkt 25), innehåller otillräckliga uppgifter om referensprisets beståndsdelar.Denna allmänna anmärkning och synpunkten att kommissionen inte hade lämnatut några meningsfulla sifferuppgifter eller faktauppgifter angående skademarginalen(se ovan punkt 31) var inte tillräckliga för att gemenskapens institutioner skullekunna identifiera vilka icke-konfidentiella uppgifter som skulle ha kunnat göra detmöjligt för sökandena att bättre försvara sina intressen. Med beaktande avmarknadens särdrag, sökandenas kännedom om marknaden och om sin europeiskakonkurrent (se ovan punkterna 85 och 86) samt att referensprisets beståndsdelarvar av mycket känslig natur vad avser sekretessen, måste gemenskapensinstitutioner undvika att lämna ut uppgifter som skulle kunna göra det möjligt försökandena att med relativ precision räkna ut beståndsdelarna, strukturen ochslutligen storleken på gemenskapsproducentens kostnader. Eftersom dessa uppgiftervar konfidentiella (domen i målet Brother Industries mot rådet, se ovan punkt 106,punkt 34), är det först om gemenskapens institutioner fått kännedom om exakt påvilka punkter som sökandena önskade få närmare upplysningar eller åtminstone ivilket syfte dessa önskade erhålla och använda dessa kompletterande upplysningarsom gemenskapens institutioner skulle ha kunnat bedöma om det var möjligt attlämna ut uppgifter om referenspriset och på samma gång uppfylla de sekretesskravsom gjorde sig gällande i förevarande mål.

110.
    Eftersom sökandena inte har varit institutionerna behjälpliga i detta avseende, kande inte klaga på att institutionerna inte lämnat en mer detaljerad redogörelse förreferensprisets delar än den som återfanns i bilaga 3 till kommissionens skrivelseav den 22 mars 1991 (se ovan punkt 25). Eftersom sökandena varken har begärtspecifika upplysningar om vilken typ av finansiella kostnader som har beaktats ochderas fördelning eller om förhållandet mellan upplånade medel och eget kapital,kan de inte klandra gemenskapens institutioner för att de inte har lämnat utdetaljer på dessa punkter.

111.
    I målet Timex mot rådet och kommissionen (se ovan punkt 73), som har åberopatsav sökandena, hade gemenskapens institutioner nöjt sig med att lämna ut postersom inkluderats i beräkningen av referenspriset utan att lämna någrasifferuppgifter. I förevarande mål har gemenskapens institutioner däremot lämnatut uppgifter om de kostnader som har beaktats vid beräkningen av referensprisetgenom att med tioprocentiga intervaller ange hur stor andel olika poster utgjordeav totalkostnaden. Med beaktande av att gemenskapsproducenten hade begärtkonfidentiell behandling, anser förstainstansrätten att de uppgifter angåendereferensprisets fördelning som lämnats ut till sökandena i förevarande mål vartillräckliga.

112.
    I målet Al-Jubail Fertilizer mot rådet (se ovan punkt 60), som även det haråberopats av sökandena, ifrågasatte svaranden inte att gemenskapens institutionerhade haft möjlighet att till sökandebolaget lämna ut uppgifter som skulle ha varitav nytta för dess rätt till försvar, eftersom den hävdade att kommissionen lämnatut sådana uppgifter till sökandebolaget i form av en skrivelse. Anledningen till attden där omtvistade förordningen ogiltigförklarades var emellertid att svaranden intehade bevisat att sökanden hade delgivits denna skrivelse. I förevarande mål harsvaranden däremot hävdat att gemenskapens institutioners skyldighet att bevarasekretessen förhindrat dem att lämna ut vissa av de omtvistade uppgifterna.

113.
    I domen i målet Nölle (se ovan punkt 60) ogiltigförklarade domstolen inte denomtvistade förordningen på grund av åsidosättande av rätten till försvar, utan pågrund av att normalvärdet inte hade bestämts ”på ett lämpligt och icke oskäligtsätt” i den mening som avses i artikel 2.5 a i grundförordningen. Frågan omhuruvida gemenskapens institutioner, inom ramen för de bestämmelser som ärtillämpliga i förevarande mål, inte har gått utanför sitt utrymme för skönsmässigbedömning vid bestämningen av normalvärdet skall undersökas inom ramen förnästa grund, under vilken görs gällande att artikel 2.3 i grundförordningen haråsidosatts.

- Beaktande av gemenskapsproducentens igångsättningskostnader vid beräkningenav referenspris och amorteringar (se ovan punkt 65 fjärde och femte strecksatsen)

114.
    NSC och NSAG har i sina synpunkter av den 2 april 1991 (se ovan punkt 31)hävdat att HSC hade haft beaktansvärda kostnader för och svårigheter med sinproduktionsstart och att kostnaderna för att starta fabriken inte kunde beaktas vidberäkningen av referenspriset. De anser även att HSC:s advokatkostnader för talanmot dem inte kunde ses som produktionskostnader och att de åtminstone bordefördelas över tiden. De har å andra sidan inte begärt några detaljeradeupplysningar om de grundläggande antaganden och metoder som använts när manvalt att inkludera igångsättningskostnader vid beräkningen av referenspriset (särskiltvad avser amorteringsmetoder och skälen till att gemenskapens institutionertillämpat en amorteringsperiod på tio år), eller de två poster avseendeigångsättningskostnader som hade beaktats.

115.
    Genom skrivelse av den 18 april 1991 (se ovan punkt 32) har kommissionen angivitatt igångsättningskostnader, med undantag för två poster som amorterats enligtnederländsk rätt, har uteslutits från beräkningen, däri inbegripetadvokatkostnaderna.

116.
    Om man antar att NSC:s och NSAG:s synpunkter av den 2 april 1991 utgjorde enbegäran om upplysningar i den mening som avses i artikel 7.4 b igrundförordningen, innebar kommissionens skrivelse av den 18 april 1991 ettfullständigt svar på denna begäran.

- Råvaror som inköpts från närstående företag (se ovan punkt 66 fjärdestrecksatsen)

117.
    Sökandena kan inte klandra gemenskapens institutioner för att inte ha lämnat demupplysningar om de råvaror som gemenskapsproducenten köpt in från närståendeleverantörer, eftersom sökandena inte har begärt upplysningar på denna punkt.

c) Slutsats

118.
    Av vad ovan anförts och med särskilt beaktande av marknadens speciella egenheter(se ovan punkterna 85 och 86) samt sökandenas utmärkta kännedom ommarknaden och förhållandet att denna kännedom gav sökandena möjlighet att iförekommande fall begära de relevanta preciseringar som de behövde följer attgemenskapens institutioner har uppfyllt sin upplysningsskyldighet enligtartikel 7.4 a och b i grundförordningen.

119.
    Av detta följer att talan inte kan bifallas på denna grund.

Grunden om åsidosättande av artikel 2.3 i grundförordningen

Parternas argument

120.
    Sökandena har hävdat att svaranden har gjort en uppenbart felaktig bedömning,underlåtit att beakta väsentliga uppgifter samt åsidosatt fördraget ochgrundförordningen, genom att jämföra de priser som tillämpades påhemmamarknaden i USA med gällande pris på gemenskapsmarknaden för attbestämma normalvärdet.

121.
    Enligt sökandena medgav priserna på USA-marknaden inte en riktig jämförelse iden mening som avses i artikel 2.3 a och b i grundförordningen och var interesultatet av normala marknadstransaktioner. Till skillnad frångemenskapsmarknaden, där konkurrens rådde, var USA-marknaden enmonopolmarknad på grund av att aspartam var patentskyddat. Om en marknadinte är konkurrensutsatt måste gemenskapens institutioner beräkna dumpningen pågrundval av ett konstruerat värde. Det är inte tillåtet att jämföra priser somtillämpas på två marknader med olikartade strukturer, vilket framgår av domstolens

dom i målet Brother Industries mot rådet, se ovan punkt 106. Det framgår även avkommissionens beslut i det mål som kallas ”Päron i sockerlag med ursprung iAustralien” att konkurrenskriteriet är av grundläggande vikt. Även enligtamerikansk rätt är det olämpligt att jämföra priser utan att beakta skyddet förupphovsrätter (se beslutet i mål Lightweight Polyester Filament Fabric from Japan,49 Fed. Reg. 472, 1984, och Generic Cephalexin Capsules from Canada, 53 Fed.Reg. 47562, 1988).

122.
    Ett patent ger innehavaren rätt att lägga ett påslag på priset som ersättning för sinuppfinning. Den bestämning av normalvärdet på grundval av priser som tillämpadesunder skydd av ett patent straffar en uppfinnare som utövar sin patenträttighet,trots att varken gemenskapsrätten eller GATT kräver att en patenträttsinnehavareavstår från denna rättighet vid export. Att kräva att en patenträttsinnehavare igemenskapen skall sälja till ett högre pris än marknadspriset vore diskriminerandemot utländska patenträttsinnehavare och skulle ge gemenskapsproducenterna enoförtjänt fördel.

123.
    Svaranden har slutligen åsidosatt motiveringsskyldigheten (artikel 190 i fördraget)genom att inte ange skälen till att den ansåg att priserna under patentskydd kundejämföras med exportpriset till gemenskapen.

124.
    Svaranden har anfört att talan inte kan bifallas på denna grund. Svaranden harbestritt att normalvärdet har bestämts på ett rättsstridigt sätt, eftersom det harberäknats på grundval av ett pris som är resultatet av normala marknadskrafter ochsom möjliggör en riktig jämförelse.

125.
    Intervenienten har tillagt att det inte fanns någon anledning varför normalvärdetinte skulle grundas på priser som påverkades av patentet om dessa priser beroddepå den verkliga marknadssituationen i exportlandet.

Förstainstansrättens bedömning

126.
    Det finns inget i grundförordningens ordalydelse som tyder på att införandet av enantidumpningstull förutsätter något annat bakomliggande skäl än skadliga skillnadermellan priserna på hemmamarknaden (i förevarande fall marknaden i USA) ochpå exportmarknaden (i förevarande fall gemenskapsmarknaden).

127.
    Kriterierna avseende marknadsstruktur eller grad av konkurrens är inte i sigavgörande för valet att tillämpa en metod med konstruerat normalvärde snarareän ett normalvärde grundat på verkliga priser, om dessa priser är resultatet avmarknadskrafternas verkningar. Såsom kommissionen har funnit i sin förordning(punkt 16 i övervägandena, bekräftad i punkt 8 i övervägandena till rådetsförordning), utgör ”skillnader i priselasticitet mellan USA-marknaden ochgemenskapsmarknaden” ”en förutsättning för prisdifferentiering” och om sådanamåste beaktas, ”skulle dumpning aldrig kunna sanktioneras”. Eftersom sökandena

inte hade visat att de priser som beaktats vid bestämningen av normalvärdet inteberodde på marknadskrafternas verkningar eller speglade den verkliga situation påUSA-marknaden, fanns det ingen anledning att konstruera normalvärdet i ställetför att grunda sig på de verkliga priserna på USA-marknaden.

128.
    Den omtvistade förordningen har slutligen inte på något sätt berövat sökandenNSC sitt amerikanska patent, eftersom den inte har inverkat på dess rätt att hindratredje part från att producera och marknadsföra aspartam i USA till dess attpatentet går ut eller dess rätt att maximera sina priser på denna marknad. I dettaavseende ges patentinnehavaren, genom ensamrätt till produktion ochmarknadsföring, möjlighet att få ersättning för sina forsknings- ochutvecklingskostnader inte bara för framgångsrika projekt utan även för misslyckadeprojekt. Denna omständighet utgör ytterligare en anledning att grunda sig på depriser som tillämpats under patentskydd för att bestämma normalvärdet.

129.
    Sökandena har således inte visat att gemenskapens institutioner har gjort sigskyldiga till felaktig rättstillämpning eller uppenbart oriktig bedömning av defaktiska omständigheterna genom att bestämma normalvärdet på importeradaspartam på grundval av de priser som tillämpades i USA under patentskydd.

130.
    Vad avser invändningen om otillräcklig motivering av valet av det pris som skulleanvändas som normalvärde, skall det erinras om att enligt fast rättspraxis måste denmotivering som krävs enligt artikel 190 i fördraget klart och otvetydigt ange deöverväganden som den gemenskapsinstitution som är rättsaktens upphovsman hargjort så att berörda parter kan ta del av skälen för den vidtagna åtgärden så att dekan tillvarata sina rättigheter och så att gemenskapens domstolar kan utöva sinkontroll (domstolens dom av den 26 juni 1986 i mål 203/85, Nicolet Instrument,Rec. 1986, s. 2049, punkt 10, av den 7 maj 1987 i mål 240/84, NTN Toyo Bearingmot rådet, Rec. 1987, s. 1809, punkt 31, och mål 255/84, Nachi Fujikoshi mot rådet,Rec. 1987, s. 1861, punkt 39).

131.
    I förevarande fall har den omtvistade förordningen bekräftat (punkt 8 iövervägandena) punkt 12-19 i övervägandena till kommissionens förordning.

132.
    I punkt 18 i övervägandena till den sistnämnda förordningen har kommissionen, vadavser argumentet att de amerikanska priserna egentligen inte var jämförbara pågrund av aspartams patentskydd i USA uttalat följande:

”Kommissionen anser inte att detta påstående är berättigat. Skadligprisdiskriminering fördöms i gemenskapslagstiftningen och internationell rättoberoende av vilka skäl och motiv som ligger bakom diskrimineringen. Patentet iUSA avgör inte i sig prisnivån på hemmamarknaden. Om exportören utnyttjar sinställning som patentinnehavare för att ta ut högre priser på hemmamarknaden änvid exportförsäljning får detta beslut anses vara ett utslag av hans möjlighet att fattaegna beslut. Det finns ingen anledning till varför en sådan prisdifferentiering, i den

mån den medför väsentlig skada för gemenskapsindustrin, skulle undantas fråntillämpningen av antidumpningsbestämmelser.”

133.
    Dessa omständigheter var tillräckliga för att de berörda skulle kunna ta del avskälen till åtgärden och således kunna tillvarata sina rättigheter och förgemenskapsdomstolen att göra sin prövning. Förordningen var tillräckligt motiveradvad avser denna punkt.

134.
    Talan kan således inte bifallas på denna grund.

Grunderna om åsidosättande av fördraget och artiklarna 2.1, 4 och 13 igrundförordningen samt en felaktig beräkning av antidumpningstullen

Parternas argument

135.
    Sökandena anser för det första att gemenskapens institutioner har gjort sig skyldigatill en uppenbart felaktig bedömning av sökandenas bevisning och att de haråsidosatt bestämmelserna i GATT:s antidumpningskod och i grundförordningen vadavser fastställandet av skadan.

136.
    Enligt sökandena visar bevisningen att gemenskapsproducenten inte har lidit någonväsentlig skada och att dess resultat var så gott som den rimligen kunde förväntasig. HSC kunde inte rimligen förvänta sig att uppnå ett vinstresultat, eller änmindre en vinst på 8 procent, redan ett år efter produktionsstart.

137.
    När utredningen påbörjades hade gemenskapsproducenten producerat i mindre änsex månader och befann sig således fortfarande i inledningsskedet. Eftersomgemenskapsproducenten var ny på marknaden, var den tvungen att övervinna fleraproblem, såsom sökandenas tekniska försprång, frånvaron av stordriftsfördelarunder inledningsskedet och en upplärningsperiod. Den var ineffektiv, även om manbeaktar dess relativa låga kapacitetsutnyttjande. Dess kostnader var extremt höga(se punkt 49 i övervägandena till kommissionens förordning, där det talas ombetydande igångsättningskostnader). Dess finansiella utgifter uppgick till mellan 5och 15 procent av dess kostnader, vilket tyder på betydande skulder.

138.
    Sökandena har understrukit att gemenskapsproducenten var verksam på enmarknad där priserna på aspartam sjönk på grund av marknadskrafternasverkningar. Priserna hade sjunkit i betydande utsträckning sedan år 1983, det villsäga fem år före HSC:s produktionsstart, till följd av konkurrensen pågemenskapsmarknaden från ett stort antal andra intensiva och billigasötningsmedel, på grund av bristen på strikt lagstiftning och på grund av attkonsumenterna i gemenskapen var mindre oroliga för hur dessa produkterpåverkade deras hälsa än de amerikanska eller japanska konsumenterna var.

139.
    Trots dessa förhållanden vann gemenskapsproducenten en betydande andel avmarknaden för försäljning av aspartam. Det har inte styrkts att följande minskningav efterfrågan skulle ha lett till att omsättningen hade minskat eller att HSC:sproblem med för stor produktionskapacitet hade lösts om priserna hade varithögre. Eftersom NSC:s patent snart skulle gå ut, hade gemenskapsproducentengoda möjligheter att utsträcka sin försäljning till den särskilt lönsamma USA-marknaden och dra nytta av stordriftsfördelar.

140.
    Det framgår av den bevisning som sökandena har åberopat, särskilt studien frånMcKinsey (se ovan punkt 9) att en nykomling på en marknad i utveckling inte kanförvänta sig att uppnå kostnadstäckning under de första åren efterverksamhetsstarten. Det är en illusion att tro att det är möjligt att vinna kunderfrån etablerade producenter utan att erbjuda väsentligt lägre priser. Dessutomskulle en utmanare som försöker öka sin marknadsandel genom att erbjuda lägrepriser utsätta sig för risken att stärka tendensen till sjunkande priser och att endasterhålla en symbolisk marknadsandel, eftersom priserna redan var låga på grund avkonkurrensen från substitutprodukter.

141.
    Sökandena har i sitt svaromål hävdat att gemenskapens institutioner inte har angivitskälen varför HSC kunde förvänta sig att uppnå ett högre kapacitetsutnyttjandeeller varför HSC omedelbart borde ha kunnat sälja allt aspartam som det kundeproducera.

142.
    För det andra har sökandena tillagt att kommissionen hade fel när den hävdade attden omtvistade importen var orsaken till den påstådda skadan och särskilt att”NSAG:s sänkning av exportpriserna sammanföll med att klaganden förstuppträdde på marknaden” (punkt 45 i övervägandena till kommissionensförordning).

143.
    Sökanden har vidare hävdat att uppgiften att konkurrensen hade ökat till följd avatt patentskyddet i gemenskapen löpte ut mellan år 1986 och 1988 (punkt 54 iövervägandena till kommissionens förordning) är oförenlig med slutsatsen att denomtvistade importen var orsaken till att priserna sjönk. På USA-marknadenorsakade tvärtom efterfrågan, förbudet mot cyklamater, rekommendationerna motanvändning av sackarin samt NSC:s patent högre priser.

144.
    Gemenskapens institutioner hade tidigare beaktat liknande omständigheter, särskiltkonkurrensen inom gemenskapen och gemenskapsproducenternas mycket högakostnader, och kommit till slutsatsen att det inte förelåg något orsakssambandmellan importen i fråga och gemenskapsindustrins skada (kommissionensbeslut 86/344/EEG av den 17 juli 1986 om avslutande av antidumpningsförfarandetavseende import av Portlandcement med ursprung i Tyska demokratiskarepubliken, Polen och Jugoslavien (EGT L 202, s. 43, punkt 24 i övervägandena)).

145.
    Sökandena har för det tredje gjort gällande att gemenskapens institutioner haråsidosatt artikel 13.3 i grundförordningen genom att överskatta hur stor

antidumpningstull som var nödvändig för att undanröja den påstådda skadan.Denna tull hade nämligen bestämts utifrån ett referenspris som gemenskapensinstitutioner beräknade med beaktande av gemenskapsproducentens kostnader.Med beaktande av att dessa kostnader var för höga borde referenspriset haberäknats på grundval av kostnader hos en av exportörerna eller en producent i enliknade bransch eller i andra hand motsvara priset i gemenskapen eller, om manfunnit att sökandena tog ut lägre priser, motsvara priset i gemenskapen med tilläggför den konstaterade prisskillnaden, på samma sätt som gemenskapens institutionerhade gjort i de andra målen (se exempelvis kommissionens förordning (EEG)nr 3232/89 av den 24 oktober 1989 om införande av en preliminärantidumpningstull på import av små färgteveapparater med ursprung i RepublikenKorea (EGT L 314, s. 1), kommissionens förordning (EEG) nr 129/91 avden 11 januari 1991 om införande av en preliminär antidumpningstull på import avsmå färgteveapparater med ursprung i Hongkong och Folkrepubliken Kina(EGT L 14, s. 31)). I vissa av målen har gemenskapens institutioner till och medbeaktat den mest effektive producentens kostnader.

146.
    Även om man skulle anta att importen ensam hade orsakat den påstådda skadan,är referenspriset ändå oriktigt. De produktionskostnader som gemenskapensinstitutioner har beaktat var så höga att de endast kan bero på en felräkning.

147.
    Svaranden och intervenienten har yrkat att talan inte skall bifallas på dessagrunder. De har i huvudsak hävdat att bestämningen av skadan, konstaterandet avett orsakssamband mellan skadan och den dumpade importen samt beräkningenav antidumpningstullen hade skett med vederbörligt beaktande av förhållandet attgemenskapsproducenten var en nykomling på marknaden och att denne således varmindre effektiv än sökandena. De har dessutom förnekat att det förekom intensivpriskonkurrens från andra sötningsmedel och att denna omständighet kunde haorsakat skadan.

Förstainstansrättens bedömning

148.
    Fastställandet av skadan och förekomsten av ett orsakssamband mellan skadan ochden dumpade importen förutsätter en bedömning av komplexa ekonomiska frågor,i vilken gemenskapens institutioner förfogar över ett stort utrymme för skönsmässigbedömning (se exempelvis domstolens dom av den 7 maj 1991 i mål C-69/89,Nakajima mot rådet, Rec. 1991, s. I-2069, punkt 86, och förstainstansrättens domav den 28 september 1995 i mål T-164/94, Ferchimex mot rådet, REG 1995,s. II-2681, punkterna 111 och 131).

149.
    I den omtvistade förordningen (punkt 26 i övervägandena) har svarandenpreciserat:

”... Vid fastställandet av om den berörda industrin i gemenskapen har vållatsväsentlig skada eller ej har följande faktorer beaktats:

Producenten i gemenskapen började sälja 1988 och fick en relativt liten del avgemenskapens marknad, som fortfarande huvudsakligen domineras av deamerikanska och japanska producenterna/exportörerna. Denna inträngning påmarknaden bemöttes av de amerikanska konkurrenterna med en dramatiskprissänkning som medförde betydande förluster för industrin i gemenskapen ochhindrade den från att öka utnyttjandet av sin produktionskapacitet, vilket skulle hamedfört att industrin kunde dra nytta av stordriftsfördelar. Vid utgången avutredningsperioden hade förlusterna nått en sådan omfattning att industrinsöverlevnad direkt hotades.”

150.
    Vad avser påståendet att gemenskapsproducenten var ineffektiv skall det anmärkasatt omständigheten att en gemenskapsproducent har svårigheter, även om de berorpå andra orsaker än dumpningen, inte utgör ett skäl att beröva denne producentvarje form av skydd mot den skada som dumpningen orsakar (domstolens dom avden 5 oktober 1988 i det i punkt 106 ovan nämnda målet Brother Industries motrådet, punkt 42, och i förenade målen 277/85 och 300/85, Canon m.fl. mot rådet,Rec. 1988, s. 5731, punkt 63).

151.
    Under undersökningsperioden befann sig gemenskapsproducenten fortfarande istartskedet. Det framgår av ett dokument som sökandena lämnat in som svar påfrågor från förstainstansrätten av den 22 januari 1997 att dess produktionskostnaderunder de två första produktionsåren var mer än två gånger högre än dessproduktionskostnader under undersökningsperioden. Inte ens om man, såsomsökandena hävdar, antar att sökandenas produktionskostnader var ungefär hälftenså höga som gemenskapsproducentens under undersökningsperioden, hargemenskapens institutioner gått utanför sitt utrymme för eget skön genom attgrunda sig på gemenskapsproducentens kostnader för att bestämma detreferenspris som utgjorde gränsen för när denne skulle anses lida skada.

152.
    Vad avser konkurrensen från andra billigare sötningsmedel följer det av punkt 31i övervägandena till den omtvistade förordningen att svaranden har ansett attförhållandet att det fanns andra intensiva sötningsmedel på marknaden intepåverkade aspartampriset nämnvärt och att det inte utgjorde orsaken till det prisfallsom ägde rum sedan gemenskapsproducenten beslutat att gå in på marknaden. Isina svar på förstainstansrättens frågor av den 22 januari 1997 och vidsammanträdet har svaranden preciserat att konkurrensen från andra sötningsmedelvar begränsad på grund av aspartams speciella kvaliteter och särskilt dess smak.

153.
    Svarandens slutsats att efterfrågan på aspartam inte påverkades märkbart av andrabilligare intensiva sötningsmedels närvaro på marknaden är plausibel med hänsyntill aspartams smakfördelar och med beaktande av följande uppgifter som framgårav handlingarna i målet, särskilt tabellerna i den rapport som konsultfirman LMCInternational, på sökandenas begäran, hade upprättat i mars 1997 för att svara påförstainstansrättens frågor av den 22 januari 1997. För det första har aspartamlyckats etablera sig på marknaden trots att det var dyrare än andra sötningsmedel.För det andra har användarna av sötningsmedel inte inskränkt sig till att köpa de

billigaste sötningsmedlen; efterfrågan på aspartam i gemenskapen har för övrigtökat sedan antidumpningstullens införande. För det tredje utgör kostnaden för ettintensivt sötningsmedel en marginell del av totalkostnaden för slutprodukten.

154.
    Mot denna bakgrund är det även plausibelt att en aspartamproducent, även omdenne är ny på marknaden, skulle kunna göra en vinst på 8 procent inom 18månader, särskilt som denna procentsats hade beräknats med utgångspunkt i fiktivaproduktionskostnader som hade bestämts utifrån antagandet om ett fullständigtkapacitetsutnyttjande. Antagandet att denna slutsats är plausibel stöds av uppgiftenatt man kunde vänta sig att användarna skulle välkomna en nykomling på enmonopolmarknad.

155.
    Vad avser de sjunkande priserna på aspartam i gemenskapen har sökandena intevederlagt svarandens förklaring i dennes svar på förstainstansrättens frågor avden 22 januari 1997 att kostnadsminskningen kunde förklara de sjunkande prisernamellan år 1983 och 1987, men inte det senare prisfallet. De har inte heller inväntmot svarandens påstående att skillnaden mellan sänkningen av priserna ochsänkningen av deras produktionskostnader hade ökat från år 1986 och att prisernasjönk snabbare än kostnaderna.

156.
    Även om påståendet att ”NSAG:s sänkning av exportpriserna sammanföll med attden klagande först uppträdde på marknaden” (punkt 45 i övervägandena tillkommissionens förordning och punkt 30 i övervägandena till rådets förordning)kanske inte är så nyanserat, är däremot påståendet att ”[b]eslutet att sänkapriserna till förlustbringande nivåer får helt klart föras till NSAG:s och denamerikanske och den japanska exportörens ansvarsområde och effekterna av ensådan prispolitik kan inte tillskrivas svårigheter i HSC:s tillverkningsprocess”(punkt 49 i övervägandena till kommissionens förordning och punkt 33 iövervägandena till rådets förordning) helt plausibelt.

157.
    Sökandena har inte förnekat att NSC:s verkställande direktör år 1989 förklaradeföljande (se artikel i den nederländska dagstidningen De Financiële Telegraaf avden 2 september 1989, bifogad svaromålet): ”Maar de prijs is geen punt. Wij zullenzonodig onder de prijs van iedere concurrent duiken. Dat kunnen we onsveroorloven omdat wij meer dan ieder ander hebben kunnen investeren inefficiency, daartoe in staat gesteld door de ruime middelen waarover wij dank zijons patent konden beschikken.” (”Priserna är inget problem. Om det är nödvändigtkan vi ta ut lägre priser än någon konkurrent, eftersom vi kan investera mer ieffektivitet än någon annan tack vare de goda finanser som vårt patent garanteraross.”) De har inte förnekat att de tagit ut lägre priser (punkt 40 i övervägandenatill kommissionens förordning och punkt 26 i övervägandena till rådets förordning),ökat exporten till gemenskapen med absoluta mått mätt (punkt 37 i övervägandenatill kommissionens förordning och punkt 26 i övervägandena till rådets förordning)och sänkt sina priser väsentligt (punkt 39 i övervägandena till kommissionensförordning och punkterna 26 och 31 i övervägandena till rådets förordning).

158.
    Av detta följer att sökandena inte har visat att svaranden gått utanför sitt utrymmeför skönsmässig bedömning genom att anse att gemenskapsproducenten hade liditskada och att den dumpade importen var orsaken till denna skada.

159.
    Den tull som hade införts i förevarande mål motsvarade skillnaden mellanreferenspriset, det vill säga det minimipris till vilket aspartam kunde importeras tillgemenskapen utan att skada gemenskapsindustrin, och exportpriset. Det följer avslutsatserna i punkt 150-158 att det inte har fastställts att gemenskapensinstitutioner hade grundat sig på olämpliga antaganden vid beräkningen av den tullsom var nödvändig för att undanröja skadan. Vad avser eventuella fel i beräkningenhar sökandena härlett sådana från omständigheten att de kostnader som beaktatsför att fastställa att referenspriset var två gånger högre än deras egnaproduktionskostnader. Det framgår av punkt 151 att antagandet attproduktionskostnaderna för en aspartamproducent i startskedet är två gånger högreän för en etablerad producent är plausibelt. En sådan omständighet utgör intetillräcklig bevisning för ett fel i beräkningen av referenspriset eller ens ett teckenpå ett sådant fel.

160.
    Invändningen om en otillräcklig motivering av slutsatsen att HSC borde ha kunnatuppnå ett högre kapacitetsutnyttjande har framförts för första gången i repliken.Den har således framförts för sent och kan således inte beaktas. Den skall såledesinte prövas.

161.
    Av detta följer att talan inte kan bifallas på dessa grunder.

III - Grunder som endast har anförts i mål T-159/94

Grunden om åsidosättande av väsentliga formföreskrifter och av artikel 190 i fördraget

Parternas argument

162.
    Sökanden Ajico har hävdat att gemenskapens institutioner har åsidosatt deras rätttill försvar (domstolens dom av den 23 oktober 1974 i mål 17/74, TransoceanMarine Paint mot kommissionen, Rec. 1974, s. 1063, punkt 15) samt GATT:srekommendation om bästa möjliga information i den mening som avses i artikel 6.8,antagen den 8 maj 1984 av GATT:s antidumpningskommitté. Kommissionensbedömning att Ajico inte hade samarbetat tillräckligt ledde till att institutionenvägrade att grunda sig på de uppgifter som företaget hade lämnat och att användapriserna på USA-marknaden som normalvärde, vilket ledde till att alltför högatullar infördes. Denna bedömning och det beslut som följde därav påverkadesåledes påtagligt sökandens intressen. Sökanden fick emellertid ingen upplysningdärom förrän kommissionens förordning offentliggjordes och berövades såledesmöjligheten att framföra synpunkter i detta avseende.

163.
    I vilket fall som helst har sökanden samarbetat så gott den kunnat i kontrollen ochi utredningen. Kommissionen önskade verifiera vilka kvantiteter som hade sålts på

den japanska marknaden samt tillverkningskostnaderna. Vad avser dess försäljningpå den japanska marknaden hade sökanden lämnat ut statistik om fabrikensleveranser, fakturor på all dess försäljning (tvåmiljonerfyrahundratusen fakturor),däri inbegripet de som avsåg aspartam och månadsfakturor och återkommandefakturor för försäljning per kund på mikrofilm, däri inbegripet de som avsågaspartamförsäljning. Vad avser produktionskostnader har Ajico lämnat utfullständig dokumentation angående produktionskostnaderna för två perioder avdess taxeringsår (från och med den 1 oktober 1988 till och med den 30 september1989), som omfattade tre fjärdedelar av undersökningsperioden. Vid en inspektionpå plats fanns även uppgifterna angående dess produktionskostnader under de tresista månaderna år 1989 tillgängliga, dock utan åtskillnad mellan olika produkter,eftersom bolaget inte hade haft tid att specifikt beräkna produktionskostnaden föraspartam. Det är emellertid praxis att, vid skillnad mellan den tid somundersökningsperioden och taxeringsåret omfattar för det berörda företaget,bestämma sifferuppgifterna genom en extrapolering från tillgängliga uppgifter irådets förordning (EEG) nr 112/90 av den 16 januari 1990 om införande av enslutgiltig antidumpningstull på import av vissa CD-spelare med ursprung i Japanoch Republiken Korea och om slutgiltigt uttagande av den preliminära tullen(EGT L 13, s. 21), kommissionens förordning (EEG) nr 2054/91 av den 11 juli 1991om införande av en preliminär antidumpningstull på import av dihydrostreptomycinmed ursprung i Folkrepubliken Kina (EGT L 187, s. 23), rådets förordning (EEG)nr 729/92 av den 16 mars 1992 om införande av en slutgiltig antidumpningstull påimport av visst värmekänsligt papper med ursprung i Japan samt om slutgiltigtuttag av den preliminära antidumpningstullen (EGT L 81, s. 1).

164.
    Svaranden och intervenienten har yrkat att talan inte skall bifallas på denna grundi huvudsak för att de anser att den är irrelevant, eftersom den rättsliga grund somanvänts i den omtvistade förordningen för att bestämma normalvärdet inte ärartikel 7.7 b i grundförordningen - vilken ger gemenskapens institutioner möjlighetatt grunda sig på tillgängliga uppgifter om den berörda parten inte tillhandahållernödvändiga uppgifter - utan artikel 2.6 i samma förordning.

Förstainstansrättens bedömning

165.
    Under den aktuella grunden har gjorts gällande att rätten till försvar har åsidosattsgenom att sökanden inte har givits möjlighet att göra sina synpunkter gällandeavseende kommissionens bedömning att sökanden inte samarbetat tillräckligt.

166.
    I den omtvistade förordningen har normalvärdet inte fastställts med tillämpning avartikel 7.7 b i grundförordningen - vilken ger gemenskapens institutionerbehörighet att grunda sig på tillgängliga uppgifter om den berörda parten inte harsamarbetat tillräckligt - utan på grundval av artikel 2.6 i nämnda förordning.

167.
    Sökandens möjlighet att framföra sina synpunkter på den omtvistade bedömningeneller inte hade därför ingen inverkan på den omtvistade förordningen. Av detta

följer att även om man skulle anta att gemenskapens institutioner har berövatsökanden denna möjlighet, vilket inte är en fråga som absolut måste besvaras,skulle detta beteende inte på något sätt ha förändrat rådets slutsatser som framgårav den omtvistade förordningen.

168.
    Talan kan följaktligen inte bifallas på denna grund.

Grunden om åsidosättande av artikel 2.6 i grundförordningen

Parternas argument

169.
    Sökanden Ajico har anmärkt att enligt artikel 2.6 i grundförordningen och enligtGATT skall gemenskapens institutioner bestämma normalvärdet på grundval av ettjämförbart pris.

170.
    I förevarande mål var försäljningspriset för aspartam i USA inte jämförbart,eftersom NSC åtnjöt patentskydd på denna marknad. Eftersom sökanden på grundav patentskyddet var förbjuden att sälja aspartam till tredje man i USA, kunde desspriser inte påverka NSC:s priser i samma land eller påverkas av desamma, utanberodde på marknadskrafternas verkningar på den japanska marknaden. Det voresåledes orimligt att låta sökanden ta konsekvenserna av den speciella ekonomiskaoch rättsliga situationen i USA.

171.
    Eftersom priset på USA-marknaden inte var jämförbart, borde normalvärdet habestämts på grundval av priset i ursprungslandet.

172.
    Denna lösning gjorde sig än mer gällande, eftersom aspartam som levererats frånJapan endast transiterats genom USA. Begreppet transitering, som avses iartikel 2.6 i grundförordningen, omfattar situationer där leveranser till etttransitland inte påverkar marknadsvillkoren i transitlandet eller själva påverkas avdesamma.

173.
    Så var fallet i förevarande mål, eftersom det aspartam som hade levererats frånJapan inte skulle återförsäljas i USA, utan importerades till detta land för att göradet möjligt för NSC att dra nytta av de amerikanska reglerna om återbetalning avimporttullar. Det förhållandet att sökanden var delägare i det gemensamma bolagetNSAG innebar inte en större möjlighet för denne att påverka priserna, medbeaktande av patentskyddet på den amerikanska marknaden. Det aspartam somsökanden sålde till NSC för återförsäljning i USA hade inget samband med detaspartam som levererades för återförsäljning i gemenskapen. Dessa leveranser harinte bara registrerats separat utan har även fakturerats till andra priser. Ajicobehöll kontrollen över leveranserna efter det att de hade levererats till NSC,eftersom detta bolag enligt avtal var skyldig att omedelbart sälja dem vidare tillDeutsche Ajinomoto GmbH, sökandens dotterbolag för försäljning i Europa, förvidare försäljning till NSAG. Även om det är sant att det förekom att aspartammed ursprung i Japan hade ompaketerats i större förpackningar eller granulerats

för att underlätta hanteringen, rörde detta endast en mycket liten andel av denaspartam som levererades, närmare bestämt 1,4 respektive 7 procent. Dessutom vardenna praxis begränsad till perioden november 1988-december 1989, vilket nästanexakt motsvarade undersökningsperioden, och den var till för att uppfylla krav frånkunder i gemenskapen, som hade uttryckts efter det att leveranserna hade lämnatJapan.

174.
    Eftersom försäljningsvolymen på marknaden i ursprungslandet utgjorde mindre än5 procent av försäljningen på gemenskapsmarknaden och eftersom artikel 2.6 igrundförordningen inte utesluter att normalvärdet kan bestämmas med tillämpningav artikel 2.3 i samma förordning, borde normalvärdet ha bestämts medutgångspunkt i sökandens tillverkningskostnader med påslag för en rimligvinstmarginal. Såsom anförts under föregående grund borde kommissionen hakunnat verifiera sökandens tillverkningskostnader.

175.
    Enligt svaranden och intervenienten var villkoren för att bestämma normalvärdetpå grundval av ett jämförbart pris som faktiskt betalas eller skall betalas iursprungslandet (i detta fall Japan), med tillämpning av artikel 2.6 igrundförordningen, inte uppfyllda i förevarande mål, särskilt eftersom aspartam inteenbart hade transiterats genom exportlandet (i detta fall USA) underundersökningsperioden. Svaranden har hävdat att villkoren för att bestämmanormalvärdet på grundval av det pris som betalas eller skall betalas i exportlandetdäremot var uppfyllda, eftersom detta pris var jämförbart. Svaranden ochintervenienten har således yrkat att talan inte skall bifallas på denna grund.

Förstainstansrättens bedömning

176.
    I artikel 2.6 i grundförordningen föreskrivs följande:

”När en vara inte importeras direkt från ursprungslandet till gemenskapen utan viaett annat land skall normalvärdet vara det jämförbara pris som betalas eller skallbetalas för likadana varor på hemmamarknaden antingen i exportlandet eller iursprungslandet. Det senare alternativet kan vara lämpligt bl.a. när varan baralastas om i exportlandet, när varor av samma slag inte tillverkas i exportlandet ellernär det inte finns något jämförbart pris på varan där.”

177.
    Det är ostridigt i målet att det aspartam som sökanden Ajico sålde inte hadeimporterats direkt till gemenskapen från ursprungslandet (Japan), utan från etttransitland (USA).

178.
    Under sådana omständigheter ger artikel 2.6 i grundförordningen gemenskapensinstitutioner ett stort utrymme för skönsmässig bedömning av om de skall beaktaantingen det pris som betalas eller skall betalas på marknaden i exportlandet ellerdet pris som betalas eller skall betalas på marknaden i ursprungslandet, förutsattatt det pris som väljs är jämförbart.

179.
    I förevarande mål har gemenskapens institutioner bestämt normalvärdet pågrundval av det pris som betalas eller skall betalas på hemmamarknaden iexportlandet (USA-marknaden).

180.
    Sökanden har inte visat att priset inte var jämförbart, eftersom den har begränsatsig till att hävda att detta pris inte kunde beaktas enär produkten i fråga åtnjötpatentskydd.

181.
    De kriterier som skulle ha gjort det möjligt för gemenskapens institutioner attbeakta ursprungslandet (i detta fall Japan) var inte uppfyllda i förevarande mål.Det japanska aspartamet hade inte enbart transiterats via USA, eftersom det bådehade sålts till en amerikansk aktör och delvis omvandlats och omförpackats.

182.
    Av detta följer att gemenskapens institutioner med rätta har bestämt normalvärdetpå grundval av det pris som betalas eller skall betalas på USA-marknaden.

183.
    Talan kan således inte bifallas på denna grund.

IV - Grunder som endast har anförts i mål T-160/94

Grunden om åsidosättande av väsentliga förfaranderegler och av artikel 190 i fördraget

Parternas argument

184.
    Sökanden NSC har förebrått svaranden för att ha nöjt sig med att i sin förordninganmärka att kommissionen har förkastat sökandens erbjudanden om åtagandenutan att ange skälen till sitt eget beslut att förkasta dessa åtaganden. Det framgåremellertid av en jämförelse mellan dels domstolens domar av den 7 maj 1987 imålet NTN Toyo Bearing m. fl. mot rådet och Nachi Fujikoschi mot rådet, nämndai punkt 130 ovan, och i mål 256/84, Koyo Seiko mot rådet (Rec. 1987, s. 1899), delsdomstolens dom av den 14 mars 1990 i mål C-156/87, Gestetner Holdings motrådet och kommissionen (Rec. 1990, s. I-781), att det ankommer på rådet att fattadet slutgiltiga beslutet att förkasta ett förslag om åtagande, vilket är ett beslut somi hög grad påverkar sökandens intressen. Svaranden borde ha motiverat sitt besluti detta avseende för att göra det möjligt för gemenskapens domstolar att utöva sinprövning. Genom att underlåta detta har svaranden åsidosatt den grundlägganderätten till försvar.

185.
    Svaranden har inte heller bemött de argument som sökanden har framfört i sinskrivelse av den 15 maj 1991 för att ifrågasätta kommissionens skäl för att förkastaåtagandena. Svaranden har således åsidosatt artikel 190 i fördraget och dengrundläggande rätten till försvar. Artiklarna 1 och 2 i den omtvistade förordningenbör således ogiltigförklaras.

186.
    Svaranden och intervenienten har yrkat att talan inte skall bifallas på denna grund,eftersom sökanden har erhållit en tillräcklig motivering av varför åtagandetförkastades.

Förstainstansrättens bedömning

187.
    I punkt 49 i den omtvistade förordningen föreskrivs följande:

”... Efter samråd fastställdes att dessa åtaganden inte var godtagbara förkommissionen. Kommissionen meddelade producenterna/exportörerna skälen fördetta beslut.”

188.
    Denna hänvisning till kommissionens motivering skall tolkas på det sätt somsvaranden har hävdat.

189.
    Denna motivering har delgetts sökanden genom kommissionens skrivelse avden 7 maj 1991 (se ovan punkt 33). Det framgår i huvudsak av denna skrivelse attde föreslagna åtagandena inte kunde godtas på grund av dekonkurrensbegränsningar som de skulle ha medfört på den redan ytterstoligopolistiska marknaden för aspartam. I skrivelsen preciserades vidare attåtagandena skulle ha tvingat en av de huvudsakliga producenterna att bestämmasina priser på ett sätt som var förutsägbart för den andre producenten.

190.
    Dessa noggrant motiverade skäl visar klart och otvetydigt gemenskapsmyndighetensresonemang och ger förstainstansrätten möjlighet att utöva sin prövning. Dessutomframgår det av sökandens skrivelse av den 15 maj 1991 att denne verkligen förståttskälen till att erbjudandet om åtaganden förkastades, eftersom den ifrågasatt dem(se ovan punkt 34). Följaktligen skall beslutet att förkasta de föreslagna åtagandenaanses vara tillräckligt motiverat (se den rättspraxis som nämns ovan i punkt 130).

191.
    I vilket fall som helst kunde svaranden begränsa sig till att hänvisa tillkommissionens bedömning, eftersom kommissionen ensam är behörig att godtaåtaganden (se beslutet i det i punkt 87 ovan nämnda målet Miwon motkommissionen, punkt 27).

192.
    Talan kan således inte bifallas på denna grund.

Grunden om åsidosättande av de rättigheter som följde av sökandens patent i USA

Parternas argument

193.
    Sökanden NSC har hävdat att gemenskapens institutioner, genom att bestämmanormalvärdet på grundval av de priser som tillämpades i USA, indirekt har tvingatNSC att avstå från sin möjlighet att maximera sina priser på marknaden i dettaland. Gemenskapens institutioner har således på ett rättsstridigt sätt och utan

ersättning exproprierat dennes patenträttigheter. Enligt allmänna principer igemenskapsrätten är varje expropriation ersättningsberättigande (generaladvokatenCapotortis förslag till avgörande inför domstolens dom av den 13 december 1979i mål 44/79, Hauer, Rec. 1979, s. 3727, 3752, 3760, punkt 7).

194.
    Sökanden har i andra hand hävdat att även om beslutet av gemenskapensinstitutioner inte motsvarade en sådan expropriation påverkade det i varje fall påett oproportionerligt sätt sökandens patenträttigheter. Gemenskapens institutionerhade kunnat grunda sig på exportpriset till tredje land eller, som sökandenföreslagit, på ett konstruerat värde. Om dessa metoder skulle ha tillämpats hadesökanden i mindre utsträckning hindrats att ta ut en premie på den amerikanskamarknaden till följd av sitt patent.

195.
    Svaranden har ifrågasatt sökandens argumentation och i huvudsak hävdat attsvaranden i förevarande mål var skyldig att bestämma normalvärdet på grundvalav det pris som betalas eller skall betalas på USA-marknaden. Intervenienten haranfört att om grunden syftar till att få fastställt att gemenskapens institutioner haråsidosatt eller på ett rättsstridigt sätt har exproprierat industriella rättigheter somsökanden åtnjöt enligt amerikansk lagstiftning saknar förstainstansrätten behörighet.De har yrkat att talan inte skall bifallas på denna grund.

Förstainstansrättens bedömning

196.
    Sökanden har inte visat på vilket sätt den varit förhindrad att utöva sinapatenträttigheter. Sökanden har nämligen endast hävdat att den omtvistadeförordningen hindrat sökanden från att maximera sina priser på USA-marknaden.Inte ens om man anser att de rättigheter som sökanden åtnjöt på grund av patenteti USA inkluderade rätten att maximera sina priser på marknaden i detta land,saknar detta påstående stöd av fakta. Ingen av de omtvistadeantidumpningsåtgärderna hindrade nämligen NSC från att tillämpa de priser detönskade på denna marknad.

197.
    Talan kan således inte bifallas på denna grund.

Rättegångskostnader

198.
    Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersättarättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Eftersom sökandena har tappat måletoch svaranden yrkat att de skall ersätta deras rättegångskostnader, skall sökandenaförpliktas att, förutom sina egna kostnader, ersätta sökandens rättegångskostnader.Enligt artikel 87.4 i rättegångsreglerna skall institutioner som intervenerat bära sinarättegångskostnader. Intervenienten skall således bära sin kostnad.

På dessa grunder beslutar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN

(femte avdelningen i utökad sammansättning)

följande dom:

1)    Talan ogillas.

2)    Sökandena skall ersätta sina rättegångskostnader samt rådetsrättegångskostnader.

3)    Kommissionen skall bära sina kostnader.

García-Valdecasas
Tiili
Azizi

                Moura Ramos                Jaeger

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 18 december 1997.

H. Jung

J. Azizi

Justitiesekreterare

Ordförande

Innehåll

    Bakgrund till tvisten samt förfarandet

II - 2

        Produkten

II - 2

        Aktörerna och marknaden

II - 3

        Det administrativa förfarandet

II - 3

        Andidumpningsförordningarna i fråga

II - 9

            1. Allmänt

II - 9

            2. Kommissionens förordning

II - 9

            3. Rådets förordning

II - 10

        Förfarandet vid förstainstansrätten

II - 10

    Parternas yrkanden

II - 11

    Prövning i sak

II - 12

        I - Sammanfattning av grunderna

II - 12

        II - Grunder som är gemensamma för de två målen

II - 13

            Grunderna om åsidosättande av väsentliga formföreskrifter samt av artiklarna 7.4a och b och 8.4 i grundförordningen

II - 13

                A - Parternas argument

II - 13

                B - Förstainstansrättens bedömning

II - 18

                    1. Den berörda marknadens egenheter och följderna av dessaegenheter

II - 18

                    2. Påståendet att de uppgifter som lämnades innan de slutgiltiga tullarnainfördes var otillräckliga

II - 19

                    3. Påståendet att de uppgifter som har lämnats till HSC är otillräckligaenligt artikel 7.4 a i grundförordningen

II - 20

                    4. Påståendet att de lämnade uppgifterna var otillräckliga enligt artikel7.4 b i grundförordningen

II - 20

                    a) Villkor som en begäran om information måste uppfylla

II - 21

                    b) Begäran om upplysningar i förevarande fall och de uppgifter somgemenskapens institutioner har lämnat

II - 21

                    i) Allmän begäran om upplysningar

II - 21

                    ii) Begäran om upplysningar om särskilda punkter

II - 21

                    Invändningar avseende begäran om upplysningar i skrivelsen av den14 december 1990

II - 21

                    - Kapacitetsutnyttjande (se första strecksatsen i punkt 65 ovan)

II - 22

                    - Bedömning av hur lång tid som behövdes för att uppnåkostnadstäckning och en vinstmarginal på 8 procent (se ovan punkt65 andra strecksatsen)

II - 22

                    - Frågan om huruvida subventionerna till gemenskapsproducenten harbeaktats och huruvida de var förenliga med fördraget (se ovanpunkt 65 tredje strecksatsen)

II - 23

                    - Hur stor procentuell andel av de allmänna kostnader som inkluderatsi referenspriset som har betalats till det närstående bolaget DSM(se ovan punkt 66 sjätte strecksatsen)

II - 23

                    - NSAG:s ansträngningar för att utveckla marknaden (se ovan punkt 66femte strecksatsen)

II - 23

                    Invändningar avseende enskilda frågor

II - 24

                    - Detaljerad uppdelning av referenspriset

II - 24

                    - Beaktande av gemenskapsproducentens igångsättningskostnader vidberäkningen av referenspris och amorteringar (se ovan punkt 65fjärde och femte strecksatsen)

II - 25

                    - Råvaror som inköpts från närstående företag (se ovan punkt 66 fjärdestrecksatsen)

II - 26

                    c) Slutsats

II - 26

            Grunden om åsidosättande av artikel 2.3 i grundförordningen

II - 26

                Parternas argument

II - 26

                Förstainstansrättens bedömning

II - 27

            Grunderna om åsidosättande av fördraget och artiklarna 2.1, 4 och 13 igrundförordningen samt en felaktig beräkning av antidumpningstullen

II - 29

                Parternas argument

II - 29

                Förstainstansrättens bedömning

II - 31

        III - Grunder som endast har anförts i mål T-159/94

II - 34

            Grunden om åsidosättande av väsentliga formföreskrifter och av artikel 190 ifördraget

II - 34

                Parternas argument

II - 34

                Förstainstansrättens bedömning

II - 35

            Grunden om åsidosättande av artikel 2.6 i grundförordningen

II - 36

                Parternas argument

II - 36

                Förstainstansrättens bedömning

II - 37

        IV - Grunder som endast har anförts i mål T-160/94

II - 38

            Grunden om åsidosättande av väsentliga förfaranderegler och av artikel 190 ifördraget

II - 38

                Parternas argument

II - 38

                Förstainstansrättens bedömning

II - 39

            Grunden om åsidosättande av de rättigheter som följde av sökandens patent iUSA

II - 39

                Parternas argument

II - 39

                Förstainstansrättens bedömning

II - 40

    Rättegångskostnader

II - 40


1: Rättegångsspråk: engelska.