Mål C213/17

X

mot

Staatssecretaris van Veiligheid en Justitie

(begäran om förhandsavgörande från Rechtbank Den Haag, zittingsplaats Amsterdam)

”Begäran om förhandsavgörande – Förordning (EU) nr 604/2013 – Fastställande av vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare har lämnat in i någon medlemsstat – Artiklarna 17, 18, 23 och 24 – Ett förfarande rörande internationellt skydd pågår redan i en medlemsstat – Ny ansökan i en annan medlemsstat – Begäran om återtagande har inte framställts inom föreskrivna frister – Överlämnande av den berörda personen för lagföring”

Sammanfattning – Domstolens dom (tredje avdelningen) av den 5 juli 2018

1.        Gränskontroller, asyl och invandring – Asylpolitik – Kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd – Förordning nr 604/2013 – Förfarande för övertagande och återtagande – Föreskrivna frister för en framställan om återtagande – Följder av att fristerna inte iakttas – Ansvaret för att pröva en ny ansökan om internationellt skydd övergår på den medlemsstat som inte gjort denna framställan i tid – Överklagande, som är anhängigt i en annan medlemsstat, av beslutet om avslag på en av de ansökningar om internationellt skydd som tidigare getts in i denna medlemsstat – Saknar betydelse

(Europaparlamentets och rådets förordning nr 604/2013, artiklarna 18.1 d och 23.1–23.3)

2.        Gränskontroller, asyl och invandring – Asylpolitik – Kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd – Förordning nr 604/2013 – Förfarande för övertagande och återtagande – Framställan om återtagande – Överklagande, som är anhängigt i den anmodande medlemsstaten, av beslutet om avslag på en ansökan om internationellt skydd som tidigare getts in i denna medlemsstat – Skyldighet att vilandeförklara förfarandet och sedan avbryta prövningen av överklagandet om framställan godtas – Föreligger inte

(Europaparlamentets och rådets förordning nr 604/2013, artikel 18.2)

3.        Gränskontroller, asyl och invandring – Asylpolitik – Kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd – Förordning nr 604/2013 – Förfarande för övertagande och återtagande – Uppgifter som ska anges i framställan om återtagande – Uppgift om att ett överklagande av beslutet om avslag på en ansökan om internationellt skydd som tidigare getts in i den anmodande medlemsstaten är anhängigt där – Omfattas inte

(Europaparlamentets och rådets förordning nr 604/2013/EG, artiklarna 22.3,23.2 och 24.5)

4.        Gränskontroller, asyl och invandring – Asylpolitik – Kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd – Förordning nr 604/2013 – Förfarande för övertagande och återtagande – Sökande av internationellt skydd som är föremål för en europeisk arresteringsorder och som befinner sig på den utfärdande medlemsstatens territorium utan att ha gett in en ny ansökan om internationellt skydd – Framställan från nämnda medlemsstat om att den verkställande medlemsstaten ska återta personen – Tillåtet – Möjlighet för den utfärdande medlemsstaten att pröva den ansökan om internationellt skydd som getts in i den verkställande medlemsstaten – Föreligger inte

(Europaparlamentets och rådets förordning nr 604/2013, artiklarna 17.1, 18.1 d och 24.1)

1.      Artikel 23.3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat ska tolkas så, att den medlemsstat där en ny ansökan om internationellt skydd har lämnats in är ansvarig för prövningen av denna ansökan när nämnda medlemsstat inte har gjort en framställan om återtagande inom de frister som anges i artikel 23.2 i samma förordning, trots att, vid utgången av nämnda frister, för det första, en annan medlemsstat var ansvarig för prövningen av tidigare inlämnade ansökningar om internationellt skydd och, för det andra, överklagandet av beslutet om avslag på en av dessa ansökningar fortfarande var under prövning vid en domstol i den sistnämnda medlemsstaten.

Tillämpningsområdet för förfarandet för återtagande definieras i artiklarna 23 och 24 i Dublin III‑förordningen. Det framgår av artikel 23.1 i förordningen att förfarandet bland annat är tillämpligt på personer som avses i artikel 18.1 d i samma förordning (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 5 april 2017, Ahmed, C‑36/17, EU:C:2017:273, punkterna 26 och 27, och dom av den 25 januari 2018, Hasan, C‑360/16, EU:C:2018:35, punkterna 42 och 43). I den sistnämnda bestämmelsen hänvisas bland annat till en tredjelandsmedborgare eller en statslös person vars ansökan har avslagits och som har lämnat in en ny ansökan i en annan medlemsstat. Återtagandeförfarandet enligt artikel 23 i Dublin III‑förordningen är således tillämpligt på en tredjelandsmedborgare som har lämnat in en ny ansökan om internationellt skydd i en medlemsstat, trots att en ansökan om internationellt skydd som denne tidigare lämnat in i en annan medlemsstat hade avslagits genom beslut av den beslutande myndigheten, även om detta beslut ännu inte vunnit laga kraft på grund av att ett förfarande, efter överklagande, pågår vid en domstol i den sistnämnda medlemsstaten.

I en sådan situation som den i det nationella målet hade myndigheterna i den medlemsstat där den nya ansökan lämnats in således möjlighet att, med stöd av artikel 23.1 i nämnda förordning, göra en framställan om återtagande av den berörda personen. Det ålåg emellertid nämnda myndigheter, i enlighet med artikel 23.2 i Dublin III‑förordningen, att göra denna framställan så fort som möjligt och i vart fall inom de frister som anges i nämnda bestämmelse. En sådan framställan kan nämligen inte göras med giltig verkan efter utgången av de fristerna (se, analogt, dom av den 26 juli 2017, Mengesteab, C‑670/16, EU:C:2017:587, punkt 67). Det framgår av såväl lydelsen i artikel 23.3 i Dublin III‑förordningen som av systematiken i och ändamålet med den bestämmelsen att hela ansvaret övergår på den medlemsstat där en ny ansökan om internationellt skydd har lämnats in om nämnda frister har löpt ut (se, analogt, dom av den 26 juli 2017, Mengesteab, C‑670/16, EU:C:2017:587, punkt 61, och dom av den 25 oktober 2017, Shiri, C‑201/16, EU:C:2017:805, punkt 30).

(se punkterna 27, 28, 32– 35 och 40 samt punkt 1 i domslutet)

2.      Artikel 18.2 i förordning nr 604/2013 ska tolkas så, att den omständigheten att en medlemsstat gör en framställan om återtagande av en tredjelandsmedborgare som utan uppehållstillstånd vistas inom medlemsstatens territorium inte medför att medlemsstaten måste vilandeförklara förfarandet för prövning av ett överklagande som tredjelandsmedborgaren ingett mot beslutet om avslag på en ansökan om internationellt skydd som tidigare lämnats in och sedan avbryta prövningen för det fall den anmodade medlemsstaten godtar framställan.

I artikel 18.2 i Dublin III‑förordningen anges olika skyldigheter vad gäller behandlingen av en ansökan om internationellt skydd, beroende på i vilket skede det aktuella förfarandet för internationellt skydd befinner sig. Emellertid syftar samtliga dessa skyldigheter till att säkerställa att förfarandet fortgår och innebär inte att förfarandet ska förklaras vilande eller avbrytas i någon medlemsstat.

(se punkterna 42 och 44 samt punkt 2 i domslutet)

3.      Artikel 24.5 i förordning nr 604/2013 ska tolkas så, att en medlemsstat som – i en sådan situation som i det nationella målet – gör en framställan om återtagande med stöd av artikel 24 i förordningen inte är skyldig att, efter det att de frister som anges i artikel 23.2 i samma förordning har löpt ut i den anmodade medlemsstaten, underrätta myndigheterna i den sistnämnda medlemsstaten om att ett överklagande av ett beslut om avslag på en ansökan om internationellt skydd som tidigare lämnats in är anhängigt vid en domstol i den anmodande medlemsstaten.

I artikel 24.5 i Dublin III‑förordningen föreskrivs att en framställan om återtagande ska göras på ett standardformulär och ska omfatta bevis eller indicier enligt beskrivningen i de två förteckningar som avses i artikel 22.3 i förordningen eller relevanta uppgifter ur den berörda personens redogörelse för att myndigheterna i den anmodade medlemsstaten ska kunna kontrollera huruvida den är ansvarig på grundval av de kriterier som fastställs i samma förordning. Det framgår således av själva lydelsen av artikel 24.5 i förordningen att den anmodande medlemsstatens informationsskyldighet är begränsad till att gälla sådana uppgifter som gör det möjligt för den anmodade medlemsstaten att bedöma huruvida den är ansvarig.

(se punkterna 47, 48 och 53 samt punkt 3 i domslutet)

4.      Artikel 17.1 och artikel 24 i förordning nr 604/2013 ska tolkas så, att de bestämmelserna, i en sådan situation som den som vid tidpunkten för överföringsbeslutet förelåg i det nationella målet, då en person som har ansökt om internationellt skydd har överförts av en medlemsstat till en annan medlemsstat med stöd av en europeisk arresteringsorder och vistas på den sistnämnda medlemsstatens territorium utan att där ha lämnat in en ny ansökan om internationellt skydd, innebär att denna sistnämnda medlemsstat kan anmoda den förstnämnda medlemsstaten att återta personen och att den inte är skyldig att pröva dennes ansökan.

I artikel 24.1 i Dublin III‑förordningen föreskrivs att en medlemsstat kan anmoda en annan medlemsstat att återta en person som avses i artikel 18.1 d i förordningen och som vistas inom dess territorium utan uppehållstillstånd och utan att ha lämnat en ny ansökan om internationellt skydd där, om den förstnämnda medlemsstaten anser att den sistnämnda medlemsstaten ska ha ansvaret enligt nämnda artikel 18.1 d. I den mån denna bestämmelse inte innehåller några krav rörande de omständigheter under vilka den berörda personen rest in i den anmodande medlemsstaten kan det konstateras att unionslagstiftaren inte har uppställt några villkor i det avseendet vad gäller möjligheten att göra en framställan om återtagande.

Mot denna bakgrund och med hänsyn till att de förfaranden som föreskrivs i Dublin III‑förordningen respektive i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1) – vilka är förfaranden med olika syften som inte kan ersätta varandra – är självständiga i förhållande till varandra, kan inte den omständigheten att en person har rest in i den anmodande medlemsstaten har sin grund i verkställigheten av en europeisk arresteringsorder i sig medföra att det inte är möjligt att göra en framställan om återtagande.

Det framgår dessutom av själva lydelsen i artikel 17.1 i Dublin III‑förordningen att varje medlemsstat får besluta att pröva ”en ansökan om internationellt skydd som den har mottagit”, vilket innebär att den bestämmelsen inte har till syfte eller verkan att tillåta en medlemsstat att besluta att pröva en ansöka om internationellt skydd som den inte har mottagit.

(se punkterna 56–58, 60 och 63 samt punkt 4 i domslutet)