Kommissionen har inte bevisat att det fanns ett avtal mellan Bayer och dess spanska och franska grossister. Böterna på 3 miljoner ecu upphävs. Fortsatta affärsförbindelser mellan en tillverkare som ensidigt har förändrat sin leveranspolicy och grossister, som klart motsätter sig denna nya policy, innebär inte att grossisterna har samtyckt till denna policy och kan således inte i sig utgöra grund för att fastställa att det finns ett avtal som strider mot de gemenskapsrättsliga konkurrensbestämmelserna
Bayerkoncernen är en av de ledande kemi- och läkemedelkoncernerna i Europa. Den är etablerad genom dotterbolag i alla gemenskapens medlemsstater. Den producerar och säljer, under benämningen Adalat eller Adalate, en serie läkemedel som är avsedda för behandling av hjärt- och kärlsjukdomar.
I flertalet medlemsstater fastställs priserna på läkemedel direkt eller indirekt av de nationella hälso- och sjukvårdsmyndigheterna. Mellan åren 1989 och 1993 var priserna i Frankrike och Spanien betydligt lägre än i Förenade kungariket. Dessa prisskillnader på ungefär 40 procent föranledde först de spanska (redan 1989) och därefter de franska (från och med 1991) grossisterna att i stor omfattning exportera detta läkemedel till Förenade kungariket.
Denna parallellimport medförde att Bayers brittiska dotterbolags omsättning minskade med 230 miljoner DEM.
På grund härav förändrade Bayerkoncernen sin leveranspolicy och tillgodosåg de beställningar som gjordes av de spanska och franska grossisterna endast upp till en nivå som motsvarade deras behov.
Den 10 januari 1996 antog kommissionen, efter det att klagomål ingivits av de berörda grossisterna, ett beslut i vilket Bayer anmodades ändra sin praxis, som hade bedömts strida mot de gemenskapsrättsliga konkurrensbestämmelserna, och ålade Bayer böter på 3 miljoner ecu.
Bayer väckte talan mot beslutet och förstainstansrätten har idag ogiltigförklarat detta beslut.
Förstainstansrätten anser nämligen att kommissionen inte har bevisat att Bayer och dess spanska och franska grossister hade träffat en överenskommelse om att begränsa parallellexporten av Adalat till Förenade kungariket.
Varken Bayerkoncernens agerande eller grossisternas förhållningssätt kan enligt förstainstansrätten utgöra grund för uppkomsten av ett avtal mellan företag. Ingen av de handlingar som företetts av kommissionen innehåller något bevis för Bayers vilja att förbjuda grossisterna att exportera eller för att tillverkaren försökt få till stånd ett avtal angående sin nya leveranspolicy att begränsa parallellexport. Kommissionen har inte heller bevisat att grossisterna hade anslutit sig till denna policy, eftersom deras reaktion snarare tydde på ett motsatt förhållningssätt.
Kommissionen har således inte bevisat att det förelåg ett samtycke, uttryckligen eller underförstått, från grossisternas sida till tillverkarens förhållningssätt.
Förstainstansrätten underkänner slutligen kommissionens uppfattning att det för att bevisa att det finns ett avtal är tillräckligt att konstatera att parterna har fortsatta affärsförbindelser och erinrar om att begreppet avtal grundar sig på de ekonomiska aktörernas gemensamma vilja.
OBS: Detta avgörande av förstainstansrätten kan, med avseende på rättsfrågor, överklagas till Europeiska gemenskapernas domstol inom två månader från delgivningen av avgörandet.
Detta är en icke officiell handling endast avsedd för massmedia, vilken inte är bindande för domstolen. Pressmeddelandet finns tillgängligt på alla gemenskapens officiella språk.
För domen i dess helhet var vänlig se domstolens hemsida på Internet, www.curia.eu.int, cirka kl. 15.00 i dag.
För ytterligare upplysningar var vänlig kontakta Steen Hjelmblink, tel. +352 43 03 36 51, fax +352 43 03 20 33.