DOM AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL

(första avdelningen)

den 7 maj 2013

Mål F‑86/11

Robert McCoy

mot

Europeiska unionens regionkommitté

ˮPersonalmål – Tjänstemän – Invaliditetspension – Artikel 78 femte stycket i tjänsteföreskrifterna – Beslut att inte erkänna att invaliditeten beror på en yrkessjukdom”

Saken:      Talan enligt artikel 270 FEUF, vilken är tillämplig på Euratomfördraget enligt dess artikel 106a, genom vilken Robert McCoy yrkar dels ogiltigförklaring av det beslut som presidiet för Europeiska unionens regionkommitté antog den 10 september 2010, i vilket Regionkommitténs presidium slog fast att den sjukdom som gett upphov till sökandens invaliditet inte skulle erkännas som yrkessjukdom i den mening som avses i artikel 78 femte stycket i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen (nedan kallade tjänsteföreskrifterna), dels att Regionkommittén ska förpliktas att betala 10 000 euro som ersättning för den ideella skada som sökanden anser sig ha lidit och ersätta samtliga kostnader för invaliditetsförfarandet.

Avgörande:      Det beslut som presidiet för Europeiska unionens regionkommitté antog den 10 september 2010 att inte erkänna att Robert McCoys invaliditet beror på en yrkessjukdom i den mening som avses i artikel 78 femte stycket i tjänsteföreskrifterna ogiltigförklaras. Talan ogillas i övrigt. Europeiska unionens regionkommitté ska bära sina rättegångskostnader och förpliktas att ersätta Robert McCoys rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.      Talan väckt av tjänstemän – Talan mot beslut om avslag på klagomål – Upptagande till sakprövning

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)

2.      Tjänstemän – Invaliditet – Invaliditetskommitté – Arbete av kollegial karaktär – Räckvidd – Upprättande av protokoll – Inte nödvändigt villkor

(Tjänsteföreskrifterna, bilaga II, artikel 7)

3.      Tjänstemän – Invaliditet – Invaliditetskommitté – Iakttagande av kravet på att arbetet ska vara hemligt – Räckvidd – Sammanfattande medicinsk rapport – Skyldighet att överlämna rapporten till tillsättningsmyndigheten och direkt till berörd tjänsteman – Föreligger inte

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 26a och 78 femte stycket; bilaga II, artikel 9)

4.      Tjänstemän – Invaliditet – Invaliditetskommitté – Ändamål med tjänsteföreskrifternas bestämmelser

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 78;bilaga II, artikel 9)      

5.      Tjänstemän – Invaliditet – Invaliditetskommitté – Slutsatser som skiljer sig såväl från läkarkommitténs slutsatser som från tidigare medicinska rapporter – Motiveringsskyldighet – Omfattning – Tjänsteman som har en arbetskonflikt med sin överordnande

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 73 och 78)

6.      Tjänstemän – Social trygghet – Fastställande av huruvida sjukdomen är en yrkessjukdom och huruvida invaliditeten är yrkesrelaterad – Separata förfaranden – Omständigheter som orsakade sjukdomen ingår nödvändigtvis bland de omständigheter som orsakade den eventuella invaliditeten

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 73 och 78)

7.      Pensioner – Invaliditetspension – Fastställande av huruvida sjukdomen är en yrkessjukdom – Invaliditetskommitténs befogenhet – Räckvidd – Gränser

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 78)

1.      Yrkanden om ogiltigförklaring som formellt riktas mot ett beslut om avslag på ett klagomål får, för det fall beslutet saknar självständigt innehåll, till följd att den rättsakt som är föremål för klagomålet prövas av personaldomstolen.

När beslutet att avslå klagomålet bekräftar den ursprungliga rättsakten genom att precisera skälen till att det antogs, är det lagenligheten av den ursprungliga rättsakten som går någon emot som ska prövas, och denna prövning ska göras med hänsyn till skälen i beslutet att avslå klagomålet, eftersom dessa skäl förutsätts sammanfalla med rättsakten.

Yrkanden om ogiltigförklaring av ett beslut att avslå ett klagomål saknar följaktligen självständigt innehåll och talan ska anses riktad mot den ursprungliga rättsakten, vars motivering återfinns i beslutet att avslå klagomålet.

(se punkterna 55–57)

Hänvisning till

Domstolen: 17 januari 1989, Vainker mot parlamentet, 293/87, punkt 8

Förstainstansrätten: 10 juni 2004, Eveillard mot kommissionen, T‑258/01, punkterna 31 och 32

Personaldomstolen: 18 april 2012, Buxton mot parlamentet, F‑50/11, punkt 21 och där angiven rättspraxis

2.       Invaliditetskommittén ska genomföra sitt arbete på ett kollegialt sätt, varvid var och en av medlemmarna ska ges möjlighet att framföra sina synpunkter på lämpligt sätt.

För övrigt kan läkarna i en invaliditetskommitté mycket väl dra slutsatser som grundar sig på muntliga kollegiala diskussioner och först därefter vid behov utarbeta en rapport, eftersom rapporten inte är ett nödvändigt villkor för att kommissionens utlåtande ska vara giltigt.

(se punkterna 61 och 64)

Hänvisning till

Domstolen: 10 december 1987, Jänsch mot kommissionen, 277/84; 19 juni 1992, V. mot parlamentet, C‑18/91 P, punkt 20

Förstainstansrätten: 22 november 1990, V. mot parlamentet, T‑54/89, punkt 34; 27 februari 2003, Camacho-Fernandes mot kommissionen, T‑20/00, punkt 45 och följande punkter

3.      Invaliditetskommittén är, inom ramen för ett förfarande för fastställande av huruvida den berörda tjänstemannens invaliditet beror på en yrkessjukdom i den mening som avses i artikel 78 femte stycket i tjänsteföreskrifterna, inte skyldig att utarbeta en sammanfattande medicinsk rapport över sitt arbete som ska tillställas tillsättningsmyndigheten innan denna antar sitt administrativa beslut. Tillsättningsmyndigheten kan nämligen ändå inte få tillgång till en sådan rapport, eftersom den omfattas av sekretessen för invaliditetskommitténs arbete.

Den sammanfattande medicinska rapport som invaliditetskommittén utarbetar till stöd för sina slutsatser ingår nämligen i invaliditetskommitténs arbete, som är hemligt på grund av dess natur, innehåll och implikationer av medicinskt ursprung. Rapporten lämnas således inte ut vare sig till tillsättningsmyndigheten eller direkt till den berörda tjänstemannen. Den medicinska rapporten ingår i den berörda tjänstemannens hälsojournal, vilken denne har rätt att ta del av enligt artikel 26a i tjänsteföreskrifterna.

Åtskillnad bör följaktligen göras mellan invaliditetskommitténs slutsatser, som ska översändas till tillsättningsmyndigheten innan denna fattar sitt beslut, och de medicinska bedömningar och överväganden som kan ingå i den eller de sammanfattande medicinska rapporter som invaliditetskommittén eller dess medlemmar utarbetar, vilka fogas till den berörda tjänstemannens hälsojournal men inte sänds till tillsättningsmyndigheten.

(se punkterna 65–67)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 3 juni 1997, H mot kommissionen, T‑196/95, punkt 95

Personaldomstolen: 6 november 2012, Marcuccio mot kommissionen, F‑41/06 RENV, punkt 151, vilken har överklagats till Europeiska unionens tribunal, där överklagandet nu är anhängigt som mål T‑20/13 P

4.      Syftet med tjänsteföreskrifternas bestämmelser om invaliditetskommittén är att den slutliga bedömningen av alla medicinska frågor ska överlåtas åt experter, eftersom bedömningen inte kan göras av tillsättningsmyndigheten, vilken består av personer från den interna förvaltningen.

(se punkt 78)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 27 februari 1992, Plug mot kommissionen, T‑165/89, punkt 75; 23 november 2004, O mot kommissionen, T‑376/02, punkt 29 och där angiven rättspraxis

5.      När invaliditetskommittén ska svara på komplexa frågor av medicinsk karaktär som rör orsakssambandet mellan den åkomma som den berörda personen lider av och dennes arbete vid en institution, ankommer det på invaliditetskommittén att bland annat ange vilka uppgifter i handlingarna den stödjer sig på och att vid betydande meningsskiljaktigheter ange skälen till att den bortser från vissa tidigare, relevanta medicinska rapporter, som är mer till den berörda personens fördel.

Även om en invaliditetskommitté inom ramen för artikel 78 i tjänsteföreskrifterna kan dra andra slutsatser än de som antagits av läkarkommittén inom ramen för artikel 73 i tjänsteföreskrifterna, kvarstår dock att när invaliditetskommittén i det berörda fallet önskar invänta resultatet av det förfarande som genomförs enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna, åligger det den att ange skälen till att den bortser från bedömningarna i de medicinska rapporter som möjliggjort erkännandet av sjukdomen som en yrkessjukdom enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna och att ange dessa skäl tydligt och begripligt, antingen i de slutsatser som den sänder till tillsättningsmyndigheten eller också i den sammanfattande medicinska rapport som den eventuellt utarbetar senare.

I ett fall där det i tidigare medicinska rapporter och dessutom i andra officiella dokument avseende den berörde betonas att det förelåg en konflikt i arbetet mellan den berörde tjänstemannen och dennes överordnade och att arbetsmiljön var fientlig gentemot denne – trots att det i allmänhet är svårt att få fram skriftlig bevisning som visar att det förekommit dålig behandling från överordnades sida – ankommer det på invaliditetskommittén att tydligt och precist motivera sitt beslut att inte beakta sådana uppgifter.

(se punkterna 85, 86 och 96)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 15 december 1999, Latino mot kommissionen, T‑300/97, punkterna 77 och 78

Personaldomstolen: 14 september 2010, AE mot kommissionen, F‑79/09, punkterna 66, 67 och 72; 11 maj 2011, J mot kommissionen, F‑53/09, punkterna 56–61 och 92 och där angiven rättspraxis

6.      Även om förfarandet enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna, vilket syftar till att fastställa huruvida en tjänstemans sjukdom är en yrkessjukdom, rättsligt skiljer sig från förfarandet enligt artikel 78 i tjänsteföreskrifterna, vilket syftar till att fastställa huruvida dennes invaliditet beror på en yrkessjukdom, kvarstår dock att de omständigheter som föranledde de båda förfarandena är de samma, eller åtminstone att de omständigheter som orsakade sjukdomen nödvändigtvis ingår bland de omständigheter som orsakade den eventuella invaliditeten.

(se punkt 109)

7.      Inom ramen för invaliditetskommitténs mandat ankommer det på den att göra medicinska bedömningar – inte rättsliga bedömningar – av huruvida invaliditeten beror på en yrkessjukdom. Det ankommer således på invaliditetskommittén att undersöka huruvida den berörda tjänstemannens invaliditet ur medicinsk synpunkt beror på en yrkessjukdom som orsakats av dennes arbetsvillkor.

(se punkt 119)

Hänvisning till

Domstolen: 21 januari 1987, Rienzi mot kommissionen, 76/84, punkterna 9 och 12