FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM
(femte avdelningen i utökad sammansättning)
den 25 september 1997(1)
[234s"Talan om ogiltigförklaring - Statligt stöd - EKSG-fördraget - Femte
regelverket om stöd till stålindustrin - Ny anläggning - Gemenskapens riktlinjer
för stöd till miljöskydd"[s
I mål T-150/95,
UK Steel Association, tidigare British Iron and Steel Producers Association
(BISPA), bolag bildat enligt brittisk rätt, London, företrätt av John Boyce och
Philip Raven, solicitors, delgivningsadress: advokatbyrån Wagener & Rukavina, 10a,
boulevard de la Foire, Luxemburg,
sökande,
mot
Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av Nicholas Khan och Paul
Nemitz, rättstjänsten, båda i egenskap av ombud, delgivningsadress: Carlos Gómez
de la Cruz, rättstjänsten, Centre Wagner, Kirchberg, Luxemburg,
svarande,
med stöd av
Storhertigdömet Luxemburg, företrätt av Georges Schmit, förste rådgivare vid
finansministeriet, i egenskap av ombud, biträdd av advokaterna Bernard van de
Walle de Ghelcke och K. Platteau, rue Bréderode 13A, Bryssel, delgivningsadress:
finansministeriet, 19-21, boulevard Royal,
och
Arbed S.A., bolag bildat enligt luxemburgsk rätt, Luxemburg, företrätt av advokaten
Alexandre Vandencasteele, Bryssel, delgivningsadress: Paul Ehmann, Arbeds
rättsavdelning, 19, avenue de la Liberté,
intervenienter,
angående en talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut i meddelande
94/C 400/02, enligt artikel 6.4 i beslut nr 3855/91/EKSG, riktat till övriga
medlemsstater och andra berörda parter angående det stöd som Luxemburg
planerar att bevilja ProfilARBED SA (ARBED) (statligt stöd C 25/94 [ex
N 11/94]), EGT C 400, s. 10; fransk version, vid översättningen fanns ingen svensk
version att tillgå), enligt vilket det stöd som Storhertigdömet Luxemburg har för
avsikt att bevilja ProfilARBED SA är förenligt med artikel 3 i beslut nr 3855/91
och följaktligen är förenligt med den gemensamma marknaden,
meddelar
FÖRSTAINSTANSRÄTTEN
(femte avdelningen i utökad sammansättning)
sammansatt av ordföranden R. García-Valdecasas samt domarna V. Tiili, J. Azizi,
R.M. Moura Ramos och M. Jaeger,
justitiesekreterare: byrådirektören A. Mair,
med hänsyn till det skriftliga förfarandet och efter det muntliga förfarandet den
11 mars 1997,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser
- I artikel 4 c i EKSG-fördraget anges följande:
"Följande åtgärder är oförenliga med den gemensamma marknaden för kol och stål
och skall därför upphävas och förbjudas inom gemenskapen på det sätt som anges
i detta fördrag:
...
c) subventioner eller statliga stödåtgärder eller särskilda pålagor som ålagts av
staterna oavsett i vilken form det sker,
..."
- Med stöd av artikel 95 första stycket i EKSG-fördraget antog kommissionen, med
rådets enhälliga samtycke och efter att den rådgivande kommittén hörts, beslut
nr 257/80/EKSG av den 1 februari 1980 om gemenskapsregler för särskilt stöd till
stålindustrin (EGT L 29, s. 5; fransk version, vid översättningen fanns ingen svensk
version att tillgå), allmänt kallade första regelverket om stöd till stålindustrin. Enligt
andra stycket i avsnitt I i ingressen avser förbudet mot subventioner eller statliga
stödåtgärder i EKSG-fördraget endast åtgärder som ingår i en rent nationell
stålindustripolitik, och gäller inte stöd med vilket det avses att genomföra en
gemensam stålindustripolitik, såsom den politik som går ut på en omstrukturering
av stålindustrin, vilket var syftet med beslut nr 257/80/EKSG.
- Det första regelverket om stöd till stålindustrin har sedan efter hand ersatts med
nya regelverk, i vilka det varje gång har beslutats en tillämplig ordning för statliga
stöd till stålindustrin genom fastställandet av de kriterier enligt vilka ett stöd kan
förklaras vara förenligt med gällande bestämmelser. I dessa regelverk har det
dessutom preciserats att stöd till stålindustrin som finansieras av en medlemsstat
oavsett form kan anses utgöra gemenskapsstöd som därmed kan vara förenligt med
en väl fungerande gemensam marknad om det uppfyller de krav som föreskrivs i
regelverket i fråga.
- År 1991 fastställdes nya regler om beviljande av statligt stöd på detta område i
kommissionens beslut nr 3855/91/EKSG av den 27 november 1991 om
gemenskapsregler för stöd till stålindustrin (EGT L 362, s. 57, nedan kallade femte
regelverket om stöd till stålindustrin). Det femte regelverket var i kraft när det
ifrågasatta beslutet antogs och förblev i kraft fram till den 31 december 1996. Det
ersattes från den 1 januari 1997 med kommissionens beslut nr 2496/96/EKSG av
den 18 december 1996 om gemenskapsregler för statligt stöd till stålindustrin (EGT
L 338, s. 42), vilket utgör det sjätte regelverket om stöd till stålindustrin.
- Följande bestämmelser i femte regelverket är av betydelse i detta fall:
- fjärde stycket i avsnitt I i ingressen, där följande anges:
"Reglernas syfte är för det första att inte beröva stålindustrin stöd för forskning och
utveckling eller stöd för att anpassa industrianläggningar till nya miljökrav".
- andra stycket i avsnitt II i ingressen, där följande anges:
"För att se till att stålindustrin och andra branscher har tillgång till stöd för
forskning och utveckling på lika villkor, i den mån sådant stöd är tillåtet enligt
fördragen, skall det mot bakgrund av gemenskapsreglerna om statligt stöd för
forskning och utveckling fastställas i vad mån stödåtgärderna för dessa ändamål är
förenliga med den gemensamma marknaden. Eftersom bestämmelserna om stöd
för miljöskyddsåtgärder är desamma som de som ingår i regelverket för statsstöd
för miljöändamål, har de inte ändrats. Om emellertid reglerna i dessa två generella
regelverk skulle ändras väsentligen under den tid detta beslut gäller, kommer ett
förslag till ändring att läggas fram."
- artikel 3, i vilken följande anges:
"1. Stöd till stålföretag för åtgärder för att krav enligt nya lagstadgade
miljöskyddsnormer skall uppfyllas av anläggningar som varit i drift i minst två år
innan dessa nya normer infördes kan anses vara förenligt med den gemensamma
marknaden.
2. Det totala stödet för detta ändamål får uttryckt i nettobidragsekvivalenter
inte överstiga 15% av de investeringar som avser ifrågavarande miljöåtgärder. När
investeringen är förknippad med en ökning av anläggningens kapacitet, skall de
godtagbara kostnaderna vara den andel därav som svarar mot anläggningens
ursprungliga kapacitet."
- Med hänsyn till utvecklingen av rådets miljöpolitiska arbete, och då det inte
föreskrevs någon gemenskapsordning för detta i bestämmelserna i EEG-fördraget
om statligt stöd, beslutade kommissionen år 1974 att anta ett meddelande om
gemensamma riktlinjer för statligt stöd till miljöskydd. Avsikten med detta
meddelande var att informera medlemsstaterna om de allmänna kriterierna för
kommissionens tillämpning av bestämmelserna i artikel 92 och följande artiklar i
EEG-fördraget på befintligt eller planerat statligt stöd som medlemsstaterna enbart
grundar på miljöhänsyn (nedan kallade gemenskapens riktlinjer eller EG-riktlinjer).
- De EG-riktlinjer som gällde för stöd till miljöskydd när femte regelverket om stöd
till stålindustrin antogs definierades i kommissionens meddelande SG (80) D/8287
av den 7 juli 1980 (nedan kallade EG-riktlinjerna från år 1980) och förnyades i
kommissionens meddelande SG(87)D/3795 av den 23 mars 1987 (nedan kallade
EG-riktlinjerna från år 1987; fransk version, vid översättningen fanns ingen svensk
version att tillgå). I det sistnämnda meddelandet preciserades vilka kriterier som
gällde för att ett stöd till miljöskydd inom europeiska gemenskapen skulle kunna
anses som förenligt med den gemensamma marknaden. Dessa kriterier, som angavs
i punkt 3 i meddelandet av den 23 mars 1987, var följande:
"3.2.1 Stödet får inte överstiga 15 procent av de investeringar som erhåller stöd.
Stödbeloppet skall beräknas i nettobidragsekvivalenter efter skatt, enligt den
beräkningsmetod som kommissionen använder och som definieras i
kommissionens meddelande till medlemsstaterna om reglerna för
regionalstöd.
3.2.2 Endast företag vars anläggningar har varit i drift i minst två år innan dessa
nya normer införs kan få stöd.
3.2.3 Investeringar för att följa normerna kan bestå i att det installeras
kompletterande utrustning eller att produktionsprocessen anpassas för att
miljöförstöring och föroreningar skall minskas eller elimineras. I det
sistnämnda fallet skall det inte utgå något stöd för de investeringar som
leder till en ökning av den befintliga produktionskapaciteten.
3.2.4 Företagen skall stå för alla investeringskostnader för byten och
driftskostnader."
- Den 10 mars 1994 offentliggjordes gemenskapens nya riktlinjer för statligt stöd till
miljöskydd (94/C 72/03) i Europeiska gemenskapernas officiella tidning (EGT C 72,
s; fransk version, vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå, nedan
kallade EG-riktlinjerna från år 1994). I dessa nya riktlinjer definieras vilka kriterier
som skall gälla för stöd som beviljas inom sektorer som regleras av EG-fördraget
och i punkt 2.2 preciseras hur kommissionen skall gå till väga vid bedömningen,
enligt artikel 92 i EG-fördraget, av statliga stöd som i vissa syften beviljas inom
miljöområdet. Riktlinjerna innebär en ändring av de EG-riktlinjer från år 1987 som
gällde när femte regelverket om stöd till stålindustrin antogs, bland annat genom
att företag som beslutar att ersätta anläggningar som är äldre än två år med nya
anläggningar som uppfyller kraven i nya miljöskyddsnormer under vissa
omständigheter kan få stöd för de investeringskostnader som inte överstiger dem
som skulle ha uppkommit vid en anpassning av de gamla anläggningarna (se punkt
3.2.3.A tredje stycket i EG-riktlinjerna från år 1994).
- Den 14 mars 1995 framlade kommissionen ett förslag till ändring av det femte
regelverket om stöd till stålindustrin inför rådet. Det rörde sig om ett meddelande
från kommissionen med titeln "Begäran om rådets samtycke och samråd med
rådgivande kommittén för kol- och stålfrågor, i enlighet med artikel 95 i
Parisfördraget, om ett utkast till kommissionsbeslut - med hänsyn till ändringen av
artikel 3 stödordningen för järn- och stålindustrin" (dokument SEK(95) 315 slutlig).
- I punkt 5 i detta förslag angavs att de nya EG-riktlinjerna från år 1994, som ersatte
de äldre riktlinjer från år 1987 som var i kraft när det femte regelverket om stöd
till stålindustrin antogs och som det hänvisas till i regelverket, på åtminstone fem
väsentliga punkter skilde sig från de tidigare riktlinjerna och således från det femte
regelverket om stöd till stålindustrin. Dessa fem punkter räknades upp i nämnda
punkt 5 i förslaget. Bland annat angavs det i punkt 5 b att även om det enligt
principen att "förorenaren betalar" i allmänhet inte skall utgå något stöd som
kompensation för kostnader som följer av att tvingande normer har följts för nya
anläggningar, föreskrivs det uttryckligen i näst sista stycket i punkt 3.2.3.A i de nya
EG-riktlinjerna att "de företag som i stället för att helt enkelt anpassa befintliga
anläggningar som är äldre än två år, väljer att ersätta dem med nya anläggningar
som uppfyller de nya normerna, trots allt kan få stöd för de investeringskostnader
som inte överstiger dem som skulle ha uppkommit vid en anpassning av de gamla
anläggningarna".
- I punkt 6 i nämnda förslag fastslogs följande:
"För att bättre anpassa sig till de villkor som anges i övervägandena till regelverket
om stöd till stålindustrin, och i synnerhet vad avser att följa den princip om att
stålindustrin och andra branscher skall ha tillgång till stöd på lika villkor som
fastställs i ingressen i nämnda regelverk, är det följaktligen nödvändigt och lämpligt
att kommissionen beslutar att ändra artikel 3 i regelverket om stöd på sätt som
anges i det bilagda förslaget till beslut".
- Artikel 1 i det bilagda förslaget till beslut från kommissionen hade följande lydelse:
"Artikel 1
Artikel 3 i beslut 3855/91/EKSG skall ändras på följande sätt:
Stöd till miljöskydd
1 Stöd till miljöskydd får anses vara förenligt med den gemensamma
marknaden om det överensstämmer med gällande bestämmelser i
gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till miljöskydd."
- Detta förslag från kommissionen fick inte rådets enhälliga samtycke.
Bakgrunden till talan
- I enlighet med artikel 6.1 i femte regelverket om stöd till stålindustrin anmälde
Storhertigdömet Luxemburg genom skrivelse av den 29 december 1993 ett planerat
stöd till företaget ProfilARBED SA, för uppförandet av ett nytt stålverk i Esch-Schifflange (Luxemburg), till kommissionen.
- Som svar på en begäran från kommissionen lämnade Storhertigdömet Luxemburg
genom skrivelse av den 5 april 1994 kompletterande upplysningar om det planerade
stödet.
- Med stöd av artikel 6.4 i femte regelverket om stöd till stålindustrin inledde
kommissionen den 1 juni 1994 ett förfarande angående det planerade stödet(kommissionens meddelande 94/C 212/07, EGT C 212, s. 7; fransk version, vid
översättningen fanns ingen svensk version att tillgå). I anledning av det inledda
förfarandet erhöll kommissionen flera yttranden. Vissa av dessa översändes till den
luxemburgska regeringen så att denna skulle få möjlighet att inkomma med
synpunkter, nämligen de som kommissionen hade erhållit från sökanden, dåvarande
British Iron and Steel Producers Association (BISPA), British Steel plc och
Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland.
- Storhertigdömet Luxemburg ingav sina synpunkter på yttrandena från BISPA,
British Steel och Förenade kungariket till kommissionen i skrivelse av den 17
november 1994.
- Genom skrivelse av den 19 december 1994 informerade Storhertigdömet
Luxemburg kommissionen om att det hade för avsikt att begränsa stödet till 15
procent av de möjliga investeringarna, i enlighet med bestämmelserna i
gemenskapens riktlinjer för stöd till miljöskydd.
- Den 31 december 1994 antog kommissionen med stöd av artikel 6.4 i beslut
nr 855/91/EKSG det beslut som återges i meddelande 94/C 400/02 och som är
riktat till övriga medlemsstater och andra berörda parter angående det stöd som
Luxemburg planerar att bevilja ProfilARBED SA (ARBED) (statligt stöd C 25/94
[ex N 11/94]), EGT C 400, s. 10, nedan kallat det ifrågasatta beslutet). Genom
detta beslut avslutade kommissionen det förfarande som hade inletts den 1 juni
1994 angående det ifrågavarande stödet till skydd för miljön utan att ha framfört
några invändningar. Kommissionen förklarade att stödet var förenligt med artikel 3
i femte regelverket om stöd till stålindustrin och följaktligen var förenligt med den
gemensamma marknaden.
- Enligt det ifrågasatta beslutet får ett stöd till ett belopp om maximalt 91 950 000
LFR utbetalas till det luxemburgska stålindustriföretaget ProfilARBED SA
(ARBED), som är ett helägt dotterbolag till Arbed SA, ett aktiebolag bildat enligt
luxemburgsk rätt. Stödet i fråga motsvarar 15 procent av det belopp om
613 000 000 LFR som Arbed har förbundit sig att avsätta till miljöskydd vid
uppförandet av ett nytt elektriskt stålverk i Esch-Schifflange. Det nya stålverket
skall ersätta de befintliga LDAC-stålverken som inte uppfyller kraven i de nya
luxemburgska miljöbestämmelserna.
- Sökanden, tidigare, när talan väcktes, BISPA, numera UK Steel Association, är en
sammanslutning med säte i London. Sökanden företräder brittiska företag som
producerar och levererar järn- och stålprodukter av sådant slag som definieras i
bilaga I till EKSG-fördraget inom gemenskapen.
- Trots att det nummer av Europeiska gemenskapernas officiella tidning som det
ifrågasatta beslutet återgavs i är daterat den 31 december 1994, var numret inte
tillgängligt hos Byrån för Europeiska gemenskapernas officiella publikationer förrän
den 27 maj 1995.
Förfarande och parternas yrkanden
- Sökanden har genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 19 juli
1995 väckt denna talan.
- Storhertigdömet Luxemburg och Arbed SA, moderbolag till mottagaren av det
omtvistade stödet, ansökte den 21 december 1995 om att få intervenera till stöd för
svaranden.
- Ordföranden på femte avdelningen i utökad sammansättning beslutade den 1 mars
1996 att Storhertigdömet Luxemburg och Arbed SA skulle få intervenera till stöd
för svaranden.
- Intervenienternas inlagor och parternas yttranden över dessa ingavs den 9 april
respektive den 3 juni 1996.
- I anledning av referentens rapport beslutade förstainstansrätten (femte avdelningen
i utökad sammansättning) att vidta en processledningsåtgärd enligt artikel 64 i
rättegångsreglerna, som gick ut på att kommissionen anmodades att skriftligen
besvara en fråga, och att inleda det muntliga förfarandet.
- Kommissionen efterkom förstainstansrättens begäran den 19 september 1996. Den
uppgav därvid att förslaget om ändring av femte regelverket ännu inte hade fått
rådets enhälliga samtycke, men att kommissionen ändå hade underställt rådet ett
nytt förslag till gemenskapsregler för statligt stöd till stålindustrin (sjätte
regelverket), vilka var avsedda att ersätta det femte regelverket. En kopia av
förslaget bifogades även svaret. Kommissionen påpekade att artikel 3 i förslaget till
det sjätte regelverket i huvudsak var identisk med artikel 3 i ändringsförslaget. I
förslaget föreskrevs att EG-riktlinjerna från år 1994 automatiskt skulle tillämpas på
stöd till stålindustrin.
- Ovannämnda förslag fick inte rådets enhälliga samtycke. I den slutgiltiga versionen
av sjätte regelverket om stöd till stålindustrin, som godkändes genom
kommissionens beslut nr 2496/96/EKSG av den 18 december 1996 (EGT L 338,
s. 2), med rådets enhälliga samtycke, föreskrivs inte någon automatisk tillämpning
inom EKSG-området av bestämmelserna i EG-riktlinjerna om stöd till stålindustrin,
utan kriterier anges för dessa riktlinjers tillämpning inom EKSG-området.
- Parterna har utvecklat sin talan och besvarat förstainstansrättens frågor muntligen
vid sammanträdet den 11 mars 1997.
- Sökanden har yrkat att förstainstansrätten skall
- ogiltigförklara det ifrågasatta beslutet samt
- förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.
- Kommissionen har yrkat att förstainstansrätten skall
- ogilla talan samt
- förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
- Storhertigdömet Luxemburg har yrkat att förstainstansrätten skall
- ogilla talan samt
- förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna, inklusive
intervenientens rättegångskostnader.
- Arbed har yrkat att förstainstansrätten skall
- ogilla talan samt
- förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna för bolagets
intervention.
- Ordföranden för förstainstansrättens femte avdelning i utökad sammansättning
beslutade att avsluta det muntliga förfarandet den 25 mars 1997.
Avsnittet "Kommissionens bedömning" i det ifrågasatta beslutet
- I det första stycket i avsnittet "Kommissionens bedömning" i det ifrågasatta beslutet
erinrar kommissionen till att börja med om lydelsen av artikel 3.1 i femte
regelverket om stöd till stålindustrin. Vidare konstaterar kommissionen i det andra
stycket att avsikten med det planerade stödet är att ersätta äldre anläggningar med
nya som uppfyller kraven i de nya luxemburgska miljöskyddsnormerna. I det
ifrågasatta beslutet framhålls att de nödvändiga investeringskostnaderna för att
anpassa befintliga anläggningar till de nya normerna skulle bli avsevärt högre.
- Genom att stödja sig på att "det i avsnitt II i ingressen i regelverket om stöd till
stålindustrin fastslås en princip av innebörden att stålindustrin och andra branscher
skall ha tillgång till stöd för miljöskydd på lika villkor", fastslår kommissionen i
tredje stycket principen att "samma gemenskapsrättsliga bestämmelser om stöd till
miljöskydd bör därför i princip tillämpas generellt och enhetligt på alla
verksamheter, oavsett om det rör sig om ett stålverk", och i sista meningen i detta
stycke drar den slutsatsen "att när något annat inte uttryckligen anges skall samma
tolkningsprinciper tillämpas på allt stöd till miljöskydd".
- I fjärde stycket i detta avsnitt av det ifrågasatta beslutet erinrar sedan
kommissionen om att gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till miljöskydd ger
möjlighet att godkänna stöd till företag som "i stället för att helt enkelt anpassa
befintliga anläggningar som är äldre än två år, väljer att ersätta dem med nya
anläggningar som uppfyller kraven i nya normer ...". I det följande stycket
konstaterar kommissionen att "det förefaller fullt möjligt att överföra denna
allmänna princip som anges i riktlinjerna till regelverket om stöd till stålindustrin,
i den mån detta inte strider mot artikel 3 [i nämnda regelverk]".
- I sjätte stycket undersöker kommissionen därefter om det planerade stödet
uppfyller samtliga villkor i gemenskapens riktlinjer. Den konstaterar att så är fallet
och att detta även gäller ifråga om iakttagandet av begränsningen till maximalt 15
procent av bruttoinvesteringarna (sjunde stycket).
- I nionde och tionde stycket i det ifrågasatta beslutet dras följande slutsatser: "Mot
bakgrund av vad som har anförts ovan och med utgångspunkt i att artikel 3.1 i
regelverket om stöd till stålindustrin inte hindrar att det kan anses att stöd som, vid
iakttagande av begränsningen till 15 procent brutto, har beviljats företag - vilka i
stället för att anpassa befintliga anläggningar, som varit i drift i mer än två år innan
de nya normerna träder i kraft, till nya miljöskyddsnormer, väljer att ersätta dem
med nya anläggningar som uppfyller kraven i de nya normerna - är förenligt med
den gemensamma marknaden, förutsatt att stödet inte överstiger det stöd som
skulle ha utgått vid en anpassning av det gamla stålverket, menar kommissionen att
stödet i fråga är förenligt med artikel 3 [i femte regelverket om stöd till
stålindustrin] och följaktligen kan anses som förenligt med den gemensamma
marknaden. Kommissionen har därför beslutat att avsluta det förfarande som har
inletts angående stöd till företaget ProfilARBED för miljöskydd utan att framföra
några invändningar".
Prövning i sak
Den enda grunden avseende åsidosättande av EKSG-fördraget eller av alla
rättsregler angående fördragets tillämpning, och i synnerhet artikel 3.1 i femte
regelverket om stöd till stålindustrin
- Sökanden har endast anfört en grund till stöd för sin talan. Denna avser
åsidosättande av EKSG-fördraget eller av alla rättsregler angående fördragets
tillämpning, i synnerhet genom att det ifrågasatta beslutet innebär ett åsidosättande
av artikel 3.1 i femte regelverket om stöd till stålindustrin. Sökanden har i huvudsak
gjort gällande att avsikten med det godkända stödet är att uppföra nya
anläggningar som överensstämmer med de nya miljöskyddsnormerna, i stället för
att anpassa befintliga anläggningar till dessa normer.
- Mot bakgrund av de olika argument som har framförts av parterna är den första
fråga som skall behandlas, vilket bör ske separat, huruvida uppförandet av en ny
elektrisk ugn i Esch-Schifflange, för att ersätta den gamla LDAC-ugnen, är att anse
som en anpassning av äldre anläggningar till nya normer eller som uppförandet av
en ny anläggning.
Frågan om uppförandet av en ny elektrisk ugn i Esch-Schifflange, för att ersätta den
gamla LDAC-ugnen, är att anse som en anpassning av äldre anläggningar till nya
normer eller som uppförandet av en ny anläggning
Parternas argument
- Intervenienterna har i sina inlagor gjort gällande att det i detta fall inte handlar om
uppförandet av en ny anläggning som överensstämmer med nya miljöskyddsnormer,
utan om en anpassning av äldre redan befintliga anläggningar till dessa normer.
Följaktligen uppfyller stödet kriterierna i artikel 3.1 i femte regelverket om stöd till
stålindustrin och är därför förenligt med den gemensamma marknaden.
- Storhertigdömet Luxemburg har förklarat att anläggningarna i fråga är de som
används vid den flytande fasen i produktionscentrumet i Esch-Schifflange. Eftersom
den flytande fasen ingår i en integrerad produktionsprocess, som består av en
gjutskänksugn, ett stålverk och två kontinuerliga gjutningar, kan de två sistnämnda
delarna inte fungera självständigt. Avsikten med det omtvistade stödet är att ersätta
stålverket, som ursprungligen var ett syrgasstålverk av LDAC-typen, med ett
elektriskt stålverk. Storhertigdömet Luxemburg har framhållit att den enda delen
i den flytande fasen som har ersatts är stålverket, vilket inte kan betraktas för sig,
utan bara är en del av en integrerad anläggning för tillverkning av halvfabrikat i
stål. Trots att stålverket har ersatts, kvarstår alltså själva anläggningen, som endast
har moderniserats.
- Arbed har också gjort gällande att uppförandet av en ny elektrisk ugn i Esch-Schifflangekomplexet inte motsvarar uppförandet av en ny anläggning, utan skall
betraktas som en modernisering av komplexet.
- Sökanden har bestridit detta argument och har framhållit att det har framförts av
de två intervenienterna, men inte av kommissionen. Sökanden har i huvudsak gjort
gällande att Storhertigdömet Luxemburg åberopade detta argument redan inför
kommissionen efter att det planerade stödet hade anmälts, men att det förkastades
av kommissionen i det ifrågasatta beslutet.
- Sökanden har gjort gällande att avsikten med argumentet är att ifrågasätta
lagenligheten av det ifrågasatta beslutet. Sökanden har emellertid påpekat att de
grunder på vilka ett beslut kan bestridas enligt artikel 33 i EKSG-fördraget är
begränsade till dem som kan bli föremål för en rättslig prövning, vilket utesluter
grunder som fordrar en ekonomisk prövning (domstolens dom av den 18 mars 1980
i de förenade målen 154/78, 205/78, 206/78, 226/78-228/78, 263/78, 264/78, 30/79,
31/79, 83/79, 85/79, Ferriera Valsabbia m.fl. mot kommissionen, Rec. 1980, s. 907,
punkt 11), och att kommissionen har ett utrymme för skönsmässig bedömning av
sakomständigheterna. Sökanden anser att om det inte görs gällande att
kommissionen har gjort sig skyldig till maktmissbruk eller något uppenbart fel, kan
förstainstansrättens prövning inte avse en bedömning av faktiska omständigheter
och ekonomiska förhållanden.
- Sökanden har av detta dragit slutsatsen att intervenienternas argumentation inte
är relevant i detta fall och därför skall avvisas.
- Sökanden har för övrigt uppgivit, såsom framgår av de förklaringar som bilagts
sökandens yttrande över interventionsinlagorna, att avsikten med Arbeds planerade
investering är att ersätta den nuvarande produktionsprocessen, som bygger på dentraditionella metoden med "gjutjärn", i vilken man använder stålverk med ren
syrgas eller LDAC-stålverk, med en elektrisk produktionsprocess. Den nya
processen ger Arbed möjlighet att använda järnskrot som huvudsaklig råvara i
stället för järnmalm och kokskol, som traditionellt har utvunnits i närheten av
stålindustrikomplexet i Esch-Schifflange, men vars källor snart kommer att ha
uttömts. Sökanden har betonat att om det inte hade skett en övergång till den nya
produktionsprocessen, skulle Luxemburgs geografiska läge ha medfört ökade
produktionskostnader för Arbed på grund av kostnaderna för att transportera
råvarorna. Bytet från det äldre LDAC-stålverket till det nya elektriska stålverket,
som är den väsentligaste delen i den nya produktionsprocessen, kan inte anses som
en anpassning av den befintliga produktionsprocessen, utan skall anses som ett
utbyte av denna. Slutligen har sökanden framhållit att de befintliga LDAC-anläggningarna slutgiltigt skall stängas vid årsslutet 1997, när övergången till den
nya produktionsprocessen är klar, vilket framgår av de uppgifter som Arbed har
lämnat i sina informationsblad som sökanden har bilagt sitt yttrande över
interventionsinlagorna.
Förstainstansrättens bedömning
- Mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i detta fall och det nära sambandet
mellan intervenienternas argumentation vad beträffar frågan om avsikten med
stödet i fråga är att anpassa befintliga anläggningar och den enda grund som
sökanden har åberopat till stöd för sin talan avseende åsidosättande av artikel 3.1
i femte regelverket om stöd, anser förstainstansrätten att intervenienternas
argumentation skall prövas, utan att det behöver avgöras om den kan upptas till
sakprövning.
- Enligt det ifrågasatta beslutet (se punkt 36 ovan), är avsikten med det
ifrågavarande stödet att ersätta en äldre anläggning med en ny som uppfyller
kraven i de nya luxemburgska miljöskyddsnormerna.
- I det näst sista stycket i avsnittet "Stödet" i det ifrågasatta beslutet konstaterar
nämligen kommissionen följande: "Med beaktande av de betydande
investeringskostnader som fordras för att få LDAC-stålverken att uppfylla kraven
i de nya miljöskyddsnormerna, och för att undvika att en stor del av denna
investering går förlorad när befintliga stålverk ersätts, har ARBED beslutat att
skynda på det program som avser att dess anläggningar skall ersättas med nya
anläggningar som överensstämmer med miljöskyddsbestämmelserna. ARBED:s
investering i det nya stålverket och därmed i miljöskydd uppgår till 613 miljoner
luxemburgska franc."
- I ett senare skede av bedömningen, i andra stycket i avsnittet "Kommissionens
bedömning", konstaterar kommissionen följande: "Av handlingarna i ärendet
framgår att ARBED, i stället för att anpassa sina gamla anläggningar till de nya
bestämmelserna, har valt att skynda på det program som avser att de äldre
anläggningarna skall ersättas med nya anläggningar som uppfyller kriterierna i de
nya normerna. Det elektriska stålverket, som uppfyller kraven i de nya normerna,
skall ersätta det äldre LDAC-stålverket, som uppfördes under sextio- och
sjuttiotalet. Om ARBED behöll befintliga anläggningar, skulle bolagets
investeringskostnader uppgå till cirka 1,5 miljarder luxemburgska franc, varav 750
miljoner luxemburgska franc för primärt dammfilter med ett nytt
rökkonditioneringstorn till en konverter för det torra elektrofiltret (150 miljoner
luxemburgska franc), en ny värmepanna med skorsten (600 miljoner luxemburgska
franc) och 750 miljoner luxemburgska franc för stålverkets sekundära dammfilter.
Härav följer att investeringskostnaderna för miljöskydd i den nya anläggningen inte
kommer att överstiga dem som skulle ha uppstått vid en anpassning av de gamla
anläggningarna."
- Dessutom framgår det av handlingarna i målet att Storhertigdömet Luxemburg har
anmält det planerade stödet i samband med en investering för att skynda på det
program som avser att ersätta befintliga stålverk. Således riktade det luxemburgska
finansministeriet en not till kommissionen, daterad den 29 december 1993, som
översändes i en skrivelse av den 30 december 1993 från Storhertigdömet
Luxemburgs ständiga representation. I första stycket i noten, som har titeln "Not
rörande de investeringar i miljöskydd som ProfilARBED SA har gjort i samband
med uppförandet av ett elektriskt stålverk i Esch-Schifflange", hänvisas det till
"uppförandet av ett nytt elektriskt stålverk i Esch-Schifflange".
- Denna framställning bekräftas av en skrivelse av den 31 mars 1994 från det
luxemburgska finansministeriet, som översändes till kommissionen i en skrivelse av
den 5 april 1994 från Storhertigdömet Luxemburgs ständiga representation, där
följande anges (sista stycket på andra sidan): "Med hänsyn till de betydande
investeringskostnader som fordras för att få de befintliga LDAC-stålverken att
uppfylla kraven i miljöskyddsnormerna, och för att undvika att en stor del av denna
investering går förlorad när befintliga stålverk under kommande år skall bytas ut,
har bolaget ProfilARBED beslutat att skynda på det program som avser att dess
stålverk skall ersättas med anläggningar som är anpassade till den tekniska
utvecklingen, såväl i fråga om stålframställning som i fråga om miljöskydd."
- Under sammanträdet uppgav dessutom Arbed att den nya elektriska ugnen inte
utgjorde hela komplexet, men att den var den viktigaste delen i detta.
- Storhertigdömet Luxemburg har också, som svar på en fråga som
förstainstansrätten ställde under sammanträdet, bekräftat att även om
produktionsprocessen i anläggningar med ren syrgas eller befintliga LDAC-anläggningar medger en 30-40 procentig användning av järnskrot som råvara,
medger den elektriska produktionsprocess som följer av den investering som stödet
avser en hundraprocentig användning av järnskrot som råvara. Följaktligen måste
det konstateras att både produktionsprocessen och råvarornas sammansättning i
praktiken har förändrats till följd av den investering som stödet avser.
- Vidare skall det erinras om att sökanden har uppgivit, vilket varken har bestridits
av intervenienterna eller kommissionen, att de befintliga LDAC-anläggningarna
slutgiltigt skall stängas vid årsslutet 1997. När detta sker har utbytet av de befintliga
anläggningar som den understödda investeringen avser avslutats.
- Mot bakgrund av allt som har anförts ovan, anser förstainstansrätten att de utbytta
delarnas betydelse, den omfattande förändringen i produktionsprocessen samt den
grundläggande förändringen av råvarornas sammansättning som den investering
som stödet avser medför, går utöver vad som kan anses som en anpassning av en
befintlig anläggning. Följaktligen har kommissionen med rätta kunnat dra den
slutsatsen i det ifrågasatta beslutet (se punkt 51-53 ovan) att den investering som
stödet avser inte utgör en anpassning av äldre anläggningar till nya bestämmelser,
utan innebär att äldre anläggningar ersätts med nya som uppfyller kriterierna i de
nya miljöskyddsnormerna.
- Följaktligen skall detta argument, som intervenienterna har framfört, förkastas.
Åsidosättande av artikel 3.1 i femte regelverket om stöd till stålindustrin
Parternas argument
- Sökanden har hävdat att bedömningen i det ifrågasatta beslutet, att artikel 3.1 i
femte regelverket om stöd till stålindustrin (se punkt 5 ovan) gör det möjligt att
kvalificera ett stöd för uppförandet av en ny anläggning som stöd till miljöskydd,
strider mot den klara och otvetydiga lydelsen av denna artikel, som endast avser
stöd för att underlätta anpassningen till nya lagstadgade miljöskyddsnormer av
anläggningar som varit i drift i minst två år innan dessa normer infördes.
- Enligt sökanden har kommissionen av andra stycket i avsnitt II i ingressen i femte
regelverket (se punkt 5 ovan) dragit slutsatsen att bestämmelserna i de riktlinjer
i fråga om statligt stöd, som har beslutats med stöd av EG-fördraget, automatiskt
kan tillämpas inom EKSG-området. En sådan automatisk tillämpning skulle
innebära ett åsidosättande av femte regelverket, eftersom den skulle strida mot
artikel 3 och själva lydelsen av det ovan återgivna andra stycket, enligt vilket det
uttryckligen krävs ett ändringsförslag om EG-riktlinjerna avviker från femte
regelverket, såsom är fallet i detta mål. Sökanden har påpekat att kommissionen
hade framlagt ett sådant förslag till ändring av femte regelverket innan det
ifrågasatta beslutet antogs och har hävdat att kommissionen genom att framlägga
detta ändringsförslag har medgivit att den extensiva tolkning som den har gjort av
artikel 3.1 i femte regelverket är ogiltig.
- Sökanden har också gjort gällande att kommissionens extensiva tolkning av artikel
3.1 i femte regelverket strider mot gällande bestämmelser för statligt stöd inom
EKSG-området och mot de principer som ligger bakom dessa.
- Sökanden har påpekat att bestämmelserna i EKSG-fördraget om statligt stöd skiljer
sig från reglerna i EG-fördraget. Medan således alla subventioner eller statliga
stödåtgärder, oavsett i vilken form det sker, är förbjudna enligt artikel 4 c i EKSG-fördraget, är offentligt stöd under vissa angivna förutsättningar tillåtet enligt
artikel 92 i EG-fördraget.
- Enligt sökanden har kommissionen, på grund av de allvarliga problem som har
drabbat företag inom EKSG-området enligt det mycket strikta förfarande som
anges i artikel 95 i EKSG-fördraget, beslutat om ett undantag från den allmänna
principen om förbud mot stöd inom detta område i form av det första regelverket
om stöd till stålindustrin, vilket efter hand har ersatts av nya versioner.
- Sökanden har av detta dragit slutsatsen att regelverket om stöd till stålindustrin
skall tolkas strikt och endast med utgångspunkt i sin lydelse, eftersom det är en
grundläggande rättsprincip att undantag från en princip i ett fördrag skall tolkas
strikt.
- Kommissionen har till att börja med anmärkt att sökanden inte har bestridit att
stödet är förenligt med EG-riktlinjerna från år 1994. Den har framhållit att
sökanden inte heller har bestridit att kostnaderna för att anpassa anläggningarna
till de nya miljöskyddsnormerna är mycket högre än de nödvändiga kostnaderna för
att få nya anläggningar att överensstämma med dessa normer, och att följaktligen
det maximistöd som kan godkännas med stöd av artikel 3.1 i femte regelverket är
avsevärt högre än det stöd som har godkänts i det ifrågasatta beslutet.
- Vad beträffar sökandens argument att kommissionen har givit artikel 3 i femte
regelverket en alltför extensiv tolkning, har kommissionen replikerat att den inte
har företagit en alltför vid tolkning, utan att den tvärtom har beaktat ändamålet
med femte regelverket och sina skyldigheter enligt EKSG-fördraget.
- Kommissionen har gjort gällande att det ifrågasatta beslutet helt och hållet
överensstämmer med ordalydelsen av och tanken bakom artikel 3.1 i femte
regelverket och med själva regelverket i dess helhet, eftersom det ger den lösning
som är mest effektiv för att stödmottagarens produktion skall kunna uppfylla de
nya miljöskyddsnormerna. Enligt kommissionen fordrar en riktig förståelse av
bestämmelserna i artikel 3.1 i femte regelverket en prövning av det mer omfattande
intresset av regelverkets syfte samt en riktig bedömning av det tilltagande utrymme
som miljöhänsynen intar i gemenskapspolitiken. Kommissionen har gjort gällande
att den genom att anta det ifrågasatta beslutet har handlat i enlighet med
artikel 3 d i EKSG-fördraget, enligt vilken den i det gemensamma intresset skall
se till att upprätthålla förutsättningar som stimulerar företagen att utveckla och
förbättra sin produktionskapacitet samt främja en politik för ett rationellt
utnyttjande av naturtillgångarna med undvikande av rovdrift. Kommissionen har av
detta dragit slutsatsen att den enligt EKSG-fördraget är skyldig att vidta åtgärder
för att säkerställa miljöskydd i det gemensamma intresset.
- Kommissionen har erinrat om att Europeiska enhetsakten har stärkt gemenskapens
befogenheter inom miljöskyddsområdet. I synnerhet anges följande i artikel 130r.2
första stycket in fine i EG-fördraget: "Miljöskyddskraven skall integreras i
utformningen och genomförandet av gemenskapens övriga politik".
- Kommissionen har konstaterat att syftet med artikel 3.1 i femte regelverket är
detsamma som i motsvarande bestämmelse i EG-riktlinjerna från år 1994. Enligt
kommissionen bekräftar hänvisningen i ingressen i femte regelverket till
bestämmelserna om stöd till miljöskydd i de två ordningarna med allmänna
riktlinjer om statligt stöd (EG-riktlinjerna och EKSG-riktlinjerna, av vilka de
sistnämnda har inrättats genom det femte regelverket) att stålindustrin och andra
branscher skall behandlas på samma sätt i fråga om stöd till miljöskydd.
- Kommissionen har förklarat att de principer som ligger till grund för reglerna i
femte regelverket om statligt stöd till miljöskydd, vilka inte har ändrats, förklaras
ännu bättre i avsnitt II i ingressen i fjärde regelverket. Där anges följande: "Det
vore obefogat ... att beröva den gemensamma stålindustrin stöd ... för att den skall
kunna anpassa sina anläggningar till nya miljöskyddsnormer. I den mån stödet
motsvarar mål som är av gemensamt intresse och de villkor som anges i detta
beslut, kan det beviljas inom stålindustrin på samma sätt som liknande stöd beviljas
inom andra industrisektorer med stöd av artiklarna 92 och 93 i EEG-fördraget".
- Kommissionen har hävdat att stöd kan beviljas till företag som i stället för att helt
enkelt anpassa befintliga anläggningar som är äldre än två år, väljer att ersätta dem
med nya anläggningar som uppfyller kraven i de nya normerna. Enligt
kommissionen bekräftas denna tolkning av artikel 3.2 i femte regelverket. I denna
bestämmelse föreskrivs nämligen en begränsning uttryckt i nettobidragsekvivalenter
till 15 procent av de investeringar som direkt avser ifrågavarande miljöåtgärder.Vidare anges det uttryckligen att när investeringen är förknippad med en ökning
av anläggningens produktionskapacitet, skall de godtagbara kostnaderna vara den
andel därav som svarar mot anläggningens ursprungliga kapacitet.
- Vad beträffar sökandens argument, att det förslag som kommissionen har lagt fram
för rådet bekräftar att tolkningen av artikel 3.1 är felaktig, anser kommissionen att
detta argument saknar stöd i de faktiska omständigheterna. Kommissionen har gjort
gällande att om den i sin begäran om samtycke framhöll de skillnader i lydelse som
existerade mellan det femte regelverket och EG-riktlinjerna, var det för att den
ansåg att den föreslagna ändringen skulle medföra att det femte regelverket blev
tydligare, utan att ändra varken dess innehåll eller betydelse.
- Kommissionen har uppgivit att den också har beaktat de särskilda fördelar som den
planerade investeringen skulle medföra ur miljöskyddshänsyn, med beaktande av
hur stränga de luxemburgska normerna är, samt att stödet blir lägre än vid en
anpassning av anläggningarna. Kommissionen har hävdat att det skulle strida mot
tanken bakom femte regelverket att straffa en medlemsstat som inför strängare
normer än övriga medlemsstater.
- Kommissionen har dessutom framhållit att då "åsidosättande av fördraget" är en
ogiltighetsgrund enligt artikel 33 i EKSG-fördraget, kan prövningen av denna grund
inte bestå i en sakprövning av den ekonomiska bedömning som ligger till grund för
det ifrågasatta beslutet, eftersom de grunder på vilka ett beslut kan ifrågasättas
genom nämnda artikel 33 uttryckligen begränsas till grunder som kan bli föremål
för en rättslig prövning, vilket således utesluter alla ekonomiska bedömningar. Vad
beträffar prövningen av lagenligheten av beslut som grundas på artikel 95 och det
femte regelverket, anser kommissionen att denna prövning skall begränsas till en
undersökning av om den har gjort ett uppenbart fel i sin bedömning av om det
godkända stödet är nödvändigt för att uppnå fördragets målsättningar.
- Storhertigdömet Luxemburg har gjort gällande att det i artikel 3 i femte regelverket
uppställs tre villkor för att ett stöd skall förklaras vara förenligt med en väl
fungerande gemensam marknad, nämligen för det första att stödet är avsett att
underlätta anpassningen av befintliga anläggningar till nya miljöskyddsnormer, för
det andra att anläggningarna i fråga har varit i drift i minst två år och för det tredje
att stödet är begränsat till 15 procent av nettoinvesteringarna. Enligt
Storhertigdömet Luxemburgs mening är de tre villkoren uppfyllda i detta fall.
- Storhertigdömet Luxemburg har uppgivit att det första villkoret - att stödet är
avsett att underlätta anpassningen av befintliga anläggningar till nya
miljöskyddsnormer - är uppfyllt i detta fall genom att det har antagits två
kungörelser med villkoren för ProfilARBED SA:s drift, vilka framför allt avser
dammutsläpp samt buller.
- Vad beträffar det andra villkoret - att anläggningarna i fråga har varit i drift i minst
två år - anser Storhertigdömet Luxemburg att också detta villkor är uppfyllt. Det
har anmärkt att anläggningarna i fråga är de som används vid den flytande fasen
i produktionscentrumet i Esch-Schifflange, vilket förutom den flytande fasen består
av en balkugn och två valsgator, och att det inte har bestridits att
produktionscentrumet hade funnits i mer än två år när de nya normerna trädde i
kraft.
- Vad beträffar det tredje villkoret - stödets begränsning till 15 procent av
nettoinvesteringen - har den luxemburgska regeringen gjort gällande att stödet,
såsom det har godkänts av kommissionen, gott och väl understiger den maximinivå
som anges i artikel 3.2 i femte regelverket, eftersom det uppgår till 15 procent av
ProfilARBED SA:s bruttoinvestering, medan den gräns som anges i nämnda
artikel 3 är 15 procent netto, vilket motsvarar cirka 25-30 procent brutto.
- Storhertigdömet Luxemburg har dessutom påpekat att artikel 3 i femte regelverket
har samma lydelse som EG-riktlinjerna från år 1987, vilka var tillämpliga när femte
regelverket antogs. Det har tillagt att dessa riktlinjer inte bara avser begreppet
anläggningar, som femte regelverket gör, utan också avser införskaffandet av
ytterligare utrustning och ändringar i produktionsprocessen. Bestämmelserna i
femte regelverket skall dock tolkas mot bakgrund av EG-regelverket, eftersom det
femte regelverket bygger på principen att företag skall ha tillgång till stöd för
miljöskydd på lika villkor, oberoende av i vilka ekonomiska branscher dessa är
verksamma. Härav följer att det även kan utgå stöd för en anpassning av
produktionsprocessen. I detta fall leder ProfilARBEDs investeringar just till en
ändring i produktionsprocessen.
- Enligt Arbed är den enda fråga som uppkommer i samband med tolkningen av
artikel 3.1 i femte regelverket om det finns någon begränsning vad beträffar
omfattningen av den modernisering av anläggningarna som erfordras för en
anpassning till de nya miljöskyddsnormerna. Arbed anser att så länge som stödet
bidrar till genomförandet av det mål som eftersträvas med artikel 3 i femte
regelverket, är kommissionen enligt den bestämmelsen inte förpliktad att beakta
moderniseringens beskaffenhet eller omfattning.
- Arbed har därför gjort gällande att även om bytet från LDAC-konverterer till
elektriska ugnar skulle anses som ett utbyte av en befintlig anläggning i stället för
som en anpassning av denna anläggning, har kommissionen tillämpat femte
regelverket korrekt när den har ansett att ett sådant byte omfattas av artikel 3.1 i
nämnda regelverk.
- Arbed har också bestridit att det behövs en formell ändring av femte regelverket
för att det skall anpassas till utvecklingen av reglerna om stöd till miljöskydd i EG-fördraget, eftersom gemenskapens regler (EG) om miljöskydd redan, när det femte
regelverket antogs, medgav att företag beviljades statligt stöd så att de kunde
anpassa sina befintliga verksamheter till nya miljöskyddsnormer. Såsom framgick
redan av EG-riktlinjerna från år 1974 och bekräftades av EG-riktlinjerna från år
1987, var det enda villkoret att det skulle finnas en förorenande verksamhet som
varit i drift i minst två år innan bestämmelserna i fråga trädde i kraft.
- Arbed har också gjort gällande att sökandens argument om det påstådda behovet
av att ge artikel 3.1 i femte regelverket en strikt tolkning inte tar hänsyn till EKSG-fördragets särskilda beskaffenhet och dess begränsade räckvidd. Enligt Arbed skall
förbudet i artikel 4 c i EKSG-fördraget mot subventioner, statliga stödåtgärder eller
särskilda pålagor som ålagts av staterna oavsett i vilken form det sker, med hänsyn
till fördragets begränsade räckvidd, förstås så att det avser stöd till produktion
och/eller distribution, men kan inte gälla stöd till miljöskydd, eftersom EKSG-fördraget inte omfattar miljöpolitik. Arbed har framhållit att det är just på grund
av att EKSG-fördraget inte omfattar miljöpolitik som kommissionen hade rätt att
åberopa nämnda artikel 95 första stycket i EKSG-fördraget för att anta artikel 3
i femte regelverket om stöd till stålindustrin, eftersom artikel 95 första stycket
endast är tillämplig i "alla i detta fördrag inte förutsedda fall". Om den ordning
som har fastställts genom regelverken om stöd till stålindustrin hade utgjort ett
undantag från artikel 4 i EKSG-fördraget, såsom sökanden har hävdat, skulle
kommissionen ha varit tvungen att åberopa artikel 95 tredje stycket.
- Sökanden har förkastat detta argument. Den har hävdat att kommissionen stödde
sig på artikel 95 första stycket i EKSG-fördraget, när den lade fram det förslag till
beslut som medgav att stöd för miljöskydd utbetalades till stålindustriföretag, därför
att det inte finns någon bestämmelse i EKSG-fördraget som rör statligt stöd till
stålproducerande företag. Sökanden har av detta dragit slutsatsen att artikel 3.1 i
femte regelverket utgör ett undantag från artikel 4 i EKSG-fördraget och att den
följaktligen skall tolkas strikt.
Förstainstansrättens bedömning
- Det skall undersökas om den bedömning som ligger bakom det ifrågasatta beslutet
- enligt vilken artikel 3.1 i femte regelverket om stöd till stålindustrin medger att
det beviljas stöd för att ersätta befintliga anläggningar med nya, som uppfyller
kraven i miljöskyddsnormerna - är riktig mot bakgrund av denna artikels lydelse,
det sammanhang i vilket den ingår och dess syfte.
- Vad för det första gäller lydelsen av artikel 3.1, kan det konstateras att den endast
avser "att nya lagstadgade miljöskyddsnormer skall uppfyllas av anläggningar som
varit i drift i minst två år innan dessa nya normer infördes ...". En ren
bokstavstolkning av artikel 3.1 utesluter följaktligen alla investeringar som inte
utgör en anpassning av anläggningar som är i drift, såsom att ersätta dessa med nya
anläggningar, även om de överensstämmer med miljöskyddsnormerna.
- Kommissionen har i det ifrågasatta beslutet medgivit att det i detta fall inte handlar
om en anpassning av befintliga anläggningar, utan om att ersätta dessa med nya
anläggningar. Kommissionen har dock hävdat att en tolkning av artikel 3.1, mot
bakgrund av det sammanhang som den ingår i samt dess syfte, leder till slutsatsen
att detta är förenligt med artikel 3.1.
- Det skall följaktligen undersökas om detta resonemang är välgrundat.
- Genom att kommissionen låter det ifrågasatta beslutet bygga på den princip som
fastslås i avsnitt II i ingressen i femte regelverket, enligt vilken det skall säkerställas
att stålindustrin och andra branscher har tillgång till stöd för miljöskydd på lika
villkor, kan den i tredje stycket i "Kommissionens bedömning" i beslutet fastställa
att samma gemenskapsrättsliga bestämmelser om stöd till miljöskydd skall tillämpas
generellt och enhetligt på alla verksamheter, oavsett om det rör sig om en
stålindustri.
- I fjärde stycket i avsnittet "Kommissionens bedömning" i det ifrågasatta beslutet
påpekas därefter att det i gemenskapens riktlinjer om statligt stöd till miljöskydd,
som offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning nr C 72 den 10
mars 1994, uttryckligen anges att de företag som i stället för att helt enkelt anpassa
befintliga anläggningar som är äldre än två år, väljer att ersätta dem med nya
anläggningar som uppfyller kraven i de nya normerna, kan få stöd för de
investeringskostnader som inte överstiger dem som skulle ha uppkommit vid en
anpassning av de gamla anläggningarna.
- I femte stycket i avsnittet "Kommissionens bedömning" i det ifrågasatta beslutet
konstateras slutligen att det förefaller fullt möjligt att överföra denna allmänna
princip som anges i EG-riktlinjerna till regelverket om stöd till stålindustrin, i den
mån detta inte strider mot artikel 3 i femte regelverket, och i nionde stycket dras
slutsatsen att stödet i fråga är förenligt med den gemensamma marknaden.
- Detta resonemang kan inte godtas.
- För det första skall det erinras om att det i femte regelverket har införts regler som
medger att stålindustrin beviljas stöd i ett begränsat antal fall. Enligt artikel 1.1 i
femte regelverket får detta stöd betraktas som gemenskapsstöd och därmed
förenligt med en väl fungerande gemensam marknad endast om det uppfyller
kraven i artikel 2-5. Följaktligen skall stödets förenlighet med den gemensamma
marknaden bedömas mot bakgrund av dessa bestämmelser.
- För det andra konstaterar förstainstansrätten att det inte i femte regelverket om
stöd till stålindustrin föreskrivs att EG-riktlinjerna skall tillämpas automatiskt inom
stålindustrisektorn. Den princip som anges i ingressen i femte regelverket, enligt
vilken det skall säkerställas att stålindustrin och andra branscher har tillgång till
stöd för miljöskydd på lika villkor, kan inte föranleda slutsatsen att en sådan
automatisk tillämpning skall anses föreligga. I ingressen i femte regelverket
konstateras bara, vad beträffar de bestämmelser som är tillämpliga på stöd för
miljöskydd, att de ordningar som fastställts i de två uppsättningarna med riktlinjer
var identiska när femte regelverket antogs. I andra stycket i avsnitt II i ingressen
i femte regelverket (se punkt 5 ovan) nämns dock behovet av att lägga fram ett
förslag till ändring om reglerna i dessa två generella uppsättningar riktlinjer skulle
ändras väsentligen under den tid femte regelverket gäller. Följaktligen skall EG-riktlinjerna inte automatiskt tillämpas inom stålindustrisektorn.
- För det tredje skall det erinras om att de EG-riktlinjer som gällde när femte
regelverket antogs - de EG-riktlinjer som antagits år 1980 och förnyats år 1987 -
ändrades år 1994. Enligt punkt 3.2.3.A näst sista stycket i detta nya regelverk kan
stöd beviljas för investeringar när avsikten är att ersätta befintliga anläggningar med
nya anläggningar. Denna möjlighet angavs inte uttryckligen i EG-riktlinjerna från
år 1987, vilka var i kraft när femte regelverket godkändes.
- Det fall som nämns i andra stycket i avsnitt II i ingressen i femte regelverket har
således inträffat, eftersom EG-riktlinjerna från år 1994 har inneburit en väsentlig
ändring av den ordning som fastställdes genom EG-riktlinjerna från år 1987.
Följaktligen krävdes ett förslag till anpassning av femte regelverket till de nya EG-riktlinjerna från år 1994 för att principen i dessa nya riktlinjer skulle kunna
tillämpas inom EKSG-området.
- Kommissionen lade fram ett sådant ändringsförslag den 14 mars 1995 (se
punkterna 9 och 10 ovan), efter att det ifrågasatta beslutet hade antagits.
Ändringsförslaget gällde just en ändring av artikel 3 i femte regelverket.
Kommissionen noterade i punkt 5 i nämnda förslag att de nya EG-riktlinjerna från
år 1994 om statligt stöd till miljöskydd på åtminstone fem väsentliga punkter skilde
sig från de tidigare riktlinjerna och följaktligen från femte regelverket om stöd till
stålindustrin. Bland dessa fem punkter nämnde kommissionen uttryckligen denmöjlighet som ges i de nya EG-riktlinjerna från år 1994 (punkt 3.2.3.A näst sista
stycket) att under vissa förutsättningar bevilja stöd till företag som i stället för att
helt enkelt anpassa befintliga anläggningar som är äldre än två år, väljer att ersätta
dem med nya anläggningar som uppfyller kraven i de nya normerna. Framläggandet
av detta förslag bekräftar, som sökanden med rätta har hävdat, att kommissionen
ansåg att det var nödvändigt att ändra artikel 3 i femte regelverket för att kunna
tillämpa principen i EG-riktlinjerna inom EKSG-området och strider följaktligen
mot den tolkning av artikel 3.1 i femte regelverket som kommissionen har gjort i
det ifrågasatta beslutet. Kommissionen kan därför inte påstå att ändringsförslaget
endast syftade till att göra femte regelverket tydligare, utan att ändra varken dess
innehåll eller betydelse.
- Det kan tilläggas att det inte heller i sjätte regelverket om stöd till stålindustrin,
som kommissionen godkände den 18 december 1996 genom beslut
nr 2496/96/EKSG, anges att bestämmelsen i EG-riktlinjerna från år 1994 om stöd
till miljöskydd automatiskt skall tillämpas inom EKSG-området, utan i stället
definieras kriterierna för dessa riktlinjers tillämpning inom EKSG-området.
- Mot bakgrund av allt som har anförts ovan, måste det konstateras att artikel 3 i
femte regelverket inte ger någon möjlighet att bevilja stöd till företag som i stället
för att helt enkelt anpassa befintliga anläggningar som är äldre än två år, väljer att
ersätta dem med nya anläggningar som uppfyller kraven i nya miljöskyddsnormer.
Under dessa förhållanden skall bedömningen i det ifrågasatta beslutet, att det är
möjligt att överföra denna bestämmelse i EG-riktlinjerna till regelverket om stöd
till stålindustrin, i den mån detta inte strider mot artikel 3 i femte regelverket,
förkastas, då den strider mot denna artikels klara lydelse.
- Denna slutsats vederläggs varken av det förhållandet att de nationella
miljöskyddsnormerna i fråga är strängare än i övriga medlemsstater, att det
godkända stödet åtminstone är en tredjedel lägre än det som eventuellt hade
kunnat godkännas, eller av det förhållandet att stödet inte överstiger den fastställda
begränsningen till 15 procent av utgifterna för de investeringar som direkt avser
ifrågavarande miljöåtgärder, eftersom dessa överväganden inte kan motivera att
stålindustrin beviljas stöd utan att villkoren i artikel 3.1 i femte regelverket beaktas.
- Följaktligen kan Storhertigdömet Luxemburgs argument, att det omtvistade stödet
uppfyller de tre villkoren i artikel 3 i femte regelverket om stöd till stålindustrin,
inte godtas, eftersom det första villkoret - att avsikten med stödet är att underlätta
anpassningen av befintliga anläggningar till nya miljöskyddsnormer - inte är uppfyllt
i detta fall. Under dessa omständigheter finns det inte anledning att pröva
Storhertigdömet Luxemburgs argument avseende de andra två villkoren.
- Vad beträffar intervenienternas argument att det inte behövs någon formell ändring
av femte regelverket om stöd till stålindustrin - eftersom EG-riktlinjerna från år
1987, till och med redan från år 1974, medgav att stöd beviljades så att äldre
anläggningar kunde ersättas med nya som överensstämde med nya
miljöskyddsnormer - skall det till att börja med påpekas att hänvisningen till EG-riktlinjerna från år 1974 inte är relevant i detta fall, eftersom de riktlinjer som
gällde när femte regelverket antogs, och som regelverket avser, är EG-riktlinjerna
från år 1980, vilka förnyades år 1987. Det är således mot bakgrund av femte
regelverket och EG-riktlinjerna från år 1987 som det skall prövas om ett stöd med
vilket det avses att ersätta befintliga anläggningar med nya, som överensstämmer
med nya miljöskyddsnormer, kan förklaras vara förenligt med den gemensamma
marknaden.
- I de EG-riktlinjer som antogs år 1980 och förnyades år 1987 anges följande:
"Investeringar för att följa normerna kan bestå i att det installeras kompletterande
utrustning eller att produktionsprocessen anpassas för att miljöförstöring och
föroreningar skall minskas eller elimineras. I det sistnämnda fallet skall det inte
utgå något stöd för de investeringar som leder till en ökning av den befintliga
produktionskapaciteten. Företagen skall stå för alla investeringskostnader för byten
och driftskostnader" (punkterna 3.2.3 och 3.2.4).
- Det skall erinras om att, såsom framgår av såväl det ifrågasatta beslutet som av
skrivelser från den luxemburgska regeringen till kommissionen (se punkterna 54
och 55 ovan), ingår den investering som stödet gäller i ett program som avser att
befintliga anläggningar skall bytas ut och i vilket den elektriska ugnen är den
viktigaste delen. Under dessa omständigheter måste det konstateras att den
investering som stödet avser inte kan anses som en kompletterande utrustning för
att minska eller eliminera miljöförstöring och föroreningar.
- Vad beträffar anpassningen av produktionsprocessen i samma syfte, kan det erinras
om att, såsom har fastslagits i punkt 59 ovan, den investering som stödet avser skall
användas för att ersätta befintliga LDAC-anläggningar med ett nytt elektriskt
stålverk och att även om den produktionsprocess som utvecklats i de gamla
anläggningarna medger en 30-40 procentig användning av järnskrot som råvara,
medger den elektriska produktionsprocess som följer av den investering som stödet
avser en hundraprocentig användning av järnskrot som råvara. Dessutom skall
LDAC-anläggningarna slutgiltigt stängas vid årsslutet 1997. Produktionsprocessen
med ren syrgas eller LDAC har således i själva verket ersatts med en elektrisk
produktionsprocess. Följaktligen måste det konstateras att Arbeds investering inte
avser en anpassning av produktionsprocessen, utan ett utbyte av denna.
- Det kan dessutom erinras om att enligt EG-riktlinjerna från år 1987 (punkt 3.2.4),
som var i kraft när femte regelverket om stöd till stålindustrin antogs, skall i alla
händelser företagen stå för alla investeringskostnader för byten.
- Följaktligen skall intervenienternas argument förkastas.
- Vad beträffar frågan om artikel 3.1 i femte regelverket skall tolkas strikt, har det
fastslagits (se punkt 101 ovan) att denna artikels klara lydelse inte ger någon
möjlighet att bevilja stöd till företag som i stället för att helt enkelt anpassa
befintliga anläggningar som är äldre än två år, väljer att ersätta dem med nya
anläggningar som uppfyller kraven i nya miljöskyddsnormer. Mot bakgrund av
denna slutsats anser förstainstansrätten att svarandens och intervenienternas
argument inte kan föranleda någon annan tolkning.
- Vad beträffar Arbeds argument avseende den rättsliga grunden för femte
regelverket om stöd till stålindustrin, kan det preciseras att även om det är riktigt
att artikel 95 första stycket i EKSG-fördraget avser "... alla i detta fördrag inte
förutsedda fall", anges det ändå i artikeln att de åtgärder som skall vidtas i ett
sådant fall skall överensstämma med bestämmelserna i artikel 5 i fördraget och
vara nödvändiga för att förverkliga någon av de i artikel 2-4 närmare angivna
målsättningarna för gemenskapen. Det är således enligt artikel 95 första stycket inte
tillåtet att vidta åtgärder som innebär att målsättningarna i dessa artiklar åsidosätts.
På samma sätt anges det i avsnitt I i ingressen i femte regelverket att artikel 95
första stycket i fördraget måste åberopas, så att gemenskapen kan verka för de mål
som anges i artikel 2-4 i detta. Följaktligen skall det femte regelverket och de
miljöhänsyn som femte regelverket bland annat utgör ett svar på tolkas mot
bakgrund av de målsättningar och principer som anges i dessa artiklar.
- Även om kommissionen, som Arbed har hävdat, hade rätt att stödja sig på
artikel 95 första stycket i EKSG-fördraget, eftersom EKSG-fördraget inte omfattar
miljöpolitik, får inte den slutsatsen dras att femte regelverket inte är ett undantag
från artikel 4 i EKSG-fördraget och inte skall tolkas strikt.
- Dessutom motsägs Arbeds argument av kommissionen själv, som har konstaterat
att den enligt EKSG-fördraget, och i synnerhet artikel 3 d, är skyldig att vidta
åtgärder för att skydda miljön i det gemensamma intresset.
- Mot bakgrund av vad som har anförts ovan, måste det konstateras att de
bestämmelser som skall tillämpas inom EKSG-området för att säkerställa att sådan
hänsyn tas är de som har fastställts i femte regelverket med beaktande av de
målsättningar som anges i fördraget och, i synnerhet, förbudet i artikel 4 c i
fördraget mot att bevilja statligt stöd, oavsett i vilken form det sker. Eftersom det
femte regelverket utgör ett undantag från artikel 4 i EKSG-fördraget, skall det
tolkas strikt.
- Detta krav på en strikt tolkning bekräftas av själva lydelsen av ingresserna i fjärde
och femte regelverket, i vilka rådet och kommissionen klart har uttryckt sin önskan
att regelverken om stöd till stålindustrin skall tolkas strikt och endast med
utgångspunkt i deras uttryckliga lydelser. Således angavs följande i femte stycket i
avsnitt I i ingressen i fjärde regelverket:
"Det skall framhållas att med undantag för stöd som uttryckligen föreskrivs och
tillåts enligt detta beslut, är alla eventuella subventioner från medlemsstaterna,
oavsett i vilken form det sker, vare sig de är specifika eller inte, förbjudna enligt
artikel 4 c i fördraget".
- Det argument som kommissionens har baserat på avsnitt II i ingressen i fjärde
regelverket, för att hävda att stålindustrin och andra branscher skall ha tillgång till
stöd för miljöskydd på lika villkor, skall förkastas, eftersom det av detta avsnitt i
ingressen i det fjärde regelverket följer att principen om likabehandling av
stålindustrin och andra branscher i fråga om stöd i varje fall kräver att stöden
"motsvarar målsättningar av gemensamt intresse och villkoren" i regelverket i fråga.
- Lydelsen av andra stycket i avsnitt I i ingressen i femte regelverket är också klar
och bekräftar behovet av en strikt tolkning: "Med giltighet från och med den 1
januari 1986 har kommissionens beslut nr 3484/85/EKSG ... infört regler som tillåter
att stöd utgår till stålindustrin i vissa särskilt angivna fall."
- Att denna tolkning är välgrundad bekräftas även av det femte stycket i samma
avsnitt i ingressen i femte regelverket, där det anges att "[d]et stränga regelverk
som därmed har införts ... har säkerställt sund konkurrens i denna bransch på
senare år".
- Med hänsyn till det sammanhang och det mål som eftersträvas med femte
regelverket om stöd till stålindustrin, i vilket artikel 3.1 ingår (se domstolens dom
av den 28 mars 1996 i mål C-99/94, Robert Birkenbeul, REG 1996, s. I-1791,
punkt 12), anser förstainstansrätten att regelverket skall tolkas med största hänsyn
till dess lydelse.
- Kommissionens och intervenienternas argument har inte kunnat få
förstainstansrätten att vika från slutsatsen att artikel 3 i femte regelverket inte ger
någon möjlighet att bevilja stöd till företag som i stället för att helt enkelt anpassa
befintliga anläggningar som är äldre än två år, väljer att ersätta dem med nya
anläggningar som uppfyller kraven i nya miljöskyddsnormer.
- Mot bakgrund av allt som har anförts ovan, kan den slutsatsen dras att det
ifrågasatta beslutet innebär ett åsidosättande av artikel 3.1 i femte regelverket om
stöd till stålindustrin och därför skall ogiltigförklaras.
Rättegångskostnader
- Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta
rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Eftersom kommissionen har tappat
målet och sökanden har yrkat att kommissionen skall förpliktas att ersätta
rättegångskostnaderna, skall kommissionen ersätta rättegångskostnaderna.
- Enligt artikel 87.4 första stycket skall medlemsstater som har intervenerat i ett mål
bära sina rättegångskostnader. Enligt tredje stycket i samma punkt kan rätten
besluta att andra intervenienter än stater som är parter i EES-avtalet, liksom
medlemsstater och institutioner i EFTA samt EFTA:s tillsynsmyndighet, skall bära
sina rättegångskostnader. Under omständigheterna i detta fall anser
förstainstansrätten att intervenienten Arbed skall bära sina egna
rättegångskostnader.
På dessa grunder beslutarFÖRSTAINSTANSRÄTTEN
(femte avdelningen i utökad sammansättning)
följande dom:
- Beslutet i kommissionens meddelande 94/C 400/02, enligt artikel 6.4 i
beslut nr 3855/91/EKSG, riktat till övriga medlemsstater och andra berörda
parter angående det stöd som Luxemburg planerar att bevilja
ProfilARBED SA (ARBED) (statligt stöd C 25/94 [ex N 11/94]),
ogiltigförklaras.
- Kommissionen skall ersätta rättegångskostnaderna.
- Storhertigdömet Luxemburg och Arbed SA skall bära sina egna
rättegångskostnader.
García-ValdecasasTiili
Azizi
Moura Ramos Jaeger
|
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 25 september 1997.
H. Jung
R. García-Valdecasas
Justitiesekreterare
Ordförande
1: Rättegångsspråk: engelska.