BESLUT AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL (andra avdelningen)

den 14 mars 2013

Mål F‑63/08

Eugen Christoph

mot

Europeiska kommissionen

”Personalmål – Icke fast anställda – Artiklarna 2, 3a och 3b i anställningsvillkoren för övriga anställda – Tillfälligt anställda – Kontraktsanställda – Extraanställda – Avtalets varaktighet – Artiklarna 8 och 88 i anställningsvillkoren för övriga anställda – Kommissionens beslut av den 28 april 2004 om den längsta period under vilken icke fast anställda får vara anställda vid kommissionen – Direktiv 1999/70/EG – Tillämplighet på institutionerna”

Talan:      Talan enligt artiklarna 236 EG och 152 EA, genom vilken Eugen Christoph och nio andra sökande yrkat ogiltigförklaring av kommissionens beslut om fastställande av sökandenas anställningsvillkor i den del varaktigheten eller förlängningen av deras avtal har begränsats till en viss tid.

Avgörande: Talan ogillas, eftersom det är uppenbart att den helt saknar rättslig grund. Sökandena ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader. Europeiska unionens råd ska bära sina rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.      Domstolsförfarande – Motiverat beslut – Villkor – Uppenbart att talan ska avvisas eller att den helt saknar rättslig grund – Räckvidd

(Personaldomstolens rättegångsregler, artikel 76)

2.      Institutionernas rättsakter – Direktiv – Direktiv 1999/70/EG om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP – Direkta skyldigheter för unionens institutioner i deras relationer med personalen – Föreligger inte – Åberopande – Räckvidd

(Artikel 288 FEUF; anställningsvillkoren för övriga anställda, artiklarna 8 och 88; rådets direktiv 1999/70, bilaga, klausul 5, punkt 1)

3.      Socialpolitik – Ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP – Direktiv 1999/70 – Anställningstrygghet – Räckvidd – Rätt till förlängning av avtalet – Föreligger inte

(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 30; rådets direktiv 1999/70)

4.      Tjänstemän – Anställningsvillkoren för övriga anställda – Extraanställd – Möjlighet till förlängning med hänsyn till den aktuella institutionens behov

(Anställningsvillkor för övriga anställda, artikel 88)

1.      Enligt artikel 76 i personaldomstolens rättegångsregler kan personaldomstolen om det är uppenbart att en viss talan helt eller delvis ska avvisas eller att den helt saknar rättslig grund, utan vidare handläggning, avgöra målet genom motiverat beslut.

Det andra fallet i denna bestämmelse avser den situationen där det är uppenbart att talan ska ogillas av skäl som rör sakfrågan i målet. Den omständigheten att en sådan talan ogillas genom motiverat beslut enligt artikel 76 i rättegångsreglerna bidrar inte bara till att förfarandets längd minskas, bland annat när det har pågått ovanligt länge, utan medför även att parterna besparas de kostnader som nödvändigtvis uppkommer av att en förhandling hålls. En sådan lösning motiveras än mer i ett fall där faktiska situation som en sökande befinner sig i samt de grunder och rättsliga argument som åberopas inte skiljer sig från dem som åberopats i ett annat mål i vilket talan redan har ogillats av unionsdomstolen.

(se punkterna 30 och 31)

Hänvisning till

Personaldomstolen: 27 september 2011, Lübking m.fl. mot kommissionen, F‑105/06, punkt 41

2.      Direktiven riktar sig till medlemsstaterna och inte till unionens institutioner. Bestämmelserna i direktiv 1999/70 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP och i nämnda ramavtal kan följaktligen inte i sig anses innebära några skyldigheter för institutionerna när det gäller förhållandet till deras personal. Bestämmelserna i direktiv 1999/70 kan följaktligen inte i sig ligga till grund för en invändning om att artiklarna 8 och 88 i anställningsvillkoren för övriga anställda är rättsstridiga.

Detta utesluter emellertid inte att bestämmelserna i direktiv 1999/70 och i ramavtalet kan åberopas mot en institution i relationerna med dess tjänstemän och anställda när de utgör ett uttryck för en allmän rättsprincip.

Så är inte fallet beträffande de minimikrav för att förhindra missbruk som uppstår genom användandet av visstidsanställningskontrakt som anges i klausul 5, punkt 1, i ramavtalet. Dessa minimikrav är visserligen regler av särskild betydelse i unionens socialrättsliga lagstiftning, men utgör inte ett uttryck för allmänna rättsprinciper.

Bestämmelserna i direktiv 1999/70 och i ramavtalet kan åberopas mot en institution vid en tolkning av anställningsvillkoren för övriga anställda som, i möjligaste mån, överensstämmer med målen med och minimikraven enligt ramavtalet.

(se punkterna 44, 46, 49 och 75)

Hänvisning till

Europeiska unionens tribunal: 21 september 2011, Adjemian m.fl. mot kommissionen, T‑325/09 P (nedan kallat domen i mål Adjemian II), punkterna 52 och 56

Personaldomstolen: 4 juni 2009, Adjemian m.fl. mot kommissionen, F‑134/07 (nedan kallat domen i mål Adjemian I), punkterna 87, 96, 97 och 117; 11 juli 2012, AI mot domstolen, F‑85/10, punkt 133

3.      Anställningstryggheten är visserligen utformad som en betydande del av skyddet för arbetstagare men den utgör inte en allmän rättsprincip mot bakgrund av vilken lagenligheten av en institutions rättsakt kan bedömas. I synnerhet framgår det inte av direktiv 1999/70 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP eller av nämnda ramavtal att anställningstryggheten ska anses utgöra en allmän rättsregel. I skälen 6 och 7 i direktivet liksom i första stycket i inledningen till ramavtalet och i punkt 5 i övervägandena i detsamma betonas dessutom behovet av att uppnå en jämvikt mellan flexibilitet och trygghet. Vidare föreskrivs det i ramavtalet inte någon allmän skyldighet att anställningsförhållanden, efter ett visst antal förlängningar av avtal om visstidsanställning eller fullgörande av en viss arbetsperiod, ska övergå i avtal om tillsvidareanställning.

Anställningstryggheten utgör däremot ett mål som parterna i ramavtalet eftersträvar. Det föreskrivs i klausul 1b i ramavtalet att syftet med detta ramavtal är att upprätta ett ramverk för att förhindra missbruk som uppstår vid tillämpningen av på varandra följande anställningskontrakt eller anställningsförhållanden.

Det föreskrivs visserligen i artikel 30 i stadgan om de grundläggande rättigheterna att varje arbetstagare har rätt till skydd mot uppsägning utan saklig grund. Denna artikel innebär emellertid inte något förbud mot på varandra följande visstidsanställningar. Dessutom innebär inte den omständigheten att en visstidsanställning upphör på grund av att anställningsavtalet löpt ut en uppsägning som särskilt ska motiveras med avseende på arbetstagarens duglighet eller uppförande eller de krav som följer av institutionens verksamhet.

(se punkterna 51, 52 och 55)

Hänvisning till

Personaldomstolen: 30 april 2009, Aayhan m.fl. mot parlamentet, F‑65/07, punkt 115; Adjemian m.fl. mot kommissionen (nedan kallad domen i målet Adjemian I), nämnd ovan, punkterna 98 och 99

4.      Varje tjänst som extraanställd ska tillgodose övergående eller tillfälliga behov. Det som huvudsakligen utmärker avtal om anställning som extraanställd är att de inte ger trygghet i tiden, vilket motsvarar själva målet med dessa avtal som är att uppgifter ska utföras som till sin natur är tillfälliga eller att uppgifter i ordinarie tjänstemäns frånvaro ska utföras av tillfällig personal. Vid en administration med många anställda är det oundvikligt att sådana behov är återkommande med anledning av bland annat tjänstemäns frånvaro, hög arbetsbelastning som föranleds av omständigheter inom varje generaldirektorat eller generaldirektoratens behov av att tillfälligt anlita personer med särskilda kvalifikationer eller kunskaper. Dessa omständigheter utgör objektiva skäl som motiverar såväl att extraanställdas anställningsavtal tidsbegränsas som att de förlängs när dessa behov uppkommer.

(se punkt 69)

Hänvisning till

Europeiska unionens tribunal: Adjemian m.fl. mot kommissionen (nedan kallad domen i målet Adjemian II ), nämnd ovan, punkt 86

Personaldomstolen: Adjemian m.fl. mot kommissionen (nedan kallad domen i målet Adjemian I), nämnd ovan, punkt 132