DOMSTOLENS DOM (stora avdelningen)
den 20 juni 2022 (*)
”Begäran om förhandsavgörande – Rättsligt samarbete på privaträttens område – Förordning (EG) nr 44/2001 – Erkännande av en dom som har meddelats i en annan medlemsstat – Grunder för icke-erkännande – Artikel 34.3 – Dom som inte är förenlig med en tidigare dom som har meddelats i en tvist mellan samma parter i den medlemsstat där domen görs gällande – Villkor – Den dom som meddelats tidigare och som återger ordalydelsen i en skiljedom iakttar bestämmelserna och de grundläggande målen för förordning (EG) nr 44/2001 – Artikel 34.1 – Erkännande som uppenbart strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public) i den medlemsstat där domen görs gällande – Villkor”
I mål C‑700/20,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av High Court of Justice (England & Wales), Queen’s Bench Division (Commercial Court) (Överdomstolen (England och Wales), avdelningen Queen’s Bench (handelsrättslig avdelning), Förenade kungariket) genom beslut av den 21 december 2020, som inkom till domstolen den 22 december 2020, i målet
London Steam-Ship Owners’ Mutual Insurance Association Limited
mot
Kingdom of Spain,
meddelar
DOMSTOLEN (stora avdelningen)
sammansatt av ordföranden K. Lenaerts, vice ordföranden L. Bay Larsen, avdelningsordförandena K. Jürimäe, C. Lycourgos, E. Regan, I. Jarukaitis och N. Jääskinen samt domarna M. Ilešič, J.-C. Bonichot, M. Safjan (referent), A. Kumin, M.L. Arastey Sahún, M. Gavalec, Z. Csehi och O. Spineanu-Matei,
generaladvokat: A.M. Collins,
justitiesekreterare: handläggaren C. Strömholm,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 31 januari 2022,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– London Steam-Ship Owners’ Mutual Insurance Association Limited, genom A. Song och M. Volikas, solicitors, A. Thompson och C. Tan, barristers, samt C. Hancock och T. de la Mare, QC,
– Förenade kungarikets regering, genom L. Baxter, B. Kennelly och F. Shibli, samtliga i egenskap av ombud,
– Tysklands regering, genom J. Möller, U. Bartl och M. Hellmann, samtliga i egenskap av ombud,
– Spaniens regering, genom S. Centeno Huerta, A. Gavela Llopis, S. Jiménez García och M.J. Ruiz Sánchez, samtliga i egenskap av ombud,
– Frankrikes regering, genom A. Daniel och A.-L. Desjonquères, båda i egenskap av ombud,
– Polens regering, genom B. Majczyna och S. Żyrek, båda i egenskap av ombud,
– Schweiz, genom M. Schöll, i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, genom C. Ladenburger, X. Lewis och S. Noë, samtliga i egenskap av ombud,
och efter att den 5 maj 2022 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 1.2 d, 34.1 och 34.3 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan London Steam-Ship Owners’ Mutual Association Limited (nedan kallat London P&I Club) och Kingdom of Spain (Konungariket Spanien) angående erkännande i Förenade kungariket av ett beslut som meddelats av en spansk domstol.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Förordning nr 44/2001
3 I skäl 16 i förordning nr 44/2001 anges följande:
”Det ömsesidiga förtroendet mellan de rättsvårdande myndigheterna i [Europeiska unionen] gör det berättigat att automatiskt erkänna en dom som har meddelats i en medlemsstat utan att något ytterligare förfarande behöver tillgripas, utom när erkännandet är tvistigt.”
4 I artikel 1.1 och 1.2 i förordningen föreskrivs följande:
”1. Denna förordning är tillämplig på privaträttens område, oberoende av vilket slag av domstol det är fråga om. Den omfattar i synnerhet inte skattefrågor, tullfrågor och förvaltningsrättsliga frågor.
2. Förordningen är inte tillämplig på
…
d) skiljeförfarande.”
5 Kapitel II i förordning nr 44/2001, med rubriken ”Domstols behörighet”, är uppdelat i tio avsnitt.
6 Avsnitt 3 i detta kapitel avser behörighet vid försäkringstvister.
7 I detta avsnitt föreskrivs följande i artikel 13 i förordningen:
”Avvikelser från bestämmelserna i detta avsnitt i ett avtal om domstols behörighet gäller endast om avtalet
…
5) hänför sig till ett försäkringsavtal som omfattar en eller flera av de risker som anges i artikel 14.”
8 I artikel 14 i förordningen, som också ingår i detta avsnitt, föreskrivs följande:
”De risker som avses i artikel 13.5 är följande:
1) Förlust av eller skada på
a) havsgående fartyg, anläggningar offshore eller på fria havet eller luftfartyg, där förlusten eller skadan har samband med deras användning för kommersiellt ändamål,
…
2) Ansvar, med undantag för fysisk skada på passagerare eller förlust av eller skada på deras resgods,
a) som är en följd av användningen eller driften av fartyg, anläggningar eller luftfartyg som anges i punkt 1 a, såvida inte lagen i den medlemsstat där sådant luftfartyg är registrerat förbjuder avtal om domstols behörighet i fråga om försäkring av sådana risker,
…”
9 Avsnitt 7 i kapitel II i förordning nr 44/2001 avser avtal om domstols behörighet och innehåller bland annat artikel 23. I punkt 1 i denna artikel föreskrivs följande:
”Om parterna har träffat avtal om att en domstol eller domstolarna i en medlemsstat skall vara behöriga att avgöra en redan uppkommen tvist eller framtida tvister i anledning av ett bestämt rättsförhållande, och minst en av parterna har hemvist i en medlemsstat, skall endast den domstolen eller domstolarna i den medlemsstaten ha behörighet. En sådan behörighet skall vara exklusiv om parterna inte har träffat avtal om annat. Ett sådant avtal om behörighet skall vara antingen
a) skriftligt eller muntligt och skriftligen bekräftat, eller
b) i en form som överensstämmer med praxis som parterna har utbildat mellan sig, eller
c) i internationell handel, i en form som överensstämmer med handelsbruk eller annan sedvänja som parterna kände till eller borde ha känt till och som är allmänt känd och regelmässigt iakttas av parter i avtal av föreliggande typ vid det ifrågavarande slaget av handel.”
10 Avsnitt 9 i samma kapitel, som rör litispendens och mål som har samband med varandra, innehåller bland annat artikel 27, som har följande lydelse:
”1. Om talan väcks vid domstolar i olika medlemsstater rörande samma sak och målen gäller samma parter, skall varje domstol utom den vid vilken talan först väckts självmant låta handläggningen av målet vila till dess att det har fastställts att den domstol vid vilken talan först väckts är behörig.
2. När det har fastställts att den domstol vid vilken talan först väckts är behörig, skall övriga domstolar självmant avvisa talan till förmån för den domstolen.”
11 Kapitel III i förordning nr 44/2001 har rubriken ”Erkännande och verkställighet” och kapitlet innefattar artiklarna 32–56.
12 I artikel 32 i denna förordning föreskrivs följande:
”I denna förordning förstås med dom varje avgörande som har meddelats av domstol i en medlemsstat oavsett dess rubricering, såsom dom, beslut eller förordnande om verkställighet, liksom domstolstjänstemans beslut i fråga om rättegångskostnader.”
13 Artikel 33 har följande lydelse:
”1. En dom som har meddelats i en medlemsstat skall erkännas i de andra medlemsstaterna utan att något särskilt förfarande behöver anlitas.
2. Om frågan huruvida en dom skall erkännas eller inte är föremål för tvist, kan en part, som gör gällande att domen skall erkännas, genom att anlita det förfarande som föreskrivs i avsnitten 2 och 3 i detta kapitel, få fastställt att domen skall erkännas.
3. Om utgången av ett mål som handläggs vid en domstol i en medlemsstat är beroende av om en dom skall erkännas, är den domstolen behörig att pröva frågan om erkännande.”
14 I artikel 34 i samma förordning föreskrivs följande:
”En dom skall inte erkännas om
1) ett erkännande uppenbart strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public) i den medlemsstat där domen görs gällande,
…
3) den är oförenlig med en dom som har meddelats i en tvist mellan samma parter i den medlemsstat där domen görs gällande,
…”
15 Artikel 35 i förordning nr 44/2001 har följande lydelse:
”1. En dom skall vidare inte erkännas om den strider mot bestämmelserna i avsnitten 3, 4 och 6 i kapitel II, och inte heller i de fall som avses i artikel 72.
2. Vid den behörighetsprövning som åsyftas i föregående punkt är den domstol eller myndighet som prövar frågan om erkännande bunden av de faktiska omständigheter som domstolen i ursprungsmedlemsstaten har grundat sin behörighet på.
3. Domstolens behörighet i ursprungsmedlemsstaten får inte omprövas på andra grunder än som avses i punkt 1. Behörighetsreglerna omfattas inte av de i artikel 34.1 åsyftade grunderna för rättsordningen (ordre public).”
16 Artikel 43.1 i förordningen har följande lydelse:
”Båda parter får söka ändring av beslutet i anledning av ansökan om verkställighetsförklaring.”
Förordning (EU) nr 1215/2012
17 Genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1) upphävdes och ersattes förordning nr 44/2001.
18 Skäl 12 i förordning nr 1215/2012 har följande lydelse:
”Denna förordning bör inte tillämpas på skiljeförfaranden. Ingenting i denna förordning bör hindra en medlemsstats domstol, vid vilken talan väcks angående en fråga som omfattas av ett skiljeavtal mellan parterna, från att hänvisa parterna till skiljeförfarande eller att vilandeförklara eller avvisa talan eller undersöka om skiljeavtalet är ogiltigt, utan verkan eller ogenomförbart i enlighet med deras nationella lagstiftning.
En dom från en medlemsstats domstol om huruvida ett skiljeavtal är ogiltigt, utan verkan eller ogenomförbart bör inte omfattas av denna förordnings bestämmelser om erkännande och verkställighet, oberoende av om domstolen avgjorde frågan som en huvudfråga eller som en incidensfråga.
Om en medlemsstats domstol, som är behörig enligt denna förordning eller enligt nationell rätt, däremot har funnit att ett skiljeavtal är ogiltigt, utan verkan eller ogenomförbart, bör detta inte hindra domstolens dom rörande saken från att erkännas eller, i förekommande fall, verkställas i enlighet med denna förordning. Detta bör inte påverka behörigheten för medlemsstaternas domstolar att besluta om erkännande och verkställighet av skiljedomar i enlighet med konventionen om erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar, antagen i New York den 10 juni 1958 [(United Nations Treaty Series, vol. 330, s. 3)] (1958 års New Yorkkonvention), som har företräde framför denna förordning.
Denna förordning bör inte tillämpas på en talan eller ett förfarande som rör i synnerhet inrättandet av en skiljenämnd, skiljemäns behörighet, genomförandet av ett skiljeförfarande eller någon annan aspekt av ett sådant förfarande, och inte heller på någon talan eller någon dom som rör ogiltigförklaring, omprövning, överklagande, erkännande eller verkställighet av en skiljedom.”
19 Artikel 73.2 i förordningen har följande lydelse:
”Denna förordning ska inte påverka tillämpningen av 1958 års New York-konvention.”
Nationell rätt i Förenade kungariket
20 I section 66 i Arbitration Act 1996 (1996 års lag om skiljeförfaranden), som har rubriken ”Verkställighet av skiljedom”, föreskrivs följande:
”1) En skiljedom som meddelas av en [skiljedomstol] med stöd av ett skiljeavtal kan, med domstolens tillstånd, verkställas på samma sätt som en dom eller ett beslut av domstolen med samma innehåll.
2) Om tillstånd ges, kan en dom meddelas som följer skiljedomen.
3) Tillstånd att verkställa en skiljedom ska inte ges om, eller i den mån som, den person mot vilken tillståndet söks visar att skiljedomstolen saknade materiell behörighet att meddela skiljedomen. Rätten att framställa en sådan invändning kan ha gått förlorad (se section 73).
4) Ingen bestämmelse i förevarande section ska inverka på erkännande eller verkställighet av skiljedomen enligt någon annan lag eller rättsregel, särskilt enligt del II i 1950 års lag om skiljeförfaranden (verkställighet av skiljedomar enligt Genèvekonventionen) eller bestämmelserna i del III i förevarande lag om erkännande och verkställighet enligt [1958 års New York-konvention] eller en talan mot skiljedomen [’action on the award’].”
21 I sections 67–72 i 1996 års lag om skiljeförfaranden anges under vilka förutsättningar parterna i skiljeförfarandet kan bestrida skiljedomstolens behörighet, att förfarandet är rättsenligt och att skiljedomen är välgrundad.
22 I section 73 i nämnda lag, med rubriken ”Förlust av rätten att göra invändningar”, föreskrivs följande:
”1) Om en part i ett skiljeförfarande deltar, eller fortsätter att delta, i förfarandet utan att omedelbart, eller inom den tidsfrist som föreskrivs i skiljeavtalet eller som medges av skiljedomstolen eller föreskrivs i någon bestämmelse i denna avdelning av lagen, invända –
a) att skiljedomstolen saknar materiell behörighet,
b) att skiljeförfarandet inte har genomförts på ett korrekt sätt,
c) att skiljeavtalet eller någon bestämmelse i denna avdelning av lagen inte har iakttagits, eller
d) att en annan oegentlighet har påverkat skiljedomstolen eller förfarandet,
får denna part inte senare framställa en sådan invändning vid skiljedomstolen, såvida den inte visar att den vid den tidpunkt då den deltog i eller fortsatte att delta i förfarandet inte kände till och inte med rimlig aktsamhet hade kunnat få kännedom om skälen för invändningen.
2) Om skiljedomstolen fastställer att den är materiellt behörig och en part i skiljeförfarandet som kunde ha motsatt sig detta beslut –
a) genom något tillgängligt skiljeförfarande för överklagande eller omprövning, eller
b) genom att överklaga skiljedomen,
inte gör detta inom den frist som föreskrivs i skiljeavtalet eller i en bestämmelse som återfinns i förevarande avsnitt av lagen, kan den inte senare motsätta sig domstolens materiella behörighet på någon av de grunder som beslutet avser.”
Spansk rätt
23 I artikel 117 i Código Penal (strafflagen) (nedan kallad den spanska strafflagen) föreskrivs följande:
”Om den händelse inträffar som är kopplad till den risk som en försäkring avser, på grund av en omständighet som anges i denna lag, är de försäkringsgivare som tagit risken för det ekonomiska ansvar som uppkommer till följd av användningen eller driften av egendom, företag, industri eller verksamhet, direkt civilrättsligt ansvariga inom ramen för den ersättning som fastställts i lag eller genom avtal, utan att det påverkar rätten till återkrav gentemot den berörda personen.”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
24 Efter att oljetankern Prestige förlist i november 2002 utanför den spanska kusten, vilket orsakade denna kust och den franska kusten allvarliga miljöskador, inleddes i slutet av år 2002 en förundersökning i Spanien mot bland annat fartygets kapten.
25 Till följd av denna förundersökning hänsköts målet till Audiencia Provincial de A Coruña (Provinsdomstolen i La Coruña, Spanien) och flera juridiska personer, däribland spanska staten, väckte inom ramen för brottmålet civilrättslig talan mot kaptenen för Prestige, mot fartygets ägare och, med stöd av artikel 117 i den spanska strafflagen, som avser direkt talan, mot London P&I Club, som var försäkringsgivare för fartyget och dess ägare. Trots att London P&I Club den 16 juni 2003 hade deponerat ett belopp hos de spanska brottmålsdomstolar vid vilka talan väckts, som ersättning för de skador som haveriet kunde orsaka, inställde sig inte London P&I Club i samband med detta förfarande.
26 Den 16 januari 2012, det vill säga efter det att nämnda tvistemålstalan hade väckts, inledde London P&I Club ett skiljeförfarande i London (Förenade kungariket), i syfte att få fastställt att Konungariket Spanien, i enlighet med skiljedomsklausulen i det försäkringsavtal som ingåtts med ägarna till Prestige, var skyldigt att framställa sina yrkanden enligt artikel 117 i den spanska strafflagen inom ramen för detta skiljeförfarande. London P&I Club önskade även få fastställt att man inte kunde hållas ansvarig gentemot Konungariket Spanien med avseende på dessa yrkanden, eftersom det i försäkringsavtalet angavs att den försäkrade, i enlighet med klausulen ”pay to be paid” (betala för att få betalt), först skulle betala den skadelidande den ersättning som den försäkrade var skyldig att betala innan denne kunde erhålla beloppet från försäkringsgivaren. Konungariket Spanien deltog inte i skiljeförfarandet, trots att skiljedomstolen hade anmodat Spanien att göra detta.
27 Skiljedomstolen fann i en skiljedom av den 13 februari 2013 att eftersom Konungariket Spaniens yrkanden var avtalsrättsliga enligt engelsk internationell privaträtt, var brittisk rätt tillämplig på avtalet. Enligt skiljedomstolen kunde Konungariket Spanien följaktligen inte göra gällande ägarnas avtalsrättsliga rättigheter utan att iaktta såväl skiljedomsklausulen som klausulen ”pay to be paid”. Skiljedomstolen drog härav slutsatsen att de skadeståndsyrkanden som Konungariket Spanien hade framställt vid de spanska domstolarna borde ha framställts inom ramen för skiljeförfarandet i London, att London P&I Club inte kunde hållas ansvarigt gentemot Konungariket Spanien i avsaknad av någon föregående betalning från fartygsägarna av ersättning till Spanien, och att detta ansvar under alla omständigheter, i enlighet med bestämmelserna i försäkringsavtalet, inte kunde överstiga 1 miljard amerikanska dollar (USD) (cirka 900 000 000 euro).
28 London P&I Club väckte i mars 2013 talan vid High Court of Justice (England & Wales), Queen’s Bench Division (Commercial Court) (Överdomstolen (England och Wales), avdelningen Queen’s Bench (handelsrättslig avdelning), Förenade kungariket) med stöd av section 66.1 och 66.2 i 1996 års lag om skiljeförfaranden, och yrkade att nämnda domstol skulle tillåta verkställighet av skiljedomen på det nationella territoriet på samma sätt som en dom eller ett beslut, och att den skulle meddela en dom med samma lydelse som skiljedomen. Konungariket Spanien bestred detta yrkande och yrkade att den domstol där talan hade väckts skulle upphäva skiljedomen eller förklara den verkningslös med stöd av section 67 eller section 72 i 1996 års lag om skiljeförfaranden. Konungariket Spanien yrkade även att nämnda domstol, med tillämpning av sitt utrymme för skönsmässig bedömning, skulle vägra att meddela en dom som följde nämnda skiljedoms lydelse.
29 Genom ett beslut av den 22 oktober 2013, som fattades efter en förhandling vid vilken faktabevisning presenterades och experter på spansk lag hördes, beviljade High Court of Justice (England & Wales), Queen’s Bench Division (Commercial Court) (Överdomstolen (England och Wales), avdelningen Queen’s Bench (handelsrättslig avdelning)), London P&I Club tillstånd att verkställa skiljedomen av den 13 februari 2013. Nämnda domstol meddelade även den 22 oktober 2013 en dom med samma lydelse som denna skiljedom.
30 Konungariket Spanien överklagade detta beslut till Court of Appeal (England & Wales) (Civil Division) (Appellationsdomstolen (England och Wales) (avdelningen för tvistemål), Förenade kungariket). Genom dom av den 1 april 2015 ogillade nämnda domstol överklagandet.
31 Genom dom av den 13 november 2013 i det brottmål som inletts vid spansk domstol, frikände Audiencia Provincial de A Coruña (Provinsdomstolen i La Coruña) Prestiges kapten för brott mot miljön, dömde denne för grov olydnad gentemot myndighet och slog fast att den berörda personen inte var civilrättsligt ansvarig för den skada som orsakats av att bränslet spilldes ut, eftersom det inte fanns något samband mellan brottet olydnad och dessa skador. Sistnämnda domstol uttalade sig inte om det civilrättsliga ansvaret för Prestiges ägare eller London P&I Club.
32 Flera parter överklagade denna dom till Tribunal Supremo (Högsta domstolen, Spanien). Sistnämnda domstol frikände, genom dom av den 14 januari 2016, Prestiges kapten för brottet grov olydnad gentemot myndighet, men fann att han gjort sig skyldig till brottet vårdslöshet gentemot miljön. Vad gäller civilprocessen fann nämnda domstol att Prestiges kapten, fartygets ägare och, med stöd av artikel 117 i den spanska strafflagen, London P&I Club, var civilrättsligt ansvariga. För London P&I Club begränsades ansvaret till det avtalade maximala beloppet på en miljard USD. Slutligen återförvisade sistnämnda domstol målet till Audiencia Provincial de A Coruña (Provinsdomstolen i La Coruña) för fastställande av storleken på svarandenas respektive skadeståndsansvar i det spanska förfarandet.
33 I dom av den 15 november 2017, rättad den 11 januari 2018, fastställde Audiencia Provincial de A Coruña (Provinsdomstolen i La Coruña) att Prestiges kapten, dess ägare och London P&I Club var ansvariga gentemot mer än 200 olika parter, inklusive spanska staten. Vad gällde London P&I Club begränsades detta ansvar till det avtalade maximala beloppet på en miljard USD. Nämnda dom överklagades till Tribunal Supremo (Högsta domstolen), som i huvudsak fastställde domen genom dom av den 19 december 2018.
34 Genom beslut om verkställighet av den 1 mars 2019 fastställde Audiencia Provincial de A Coruña (Provinsdomstolen i La Coruña) de belopp som varje kärande hade rätt att kräva av respektive svarande. Nämnda domstol slog bland annat fast att de sistnämnda var betalningsskyldiga gentemot spanska staten med ett belopp på cirka 2,3 miljarder euro, dock högst 855 miljoner euro för London P&I Club.
35 Genom ansökan av den 25 mars 2019 yrkade Konungariket Spanien, med stöd av artikel 33 i förordning nr 44/2001, att High Court of Justice (England & Wales), Queen’s Bench Division (Överdomstolen (England och Wales), avdelningen Queen’s Bench) skulle erkänna beslutet om verkställighet av den 1 mars 2019 i Förenade kungariket. Nämnda domstol biföll denna ansökan genom beslut av den 28 maj 2019.
36 Den 26 juni 2019 överklagade London P&I Club detta beslut till den hänskjutande domstolen i enlighet med artikel 43 i förordning nr 44/2001.
37 Till stöd för sitt överklagande gjorde London P&I Club gällande att beslutet om verkställighet av den 1 mars 2019 är oförenligt, i den mening som avses i artikel 34.3 i förordning nr 44/2001, med det beslut och den dom som den 22 oktober 2013 meddelades med tillämpning av section 66 i 1996 års lag om skiljeförfaranden och som fastställdes av Court of Appeal (England & Wales) (Civil Division) (Appellationsdomstolen (England och Wales) (avdelningen för tvistemål)). Vidare gjorde London P&I Club med stöd av artikel 34.1 i denna förordning gällande att ett erkännande eller verkställighet av detta beslut under alla omständigheter uppenbart skulle strida mot grunderna för rättsordningen (ordre public), särskilt med hänsyn till principen om rättskraft.
38 Konungariket Spanien yrkade att överklagandet skulle ogillas.
39 Den hänskjutande domstolen anser att det nationella målet ger upphov till frågor om, för det första, huruvida ett avgörande såsom dess avgörande enligt section 66 i 1996 års lag om skiljeförfaranden kan kvalificeras som en ”dom” i den mening som avses i artikel 34.3 i förordning nr 44/2001, för det fall att nämnda domstol inte själv i sak har prövat hela tvisten som har avgjorts av skiljedomstolen. För det andra vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida ett avgörande som på grund av undantaget avseende skiljeförfaranden i artikel 1.2 d i förordningen inte omfattas av förordningens materiella tillämpningsområde ändå kan åberopas för att med stöd av artikel 34.3 i förordningen förhindra erkännande och verkställighet av en dom meddelad i en annan medlemsstat. För det tredje vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida artikel 34.1 i samma förordning, om så inte är fallet, gör det möjligt att vägra erkännande och verkställighet av ett sådant avgörande på grund av att detta innebär ett åsidosättande av rättskraften hos en tidigare skiljedom eller en dom som återger ordalydelsen i en sådan skiljedom.
40 Mot denna bakgrund beslutade High Court of Justice (England & Wales), Queen’s Bench Division (Commercial Court) (Överdomstolen (England och Wales), avdelningen Queen’s Bench (handelsrättslig avdelning)) att vilandeförklara målen och ställa följande frågor till EU-domstolen:
”1) Kan ett rättsligt avgörande som meddelats med stöd av section 66 i 1996 års lag om skiljeförfaranden, med hänsyn till arten av de frågor som den nationella domstolen har att ta ställning till för att avgöra huruvida den ska stadfästa villkoren i en skiljedom i enlighet med denna bestämmelse, med avseende på artikel 34.3 i förordning [nr 44/2001] anses utgöra en relevant ’dom’ som meddelats i den medlemsstat där domen görs gällande?
2) Med beaktande av att ett rättsligt avgörande om stadfästelse av villkoren i en skiljedom, såsom ett avgörande enligt section 66 i 1996 års lag om skiljeförfaranden, faller utanför det materiella tillämpningsområdet för förordning nr 44/2001 till följd av undantaget för skiljeförfaranden i artikel 1.2 d i förordningen, kan ett sådant avgörande, med avseende på artikel 34.3 i samma förordning, utgöra en relevant ’dom’ som meddelats i den medlemsstat där domen görs gällande?
3) Om det antas att artikel 34.3 i förordning nr 44/2001 inte är tillämplig, är det tillåtet att vägra erkännande och verkställighet med stöd av artikel 34.1 i förordningen eller är de skäl som hindrar erkännande och verkställighet på grund av res judicata och/eller oförenlighet av en dom i förordningens mening uttömmande uppräknade i artikel 34.3 och 34.4, för det fall att erkännande och verkställighet av en dom meddelad i en annan medlemsstat skulle strida mot grunderna för rättsordningen (ordre public) genom att principen om res judicata skulle åsidosättas till följd av en tidigare nationell skiljedom eller ett tidigare avgörande i vilket villkoren i en skiljedom har stadfästs av en domstol i den medlemsstat där domen görs gällande?”
Prövning av tolkningsfrågorna
Den första och den andra frågan
41 Den hänskjutande domstolen har ställt den första och den andra frågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 34.3 i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att en dom som meddelats av en domstol i en medlemsstat och som återger ordalydelsen i en skiljedom kan utgöra en dom i den mening som avses i denna bestämmelse, som i den medlemsstaten utgör hinder för erkännande av en dom som har meddelats av en domstol i en annan medlemsstat, om dessa domar är oförenliga med varandra.
42 Domstolen erinrar inledningsvis om att eftersom förordning nr 1215/2012 har upphävt och ersatt förordning nr 44/2001, som i sin tur ersatte konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1972, s. 32), i dess lydelse enligt senare konventioner om nya medlemsstaters tillträde till denna konvention, gäller domstolens tolkning av bestämmelserna i en av dessa rättsakter även för motsvarande bestämmelser i de andra rättsakterna, när dessa bestämmelser kan anses motsvara varandra (se dom av den 15 juli 2021, Volvo m.fl., C‑30/20, EU:C:2021:604, punkt 28).
43 Så är fallet med artikel 1.2 d i de båda förordningarna och artikel 1.4 i denna konvention, enligt vilka skiljeförfaranden inte omfattas av deras tillämpningsområde.
44 Detta undantag avser emellertid skiljeförfaranden som sådana i dess helhet, inbegripet förfaranden som inleds vid nationella domstolar (dom av den 25 juli 1991, Rich, C‑190/89, EU:C:1991:319, punkt 18).
45 Förfarandet för erkännande och verkställighet av en skiljedom omfattas följaktligen inte av förordning nr 44/2001, utan av den nationella respektive internationella rätt som gäller i den medlemsstat där yrkande framställs om att skiljedomen ska erkännas och verkställas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 maj 2015, Gazprom, C‑536/13, EU:C:2015:316, punkt 41).
46 På samma sätt understryks numera i skäl 12 i förordning nr 1215/2012 att förordningen inte är tillämplig på en talan eller en dom som rör erkännande eller verkställighet av en skiljedom.
47 Härav följer att en dom som återger ordalydelsen i en skiljedom omfattas av undantaget för skiljeförfaranden i artikel 1.2 d i förordning nr 44/2001 och att den följaktligen inte kan omfattas av det ömsesidiga erkännandet mellan medlemsstaterna och röra sig inom unionens rättsliga område i enlighet med bestämmelserna i nämnda förordning.
48 En sådan dom kan emellertid anses utgöra en dom i den mening som avses i artikel 34.3 i förordning nr 44/2001.
49 För det första följer det av den vida definitionen av begreppet ”dom” i artikel 32 i förordning nr 44/2001 att detta begrepp omfattar varje avgörande som har meddelats av en domstol i en medlemsstat, utan att det görs någon skillnad utifrån det aktuella avgörandets innehåll, under förutsättning att det i ursprungsmedlemsstaten har varit eller kunde ha varit föremål för ett kontradiktoriskt förfarande under olika former (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 april 2022, H Limited, C‑568/20, EU:C:2022:264, punkterna 24 och 26 och där angiven rättspraxis). Denna vida definition gäller dessutom för alla bestämmelser i denna förordning i vilka denna term används, bland annat för artikel 34.3 i förordningen (se, analogt, dom av den 2 juni 1994, Solo Kleinmotoren, C‑414/92, EU:C:1994:221, punkt 20).
50 Denna tolkning av begreppet ”dom” i artikel 34.3 i förordning nr 44/2001 stöds av syftet med denna bestämmelse, nämligen att skydda integriteten i en medlemsstats interna rättsordning och garantera att dess samhällsordning inte störs av skyldigheten att erkänna en dom från en annan medlemsstat som är oförenlig med en dom som har meddelats, avseende samma parter, av en domstol i förstnämnda medlemsstat (se, analogt, dom av den 2 juni 1994, Solo Kleinmotoren, C‑414/92, EU:C:1994:221, punkt 21).
51 För det andra framgår det av domstolens praxis att uteslutandet av en viss fråga från tillämpningsområdet för förordning nr 44/2001 inte hindrar att ett avgörande som rör denna fråga kan omfattas av artikel 34.3 i denna förordning och följaktligen utgöra hinder för erkännande av en dom som har meddelats i en annan medlemsstat med vilken detta avgörande är oförenligt.
52 Domstolen har således bland annat slagit fast att ett avgörande av en domstol i den anmodade medlemsstaten som, eftersom det rörde fysiska personers ställning, inte omfattades av tillämpningsområdet för konventionen som nämns i punkt 42 ovan, var oförenligt med en dom som meddelats i en annan medlemsstat när dessa två avgöranden medförde rättsliga konsekvenser som uteslöt varandra (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 februari 1988, Hoffmann, 145/86, EU:C:1988:61, punkt 25).
53 En dom som meddelats i en medlemsstat och som återger ordalydelsen i en skiljedom kan följaktligen utgöra en dom i den mening som avses i artikel 34.3 i förordning nr 44/2001, som i den medlemsstaten utgör hinder för erkännande av ett avgörande som har meddelats av en domstol i en annan medlemsstat, om dessa avgöranden är oförenliga med varandra.
54 Det förhåller sig emellertid annorlunda om den skiljedom som återges i denna dom har antagits under omständigheter som inte skulle ha gjort det möjligt att, med iakttagande av förordningens grundläggande bestämmelser och syften, anta ett domstolsavgörande som omfattas av förordningens tillämpningsområde.
55 Domstolen erinrar härvidlag om att vid tolkningen av en unionsbestämmelse ska inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i. För att besvara den första och den andra tolkningsfrågan ska hänsyn således tas inte endast till lydelsen i och målet med artikel 34.3 i förordning nr 44/2001 utan även till bestämmelsens sammanhang och samtliga mål som eftersträvas med nämnda förordning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 maj 2010, TNT Express Nederland, C‑533/08, EU:C:2010:243, punkt 44 och där angiven rättspraxis).
56 Dessa mål återspeglas i de principer som ligger till grund för det civilrättsliga samarbetet inom unionen, såsom principerna om fri rörlighet för domar på detta område, förutsebarhet vad gäller vilken domstol som är behörig och därmed rättssäkerhet för enskilda, god rättskipning, minimerad risk för samtidiga förfaranden samt ömsesidigt förtroende mellan de rättsvårdande myndigheterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 maj 2010, TNT Express Nederland, C‑533/08, EU:C:2010:243, punkt 49, och dom av den 19 december 2013, Nipponka Insurance, C‑452/12, EU:C:2013:858, punkt 36).
57 Det ska tilläggas att det ömsesidiga förtroendet mellan de rättsvårdande myndigheterna i unionen som, enligt skäl 16 i förordning nr 44/2001, ligger till grund för reglerna om erkännande av domstolsavgöranden, inte omfattar skiljedomstolars avgöranden eller domstolsavgöranden i vilka dessa avgörandens lydelse återges.
58 Av detta följer att en skiljedom, genom en dom som återger dess lydelse, endast kan ha rättsverkningar inom ramen för artikel 34.3 i förordning nr 44/2001 om detta inte hindrar den rätt till ett effektivt rättsmedel som garanteras i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 maj 2016, Meroni, C‑559/14, EU:C:2016:349, punkt 44) och gör det möjligt att uppnå målen om fri rörlighet för domar på privaträttens område och ömsesidigt förtroende mellan de rättsvårdande myndigheterna i unionen på villkor som är minst lika fördelaktiga som de villkor som följer av tillämpningen av denna förordning. (se, analogt, dom av den 4 maj 2010, TNT Express Nederland, C‑533/08, EU:C:2010:243, punkt 55, och dom av den 19 december 2013, Nipponka Insurance, C‑452/12, EU:C:2013:858, punkt 38).
59 I förevarande fall kan innehållet i den skiljedom som är i fråga i det nationella målet inte ha varit föremål för ett domstolsavgörande som omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 44/2001 utan att åsidosätta två grundläggande bestämmelser i förordningen, nämligen dels den relativa verkan av en skiljedomsklausul som infogats i ett försäkringsavtal, dels litispendens.
60 När det gäller den relativa verkan av en skiljedomsklausul som infogats i ett försäkringsavtal, framgår det av domstolens praxis att en prorogationsklausul som avtalats mellan en försäkringsgivare och en försäkringstagare inte kan göras gällande mot en skadelidande avseende en skada som omfattas av en försäkring, vilken skadelidande, i den mån det är tillåtet enligt nationell rätt, önskar väcka talan om skadestånd utanför avtalsförhållanden direkt mot försäkringsgivaren vid domstolen på den ort där skadan inträffade eller vid domstolen på den ort där den skadelidande har sin hemvist (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juli 2017, Assens Havn, C‑368/16, EU:C:2017:546, punkterna 31 och 40 och där angiven rättspraxis).
61 Av detta följer att en annan domstol än den vid vilken direkt talan redan har väckts, för att säkerställa det syfte som eftersträvas med förordning nr 44/2001, det vill säga att skydda de skadelidande mot den berörda försäkringsgivaren, för att inte åsidosätta den skadelidandes rätt att väcka direkt talan, inte ska förklara sig behörig med stöd av en sådan skiljedomsklausul (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juli 2017, Assens Havn, C‑368/16, EU:C:2017:546, punkterna 36 och 41 och där angiven rättspraxis).
62 Detta syfte att skydda skadelidande skulle emellertid äventyras om en dom som återger lydelsen i en skiljedom i vilken en skiljedomstol förklarat sig behörig, med stöd av en sådan skiljedomsklausul som infogats i det aktuella försäkringsavtalet, kunde anses utgöra en ”dom som har meddelats i en tvist mellan samma parter i den medlemsstat där domen görs gällande”, i den mening som avses i artikel 34.3 i förordning nr 44/2001.
63 Att godta att en sådan dom kan utgöra hinder för erkännande av en dom som meddelats i en annan medlemsstat till följd av en direkt skadeståndstalan som väckts av den skadelidande skulle nämligen, som framgår av omständigheterna i det nationella målet, kunna beröva den skadelidande den faktiska ersättningen för den skada som denne har lidit.
64 Vad gäller litispendens framgår det av beslutet om hänskjutande att det vid den tidpunkt då skiljeförfarandet inleddes, det vill säga den 16 januari 2012, redan pågick ett mål vid spansk domstol mellan bland annat spanska staten och London P&I Club.
65 Vidare framgår det av handlingarna i målet att London P&I Club i juni 2011 hade underrättats om de civilrättsliga förfaranden som inletts vid spansk domstol och att den enda skiljedomaren hade anmodat Konungariket Spanien att delta i det skiljeförfarande som inletts av London P&I Club i London.
66 Eftersom artikel 27.1 i förordning nr 44/2001 avser ”talan [som] väcks … och målen avser samma parter”, utan att det krävs att dessa parter faktiskt deltar i förfarandena i fråga, ska det anses att samma parter har varit inblandade i de förfaranden som avses i punkt 64 ovan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 oktober 2017, Merck, C‑231/16, EU:C:2017:771, punkterna 31 och 32).
67 Slutligen rör dessa förfaranden samma sak, nämligen huruvida London P&I Club kan hållas ansvarigt gentemot spanska staten, enligt det försäkringsavtal som ingåtts mellan London P&I Club och ägarna till Prestige, för skador som orsakats av sistnämnda skepps haveri.
68 Härvidlag har domstolen när den tolkat artikel 27.1 i förordning nr 44/2001 slagit fast att ett yrkande om fastställelse av att svaranden är ansvarig för en skada och att denne ska förpliktas att betala skadestånd rör samma sak som ett tidigare yrkande från svaranden om fastställelse av att denne inte är ansvarig för skadan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2013, Nipponka Insurance, C‑452/12, EU:C:2013:858, punkt 42, och dom av den 20 december 2017, Schlömp, C‑467/16, EU:C:2017:993, punkt 51). I förevarande fall kan det konstateras att medan de civilrättsliga förfaranden som inletts i Spanien bland annat syftade till att London P&I Clubs skadeståndsansvar skulle fastställas i denna medlemsstat, hade det skiljeförfarande som London P&I Club inlett i London till syfte att få till stånd ett fastställande av att London P&I Club inte hade något skadeståndsansvar.
69 Sådana omständigheter motsvarar en situation med litispendens där den domstol vid vilken talan väckts senare, i enlighet med artikel 27 i förordning nr 44/2001, självmant ska låta handläggningen av målet vila till dess att det har fastställts att den domstol vid vilken talan först väckts är behörig, och därefter, när denna behörighet fastställts, självmant avvisa talan till förmån för den domstolen.
70 Såsom har påpekats i punkt 56 ovan är den minimerade risken för samtidiga förfaranden som eftersträvas med denna bestämmelse ett av de mål och principer som ligger till grund för det civilrättsliga samarbetet inom unionen.
71 Det ankommer på den domstol vid vilken talan har väckts med yrkande om att en dom ska meddelas som återger ordalydelsen i en skiljedom att kontrollera efterlevnaden av de grundläggande bestämmelserna och målen i förordning nr 44/2001 för att förhindra ett kringgående av dessa, såsom att ett skiljeförfarande avslutas samtidigt som den relativa verkan av en skiljedomsklausul som infogats i ett försäkringsavtal och reglerna om litispendens i artikel 27 i förordningen åsidosätts. Det framgår emellertid av handlingarna i målet och av diskussionerna vid förhandlingen att en sådan prövning inte har ägt rum vare sig vid High Court of Justice (England & Wales), Queen’s Bench Division (Commercial Court) (Överdomstolen (England och Wales), avdelningen Queen’s Bench (handelsrättslig avdelning)) eller vid Court of Appeal (England & Wales) (Civil Division) (Appellationsdomstolen (England och Wales) (avdelningen för tvistemål)), och ingen av dessa båda domstolar har hänskjutit någon begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen.
72 Under sådana omständigheter kan en dom som återger ordalydelsen i en skiljedom, såsom den som är aktuell i det nationella målet, inte utgöra hinder enligt artikel 34.3 i förordning nr 44/2001 för erkännande av en dom som har meddelats i en annan medlemsstat.
73 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första och den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 34.3 i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att en dom som meddelats av en domstol i en medlemsstat och som återger ordalydelsen i en skiljedom inte utgör en dom i den mening som avses i denna bestämmelse, när ett avgörande som leder till ett resultat som är likvärdigt med det resultat som eftersträvas med skiljedomen inte skulle ha kunnat meddelas av en domstol i den medlemsstaten utan att åsidosätta de grundläggande bestämmelserna och målen i denna förordning, särskilt inte med avseende på den relativa verkan av en skiljedomsklausul som infogats i ett försäkringsavtal och bestämmelserna om litispendens i artikel 27 i denna förordning, så att denna dom inte kan hindra att en dom som meddelats av en domstol i en annan medlemsstat erkänns i denna medlemsstat.
Den tredje frågan
74 Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida artikel 34.1 i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att det, för det fall artikel 34.3 i förordningen inte är tillämplig på en dom som återger ordalydelsen i en skiljedom, är tillåtet att vägra att erkänna eller verkställa en dom som har meddelats i en annan medlemsstat på grund av att den strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public), med motiveringen att den sistnämnda domen innebär ett åsidosättande av rättskraften hos den förstnämnda domen.
75 Det följer av svaret på de två första frågorna att den omständigheten att artikel 34.3 i förordning nr 44/2001 inte är tillämplig på den dom som avses i punkt 29 ovan följer av att det skiljeförfarande som ledde till den skiljedom som fastställdes i denna dom avslutades i strid med bestämmelserna om litispendens i artikel 27 i förordningen och utan att den relativa verkan av en skiljedomsklausul som infogats i det aktuella försäkringsavtalet beaktades.
76 Under dessa omständigheter kan det inte anses att det påstådda åsidosättandet av denna dom genom det ovan i punkt 34 nämnda beslutet om verkställighet av den 1 mars 2019, vilket skedde i ett förfarande som den aktuella domen i sig underlät att beakta, skulle kunna utgöra ett åsidosättande av grunderna för rättsordningen i Förenade kungariket.
77 Under alla förhållanden ska enligt EU-domstolens praxis artikel 34.1 i förordning nr 44/2001 tolkas restriktivt, eftersom den utgör ett hinder för genomförandet av ett av de grundläggande målen med denna förordning. Denna bestämmelse ska därför endast tillämpas i undantagsfall (dom av den 25 maj 2016, Meroni, C‑559/14, EU:C:2016:349, punkt 38 och där angiven rättspraxis).
78 Domstolen har redan slagit fast att begreppet grunderna för rättsordningen (ordre public) inte kan användas när problemet är huruvida en utländsk dom är förenlig med ett nationellt beslut (dom av den 4 februari 1988, Hoffmann, 145/86, EU:C:1988:61, punkt 21).
79 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 77 i sitt förslag till avgörande, och även den franska regeringen har noterat, hade unionslagstiftaren för avsikt att uttömmande reglera frågan om rättskraften hos en dom som meddelats tidigare och särskilt frågan om huruvida den dom som ska erkännas är oförenlig med den tidigare domen i enlighet med artikel 34.3 och 34.4 i förordning nr 44/2001, och härigenom utesluta möjligheten att härvidlag åberopa det undantag avseende grunderna för rättsordningen (ordre public), som avses i artikel 34.1 i förordningen.
80 Mot denna bakgrund ska den tredje frågan besvaras enligt följande: Artikel 34.1 i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att för det fall artikel 34.3 i förordningen inte är tillämplig på en dom som återger ordalydelsen i en skiljedom, är det inte tillåtet att vägra att erkänna eller verkställa en dom som har meddelats i en annan medlemsstat på grund av att den strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public), med motiveringen att den sistnämnda domen innebär ett åsidosättande av rättskraften hos den förstnämnda domen.
Rättegångskostnader
81 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande:
1) Artikel 34.3 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område ska tolkas så, att en dom som meddelats av en domstol i en medlemsstat och som återger ordalydelsen i en skiljedom inte utgör en dom i den mening som avses i denna bestämmelse, när ett avgörande som leder till ett resultat som är likvärdigt med det resultat som eftersträvas med skiljedomen inte skulle ha kunnat meddelas av en domstol i den medlemsstaten utan att åsidosätta de grundläggande bestämmelserna och målen i denna förordning, särskilt inte med avseende på den relativa verkan av en skiljedomsklausul som infogats i ett försäkringsavtal och bestämmelserna om litispendens i artikel 27 i denna förordning, så att denna dom inte kan hindra att en dom som meddelats av en domstol i en annan medlemsstat erkänns i denna medlemsstat.
2) Artikel 34.1 i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att för det fall artikel 34.3 i förordningen inte är tillämplig på en dom som återger ordalydelsen i en skiljedom, är det inte tillåtet att vägra att erkänna eller verkställa en dom som har meddelats i en annan medlemsstat på grund av att den strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public), med motiveringen att den sistnämnda domen innebär ett åsidosättande av rättskraften hos den förstnämnda domen.
Underskrifter