Den gemenskapsrättsliga principen om fri rörlighet för arbetstagare, vilken förbjuder varje form av diskriminering på grund av nationalitet, gäller inte bara staten utan även privata företag
Roman Angonese, som är italiensk medborgare med tyska som modersmål och bosatt i provinsen Bolzano, begav sig mellan åren 1993 och 1997 till Österrike för att studera.
I augusti 1997, till följd av att en annons hade offentliggjorts i den italienska dagstidningen "Dolomiten" av den 9 juli 1997, anmälde han sig som sökande till ett uttagningsprov avseende en tjänst vid ett privat bankföretag i Bolzano, Cassa di Risparmio.
Ett av de krav som ställdes för att få delta i provet var att sökanden kunde förete ett intyg avseende tvåspråkighet (italienska/tyska). Detta intyg utfärdas av en offentlig myndighet i en enda examensort, provinsen Bolzano. För medborgare bosatta i denna provins är det kutym att för säkerhets skull skaffa sig intyget med tanke på framtida arbetssökande. Intyget anses vara ett näst intill obligatoriskt steg längs en standardiserad utbildningsväg.
Cassa di Risparmio informerade den 4 september 1997 Roman Angonese om att hans ansökan om deltagande i provet hade avslagits, eftersom han inte hade företett intyget.
Roman Angonese har yrkat att Pretore de Bolzano skall förklara att det krav på obligatoriskt innehav av intyget som ställts för deltagande i uttagningsprovet är ogiltigt. Han har gjort gällande att detta krav strider mot den gemenskapsrättsliga principen om arbetstagares fria rörlighet.
Pretore de Bolzano har ställt en tolkningsfråga till Europeiska gemenskapernas domstol angående förenligheten av detta krav med gemenskapsrätten.
Domstolen erinrar inledningsvis om att den fria rörligheten för arbetstagare inom gemenskapen innebär att all diskriminering av arbetstagare från medlemsstaterna på grund av nationalitet skall avskaffas vad gäller anställning, lön och övriga arbets- och anställningsvillkor.
Domstolen fastställer därefter att detta förbud är tillämpligt inte bara på offentliga myndigheter utan även på privaträttsliga subjekt. Domstolen prövar slutligen huruvida ett krav som uppställts av en privat arbetsgivare, och enligt vilket tillgången till en tjänst är beroende av innehavet av ett visst utbildningsbevis, innebär en sådan diskriminering.
Domstolen påpekar att personer som inte är bosatta i provinsen endast har mycket små möjligheter att skaffa sig denna merit och att därmed få tillträde till en tjänst.
Under dessa förhållanden missgynnas inte bara italienska medborgare som inte är bosatta i denna provins utan i synnerhet medborgare från andra medlemsstater. Härav följer att kravet är diskriminerande.
Domstolen anser därmed att förbudet att styrka sina språkkunskaper på ett annat sätt än genom att förete ett visst utbildningsbevis som utfärdas i en enda provins i en medlemsstat inte står i proportion till målet att möjliggöra anställning av kvalificerad personal.
Detta är en icke officiell handling endast avsedd för massmedia, vilken inte är bindande för domstolen. Pressmeddelandet finns tillgängligt på alla gemenskapens officiella språk.
För domen i dess helhet var vänlig se domstolens hemsida på Internet, www.curia.eu.int, cirka kl. 15.00 i dag.
För ytterligare upplysningar var vänlig kontakta Steen Hjelmblink, tel. +352-43 03 36 51, fax. +352-43 03 20 33.