PERSONALDOMSTOLENS DOM

(tredje avdelningen)

den 24 februari 2010

Mål F-89/08

P

mot

Europaparlamentet

”Personalmål – Tillfälligt anställda – Europaparlamentet – Uppsägning – Bristande förtroende”

Saken: Sökanden har väckt talan enligt artiklarna 236 EG och 152 EA med yrkande för det första om ogiltigförklaring av parlamentets beslut av den 15 april 2008 att säga upp sökandens avtal om anställning som tillfälligt anställd, för det andra om att sökanden ska återinträda i tjänst med retroaktiv verkan, för det tredje om att lön ska utbetalas från och med den 15 juli 2008, för det fjärde om att ersättning ska utges för den ideella skada och skada för karriären som sökanden anser sig ha lidit till följd av uppsägningsbeslutet, och för det femte om att parlamentet ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

Avgörande: Talan ogillas. Vardera parten ska bära sina rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Tillfälligt anställda – Tillfälligt anställda som omfattas av artikel 2 c i anställningsvillkoren för övriga anställda – Tillfälligt anställd hos en av parlamentets politiska grupper

(Anställningsvillkor för övriga anställda, artikel 2 c)

2.      Tjänstemän – Tillfälligt anställda – Tillfälligt anställda som omfattas av artikel 2 c i anställningsvillkoren för övriga anställda – Tillfälligt anställd hos en av parlamentets politiska grupper

(Anställningsvillkor för övriga anställda, artikel 2 c)

3.      Tjänstemän – Tillfälligt anställda – Uppsägningsbeslut – Motiveringsskyldighet – Räckvidd

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 25 andra stycket och 90.2; Anställningsvillkor för övriga anställda, artikel 2 c )

4.      Talan om ogiltigförklaring – Grunder – Maktmissbruk – Begrepp

5.      Tjänstemän – Administrationens omsorgsplikt – Räckvidd – Gränser

(Anställningsvillkor för övriga anställda, artikel 2 c)

6.      Tjänstemän – Talan – Föremål för talan – Föreläggande riktat till administrationen – Avvisning

(Artikel 233 EG; tjänsteföreskrifterna, artikel 91)

1.      Iakttagandet av rätten till försvar utgör i alla förfaranden som inleds mot en person, och som kan leda till en rättsakt som går denna person emot, en grundläggande gemenskapsrättslig princip som ska säkerställas även i avsaknad av reglering av förfarandet i fråga. Enligt denna princip ska den berörda personen ha getts möjlighet att före antagandet av det beslut som berör denne, på ett meningsfullt sätt framföra sina synpunkter på huruvida de omständigheter och förhållanden på grundval av vilka beslutet antagits verkligen föreligger och är relevanta.

Grunden avseende åsidosättande av rätten till försvar kan emellertid inte på ett meningsfullt sätt åberopas när det gäller ett beslut att avbryta en tjänstemans uppehållande av en tjänst hos en politisk grupp vid parlamentet. Med hänsyn till att arbetsuppgifterna hos en politisk grupp är av specifik karaktär och att det i en sådan politisk miljö föreligger behov av att upprätthålla ett ömsesidigt förtroende mellan gruppen och de tjänstemän som uppehåller en tjänst hos denna grupp, föreligger det i ett sådant fall inte någon skyldighet att höra den berörda parten före antagandet av beslutet att avbryta personens tjänstgöring.

Detta undantag är tillämpligt varje gång det är nödvändigt att upprätthålla ett förtroende, det vill säga för alla tillfälligt anställda som rekryterats enligt artikel 2 c i anställningsvillkor för övriga anställda – eftersom det ömsesidiga förtroendet är en väsentlig del av de anställningsavtal som avses i bestämmelsen – och vars anställningsavtal sagts upp på grund av att det inte längre finns något förtroende. Den berörda personen behöver således inte höras före antagandet av ett beslut varigenom ett anställningsavtal som ingåtts med stöd av artikel 2 c i anställningsvillkoren för övriga anställda sägs upp på grund av att det inte längre finns något förtroende.

(se punkterna 29–33)

Hänvisning till

Domstolen: 15 juli 1970, 44/69, Buchler mot kommissionen, REG 1970, s. 733, punkt 9; 10 juli 1986, 234/84, Belgien mot kommissionen, REG 1986, s. 2263, punkt 27; 3 oktober 2000, C‑458/98 P, Industrie des poudres sphériques mot rådet, REG 2000, s. I‑8147, punkt 99; 5 oktober 2000, C‑288/96, Förbundsrepubliken Tyskland mot kommissionen, REG 2000, s. I‑8237, punkt 99; 29 april 2004, C‑111/02 P, parlamentet mot Reynolds, REG 2004, s. I‑5475, punkterna 50–60; 9 november 2006, C‑344/05 P, kommissionen mot De Bry, REG 2006, s. I‑10915, punkt 37

Förstainstansrätten: 28 januari 1992, T‑45/90, Speybrouck mot parlamentet, REG 1992, s. II‑33, punkt 94; 17 oktober 2006, T‑406/04, Bonnet mot domstolen, REGP 2006, s. I‑A‑2‑213 och II‑A‑2‑1097, punkt 79

2.      Enligt bestämmelserna i artikel 4 i parlamentets presidiums beslut av den 3 maj 2004 om överflyttning av de befogenheter som tillerkänns tillsättningsmyndigheten och den myndighet som är behörig att sluta anställningsavtal, i dess lydelse enligt parlamentets presidiums beslut av den 26 oktober 2004, är det, vad gäller grupplösa ledamöter, parlamentets generalsekreterare som utför de arbetsuppgifter som tillkommer den myndighet som är behörig att sluta anställningsavtal för de tillfälligt anställda som avses i artikel 2 c i anställningsvillkor för övriga anställda, som rekryteras för att utföra arbetsuppgifter hos ledamöterna. Det är följaktligen parlamentets generalsekreterare som är behörig att anta ett beslut om uppsägning av en tillfälligt anställd som tjänstgör hos grupplösa ledamöter. De politiska grupperna har emellertid befogenhet att fritt välja de medarbetare som de vill anställa för tillfällig tjänstgöring hos denna grupp, liksom att avbryta en sådan anställning.

Vad beträffar de grupplösa ledamöter som är parlamentariker som inte kunnat bilda en politisk grupp är det en förvaltningsanställd, en ”samordnare för de grupplösa ledamöterna”, som har till uppgift att upprätthålla kontakten mellan de grupplösa ledamöterna, samt mellan de grupplösa ledamöterna och de andra politiska grupperna eller de administrativa avdelningarna vid parlamentet. Samordnaren ansvarar även för de gemensamma resurser som står till de grupplösa ledamöternas förfogande och ska således säkerställa att anställningsvillkoren för övriga anställda tillämpas på tillfälligt anställda som arbetar hos dessa ledamöter.

De tillfälligt anställda som är i fråga tjänstgör huvudsakligen hos en enda parlamentariker, som är deras närmaste förvaltningschef. Den närmaste förvaltningschefen signerar bland annat deras förordnanden om uppdrag. Även om en tillfälligt anställd i praktiken utför arbetsuppgifter som rör andra grupplösa ledamöter än bara sin närmsta förvaltningschef, för att säkerställa den dagliga administrationen i ”gruppen” för de grupplösa ledamöternas, är det i förhållande till förvaltningschefen som det ska finnas ett förtroende. Om en tillfälligt anställds närmsta förvaltningschef tappar förtroendet för den anställde, överlämnar samordnaren för de grupplösa ledamöterna en begäran om uppsägning till parlamentets generalsekreterare, och på grundval av denna ansökan fattar parlamentets generalsekreterare ett uppsägningsbeslut. I den mån som beslutet grundar sig på den närmsta förvaltningschefens bristande förtroende för den anställde, kan det inte ogiltigförklaras endast därför att förtroende inte längre finns i förhållande till endast en av de grupplösa ledamöterna.

(se punkterna 39–43, 45 och 46)

Hänvisning till

Domstolen:, domen i det ovannämnda målet parlamentet mot Reynolds, punkt 50

3.      Det finns inte något tvingande skäl för att förvägra personer som är tillfälligt anställda skydd mot oberättigade uppsägningar, särskilt om dessa har en tillsvidareanställning eller om de har en tidsbegränsad anställning och sägs upp före anställningstidens utgång. För att de berörda personerna ska kunna garanteras ett tillräckligt skydd i detta avseende måste de emellertid säkert kunna avgöra huruvida deras berättigade intressen har respekterats eller åsidosatts och avgöra om det finns skäl för dem att väcka talan, och domstolen måste kunna göra sin prövning, vilket tillsammans leder till en motiveringsskyldighet för myndigheten.

Om ett beslut om uppsägning fattas till följd av bristande förtroende föreskrivs inte processrättsliga skyddsregler till förmån för den berörda personen, såsom rätten att bli hörd under det administrativa förfarandet. Motiveringsskyldigheten och administrationens iakttagande av den utgör följaktligen den enda garantin för vederbörande att, åtminstone efter antagandet av beslutet som går denne emot, på ett ändamålsenligt sätt kunna använda de rättsmedel som står till dennes förfogande för att bestrida beslutets lagenlighet.

Den omständigheten att det inte längre finns något förtroende för en person, det vill säga att en relation av personlig karaktär ändras, grundar sig inte nödvändigtvis på objektiva omständigheter. Endast ett konstaterande att det inte längre finns något förtroende kan således räcka för att motivera att ett beslut om uppsägning fattas. Om ett uppsägningsbeslut endast grundar sig på ett sådant konstaterande kan följaktligen kravet på att de sakomständigheter som visar eller rättfärdigar att det inte längre finns något förtroende tydligt ska anges i motiveringen av beslutet, endast vara begränsat.

Särskilt när det är fråga om tillfälligt anställda som arbetar hos grupplösa ledamöter, ska emellertid motiveringen av ett uppsägningsbeslut som grundar sig på att det inte längre finns något förtroende ge tillräckliga klargöranden med avseende på i förhållande till vilken person förtroendet tappats. Den tillfälligt anställda som det är fråga om kan således försäkra sig om att beslutet rör den närmsta förvaltningschefen, det vill säga den grupplösa ledamoten i förhållande till vilken det ska finnas ett förtroende.

Det ankommer inte på en tillfälligt anställd som berörs av ett beslut som inte tillräckligt motiverats, att själv informera sig om skälen till beslutet. Om ett beslut inte är tillräckligt motiverat kan således administrationen inte åberopa den omständigheten att motiveringen av beslutet finns att tillgå i den personalakt som rör den tillfälligt anställda som det är fråga om, för att domstolen under domstolsförfarandet ska underkänna den grund som avser denna bristande motivering. Om det av själva ordalydelsen i det klagomål som ingetts av den anställde enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna framgår att denne fått kännedom om skälen till ett beslut genom personalakten, skulle det emellertid vara orimligt att ogiltigförklara beslutet till följd av att institutionen, även om det förvisso kan ifrågasättas, inte uttryckligen angett skälen i beslutet att avslå klagomålet.

(se punkterna 69–74, 77 och 81–83)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 8 december 2005, T‑237/00, Reynolds mot parlamentet, REGP 2005, s. I‑A‑385 och II‑1731, punkt 95; 8 september 2009, T‑404/06 P, ETF mot Landgren, REG 2009, s. II‑2841

Personaldomstolen: 26 oktober 2006, F-1/05, Landgren mot ETF, REGP 2006, s. I‑A‑1‑123 och II‑A‑1‑459, punkterna 73 och 74

4.      En rättsakt innebär maktmissbruk endast om det på grundval av objektiva, relevanta och samstämmiga uppgifter kan antas att den har antagits uteslutande, eller åtminstone huvudsakligen, för att uppnå andra mål än de som angetts eller för att kringgå ett förfarande som särskilt föreskrivs i fördraget.

(se punkt 87)

Hänvisning till

Domstolen: 21 juni 1958, 8/57, Groupement des hauts fourneaux et aciéries belges mot Haute Autorité, REG 1958, s. 223, 256; 10 mars 2005, C‑342/03, Spanien mot rådet, REG 2005, s. I‑1975, punkt 64; 7 september 2006, Spanien mot rådet, REG 2005, s. I‑7285, punkt 69

5.      Begreppet administrationens omsorgsplikt återspeglar avvägningen mellan de ömsesidiga rättigheter och skyldigheter som tjänsteföreskrifterna föreskriver vad avser förhållandet mellan den offentliga myndigheten och de offentligt anställda. Denna avvägning innebär bland annat att administrationen när den uttalar sig om en tjänsteman, ska beakta samtliga omständigheter som är av vikt för dess beslut, och därvid inte bara beakta tjänstens intresse utan även den berörde tjänstemannens intresse. Det ömsesidiga förtroendet utgör emellertid en väsentlig del av anställningsavtalen för tillfälligt anställda enligt artikel 2 c i anställningsvillkor för övriga anställda. Eventuella begränsningar i administrationens handlande som följer av omsorgsplikten utgör följaktligen, förutom i undantagsfall, inte hinder för antagande av ett uppsägningsbeslut på grund av att det inte längre finns något förtroende för en person.

(se punkterna 112 och 113)

Hänvisning till

Domstolen: 28 maj 1980, 33/79 och 75/79, Kuhner mot kommissionen, REG 1980, s. 1677, punkt 22; 29 juni 1994, C‑298/93 P, Klinke mot domstolen, REG 1994, s. I‑3009, punkt 38

Förstainstansrätten: domen i det ovannämnda målet Speybrouck mot parlamentet, punkt 94; domen i det ovannämnda målet Bonnet mot domstolen, punkt 47

6.      Det ankommer inte på gemenskapsdomstolen att, inom ramen för en talan enligt artikel 91 i tjänsteföreskrifterna, rikta förelägganden till unionsinstitutionerna. Det är nämligen för det första uppenbart att gemenskapsdomstolen inte är behörig att rikta förelägganden till institutionerna och för det andra är den berörda institutionen vid ogiltigförklaring av en rättsakt skyldig att vidta åtgärder för att följa domen.

(se punkt 120)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 27 juni 2002, T‑373/00, T‑27/01, T‑56/01 och T‑69/01, Tralli mot ECB, REGP 2002, s. I‑A‑97 och II‑453, punkt 42, och där angiven rättspraxis