FÖRSTAINSTANSRÄTTENS BESLUT (fjärde avdelningen)

den 23 oktober 1998 (1)

”Jordbruk - Förordning av allmän räckvidd - Talan väckt av region - Avvisning”

I mål T-609/97,

Regione Puglia, företrädd av advokaterna Francesco Rosi och Antonio Campagnola, Rom, delgivningsadress: advokatbyrån Penning et associés, 31, Grand-rue, Luxemburg,

sökande,

mot

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av Francesco P. Ruggeri Laderchi, rättstjänsten, i egenskap av ombud, delgivningsadress: rättstjänsten, Carlos Gómez de la Cruz, Centre Wagner, Kirchberg, Luxemburg,

och

Konungariket Spanien,

svarande,

angående en talan om ogiltigförklaring av kommissionens förordning (EG) nr 1979/97 av den 10 oktober 1997 om fastställande för regleringsåret 1996/97 av den beräknade olivoljeproduktionen och det enhetsbelopp för produktionsstöd som får betalas ut i förskott (EGT L 278, s. 12),

meddelar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (fjärde avdelningen)

sammansatt av ordföranden R.M. Moura Ramos, och domarna V. Tiili samt P. Mengozzi,

justitiesekreterare: H. Jung,

följande

Beslut

Tillämpliga bestämmelser och förfarande

1.

    Genom artikel 5 i rådets förordning (EEG) nr 136/66 av den 22 september 1966 om den gemensamma organisationen av marknaden för oljor och fetter (EGT 172, s. 3025; svensk specialutgåva, område 3, volym 1, s. 167, nedan kallad grundförordningen), vilken har ändrats vid flera tillfällen, har produktionsstöd för olivolja inrättats. Enligt denna bestämmelse skall rådet fastställa den maximala kvantitet olivolja som kan omfattas av stödet. Stödet minskas i proportion till den mängd med vilken produktionen överskrider den maximala stödberättigade kvantiteten.

2.

    I rådets förordning (EEG) nr 2261/84 av den 17 juli 1984 om allmänna bestämmelser om beviljande av stöd för framställning av olivolja och stöd till organisationer för producenter av olivolja (EGT L 208, s. 3; svensk specialutgåva, område 3, volym 17, s. 252, nedan kallad tillämpningsförordningen), vilken har ändrats vid flera tillfällen, föreskrivs att kommissionen före den 1 juli innevarande regleringsår skall fastställa den beräknade olivoljeproduktionen och det enhetsbelopp för produktionsstöd som får betalas ut i förskott.

3.

    Genom kommissionens förordning (EG) nr 1979/97 av den 10 oktober 1997 (EGT L 278, s. 12, nedan kallad den ifrågasatta förordningen) fastställdes för regleringsåret 1996/97 den beräknade olivoljeproduktionen och det enhetsbelopp för produktionsstöd som får betalas ut i förskott på grundval av uppgifter från medlemsstaterna.

4.

    Sökanden har genom talan, som inkom till förstainstansrättens kansli den 23 december 1997, med stöd av artikel 173 i EG-fördraget väckt förevarande talan om ogiltigförklaring av den ifrågasatta förordningen, vilken talan riktas mot kommissionen och Konungariket Spanien.

5.

    Kommissionen har genom ansökan, som inkom till förstainstansrättens kansli den 3 mars 1998, med stöd av artikel 114.1 i rättegångsreglerna inkommit med en invändning om rättegångshinder, vilken sökanden har yttrat sig över den 8 maj 1998.

6.

    Konungariket Spanien har genom ansökan, som inkom till förstainstansrättens kansli den 23 april 1998, begärt att få intervenera till stöd för kommissionens yrkanden.

Parternas yrkanden

7.

    Sökanden har yrkat att förstainstansrätten skall

-    ogilla invändningen om rättegångshinder,

-    ogiltigförklara hela den ifrågasatta förordningen eller, i andra hand, ogiltigförklara den i den utsträckning som Konungariket Spaniens uppgifter godkänns som korrekta,

-    vidta varje annan åtgärd ”som förstainstansrätten anser vara lämplig och rättvis”,

-    förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

8.

    Kommissionen har yrkat att förstainstansrätten skall

-    avvisa talan,

-    förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

Upptagande till sakprövning av talan i den mån den riktas mot Konungariket Spanien

9.

    I enlighet med artikel 111 i rättegångsreglerna kan förstainstansrätten, om det är uppenbart att den saknar behörighet att pröva viss sak, fatta ett motiverat beslut utan ytterligare behandling.

10.

    Förstainstansrättens behörigheter anges i fördragen och i artikel 3 i rådets beslut 88/591/EKSG, EEG, Euratom av den 24 oktober 1988 om upprättandet av Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt (EGT L 319, s. 1; svensk specialutgåva, område 1, volym 2, s. 89) i dess lydelse enligt rådets beslut 93/350/EKSG, EEG, Euratom av den 8 juni 1993 (EGT L 144, s. 21; svensk specialutgåva, område 1, volym 3, s. 21). I enlighet med dessa bestämmelser är förstainstansrätten inte behörig att pröva talan som väcks av en fysisk eller juridisk person mot Europeiska gemenskapernas institutioner eller organ som har inrättats genom fördragen eller de rättsakter som antagits för att genomföra dessa. Följaktligen saknar förstainstansrätten behörighet att pröva talan som väcks av en fysisk eller juridisk person mot en medlemsstat (se förstainstansrättens beslut av den 8 maj 1998 i mål T-69/98, Müller mot rådet och Tyskland, inte publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 4).

11.

    Därav följer att det är uppenbart att förstainstansrätten saknar behörighet att pröva förevarande talan i den del som talan riktas mot Konungariket Spanien och att det inte är nödvändigt att delge det sistnämnda ansökan.

Upptagande till sakprövning av talan i den mån den riktas mot kommissionen

Parternas argument

12.

    Kommissionen har understrukit att sökanden i sin ansökan inte har preciserat om talan om ogiltigförklaring grundas på det andra eller det fjärde stycket i artikel 173 i fördraget. För det fall talan skulle grunda sig på artikel 173 andra stycket i fördraget, anser kommissionen att sökanden inte har talerätt, eftersom sökanden på något sätt inte kan jämställas med en medlemsstat. För det fall talan skulle grunda sig på artikel 173 fjärde stycket, anser kommissionen att sökanden inte uppfyller kraven för att talan skall tas upp till sakprövning i den mån som den ifrågasatta förordningen, vilken uppenbarligen har allmän räckvidd, inte berör sökanden personligen. Följaktligen skall talan avvisas, oavsett vilken rättslig grund den har.

13.

    Sökanden påstår sig ha rätt att väcka talan mot den ifrågasatta förordningen på grundval av artikel 173 andra stycket i fördraget, med stöd av en påstådd ”delegation” från Republiken Italien, vilken sökanden påstår har överflyttat sina befogenheter till sökanden ”i fråga om genomförande av gemenskapsrättsakter”, bl.a. på jordbruksområdet, och därigenom öppnat en väg för sökanden att ”ifrågasätta sådana vid gemenskapsdomstolarna” om den anser att dessa strider mot sökandens intressen.

14.

    I andra hand anser sökanden att dess talan åtminstone borde kunna tas upp till sakprövning på grundval av artikel 173 fjärde stycket i fördraget. Den ifrågasatta förordningen skulle nämligen ”ha beslutskaraktär” i den mån som det enhetsbelopp för produktionsstöd som får betalas ut i förskott, vilket följer av varje berörd medlemsstats beräknade olivoljeproduktion, fastställs med hänvisning till ett ”bestämt antal producenter”. Sökanden anser sig vara personligen berörd av förordningen med anledning av att dess territorium ”lämpar sig för jordbruk” och av att ”olivodling spelar en grundläggande roll och upptar mer än en femtedel av den odlingsbara ytan” inom detta territorium, där produktionen av olivolja i absoluta tal är den största inom gemenskapen och motsvarar produktionen i Andalusien. Sökandens talerätt skulle således bero på att dess specifika intresse av att väcka talan mot den ifrågasatta förordningen har ”territoriell karaktär”, eftersom förordningen genom att minska det stöd som får betalas ut i förskott ”skadar regionens ekonomi”. Det specifika intresset utgörs av ”summan av [olivoljeproducenternas] intressen” och gör att sökanden blir personligen berörd utan att det är nödvändigt att avgöra om sökanden producerar olivolja direkt eller inte.

Förstainstansrättens bedömning

15.

    I artikel 114 i rättegångsreglerna föreskrivs att om en part begär att förstainstansrätten skall meddela beslut i fråga om rättegångshinder utan att pröva själva sakfrågan, så skall återstoden av förfarandet avseende begäran vara muntligt om inte förstainstansrätten bestämmer annat. Förstainstansrätten finner att handlingarna i förevarande mål innehåller tillräckliga upplysningar. Följaktligen kan frågan avgöras utan att inleda något muntliga förfarandet och utan att vidta de föregående åtgärder för bevisupptagning som sökanden föreslagit.

16.

    Sökanden kan inte, i egenskap av region, åberopa artikel 173 andra stycket i fördraget. Det framgår tydligt av fördragets allmänna systematik att begreppet medlemsstat - i den mening som avses i bestämmelserna om domstolsprövning - enbart avser regeringarna i de medlemsstater som ingår i Europeiska gemenskaperna. Begreppet kan därför inte även anses omfatta regeringar för regioner, oavsett omfattningen av den behörighet som de har tilldelats (se domstolens beslut av den 21 mars 1997 i mål C-95/97, Région wallonne mot kommissionen, REG 1997, s. I-1787, punkt 6, och av den 1 oktober 1997 i mål i C-180/97, Regione Toscana mot kommissionen, REG 1997, s. I-5245, punkt 6; förstainstansrättens dom av den 30 april 1998 i mål T-214/95, Vlaams Gewest mot kommissionen, REG 1998, s. II-717, punkt 28, samt förstainstansrättens beslut av den 16 juni 1998 i mål T-238/97, Comunidad Autónoma de Cantabria mot rådet, REG 1998, s. II-0000, punkt 42).

17.

    Däremot kan sökanden genom att ha rättskapacitet enligt italiensk intern rätt - vilket inte har bestridits av kommissionen - i princip väcka talan om ogiltigförklaring i enlighet med artikel 173 fjärde stycket i fördraget, enligt vilketvarje fysisk eller juridisk person får väcka talan mot ett beslut som är riktat till honom eller mot ett beslut som, även om det utfärdats i form av en förordning eller ett beslut riktat till en annan person, direkt och personligen berör honom.

18.

    Genom den ifrågasatta förordningen har kommissionen för regleringsåret 1996/97 fastställt den beräknade olivoljeproduktionen och det enhetsbelopp för produktionsstöd som får betalas ut i förskott. I motsats till vad sökanden har påstått, måste det konstateras att förordningen i fråga riktar sig till samtliga olivoljeproducenter inom gemenskapen som skulle kunna komma i åtnjutande av produktionsstöd och att det således inte finns omständighet som skulle ge förordningen ”beslutskaraktär”.

19.

    Vad beträffar frågan huruvida den ifrågasatta förordningen berör sökanden direkt och personligen i den mening som avses i artikel 173 fjärde stycket i fördraget, anser sig sökanden vara personligen berörd av den ifrågasatta förordningen med anledning av att minskningen av det stöd som får betalas ut i förskott till olivoljeproducenterna får betydande sociala och ekonomiska konsekvenser inom dess territorium, vilket kännetecknas av olivoljeproduktion som jämte produktionen i Andalusien skulle vara den mest betydande inom gemenskapen.

20.

    Förstainstansrätten konstaterar därvidlag att den ifrågasatta förordningen huvudsakligen avser det enhetsbelopp för produktionsstöd som får betalas ut i förskott till olivoljeproducenter från och med oktober 1997 för regleringsåret 1997/98 med förbehåll för att den eventuella skillnaden mellan det belopp som betalats ut i förskott och det belopp som fastställs definitivt i slutet av regleringsåret kan komma att återkrävas. Den ifrågasatta förordningen berör således gemenskapens olivoljeproducenter.

21.

    Såsom förstainstansrätten nyligen har påpekat i sitt beslut i det ovannämnda målet Comunidad Autónoma de Cantabria mot rådet (punkt 49) kan det allmänna intresse som en region, såsom behörig myndighet för ekonomiska och sociala frågor inom dess territorium, kan ha av en utgång som är gynnsam för den ekonomiska utvecklingen för ett visst område inte i sig räcka för att regionen skall anses vara berörd av bestämmelserna i den omtvistade förordningen eller - a fortiori - personligen berörd av denna i den mening som avses i artikel 173 fjärde stycket i fördraget (se i det avseendet även domstolens beslut av den 30 december 1992 i mål C-295/92, Landbouwschap mot kommissionen, REG 1992, s. I-5003, punkt 12, och av den 8 april 1981 i de förenade målen 197/80, 198/80, 199/80, 200/80, 243/80, 245/80 och 247/80, Ludwigshafener Walzmühle Erling m.fl. mot rådet och kommissionen, REG 1981, s. 1041, punkterna 8 och 9).

22.

    Det räcker således inte att en region i en medlemsstat, såsom Regione Puglia, åberopar att tillämpningen eller genomförandet av en gemenskapsrättsakt generellt kan påverka de sociala och ekonomiska villkoren på dess territorium för att en talan som denna har väckt skall kunna tas upp till prövning (se beslut i det ovannämnda målet Comunidad Autónoma de Cantabria mot rådet, punkt 50).

23.

    Av det anförda följer att talan skall avvisas i den del den är riktad mot kommissionen.

Konungariket Spaniens interventionsansökan

24.

    Eftersom det är uppenbart att förstainstansrätten saknar behörighet att pröva förevarande talan i den del som talan riktas mot Konungariket Spanien och att talan skall avvisas i den del den riktas mot kommissionen, finns det ingen anledning att bedöma den begäran om intervention till stöd för kommissionens yrkanden som ingetts av Konungariket Spanien (se i det avseendet beslutet i det ovannämnda målet Comunidad Autónoma de Cantabria mot rådet, punkt 54).

Rättegångskostnader

25.

    Enligt artikel 87.2 första stycket i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att sökanden skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökanden har tappat målet, skall kommissionens yrkande bifallas.

26.

    Med beaktande av att det inte finns någon anledning att bedöma begäran om intervention, skall intervenienten bära sin rättegångskostnad.

På dessa grunder fattar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (fjärde avdelningen)

följande beslut:

1.

    Talan avvisas.

2.

    Sökanden skall ersätta rättegångskostnaderna.

3.

    Intervenienten skall bära sina rättegångskostnader.

Luxemburg den 23 oktober 1998

H. Jung

R.M. Moura Ramos

Justitiesekreterare

Ordförande

1: Rättegångsspråk: italienska.