Preliminär utgåva
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
JULIANE KOKOTT
föredraget den 28 april 2022(1)
Mål C-202/21 P
ABLV Bank AS i likvidation
mot
Gemensamma resolutionsnämnden (SRB)
”Överklagande – Bankunionen – Gemensam resolutionsmekanism för kreditinstitut och vissa värdepappersföretag (SRM) – Förordning (EU) nr 806/2014 (SRM-förordningen) – Gemensam resolutionsfond (SRF) – Förhandsbidrag till SRF under den inledande perioden – Återkallelse av ett kreditinstituts auktorisation under ett bidragsår – Kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/63 – Nekad proportionell återbetalning av förhandsbidrag – Rådets genomförandeförordning (EU) 2015/81”
I. Inledning
1. För att uppnå ett av bankunionens mål – att skattebetalarna inte ska behöva stå för kostnaderna för att rädda banker igen – krävs det, förutom att investerarna får bära en del av förlusterna när en bank fallerar, även alternativa finansieringsarrangemang för att vid behov verkställa en ordnad resolution av en bank.(2)
2. Därför infördes den 1 januari 2016 en gemensam resolutionsfond (SRF, för Single Resolution Fund) genom SRM-förordningen(3). Syftet med SRF är att finansiera resolutionsförfaranden med medel som tillhandahålls av banksektorn i de medlemsstater som ingår i bankunionen.(4) Parallellt införde BRRD redan den 1 januari 2015 kravet att alla medlemsstater ska upprätta nationella finansieringsarrangemang med samma målsättning och finansiering.(5)
3. Säkerställandet av en effektiv och tillräcklig finansiering av fonden är av yttersta vikt för den gemensamma resolutionsmekanismens trovärdighet.(6) Lagstiftaren anser att en förutsättning för detta är att samla in medel som motsvarar minst 1 procent av de garanterade insättningarna(7) i alla auktoriserade kreditinstitut i medlemsstaterna som ingår i bankunionen (den så kallade målnivån). Banksektorn kan emellertid inte uppbringa en så stor summa – uppskattningsvis 55–70 miljarder euro – på en gång. Därför fastställdes att fonden skulle byggas upp stegvis under en inledande period på åtta år (2016–2023) genom förhandsbidrag från bankerna, vilket innebär att målnivån uppnås helt först år 2024.
4. Under denna tidsperiod insamlas en åttondel av det (uppskattade) sammanlagda beloppet av målnivån för SRF år 2024 varje år. Insamlingen av bidrag sker från bankerna som är auktoriserade i de deltagande medlemsstaterna den 1 januari varje bidragsår. Beloppet som de enskilda bankerna är skyldiga att betala i bidrag beräknas utifrån deras storlek och riskprofil.
5. För att garantera SRF:s handlingsförmåga redan från början överfördes den 31 januari 2016 dessutom bidragen som insamlats år 2015 – det vill säga innan SRM-förordningen trädde i kraft – av medlemsstaterna i bankunionen på grundval av BRRD som ”startkapital” till SRF. Under den inledande perioden dras dessa bidrag av från bankernas förhandsbidrag till SRF(8): varje år dras en åttondel av bidraget som betalades 2015 av från det belopp som ska betalas i förhandsbidrag för det aktuella året.
6. Under år 2018 återkallade Europeiska centralbanken (nedan kallad ECB) auktorisationen som kreditinstitut för sökanden i målet vid tribunalen och klaganden i förevarande mål, ABLV Bank AS (nedan kallat ABLV Bank). Vid denna tidpunkt hade ABLV Bank redan betalat förhandsbidraget för år 2018 till SRF. Banken anser således att detta bidrag och den del av bidraget som betalades år 2015 och som ännu inte dragits av från framtida bidrag ska återbetalas proportionellt mot tiden. Tribunalen ogillade ABLV Banks talan.
7. EU-domstolen har visserligen behandlat olika aspekter av förhandsbidrag till SRF i tidigare mål.(9) För att avgöra det aktuella målet är det emellertid nödvändigt att på ett mer grundläggande plan undersöka funktionssättet hos systemet med förhandsbidrag till uppbyggnaden av SRF och därmed vilken karaktär dessa bidrag har.
II. Tillämpliga bestämmelser
A. Avtal om överföring av och ömsesidighet för bidrag till SRF
8. Skälen i det mellanstatliga avtalet om överföring av och ömsesidighet för bidrag till den gemensamma resolutionsfonden (nedan kallat IGA för Intergovernmental Agreement) av den 14 maj 2014 har i tillämpliga delar följande lydelse:
”(7) Genom SRM-förordningen inrättas särskilt fonden liksom reglerna för dess användning. I BRR-direktivet och SRM-förordningen fastställs de allmänna kriterierna för beräkning av de … [bidrag] från kreditinstitut som är nödvändiga för att finansiera fonden liksom medlemsstaternas skyldighet att ta ut dem på nationell nivå. De deltagande medlemsstater som uppbär bidrag från institut belägna inom deras respektive territorier i enlighet med BRR-direktivet och SRM-förordningen har fortfarande befogenhet att föra över de bidragen till fonden. Skyldigheten att föra över bidrag som uppburits på nationell nivå till fonden härrör inte från unionsrätten. En sådan skyldighet kommer att införas genom detta avtal som fastställer de villkor på vilka de avtalsslutande parterna i enlighet med sina konstitutionella bestämmelser gemensamt kommit överens om att överföra de bidrag de uppbär på nationell nivå till fonden.
…
(12) Nationella lagar och bestämmelser om genomförande av BRR-direktivet … börjar gälla den 1 januari 2015. Bestämmelserna om inrättandet av [SRF] … kommer i princip att vara tillämpliga från och med den 1 januari 2016. Följaktligen kommer de avtalsslutande parterna att uppbära bidrag som är öronmärkta för det nationella finansieringsarrangemang för resolution som de ska upprätta fram till och med den dag då SRM-förordningen börjar tillämpas, dvs. samma dag som de kommer att börja uppbära bidrag som är öronmärkta för fonden. För att stärka fondens finansiella kapacitet redan från starten åtar sig de avtalsslutande parterna att till fonden överföra de bidrag som de har uppburit enligt BRR-direktivet fram till och med den dag då SRM-förordningen börjar tillämpas.”
9. Artikel 1.1 IGA har följande lydelse:
”Genom detta avtal förbinder sig de avtalsslutande parterna att
a) föra över de bidrag som insamlats på nationell nivå i enlighet med BRR-direktivet och SRM-förordningen till den gemensamma resolutionsfonden … som inrättats genom den förordningen, och
b) under en övergångsperiod … till och med den dag då fonden når den målnivå för finansieringen som avses i artikel 68 i SRM-förordningen men inte senare än åtta år efter den dag då detta avtal börjar tillämpas … fördela de bidrag som insamlats på nationell nivå, i enlighet med SRM-förordningen och BRR-direktivet, till olika delar som motsvarar varje avtalsslutande part. Delarna ska användas med gradvis ömsesidighet på så sätt att de kommer att upphöra att existera i slutet av övergångsperioden,
vilket stöder fondens effektiva verkan och funktion.”
10. Artikel 3 IGA föreskriver följande:
”1. De avtalsslutande parterna förbinder sig gemensamt att oåterkalleligen att till fonden överföra de bidrag som de uppbär från institut auktoriserade på sina respektive territorier i enlighet artiklarna 69 och 70 i SRM-förordningen och i enlighet med de kriterier som fastställs i den förordningen och i de delegerade akter och de genomförandeakter som de hänvisar till. Överföringen av bidrag ska ske i enlighet med de villkor som fastställs i artiklarna 4–10 i detta avtal.
…
3. Bidrag som uppburits av de avtalsslutande parterna i enlighet med artiklarna 103 och 104 i BRR-direktivet före den dag då detta avtal börjar tillämpas ska överföras till fonden senast den 31 januari 2016 eller, om avtalet ännu inte har trätt i kraft den dagen, senast en månad efter dess ikraftträdande.
…”
B. Unionsrätt
1. SRM-förordningen
11. Genom artikel 67.1 i SRM-förordningen(10) inrättas den gemensamma resolutionsfonden (nedan kallad SRF). Enligt nämnda bestämmelse ska SRF finansieras i enlighet med de regler om överföring av medel som insamlats på nationell nivå till fonden som fastställs i IGA. Enligt punkt 3 i samma bestämmelse ska den gemensamma resolutionsnämnden (SRB, för Single Resolution Board) vara fondens ägare.
12. Artikel 69 i SRM-förordningen föreskriver följande:
”1. Vid utgången av en inledande period på åtta år räknat från och med den 1 januari 2016 … ska de disponibla finansiella medlen i fonden uppgå till minst 1 % av alla garanterade insättningar i alla institut auktoriserade i alla deltagande medlemsstater.
2. Under den inledande period som avses i punkt 1, ska bidrag till fonden som beräknas i enlighet med artikel 70 och som uppbärs i enlighet med artikel 67.4 fördelas så jämnt som möjligt över tiden tills målnivån uppnås, men med vederbörlig hänsyn till fasen i konjunkturcykeln och till den påverkan som procykliska bidrag kan få på de bidragande institutens finansiella ställning.
…
4. Om de tillgängliga finansiella medlen efter den inledande period som avses i punkt 1 inte når upp till den målnivå som fastställs i den punkten ska de regelbundna bidrag som beräknas i enlighet med artikel 70 fortsätta samlas in till dess att målnivån uppnås. Efter det att målnivån uppnåtts för första gången och de tillgängliga finansiella medlen därefter har sjunkit till mindre än två tredjedelar av målnivån ska de bidragen sättas till en nivå som gör det möjligt att uppnå målnivån inom sex år. …”
13. Artikel 70 i SRM-förordningen har följande lydelse:
”1. De enskilda bidragen från varje institut ska samlas in minst en gång per år och ska beräknas i proportion till beloppet av samma instituts skulder (exklusive kapitalbas) minus garanterade insättningar, som andel av de sammanlagda skulderna (exklusive kapitalbas) minus garanterade insättningar från alla institut auktoriserade på de deltagande medlemsstaternas territorier.
2. Nämnden ska varje år, efter att ha hört ECB eller den nationella behöriga myndigheten, och i nära samarbete med de nationella resolutionsmyndigheterna, beräkna de enskilda bidragen för att säkerställa att de bidrag som ska betalas in av alla institut auktoriserade på alla de deltagande medlemsstaternas territorier inte överstiger 12,5 % av målnivån. …
3. De tillgängliga finansiella medel som ska tas i beaktande för att uppnå den målnivå som anges i artikel 69 får omfatta icke återkalleliga betalningsåtaganden, med full säkerhet i form av lågrisktillgångar som inte är belastade av tredje parts inteckningar och som står till fritt förfogande samt är öronmärkta uteslutande för nämndens användning för de ändamål som anges i artikel 76.1. Andelen av sådana icke återkalleliga betalningsåtaganden får inte vara högre än 30 % av de totala bidrag som insamlats i enlighet med den här artikeln.
4. De bidrag som på vederbörligt sätt har mottagits från varje sådan enhet som avses i artikel 2 ska inte återbetalas till de enheterna.
…
6. De delegerade akter som specificerar begreppet bidragsjusteringar i förhållande till institutens riskprofil som antagits av kommissionen enligt artikel 103.7 [BRRD] ska tillämpas.
…”
2. BRRD
14. Enligt artikel 100.1 BRRD(11) ska medlemsstaterna fastställa nationella finansieringsarrangemang vars målnivåer enligt artikel 102.1 BRRD ska motsvara minst 1 procent av alla garanterade insättningar i auktoriserade institut inom deras territorium.
15. Artikel 103.1 och 2 BRRD har följande lydelse:
”1. För att kunna uppnå den målnivå som anges i artikel 102 ska medlemsstaterna säkerställa att bidrag samlas in minst en gång per år från institut som är auktoriserade på deras territorium, inbegripet unionsfilialer.
2. Bidraget från varje institut ska vara proportionellt mot dess skulder (exklusive kapitalbas) minus garanterade insättningar när de gäller de sammanlagda skulderna (exklusive kapitalbas) minus garanterade insättningar för alla auktoriserade institut inom medlemsstatens territorium.
De bidragen ska justeras i förhållande till institutens riskprofil, i enlighet med det kriterium som antas enligt punkt 7.”
16. Enligt artikel 103.7 BRRD omfattar riskfaktorerna bland annat Institutets riskexponering, bland annat omfattningen av dess handel, dess exponeringar utanför balansräkningen och dess skuldsättningsnivå, stabiliteten och variationen i företagets finansieringskällor, institutets finansiella situation, sannolikheten för att en ordnad resolution av institutet inleds, komplexiteten i institutets struktur och möjligheten till dess resolution samt institutets betydelse för stabiliteten i det finansiella systemet eller ekonomin i en eller flera av unionens medlemsstater.
3. Genomförandeförordning 2015/81
17. Skäl 6 i genomförandeförordning 2015/81(12) har i tillämpliga delar följande lydelse:
”Bidrag som samlats in av de deltagande medlemsstaterna i enlighet med artiklarna 103 och 104 [BRRD] och överförts till fonden enligt artikel 3.3 [IGA] bör räknas in i de enskilda bidragen och följaktligen dras av från det belopp som varje institut ska betala. …”
18. Skäl 11 i denna förordning föreskriver följande:
”Inom ramen för en gemensam resolutionsfond med en europeisk målnivå är de årliga enskilda bidragen från de institut som är auktoriserade på samtliga deltagande medlemsstaters territorier beroende av bidragen från samtliga institut som omfattas av den gemensamma resolutionsmekanismen. Nyckeln till en ändamålsenligt fungerande gemensam resolutionsmekanism och en friktionsfri uppbyggnad av fonden är att samtliga institut betalar hela sitt årliga bidrag till fonden i tid.”
19. Artikel 4 i genomförandeförordning 2015/81 har följande lydelse:
”För varje bidragsperiod ska nämnden beräkna det årliga bidrag som varje institut ska betala på grundval av den årliga målnivån för fonden, efter samråd med ECB eller de nationella behöriga myndigheterna och i nära samarbete med de nationella resolutionsmyndigheterna. Den årliga målnivån ska fastställas på grundval av den målnivå för fonden som avses i artiklarna 69.1 och 70 i [SRM-förordningen] och i enlighet med den metod som anges i delegerade förordning (EU) 2015/63.
20. Artikel 7.3 i förordningen föreskriver följande:
”Icke återkalleliga betalningsåtaganden för ett institut som inte längre omfattas av [SRM-förordningen] ska upphävas och säkerheten för dessa åtaganden återlämnas.”
21. Artikel 8.2 i samma förordning föreskriver följande:
”Under den inledande perioden ska nämnden, vid beräkningen av varje instituts enskilda bidrag, beakta de bidrag som insamlas av de deltagande medlemsstaterna i enlighet med artiklarna 103 och 104 i direktiv 2014/59/EU och överförs till fonden enligt artikel 3.3 i avtalet, genom att dra av dem från det belopp som varje institut ska betala.”
4. Delegerad förordning 2015/63
22. Kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/63 av den 21 oktober 2014 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU avseende förhandsbidrag till finansieringsarrangemang för resolution (nedan kallad delegerad förordning 2015/63)(13) antogs bland annat med stöd av artikel 103.7 BRRD. Artikel 3 i förordningen innehåller följande definitioner:
”…
5. årligt bidrag: det belopp som avses i artikel 103 [BRRD] och som resolutionsmyndigheten under bidragsperioden anskaffar för det nationella finansieringsarrangemanget från vart och ett av de institut som avses i artikel 2 i den här förordningen.
6. bidragsperiod: ett kalenderår.
…”
23. Artikel 4 i förordningen har följande lydelse:
”1. Resolutionsmyndigheterna ska, på grundval av de uppgifter som instituten lämnar i enlighet med artikel 14, fastställa de årliga bidrag som ska betalas av varje institut i förhållande till dess riskprofil, genom att tillämpa den metodik som anges i detta avsnitt.
2. Resolutionsmyndigheten ska fastställa det årliga bidrag som avses i punkt 1 på grundval av den årliga målnivån för finansieringsarrangemanget för resolution, med beaktande av den målnivå som enligt artikel 102.1 [BRRD] ska uppnås senast den 31 december 2024 och utifrån det genomsnittliga beloppet av garanterade insättningar under föregående år, beräknat kvartalsvis, för samtliga institut som auktoriserats på dess territorium.”
24. Artikel 12 i delegerad förordning 2015/63 föreskriver följande:
”1. När ett institut är ett nytt institut under tillsyn under endast en del av bidragsperioden ska det partiella bidraget fastställas genom att den metodik som anges i avsnitt 3 tillämpas på dess årliga bidragsbelopp som beräknas för den påföljande bidragsperioden, på grundval av det antal hela månader under bidragsperioden som institutet står under tillsyn.
2. En förändrad status för ett institut, även små institut, under bidragsperioden ska inte påverka det årliga bidrag som ska betalas för det året.”
25. Artikel 13 i förordningen reglerar följande:
”1. Resolutionsmyndigheten ska meddela varje institut som avses i artikel 2 sitt beslut om fastställande av det institutets årliga bidrag senast den 1 maj varje år.
…
5. När ett institut är ett nytt institut under tillsyn för endast en del av bidragsperioden ska dess partiella årliga bidrag insamlas tillsammans med det årliga bidraget för den påföljande bidragsperioden.”
26. Artikel 14 i samma förordning föreskriver följande:
”1. Ett institut ska till resolutionsmyndigheten lämna det senast godkända årsbokslut som är tillgängligt före den 31 december året före bidragsperioden, tillsammans med uttalandet från den lagstadgade revisorn eller revisionsföretaget och i enlighet med artikel 32 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/34/EU.
…
4. De uppgifter som avses i punkterna 1, 2 och 3 ska lämnas senast den 31 januari varje år för det år som upphörde den 31 december föregående år eller för tillämpligt relevant räkenskapsår. Om den 31 januari inte infaller på en arbetsdag ska uppgifterna lämnas senast påföljande arbetsdag.
…”
27. Artikel 17.3 och 4 i delegerad förordning 2015/63 föreskriver följande:
”3. När de uppgifter som ett institut lämnat till resolutionsmyndigheten blir föremål för ändringar eller revideringar ska resolutionsmyndigheten justera det årliga bidraget i enlighet med de uppdaterade uppgifterna vid beräkningen av det årliga bidraget från det institutet för påföljande bidragsperiod.
4. Skillnader mellan det årliga bidrag som beräknats och betalats på grundval av uppgifter som därefter ändrats eller reviderats och det årliga bidrag som borde ha betalats efter justeringen av det årliga bidraget ska regleras i det årliga bidragsbelopp som ska betalas för påföljande bidragsperiod. Justeringen ska ske genom en minskning eller ökning av bidraget för påföljande bidragsperiod.”
5. Delegerad förordning 2017/2361
28. Kommissionens delegerade förordning (EU) 2017/2361 av den 14 september 2017 om det slutliga systemet för bidrag till den gemensamma resolutionsnämndens administrativa utgifter (nedan kallad delegerad förordning 2017/2361)(14) föreskriver följande i artikel 7.1:
”Om en enhet eller koncern omfattas av artikel 2 i [SRM-förordningen] endast under en del av budgetåret, ska dess enskilda årliga bidrag för det budgetåret beräknas på grundval av antalet hela månader under vilka enheten eller koncernen omfattas av den artikeln.”
III. Bakgrund och förfarandet vid tribunalen
29. ABLV Bank, sökande vid tribunalen och klagande i förevarande mål om överklagande, var ett kreditinstitut med säte i Lettland som var en ”betydande enhet” i den mening som avses i SSM-förordningen(15) och som därför stod under ECB:s tillsyn fram till dess att ECB återkallade ABLV Banks auktorisation år 2018.
30. I december 2015 mottog ABLV Bank ett meddelande om uppbörd från Finanšu un kapitāla tirgus komisija (lettiska finans- och kapitalmarknadskommissionen, nedan kallad FKMK), i vilket banken informerades om vilket belopp som den skulle betala till det nationella finansieringsarrangemanget som förhandsbidrag för år 2015 enligt artikel 103.1 BRRD. Beloppet som ABLV Bank betalade överfördes till SRF i enlighet med artikel 3.3 IGA.
31. Den 23 februari 2018 konstaterade ECB att ABLV Bank kommer att, eller sannolikt kommer att fallera i den mening som avses i artikel 18.1 i SRM-förordningen. Samma dag förklarade SRB att det inte var nödvändigt att vidta resolutionsåtgärder enligt SRM-förordningen gentemot sökanden med hänsyn till allmänintresset.(16)
32. Den 26 februari 2018 inledde ABLV Banks aktieägare ett förfarande för resolution och ansökte hos FKMK om godkännande av dess plan om frivillig resolution.
33. Genom beslut av den 12 april 2018 om beräkningen av förhandsbidragen för år 2018 fastställde SRB de berörda årliga bidragen till SRF.(17) Den 27 april 2018 mottog ABLV Bank meddelandet om uppbörd för år 2018 från FKMK. ABLV Bank betalade fordran som angavs i meddelandet den 3 juli 2018.
34. Den 11 juli 2018 antog ECB ett beslut om att återkalla sökandens auktorisation som kreditinstitut.
35. Genom skrivelse av den 17 september 2018 begärde ABLV Bank att SRB skulle betala ut det ”överskjutande beloppet” av det förhandsbidrag som banken hade betalat år 2015, att det skulle göras en ny beräkning av bankens förhandsbidrag för år 2018 och att återbetalning skulle ske proportionellt i tiden med hänsyn till att institutet upphörde att omfattas av SSM under bidragsåret.
36. SRB avslog denna ansökan genom skrivelse av den 17 oktober 2018 (nedan kallad det angripna beslutet). SRB motiverade beslutet med att artikel 70.4 i SRM-förordningen inte föreskriver att det ska göras en ny beräkning av förhandsbidraget som betalats år 2018, och uttryckligen föreskriver att de bidrag som på vederbörligt sätt har mottagits inte ska återbetalas. SRB anser att återkallelsen av ett kreditinstituts auktorisation utgör en förändrad status för detta institut i den mening som avses i artikel 12.2 i delegerad förordning 2015/63, vilket enligt denna bestämmelse inte ska påverka det årliga bidrag som ska betalas för det året. Inte heller förhandsbidraget som betalats för år 2015 kan återbetalas proportionellt för det fall att ett kreditinstituts auktorisation återkallas innan utgången av den inledande perioden. I detta avseende gäller mot bakgrund av artikel 70.4 i SRM-förordningen detsamma som för alla bidrag som mottagits på vederbörligt sätt.
37. ABLV Bank överklagade detta beslut genom ansökan som inkom till tribunalen den 21 december 2018.
38. Till stöd för sin talan har ABLV Bank i huvudsak gjort gällande att banken till följd av att den förlorat sin status som kreditinstitut under år 2018 inte längre omfattades av det skydd som erbjuds genom SRF. Dessutom har den risk som ABLV Bank ansetts utgöra för det finansiella systemets stabilitet i sin egenskap av kreditinstitut försvunnit i samband med detta och följaktligen lett till en proportionerlig minskning av finansieringsbehovet för SRF. Därmed saknas en rättslig grund för bidraget i denna del och det har således inte mottagits ”på vederbörligt sätt” i den mening som avses i artikel 70.4 i SRM-förordningen, vilket innebär att bidraget måste betalas tillbaka proportionellt. Det kan således inte vara fråga om en ”förändrad status” i den mening som avses i artikel 12.2 i delegerad förordning 2015/63 att ett kreditinstitut upphör att omfattas av systemet, eftersom statusen som kreditinstitut och därmed även skyldigheten att betala förhandsbidrag upphör helt. Artikel 70.4 i SRM-förordningen är inte tillämplig på bidraget för år 2015 som insamlades enbart med stöd av BRRD. Detta belopp utgjorde ett slags ”förskott” till SRF. I detta hänseende följer det av artikel 8.2 i genomförandeförordning 2015/81 att bidraget som en bank betalat för år 2015 måste återbetalas senast vid utgången av den inledande perioden.
39. Genom beslut av den 30 april 2019 tilläts kommissionen att intervenera till stöd för SRB.
40. Genom dom av den 20 januari 2021, ABLV Bank/SRB (T‑758/18, EU:T:2021:28) (nedan kallad den överklagade domen) ogillade tribunalen talan och fastslog att ABLV Bank ska bära sina rättegångskostnader och ersätta SRB:s rättegångskostnader, samt att kommissionen ska bära sin rättegångskostnad.
IV. Överklagandet vid domstolen
41. ABLV Bank har i sitt överklagande som ingavs den 30 mars 2021 yrkat att domstolen ska
– upphäva den överklagade domen,
– ogiltigförklara det angripna beslutet,
– förplikta SRB att ersätta ABLV Banks rättegångskostnader och kostnaderna för detta överklagande, och
– om domstolen inte kan avgöra målet i sak, återförvisa det till tribunalen.
42. SRB och kommissionen har yrkat att domstolen ska
– ogilla överklagandet, och
– förplikta ABLV Bank att ersätta rättegångskostnaderna.
43. ABLV Bank, SRB och kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden i målet om överklagande vid domstolen. I enlighet med artikel 76.2 i rättegångsreglerna har domstolen beslutat att inte hålla någon muntlig förhandling i målet efter att generaladvokaten föredragit sitt förslag till avgörande.
V. Rättslig bedömning
44. Den överklagade domen fastställde SRB:s beslut, i vilket SRB nekade proportionell återbetalning av förhandsbidraget som ABLV Bank betalat för år 2018 samt nekade återbetalning av det ”överskjutande beloppet” av förhandsbidraget för år 2015 som ännu inte dragits av från framtida bidrag.
A. Den överklagade domen
45. Tribunalen motiverade sitt avgörande i punkt 130 i den överklagade domen med att artikel 70.4 i SRM-förordningen inte ger någon rätt till återbetalning av de bidrag som på vederbörligt sätt har mottagits av SRF, vilket även gäller när auktorisationen för ett kreditinstitut som är skyldigt att betala förhandsbidrag återkallas under ett bidragsår under den inledande perioden.
46. Med avseende på bidraget för år 2018 fann tribunalen i huvudsak att förhandsbidragen, trots att de uppbärs årligen, inte utgör en motprestation för det skydd som erbjuds av SRF eller för utnyttjande av SRF under ett visst år och att de enligt artikel 70.4 i SRM-förordningen följaktligen inte kan återbetalas ens i en situation där ett kreditinstitut förlorar möjligheten att utnyttja SRF under ett år på grund av att institutet upphör att omfattas av systemet. Tvärtom framgår det av artikel 69.2 i SRM-förordningen att syftet med att bidragen uppbärs årligen endast är att de ska fördelas så jämnt som möjligt över tiden tills målnivån uppnås, vilket är senast när den inledande perioden upphör, år 2024. För att kunna göra en tillförlitlig och rättssäker beräkning av bidraget som ska insamlas för alla kreditinstitut måste beloppet fastställas vid en viss tidpunkt under det aktuella året.(18) Därför föreskriver artikel 12.2 i delegerad förordning 2015/63 att det inte ska göras en ny beräkning av förhandsbidraget och att ett överskjutande belopp inte heller kan återbetalas om det berörda institutets status förändras, vilket även inbegriper en återkallelse av auktorisationen som kreditinstitut.(19) Tribunalen prövade de bestämmelser och argument som ABLV Bank anfört till stöd för uppfattningen att det är möjligt att göra en ny beräkning av förhandsbidraget och att ett överskjutande belopp kan återbetalas när auktorisationen återkallas under ett bidragsår och fann att de inte kan godtas.(20)
47. När det gäller bidraget för år 2015 fann tribunalen att artikel 8.2 i genomförandeförordning 2015/81 inte föreskriver någon skyldighet att betala in bidrag för det fall att ett kreditinstitut inte längre omfattas av systemet under den inledande perioden. Tvärtom har bidragen för år 2015 slutgiltigt överförts till SRF enligt IGA och är således ett belopp som ingår i målnivån som ska uppnås senast år 2024. Avdragsregeln i artikel 8.2 i genomförandeförordningen ska i detta sammanhang endast säkerställa att överföringen av bidragen för år 2015 till SRF inte medför obalanser mellan de berörda bankerna med avseende på fördelningen av den finansiella bördan. Därmed gäller inget annat för beloppen för år 2015 än vad som gäller för bidrag som uppburits under de därpå följande åren enligt artikel 70.4 i SRM-förordningen.(21)
B. Överklagandet
48. ABLV Bank har anfört sammanlagt 13 grunder till stöd för sitt överklagande av tribunalens dom. Grunderna avser för det första att förhandsbidraget för år 2018 kan återbetalas proportionellt (om detta nedan avsnitt 1), för det andra möjligheten att återbetala ”överskjutande belopp” av förhandsbidraget för år 2015 (om detta nedan avsnitt 2) samt för det tredje den formella lagenligheten av SRB:s beslut (om detta nedan avsnitt 3).
1. Proportionell återbetalning av förhandsbidraget för år 2018
49. Inledningsvis har ABLV Bank genom den första till fjärde samt den sjunde och den åttonde grunden steg för steg angripit de argument som tribunalen framfört till stöd för sin tolkning av artikel 70.4 i SRM-förordningen och artikel 12.2 i delegerad förordning 2015/63, enligt vilken nämnda bestämmelser utgör hinder för att återbetala förhandsbidraget för år 2018 till följd av att banklicensen återkallats. Med den femte och den tionde till tolfte grunden har ABLV Bank gjort gällande att tribunalens tolkning av ovannämnda bestämmelser strider mot principer som har högre rang. Dessa grunder för överklagandet ska således prövas gemensamt.
a) Den första, den andra och den fjärde grunden
50. ABLV Bank har inom ramen för den första grunden i huvudsak gjort gällande att tribunalen inte tagit hänsyn till att SRF skyddar bankerna som är skyldiga att erlägga bidrag mot risken för fallissemang. Förhandsbidraget för år 2018 ska i detta sammanhang anses vara ett slags försäkringspremie för att åtnjuta skydd av SRF under det aktuella året. Säkerställande av detta försäkringsskydd å ena sidan och den ökade risken för den finansiella stabiliteten som ett kreditinstituts verksamhet utgör å andra sidan är således den rättsliga grunden för skyldigheten att betala in förhandsbidrag. Den omständigheten att ABLV Bank inte längre omfattas av systemet innebär emellertid att båda dessa grunder upphör att vara relevanta. Det innebär att förhandsbidraget för år 2018 inte ska anses ha betalats ”på vederbörligt sätt” i den mening som avses i artikel 70.4 i SRM-förordningen under tidsperioden efter att auktorisationen återkallades den 11 juli 2018 och ska följaktligen återbetalas till ABLV Bank. Inom ramen för den fjärde grunden har ABLV Bank dessutom gjort gällande att tribunalen skulle ha dragit samma slutsats med tillämpning av principen om obehörig vinst, eftersom betalningen saknar rättslig grund.(22) Följaktligen gjorde tribunalen en felaktig rättstillämpning när den tolkade artikel 70.4 i SRM-förordningen så, att den utgör hinder för en proportionell återbetalning av bidraget för år 2018.(23)
51. Tvärtom visar det faktum att artikel 12.2 i delegerad förordning 2015/63 existerar att det måste finnas fall där ett förhandsbidrag justeras i efterhand. Denna bestämmelse föreskriver nämligen bara att en förändrad status under bidragsperioden inte ska påverka det årliga bidrag som ska betalas för det året. Det tyder på att andra förändringar däremot ska beaktas. Att ett institut inte längre omfattas av systemet till följd av att dess auktorisation återkallats ska emellertid inte anses vara en förändrad status i den mening som avses i artikel 12.2 i delegerad förordning 2015/63. ABLV Bank har således inom ramen för den andra grunden gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig bedömning när den fann att artikel 12.2 i delegerad förordning 2015/63 är tillämplig.(24)
52. Då tribunalen i huvudsak motiverade sin ståndpunkt i punkterna 61–62 och 68–72 i den överklagade domen med funktionen och målsättningarna med systemet för uppbörd av bidrag under den inledande perioden, ska dessa prövas i ett första steg (se nedan avsnitt 1). Med utgångspunkt i detta är det därefter möjligt att i ett andra steg visa att den första, den andra och den fjärde grunden för överklagandet bygger på en felaktig tolkning av de relevanta bestämmelserna och förhandsbidragens karaktär (se nedan avsnitt 2).
1) Funktionen och målsättningarna med systemet för uppbörd av bidrag under den inledande perioden
53. Syftet med uppbörden av bidrag enligt artikel 69 och artikel 70 i SRM-förordningen är att uppnå ett visst fastställt belopp – målnivån – som emellertid inte kan insamlas på en gång på grund av dess avsevärda storlek. Därför föreskriver artikel 69.2 i SRM-förordningen att uppbörden av bidrag under den inledande perioden ska fördelas så jämnt som möjligt över tiden – det vill säga minst en gång per år(25) – i syfte att vid utgången av den inledande perioden uppnå målnivån på 1 procent av alla garanterade insättningar i alla institut som auktoriserats i alla deltagande medlemsstater. När målnivån har uppnåtts upphör insamlingen av bidrag.(26)
54. För att säkerställa att bidragen fördelas jämnt över tiden föreskriver artikel 70.2 första stycket i SRM-förordningen att de förhandsbidrag som ska samlas in från alla banker som är skyldiga att betala in bidrag under ett år inte får överstiga en åttondel av målnivån som ska uppnås år 2024. I detta sammanhang ska det beaktas att målnivån som ska uppnås år 2024 endast är en uppskattning, eftersom det för närvarande inte är känt hur stor summan av alla garanterade insättningar kommer att vara år 2024. Förenklat uttryckt beräknar SRB i enlighet med artikel 4.2 i delegerad förordning 2015/63(27) det genomsnittliga beloppet av garanterade insättningar under föregående år för samtliga institut som auktoriserats i de deltagande medlemsstaterna, delar detta med åtta och samlar in något mer än 1 procent av detta belopp, eftersom de garanterade insättningarna tenderar att öka.(28)
55. De enskilda bankernas individuella bidrag till det årliga målbeloppet som fastställts enligt ovan beräknas därefter enligt artikel 70.1 och 70.2 andra stycket i SRM-förordningen i förhållande till deras storlek och riskprofil. Grunden för beräkningen är de uppgifter som kreditinstituten enligt artikel 14 i delegerad förordning 2015/63 ska lämna till SRB senast i slutet på föregående år.(29)
56. Bidraget som beräknats på detta sätt på grundval av uppgifterna från föregående år uppbärs och betalas slutligen av de banker som är auktoriserade på de deltagande medlemsstaternas territorier den 1 januari efterföljande år. Artikel 12.2 i delegerad förordning 2015/63 föreskriver att en förändrad status under bidragsperioden inte påverkar det årliga bidrag som ska betalas för det året.
57. Bankerna är emellertid inte tvungna att betala bidraget kontant, utan i stället får upp till 30 procent av de totala bidrag som insamlas under ett bidragsår enligt artikel 70.3 i SRM-förordningen omfatta så kallade icke återkalleliga betalningsåtaganden, som ska åtföljas av en säkerhet i form av likvida medel.
58. Artikel 70.4 i SRM-förordningen föreskriver att bidrag som på vederbörligt sätt har mottagits inte ska återbetalas.
2) Konsekvenserna för möjligheten att återbetala bidraget för år 2018
59. Funktionen och målsättningen med uppbörden av förhandsbidrag som beskrivits ovan visar för det första att exempelvis bidraget för år 2018 – i motsats till vad ABLV Bank har gjort gällande inom ramen för den första grunden – inte ”hänför sig” till år 2018, utan endast uppbärs år 2018.
60. Å ena sidan syftar den årliga uppbörden nämligen endast till att säkerställa en så jämn fördelning som möjligt över tiden i enlighet med artikel 69.2 i SRM-förordningen. Insamlingen av bidrag hade visserligen även kunnat ske med kortare intervall, som exempelvis kvartalsvis. Det skulle dock medföra en betydligt större administrativ börda som eventuellt också hade varit oproportionerlig. Det finns nämligen inget som tyder på att en uppdelning i åtta årliga bidrag medför en orimlig ekonomisk belastning för de banker som är skyldiga att betala bidrag jämfört med en uppdelning i 32 kvartalsbidrag till motsvarande lägre belopp. Syftet med fördelningen är emellertid just att undvika en sådan belastning.(30) Därmed är beslutet att bidragsuppbörden ska ske årligen oproblematiskt och omfattas av unionslagstiftarens omfattande utrymme för skönsmässig bedömning på detta område.(31)
61. Å andra sidan är den 1 januari i detta sammanhang endast referensdatumet för att fastställa vilka banker som är skyldiga att betala bidrag.(32) Detta datum säger inget om att bidraget hänför sig till det berörda året. Lagstiftaren hade lika gärna kunnat välja den 31 december föregående år som referensdatum för att fastställa de auktoriserade kreditinstituten inom de deltagande medlemsstaternas territorium. Detta gäller i synnerhet eftersom de bidrag som ska betalas under ett visst år beräknas utifrån uppgifterna från föregående år.(33)
62. Redan av detta skäl kan en ny beräkning eller återbetalning av bidraget som uppburits år 2018 inte ske till följd av ändringar som inträffar först under det året. Tribunalens slutsats i punkt 69 i den överklagade domen bygger således inte på en felaktig rättstillämpning.
63. För det andra visar funktionen och målsättningen med systemet att förhandsbidragen inte kan likställas med försäkringspremier, något som tribunalen med rätta konstaterade i punkt 73 i den överklagade domen.
64. För det första får ett kreditinstitut inte rätt att utnyttja SRF till följd av att institutet betalar in bidrag till fonden. Som tribunalen helt riktigt framhöll i punkt 70 i den överklagade domen är syftet med SRF att garantera den finansiella stabiliteten i bankunionen som sådan och den ska således inte förstås som en räddningsfond för enskilda banker.(34) Enligt artikel 18.1 i SRM-förordningen vidtas resolutionsåtgärder endast om det är nödvändigt av hänsyn till allmänintresset. SRF ska i detta sammanhang endast garantera den gemensamma resolutionsmekanismens trovärdighet och funktion(35): lagstiftaren förväntar sig att fondens existens i sig bidrar till stabilitet i banksektorn, eftersom detta slags strukturer gör det möjligt att begränsa systemeffekterna av obalanser i enskilda institut.(36)
65. För det andra grundas beräkningen av de individuella bidrag som en bank ska betala – trots att beräkningen i likhet med en försäkring innefattar en riskbedömning – inte på tillämpningen av en avgiftssats på ett avgiftsunderlag.(37) Bidragens storlek grundas i stället på målnivån som ska uppnås genom summan av alla bidrag som insamlats fram till slutet på år 2023.
66. De förhandsbidrag som en bank betalar under ett visst år utgör alltså i första hand en bråkdel av målnivån. Det är endast av underordnad betydelse att bidraget även återspeglar den berörda bankens riskprofil. Med andra ord: Om alla banker plötsligt skulle ha en låg riskprofil men insättningarna fortfarande ligger på samma nivå skulle – i motsats till slutsatsen som följer av ABLV Banks argumentation – det totala beloppet av förhandsbidrag som ska samlas in det året ändå inte bli lägre. Tvärtom insamlas alltid ett belopp som motsvarar en åttondel av strax över 1 procent av garanterade insättningar under föregående år för att i slutet på den inledande perioden uppnå ett totalbelopp som motsvarar minst 1 procent av alla garanterade insättningar år 2024.(38)
67. Det innebär samtidigt att det årliga bidraget som en enskild bank ska betala alltid är beroende av hur många andra banker som finns i systemet på den relevanta referensdagen och bidragen som dessa andra banker är skyldiga att betala under det aktuella året.(39) En justering av det bidrag som en bank betalat skulle därför alltid med nödvändighet vara förbunden med en justering av de andra bankernas bidrag. Om bidragen justerades löpande under bidragsåret skulle det följaktligen omöjligt att på ett rättssäkert sätt fastställa det individuella bidrag som ska betalas av respektive bank.(40) Av detta skäl föreskriver artikel 12.2 i delegerad förordning 2015/63 att en förändrad status under bidragsperioden inte påverkar det årliga bidrag som ska betalas för det året. I överensstämmelse med detta föreskriver artikel 70.4 i SRM-förordningen att bidrag som redan mottagits principiellt inte ska återbetalas, eftersom det i sådana fall skulle vara nödvändigt att kräva in underskottet från de andra bankerna. Domstolen har redan fastslagit att begreppet ändring av status ska tolkas extensivt(41), eftersom det mot bakgrund av det ovanstående måste omfatta alla fall som kan påverka bidragen som de andra bankerna ska betala och således i synnerhet också situationen att en bank som är skyldig att betala bidrag inte längre omfattas av systemet.
68. Det årliga förhandsbidraget till SRF är alltså inte en kvantifiering av den löpande risk som en bank under tillsyn utgör för den finansiella stabiliteten eller risken för att den ska utnyttja SRF:s medel. Av denna anledning saknar den tidsperiod som en bank som är skyldig att betala bidrag omfattas av tillämpningsområdet för SRM-förordningen under året som bidraget insamlas i princip betydelse för beloppet som ska betalas.
69. Det innebär att ett årligt bidrag inte endast ska anses ha mottagits på vederbörligt sätt i den mening som avses i artikel 70.4 i SRM-förordningen om en bank omfattas av tillämpningsområdet för SRM-förordningen under hela året då bidraget insamlades. Denna omständighet utgör – i motsats till vad ABLV Bank har gjort gällande genom den fjärde grunden – inte den rättsliga grunden för skyldigheten att betala bidrag. Det avgörande för att en sådan skyldighet ska föreligga är i stället den omständigheten att ett kreditinstitut är auktoriserat inom de deltagande medlemsstaternas territorium på referensdagen. Detta ger uttryck för principen att det är fråga om en finansiering från banksektorn av hänsyn till allmänintresset och inte i de enskilda bankernas intresse.(42)
70. Därmed kommer en bank att bidra mer eller mindre till målnivån i SRF beroende på vid vilken tidpunkt under den inledande perioden som den erhåller sin auktorisation. Banker som tillkommer först efter den inledande perioden behöver under vissa omständigheter (inledningsvis) inte betala några bidrag över huvud taget. Vid en första anblick kan det verka orättvist. Det finns emellertid ingen annan möjlighet än att samla in bidragen från de aktörer som vid en given tidpunkt befinner sig på marknaden. Och deras antal fluktuerar naturligtvis.
71. Artikel 12.2 i delegerad förordning 2015/63 bekräftar i detta sammanhang den princip som kommer till uttryck genom artikel 70.4 i SRM-förordningen, nämligen att förhandsbidragen beräknas med utgångspunkt i en referensdag, eftersom det annars skulle vara omöjligt att på ett tillförlitligt sätt fastställa och samla in de bidrag som ska betalas.(43)
72. Det är nödvändigt att klargöra detta, eftersom artikel 12.1 föreskriver ett undantag från principen att en referensdag tillämpas. Enligt nämnda bestämmelse ska i ett fall när ett kreditinstitut är ett nytt institut under tillsyn under endast en del av bidragsperioden det partiella bidraget beräknas på grundval av det antal hela månader under den första bidragsperioden som institutet står under tillsyn. Artikel 13.5 i delegerad förordning 2015/63 föreskriver att det partiella årliga bidraget för ett sådant institut ska insamlas tillsammans med det årliga bidraget för den påföljande bidragsperioden. Med andra ord insamlas ett delbidrag från nya institut ”för det föregående året” under det första bidragsåret utöver det ordinarie bidraget som de ska betala. Detta påpekade tribunalen helt riktigt i punkt 144 i den överklagade domen.
73. Däremot insamlades inget bidrag från ABLV Bank från och med år 2019, trots att banken fortfarande utövade verksamhet under en del av år 2018 och dess insättningar därmed räknades in i det sammanlagda beloppet av garanterade insättningar, vilket utgjorde beräkningsunderlaget för de årliga bidrag som skulle samlas in år 2019. ABLV Bank tillhörde nämligen inte längre kretsen av banker som är skyldiga att betala bidrag på den relevanta referensdagen, den 1 januari 2019. Det bekräftar att det inte i första hand är den konkreta risken som en bank utgör under ett år som är avgörande.
74. I motsats till vad ABLV Bank har gjort gällande inom ramen för den andra grunden visar artikel 12.2 i delegerad förordning 2015/63 alltså inte att alla förändringar som inte är en förändrad status under ett bidragsår måste åtföljas av en justering (i efterhand) av bidragen. Tvärtom bekräftar artikel 12.2 endast principen om uttag på grundval av en referensdag och att punkt 1 är ett undantag från denna regel.
75. För fullständighetens skull ska det förtydligas att artikel 12.1 i delegerad förordning 2015/63 i övrigt inte medför att nya banker hamnar i ett sämre läge på ett otillbörligt sätt.
76. Systemet som upprättats i artiklarna 69 och 70 i SRM-förordningen och vidareutvecklats genom genomförandeförordning 2015/81 och delegerad förordning 2015/63 säkerställer att bördorna inom banksektorn fördelas så rättvist som möjligt, även om de inte fördelas helt jämnt(44). Bland annat bidrar bestämmelsen i artikel 12 i delegerad förordning 2015/63 till detta genom att föreskriva att en ny bank måste betala ”retroaktivt” men att en bank som inte längre omfattas av systemet inte heller framgent belastas av bidrag. En nytillkommen bank kommer sannolikt att under längre tid tillhöra just den banksektor som den gemensamma tillsynsmekanismen på ett övergripande plan ska bidra till att stabilisera. Även valet att utforma systemet på detta sätt omfattas således av unionslagstiftarens omfattande utrymme för skönsmässig reglering på detta område.(45)
3) Slutsats i denna del
77. Det följer av ovanstående överväganden att det inte ska göras en ny beräkning av bidraget för år 2018 och att bidraget inte heller kan återbetalas proportionellt till följd av att ABLV Banks auktorisation återkallats under år 2018. Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den första, den andra och den tredje grunden.
b) Den tredje, den sjunde och den åttonde grunden
78. Denna slutsats påverkas inte av de andra bestämmelserna som ABLV Bank åberopat till stöd för sin rättsliga uppfattning och vilka banken har gjort gällande att tribunalen tolkade och tillämpade felaktigt genom den tredje, den sjunde och den åttonde grunden för överklagandet.
79. Med avseende på bidragen till SRB för att täcka nämndens administrativa utgifter föreskriver artikel 7 i delegerad förordning 2017/2361 visserligen att enbart en partiell betalningsskyldighet föreligger om ett kreditinstitut endast omfattas av tillämpningsområdet för SRM-förordningen under en del av budgetåret. Inom ramen för den tredje grunden har ABLV Bank gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den fann att dessa bidrag inte kan likställas med förhandsbidragen till SRF och därför fastslog att artikel 7 i delegerad förordning 2017/2361 inte kan tillämpas analogt på de sistnämnda bidragen.(46)
80. I punkt 86 i den överklagade domen visade tribunalen emellertid, utan att göra sig skyldig till någon felaktig rättstillämpning, att bidragen till SRB:s administrativa utgifter – i motsats till bidragen till SRF – betalas som ersättning till SRB för dess administrativa verksamhet under ett år. De motsvarar alltså en viss arbetsinsats i tiden. I detta avseende ”hänför sig” dessa bidrag definitivt till ett visst år. Förhandsbidragen till SRF syftar däremot till att under den inledande perioden stegvis uppnå den målnivå som fastställts i artikel 69.1 i SRM-förordningen och samlas inte längre in efter utgången av denna period (i vart fall inte omedelbart) oberoende av tiden.(47) Tribunalen gjorde således inte en felaktig rättstillämpning när den fann att dessa två typer av bidrag inte är jämförbara.
81. Mot denna bakgrund ska överklagandet ogillas såvitt avser den tredje grunden.
82. Mot denna bakgrund drog tribunalen i punkt 109 i den överklagade domen dessutom den riktiga slutsatsen att inte heller artikel 17.3 och 4 i delegerad förordning 2015/63 i ett fall som det aktuella föreskriver en skyldighet att göra en ny beräkning av bidraget för år 2018.
83. Artikel 17.3 och 4 i delegerade förordningen föreskriver att det under vissa omständigheter ska göras en ny beräkning om uppgifterna som kreditinstituten ska lämna senast den 31 december föregående år enligt artikel 14.1–3 i förordningen behöver ändras i efterhand. I den mån som ABLV Bank inom ramen för den sjunde grunden har anfört denna bestämmelse som ett bevis för att det finns en (teoretisk) möjlighet att i efterhand göra en ny beräkning av bidragen är detta argument emellertid verkningslöst. Det enda som är avgörande för om överklagandet kan bifallas är huruvida tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den fann att bidraget för år 2018 inte kan återbetalas proportionellt.
84. ABLV Bank har under alla omständigheter inte visat varför återkallelsen av banklicensen år 2018 gör det nödvändigt att ändra eller revidera uppgifterna som banken var skyldig att lämna till SRB senast den 31 december 2017. Att artikel 17 i delegerad förordning 2015/63 inte föreskriver att en ny beräkning ska göras om uppgifterna blir föremål för ändringar under det efterföljande året beror helt enkelt på att det årliga bidraget inte beräknas på grundval av uppgifterna som avser året då det aktuella bidraget insamlas.(48)
85. Följaktligen ska överklagandet ogillas även såvitt avser den sjunde grunden.
86. Slutligen har ABLV Bank genom den åttonde grunden för överklagandet gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den fann att artikel 7.3 i genomförandeförordning 2015/81 inte ska tillämpas analogt på den situation som ABLV Bank befinner sig i.(49) Enligt nämnda bestämmelse ska icke återkalleliga betalningsåtaganden för ett institut som inte längre omfattas av systemet upphävas. Då artikel 70.3 i SRM-förordningen föreskriver att icke återkalleliga betalningsåtaganden kan lämnas i stället för att betala bidraget med likvida medel, har ABLV Bank gjort gällande att förhandsbidragen måste behandlas på samma sätt som de icke återkalleliga betalningsåtagandena för det fall att ett kreditinstitut inte längre omfattas av systemet: om de sistnämnda ska upphävas i detta fall måste även bidragen som betalats kontant återbetalas.
87. Artikel 7.3 i genomförandeförordning 2015/81 föreskriver emellertid enbart att icke återkalleliga betalningsåtaganden ska upphävas och säkerheten för dessa åtaganden återlämnas. Det kan dock inte innebära att beloppet som det icke återkalleliga betalningsåtagandet motsvarar inte ska betalas till SRF. Enligt artikel 7.1 i genomförandeförordning 2015/81 får användningen av icke återkalleliga betalningsåtaganden nämligen inte på något sätt påverka fondens finansiella kapacitet och likviditet. Detta instrument ska endast göra att beloppet inte behöver betalas omedelbart, utan först på begäran. Det följer av artikel 7.2 i genomförandeförordning 2015/81 att upphävningen av ett icke återkalleligt betalningsåtagande och återlämnande av säkerheten endast sker mot att bidraget erhålls. Detsamma måste således även gälla när ett institut inte längre omfattas av systemet enligt punkt 3, eftersom icke återkalleliga betalningsåtaganden annars aldrig skulle uppfylla sitt syfte. Därför innebär upphävande av ett icke återkalleligt betalningsåtagande och återlämnande av säkerheten inte att beloppet som instrumentet står för inte behöver betalas. Tvärtom måste den omständigheten att ett institut inte längre omfattas av systemet med nödvändighet innebära att SRB begär in det icke återkalleliga betalningsåtagandet, vilket nämnden också har bekräftat under målet om överklagande.
88. Mot denna bakgrund kan artikel 7.3 i genomförandeförordning 2015/81 inte med hänvisning till att icke återkalleliga betalningsåtaganden och bidrag som betalats med likvida medel ska behandlas på samma sätt motivera att sistnämnda ska återbetalas (proportionellt) för det fall att ett kreditinstitut inte längre omfattas av systemet.
89. Mot bakgrund av det ovanstående ska överklagandet ogillas även såvitt avser den åttonde grunden.
c) Den tionde grunden
90. Mot bakgrund av ovanstående överväganden ska överklagandet ogillas även såvitt avser den tionde grunden, genom vilken ABLV Bank har gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning i punkt 136 i den överklagade domen när den fann att bestämmelsen i artikel 70.4 i SRM-förordningen är klar och precis och enligt banken därigenom åsidosatte kraven som följer av rättssäkerhetsprincipen.
91. Som jag har visat ovan framgår betydelsen av artikel 70.4 i SRM-förordningen av funktionen och målen med systemet för uppbörd av bidrag till SRF.
92. Det tionde skälet grundas således på en felaktig tolkning av kravet på att rättsnormer ska vara klara, vilket följer av rättssäkerhetsprincipen.(50) Den omständigheten att en bestämmelse behöver tolkas och ska förstås i samband med andra normer innebär inte att den strider mot detta krav.(51)
93. Mot denna bakgrund ska överklagandet ogillas även såvitt avser den tionde grunden.
d) Den femte och den elfte grunden
94. ABLV Bank har genom den elfte grunden gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig tillämpning av proportionalitetsprincipen i samband med tolkningen av rättsnormer.
95. De argument som ABLV Bank anfört i detta sammanhang grundar sig på en missuppfattning av den överklagade domen, enligt vilken tribunalen skulle ha fastslagit att återbetalning alltid och under alla omständigheter är utesluten enligt artikel 70.4 i SRM-förordningen, vilket ABLV Bank anser skulle vara oproportionerligt. Det är dock uppenbart att tribunalen skulle ha gått utöver saken i målet om den hade konstaterat detta och att den överklagade domen inte heller innehåller något sådant konstaterande.
96. ABLV Bank har däremot inte visat hur tillämpningen av artikel 70.4 i SRM-förordningen konkret skulle leda till ett oproportionerligt resultat för banken, utan har endast anfört hypotetiska exempel där resultatet skulle bli oproportionerligt.
97. Det är visserligen möjligt att tolka den tolfte grunden i samband med den femte grunden, genom vilken ABLV Bank har gjort gällande att tribunalen i punkt 147 underlät att pröva invändningen att artikel 70.4 i SRM-förordningen är rättsstridig, på så sätt att ABLV Bank har gjort gällande att denna bestämmelse är ogiltig, eftersom den leder till oproportionerliga resultat i de anförda exemplen. ABLV Bank har emellertid inte heller visat varför det skulle vara fallet, eller varför det just i de anförda exemplen inte skulle vara möjligt att göra en tolkning av artikel 70.4 i SRM-förordningen som är förenlig med proportionalitetsprincipen.(52) Detta beror i sin tur på att ABLV Bank felaktigt har utgått från att tribunalen fastslog att det är uteslutet att återbetala förhandsbidrag i alla tänkbara fall till följd av artikel 70.4 i SRM-förordningen.
98. Följaktligen ska överklagandet ogillas även såvitt avser den femte och den elfte grunden.
e) Den tolfte grunden
99. Inom ramen för den tolfte grunden har ABLV Bank gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig tolkning av principen om att ingen kan åberopa egen brottslig gärning till sitt försvar (nemo auditur propriam turpitudinem allegans). Enligt ABLV Bank gjorde tribunalen en felaktig bedömning i punkt 172 i den överklagade domen när den fann att påståendet att SRB:s beslut av den 23 februari 2018 enligt artikel 18.1 i SRM-förordningen – enligt vilket ABLV Bank fallerar (eller sannolikt kommer att fallera), men att det inte är nödvändigt att vidta resolutionsåtgärder – är lagstridigt, inte kan påverka det angripna beslutets lagenlighet. ABLV Bank anser att det var SRB:s beslut enligt artikel 18.1 i SRM-förordningen som från första början ledde till att ABLV Banks licens återkallades den 11 juli 2018. Då detta beslut från SRB emellertid var lagstridigt kan SRB inte åberopa detta beslut till stöd för att därefter, till följd av återkallelsen av banklicensen, vägra banken ”skydd” från SRF utan att samtidigt bli skyldig att återbetala förhandsbidragen.
100. Å ena sidan följer det dock av det ovan anförda att redogörelsen enligt vilken ABLV Bank till följd av återkallelsen av auktorisationen hindras från att utnyttja SRF trots att banken ”betalat” för det är felaktig i sak.(53) Å andra sidan presumeras unionsinstitutionernas rättsakter vara lagenliga så länge de inte förklarats vara ogiltiga och därmed presumeras de även vara giltiga.(54) I överensstämmelse med detta fann tribunalen i punkt 171 i den överklagade domen med rätta att påståendet att SRB:s beslut enligt artikel 18.1 i SRM-förordningen är lagstridigt saknar betydelse i det aktuella förfarandet då det inte är föremål för förevarande förfarande.
101. Följaktligen ska överklagandet ogillas även såvitt avser den tolfte grunden.
f) Slutsats i denna del
102. Tribunalens slutsats i punkt 130 i den överklagade domen, att det inte föreligger en rätt till återbetalning av bidraget för år 2018 till följd av att ABLV Banks auktorisation återkallades under detta år, utgör således inte en felaktig rättstillämpning.
2. Möjligheten att återbetala det ”överskjutande beloppet” av bidraget för år 2015 (den sjätte och den nionde grunden)
103. Genom den sjätte och den nionde grunden för överklagandet har ABLV Bank i huvudsak ifrågasatt tribunalens tolkning av artikel 70.4 i SRM-förordningen med avseende på bidraget för år 2015. Tribunalen anser att denna bestämmelse utgör hinder för att betala ut det ”överskjutande beloppet” av bidraget för år 2015 trots avdragsregeln i artikel 8.2 i genomförandeförordning 2015/81.
104. Jag erinrar om följande: BRRD förpliktar från och med den 1 januari 2015 alla medlemsstater att inrätta nationella finansieringsarrangemang för resolution som enligt artikel 102 och artikel 103 i samma direktiv också ska byggas upp till en fastställd målnivå genom förhandsbidrag som insamlas från bankerna. För medlemsstaterna som ingår i bankunionen har denna skyldighet emellertid liten betydelse i praktiken, eftersom SRF ersatte de nationella finansieringsarrangemangen för alla institut som omfattas av SRM-förordningen från och med den 1 januari 2016.(55) För att stärka SRF:s finansiella kapacitet redan från starten har medlemsstaterna i bankunionen inom ramen för IGA åtagit sig att till SRF överföra de bidrag som de har uppburit under år 2015 enligt artikel 103 BRRD i sin helhet.(56) Från och med den 1 januari 2016 beräknas dessa instituts bidrag i princip(57) enligt artikel 69 och artikel 70 i SRM-förordningen. Enligt artikel 67.4 i SRM-förordningen insamlas bidragen även i fortsättningen av medlemsstaternas myndigheter och överförs till SRF i enlighet med IGA.
105. Artikel 8.2 i genomförandeförordning 2015/81 föreskriver att bidraget som insamlades från bankerna år 2015 under den inledande perioden för SRF stegvis dras av från bidragen som insamlas på grundval av artikel 69 och artikel 70 i SRM-förordningen. I praktiken beräknas det årliga individuella bidraget för en bank enligt artikel 70 i SRM-förordningen jämförd med delegerade förordning 2015/63 och därefter dras en åttondel av bidraget som detta kreditinstitut betalade in för år 2015 av från detta belopp.(58)
106. ABLV Bank anser att tribunalen inte tog hänsyn till att denna ordning innebär att bidraget för år 2015 endast utgör ett ”förskott” till SRF som ska återbetalas till de banker som betalat det. Eftersom återbetalning inte kan ske genom kvittning mot framtida bidrag från en bank som inte längre omfattas av systemet före utgången av den inledande perioden måste det överskjutande beloppet utbetalas till banken vid tidpunkten då den upphör att omfattas av systemet. Beslut SRB/ES/SRF/2018/03 om beräkningen av förhandsbidragen för år 2018 visar att en sådan utbetalning är möjlig.(59) Enligt detta beslut ska mellanskillnaden betalas ut till institutet om avdraget för 2015 års förhandsbidrag vid beräkningen av bidraget för år 2018 leder till ett negativt belopp. Tribunalens slutsats att det inte föreligger en rätt till återbetalning av det överskjutande beloppet för år 2015 enligt artikel 70.4 i SRM-förordningen är således felaktig.
107. Det stämmer visserligen att bidraget för år 2015 dras av från de årliga förhandsbidragen som insamlas från de banker som betalat förstnämnda bidrag och att det således inte tillkommer för dessa banker. I stället innebär artikel 8.2 i genomförandeförordning 2015/81 att en bank som redan var auktoriserad i en medlemsstat som ingår i bankunionen den 1 januari 2015 och betalade bidraget för år 2015, i slutet på den inledande perioden kommer att ha betalat lika mycket som en bank som är jämförbar sett till storlek och riskprofil men som inledde sin verksamhet först den 1 januari 2016 och fortsätter vara skyldig att betala bidrag under hela den inledande perioden.
108. Detta innebär emellertid inte att bidraget för år 2015 är ett ”förskott” som ska återbetalas. Det innebär inte heller att det överskjutande beloppet från bidraget för år 2015 som ännu inte dragits av från framtida bidrag kan återbetalas till en bank som inte längre omfattas av SSM före utgången av den inledande perioden och därför inte fortsätter betala in bidrag.
109. Såsom tribunalen med rätta fann i punkt 117 i den överklagade domen ingår bidragen för år 2015 i fondens medel efter att de överförts till SRF i enlighet med IGA. De behandlas på samma sätt som alla andra bidrag som även i fortsättningen insamlas på nationell nivå men överförs till SRF i enlighet med IGA.(60) Detta är också följdriktigt, då de nationella finansieringsarrangemangen hur som helst ersatts av SRF för medlemsstaterna som ingår i bankunionen.(61)
110. Därmed har summan av alla bidrag som insamlades år 2015 redan från början räknats in i det sammanlagda belopp som måste samlas in för att uppnå den planerade målnivån för SRF år 2024. Dessa medel skulle alltså saknas om ett överskjutande belopp från bidragen som betalats för år 2015 skulle återbetalas till varje bank som inte längre omfattas av systemet innan den inledande perioden upphör. Därför måste principen att bidrag som på vederbörligt sätt har mottagits inte ska återbetalas enligt artikel 70.4 i SRM-förordningen även tillämpas på bidragen för år 2015.(62)
111. Inom ramen för den femte grunden har ABLV Bank framhållit att avdragen för bidrag enligt artikel 8.2 i genomförandeförordning 2015/81 i det enskilda fallet kan leda till ett negativt belopp som därpå utbetalas till den berörda banken. Inte heller denna omständighet kan emellertid medföra att bidragen för år 2015 fråntas SRF.
112. Det finns i stället två systematiska skäl för utbetalningen. För det första föreskriver artikel 70.2 första stycket i SRM-förordningen att inte mer än en åttondel av målnivån får insamlas per år, vilket tribunalen även påpekade i punkt 100 i den överklagade domen. Denna bestämmelse ska säkerställa att bidragen fördelas så jämnt som möjligt över tiden och att de därmed inte medför en orimlig ekonomisk belastning för banksektorn, som kan få en destabiliserande effekt. Om avdraget eventuellt leder till ett negativt belopp och det inte betalas ut till den berörda banken skulle det insamlade beloppet under det aktuella året emellertid vara högre än en åttondel av målnivån. Bidragen för år 2015 ingår nämligen i SRF:s medel efter att de överförts till SRF i enlighet med IGA.(63)
113. För det andra ska banksektorn under tidsperioden på åtta år minst tillhandahålla ett sammanlagt belopp på 1 procent av alla garanterade insättningar i de deltagande medlemsstaterna. En enskild banks bidrag till detta belopp ska emellertid motsvara högst åtta årliga bidragsbelopp. Lagstiftaren hade visserligen kunnat föreskriva ett annat individuellt högsta belopp, men det finns ingenting som tyder på att den övre gränsen som fastställts på detta sätt bygger på en oriktig bedömning.(64)
114. För att SRF skulle ha tillräckliga medel redan under det första verksamhetsåret var det nödvändigt att redan under detta år tillhandahålla ett startkapital i form av bidraget för år 2015. Det innebär emellertid varken att målnivån höjts eller att den inledande perioden förkortats.
115. Utan avdraget som föreskrivs i artikel 8.2 i genomförandeförordning 2015/81 skulle en bank som var eller är skyldig att betala bidrag redan innan SRM-förordningen trädde i kraft och fram tills den inledande perioden upphör, emellertid betala ett belopp som är högre än det föreskrivna maximala beloppet. Som tribunalen mot denna bakgrund fann i punkt 124 i den överklagade domen säkerställer avdragsbestämmelsen att överföringen av bidragen för år 2015 till SRF inte skapar någon obalans mellan de berörda bankerna vad gäller fördelningen av den ekonomiska bördan.
116. Under alla omständigheter uppnår ABLV Bank totalt sett inte det maximala beloppet trots att det överskjutande beloppet inte utbetalas, eftersom banken från och med 2019 inte längre är skyldig att betala in bidrag. Resultatet är att ABLV Bank visserligen har betalat mer än en hypotetisk jämförbar bank som är lika stor och har samma riskprofil och som inledde sin verksamhet först den 1 januari 2016 och upphörde att omfattas av systemet vid samma tidpunkt som ABLV Bank.
117. Som jag redan har förklarat ovan är det emellertid inbyggt i systemet att det finns skillnader mellan de enskilda bankernas finansiella belastning beroende på när en bank startar sin verksamhet under den inledande perioden och att det inte är möjligt att undvika sådana skillnader helt och hållet.(65) Det beror i slutändan på den omständigheten att banksektorn inte kan tillhandahålla medel för att uppnå målnivån på en gång utan endast över en längre tidsperiod och att banksektorns sammansättning kommer att förändras under tiden. Det får emellertid inte innebära att man måste börja om från början varje gång en förändring sker. Detta skulle allvarligt äventyra möjligheten att nå målsättningen att målnivån ska uppnås år 2024.(66)
118. Följaktligen gjorde tribunalen inte en felaktig rättstillämpning när den fann att det överskjutande beloppet från bidraget för år 2015 inte kan betalas ut till en bank som upphör att omfattas av systemet under den inledande perioden.
119. Mot denna bakgrund ska överklagandet ogillas såvitt avser den sjätte och den nionde grunden.
3. Det angripna beslutets lagenlighet i formellt hänseende (den trettonde grunden)
120. När det gäller det angripna beslutets lagenlighet i formellt hänseende fann domstolen i punkterna 174–180 i den överklagade domen att SRB:s beslut uppfyller kravet på att en rättsakt ska vara motiverad enligt artikel 296 FEUF. I beslutet anges de väsentliga faktiska omständigheterna och SRB:s tolkning av de relevanta rättsnormerna som ligger till grund för nämndens beslut att avslå ABLV Banks begäran.
121. Genom den trettonde grunden har ABLV Bank i huvudsak gjort gällande att tribunalen tillämpade ett felaktigt kriterium, eftersom det var nödvändigt att ta hänsyn till andra rättsliga aspekter i den överklagade domen för att kunna fastställa SRB:s beslut, vilket innebär att domen inte var tillräckligt motiverad. Dessutom visade frågorna och diskussionerna vid den muntliga förhandlingen inför tribunalen att SRB:s motivering var otillräcklig.
122. Det är uppenbart att denna argumentation bygger på ett missförstånd av syftet med kravet på motivering. Enligt fast rättspraxis är syftet med motiveringskravet att ge den som berörs av beslutet möjlighet att med kännedom om samtliga omständigheter avgöra huruvida det finns anledning att väcka talan mot beslutet och göra det möjligt för den behöriga domstolen att utföra sin prövning. Därför krävs inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen.(67) Skyldigheten att motivera ett beslut ska särskiljas från frågan huruvida motiveringen är välgrundad.(68) En motivering kan således vara tillräcklig med avseende på artikel 296 FEUF trots att den innehåller felaktiga skäl.(69)
123. Följaktligen kan varken den omständigheten att tribunalen tog hänsyn till andra rättsliga aspekter när den fastställde SRB:s rättsliga tolkning eller det faktum att vissa punkter diskuterades intensivt åberopas för att visa att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den fann att det angripna beslutet var tillräckligt motiverat.
124. Mot denna bakgrund ska överklagandet ogillas även såvitt avser den trettonde grunden.
C. Rättegångskostnader
125. Det följer av det ovan anförda att överklagandet ska ogillas i sin helhet. Följaktligen ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna enligt artikel 184.2 i rättegångsreglerna. Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 i samma regler ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna om detta har yrkats. Eftersom SRB har yrkat detta ska ABLV Bank förpliktas att bära sina rättegångskostnader, inbegripet kostnaderna i målet om överklagande, och SRB:s rättegångskostnader.
126. Enligt artikel 140.1 i rättegångsreglerna, som också ska tillämpas i mål om överklagande, ska medlemsstater och institutioner som intervenerat i ett mål bära sina rättegångskostnader. I övrigt får domstolen enligt artikel 184.4 i rättegångsreglerna besluta att en intervenient i första instans som inte själv har överklagat det där meddelade avgörandet förplikta denne att bära sina rättegångskostnader om denne har deltagit i den skriftliga eller den muntliga delen av förfarandet vid domstolen. Följaktligen ska kommissionen bära sina rättegångskostnader.
VI. Förslag till avgörande
127. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen meddelar följande dom:
1. Överklagandet ogillas.
2. ABLV Bank AS i likvidation förpliktas bära sina rättegångskostnader, inbegripet kostnaderna för målet om överklagande, och SRB:s rättegångskostnader.
3. Kommissionen ska bära sina rättegångskostnader.