EU:s officiella språk och medlemsstaternas officiella språk

De 24 officiella EU-språk som räknas upp i förordning 1/58 är inte desamma som medlemsstaternas officiella språk. Vissa av dessa sistnämnda språk, som exempelvis luxemburgskan (som tillsammans med tyska och franska är officiellt språk i Luxemburg), ingår nämligen inte bland EU:s officiella språk.

Innan ett land ansluter sig till EU ska det ange vilket språk det önskar använda som officiellt språk på EU-nivå. Listan över officiella språk är alltså inte oföränderlig. När EU får nya medlemsstater läggs nya språk till på listan, och man kan också tänka sig att ett språk stryks vid ett eventuellt utträde ur unionen. Hittills har utträdesklausulen bara använts en gång, och då av Storbritannien som hade engelska som officiellt EU-språk. Det engelska språket har dock inte försvunnit som officiellt EU-språk eftersom det utgör ett officiellt språk på nationell nivå i två av EU:s medlemsstater (Irland och Malta), och dessutom ofta används som kommunikationsspråk inom EU:s institutioner och i internationella sammanhang. Någon omröstning för att kunna avskaffa engelskan som officiellt språk, vilket skulle kräva enhällighet bland medlemsstaterna i Europeiska unionens råd, har inte aktualiserats.

Varje officiellt EU-språk har en ISO-kod (ISO står för International Organization for Standardization) som bland annat används för att skilja de olika språkversionerna av ett och samma dokument från varandra: