BESLUT AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL

(ensamdomare)

den 27 juni 2013

Mål F‑11/09 DEP

Luigi Marcuccio

mot

Europeiska kommissionen

”Personalmål – Förfarande – Fastställande av rättegångskostnader”

Saken:      Begäran om fastställande av rättegångskostnader enligt artikel 92 i rättegångsreglerna, ingiven av Europeiska kommissionen till tribunalen med yrkande om fastställande av rättegångskostnaderna i mål F-11/09, Marcuccio mot kommissionen, enligt artikel 92.1 i rättegångsreglerna

Avgörande:      Det sammanlagda belopp som Luigi Marcuccio ska ersätta Europeiska kommissionen med avseende rättegångskostnader i mål F-11/09, Marcuccio mot kommissionen, fastställs till 3 720 euro.

Sammanfattning

1.      Domstolsförfarande – Rättegångskostnader – Fastställande – Ingivande av ansökan – Delgivning av den advokat som företrätt den andra parten i huvudförfarandet – Tillåtet – Villkor

(Domstolens stadga, artikel 19 tredje stycket; personaldomstolens rättegångsregler, artikel 92.1)

2.      Domstolsförfarande – Rättegångskostnader – Fastställande – Ingivande av ansökan – Skyldighet att inge bevisning till stöd för ansökan på det stadium då kontakt tas med den andra parten före ingivandet av ansökan – Föreligger inte

(Personaldomstolens rättegångsregler, artikel 92.1)

3.      Domstolsförfarande – Rättegångskostnader – Fastställande – Ersättningsgilla kostnader – Nödvändiga kostnader för parterna – Begrepp – Arvode som en institution betalat till sin advokat – Omfattas

(Domstolens stadga, artikel 19 första stycket, och bilaga I, artikel 7.1; personaldomstolens rättegångsregler, artikel 91 b)

4.      Domstolsförfarande – Rättegångskostnader – Fastställande – Omständigheter som ska beaktas – Advokatkostnader avseende arbete som utförts innan talan väckts vid unionsdomstolen – Omfattas

(Personaldomstolens rättegångsregler, artikel 91 b)

5.      Domstolsförfarande – Rättegångskostnader – Ersättningsgilla kostnader – Rättegångskostnader i förfarandet för fastställande av rättegångskostnader – Anledning saknas att döma i saken

(Personaldomstolens rättegångsregler, artiklarna 86, 91 och 92)

1.     Bestämmelsen i artikel 19 tredje stycket i domstolens stadga om att parterna i ett förfarande vid unionsdomstolarna ska företrädas av en advokat gäller inte bara i huvudförfarandet i ett personalmål utan även i anknutna förfaranden, såsom en ansökan om fastställande av rättegångskostnaderna.

Mot denna bakgrund kan personaldomstolen inte kritiseras för att ha skickat ansökan om fastställande av rättegångskostnader till en av parternas advokat, när denna part företräddes av den aktuella advokaten i huvudförfarandet. Eftersom denna part gavs möjlighet att inkomma med yttrande i enlighet med artikel 92.1 i personaldomstolens rättegångsregler, iakttogs den kontradiktoriska principen fullt ut.

(se punkterna 17 och 18)

2. Vid ett bestridande rörande rättegångskostnaderna enligt artikel 92.1 i personaldomstolens rättegångsregler, finns det inte enligt de reglerna något krav på att en part ska inge styrkande handlingar till stöd för sina anspråk på det stadium då kontakt tas med den andra parten, det vill säga innan begäran om fastställande av rättegångskostnader lämnas in.

(se punkt 28)

3. Av artikel 91 b i personaldomstolens rättegångsregler följer att de ersättningsgilla kostnaderna endast omfattar utgifter för förfarandet vid personaldomstolen och att dessa måste ha varit nödvändiga i detta avseende.

Som följer av artikel 19 första stycket i domstolens stadga, vilken ska tillämpas på förfarandet vid personaldomstolen enligt artikel 7.1 i bilaga I till stadgan, får unionens institutioner biträdas av en advokat. Ersättning till advokat kan således utgöra en nödvändig kostnad med anledning av förfarandet, och institutionen är inte skyldig att visa att biträde av advokat var objektivt motiverat.

Att en institution använder sig av en extern advokat påverkar således inte bedömningen av om dessa kostnader som sådana är ersättningsgilla, då det inte finns något principiellt skäl att utesluta dem. Den omständigheten kan emellertid ha inverkan på fastställandet av beloppet för de kostnader med anledning av förfarandet som är ersättningsgilla in fine.

(se punkterna 35 och 36)

Hänvisning till

Tribunalen: 23 mars 2012, Kerstens mot kommissionen, T‑498/09 P-DEP, punkt 13; 28 maj 2013, Marcuccio mot kommissionen, T‑278/07 P-DEP, punkt 14

Personaldomstolen: 26 april 2010, Schönberger mot parlamentet, F-7/08 DEP, punkt 23

4. Unionsdomstolen är inte behörig att fastställa de arvoden som parterna är skyldiga sina egna advokater utan endast att bestämma det belopp avseende arvoden som kan utkrävas av den part som har förpliktats att ersätta rättegångskostnaderna. När unionsdomstolen fastställer rättegångskostnaderna ska den varken beakta en nationell taxa för advokatarvoden eller en eventuell överenskommelse som den berörda parten och dennes ombud eller rådgivare har ingått i detta avseende.

Eftersom det inte finns några unionsrättsliga taxebestämmelser, ska unionsdomstolen fritt bedöma de ifrågavarande uppgifterna, med hänsyn till saken i målet och målets art, dess betydelse ur unionsrättslig synvinkel samt målets svårigheter, den mängd arbete som rättegången har kunnat förorsaka ombud eller rådgivare och de ekonomiska intressen som tvisten representerat för parterna.

Slutligen kan det arbete som hade utförts av institutionen internt redan innan talan väcktes vid personaldomstolen inte lämnas utan avseende vid fastställandet av det belopp som de ersättningsgilla advokatarvodeskostnaderna uppgår till. Eftersom talan inte kan tas upp till sakprövning om den inte har föregåtts av ett klagomål till tillsättningsmyndigheten, och ett avslag på detta klagomål, har institutionen i princip redan arbetat med tvisterna internt innan de hamnar i personaldomstolen.

(se punkterna 37–39)

Hänvisning till

Personaldomstolen: 10 november 2009, X mot parlamentet, F-14/08 DEP, punkt 22; ovannämnda målet Schönberger mot parlamentet, punkt 24; 27 september 2011, De Nicola mot EIB, F-55/08 DEP, punkt 41

5. Artikel 92 i personaldomstolens rättegångsregler angående ifrågasättande av rättegångskostnader föreskriver, till skillnad från artikel 86 i samma rättegångsregler, inte att det ska beslutas om rättegångskostnaderna i den dom eller det beslut varigenom målet slutligt avgörs. Det betyder att om personaldomstolen i samband med prövningen av en talan, som har väckts med stöd av artikel 92 i rättegångsreglerna angående en tvist om rättegångskostnaderna i huvudsaken, prövade de omtvistade rättegångskostnaderna och beslutade särskilt om de nya rättegångskostnader som hade uppstått i tvisten om rättegångskostnader, skulle det vara möjligt, i förekommande fall, att senare väcka en ny talan där mot fastställandet av de nya rättegångskostnaderna.

Det ankommer dock på personaldomstolen att fastställa de ersättningsgilla kostnaderna med beaktande av samtliga omständigheter i målet fram till den tidpunkt då beslutet om fastställande av rättegångskostnaderna fattas. Personaldomstolen kan härvid fastställa beloppet för de kostnader som är knutna till förfarandet om fastställande av rättegångskostnader och som har varit nödvändiga i den mening som avses i artikel 91 i rättegångsreglerna för att undvika att talan väckts på nytt om de nya rättegångskostnaderna.

(se punkterna 48 och 49)

Hänvisning till

Personaldomstolen: ovannämnda målet Schönberger mot parlamentet, punkt 45; 22 mars 2012, Brune mot kommissionen, F-5/08 DEP, punkt 41