Byggnadssektorn kännetecknas av att arbetstagarna ofta byter arbetsgivare. Därför föreskrivs i kollektivavtalet att de olika anställningsförhållanden som arbetstagaren har haft under ett år skall behandlas som om det rörde sig om ett enda anställningsförhållande. Tack vare denna fiktion kan arbetstagaren räkna samman de semesterrättigheter som han har förvärvat hos olika arbetsgivare under referensåret och göra gällande dessa rättigheter hos den nuvarande arbetsgivaren, oberoende av hur länge han har varit anställd hos denne.

En semesterkassa har inrättats för att kompensera den tunga ekonomiska belastning som det kan innebära för denna arbetsgivare att betala ut semesterersättning även för semesterdagar som tjänats in hos andra arbetsgivare och för att säkerställa att de ekonomiska bördorna fördelas rättvist mellan de berörda arbetsgivarna.

Sedan den 1 januari 1997 är dessa bestämmelser om semester även tillämpliga på anställningsförhållanden mellan företag som har sitt säte utanför Tyskland och arbetstagare som dessa företag utstationerar på en byggarbetsplats i Tyskland för att utföra byggnadsarbeten.

Åtta arbetsgivare etablerade i Portugal och en etablerad i Förenade kungariket utstationerade år 1997 arbetstagare till Tyskland för att utföra byggnadsarbeten. Kassan har krävt att dessa arbetsgivare skall bidra till systemet med avgifter för att finansiera byggnadsarbetarnas semesterrättigheter och att de skall lämna upplysningar till kassan. Detta har dessa arbetsgivare motsatt sig.

Arbeitsgericht Wiesbaden, vid vilken nio tvister mellan dessa arbetsgivare och semesterkassan är anhängiga, har frågat EG-domstolen huruvida de tyska bestämmelserna är förenliga med gemenskapsrätten, och i synnerhet med friheten att tillhandahålla tjänster.

Arbeitsgericht Wiesbaden anser att de formaliteter som åläggs tjänsteföretag som är etablerade utanför Tyskland medför att dessa får ökade kostnader samt att de påförs ytterligare administrativa och ekonomiska bördor. Enligt EG-domstolen föreligger det således ett ingrepp i friheten att tillhandahålla tjänster.

Domstolen prövar huruvida detta hinder är motiverat. Det uttalade syftet med de tyska bestämmelserna är att skydda de tyska företagen i byggnadssektorn mot det ökade konkurrenstrycket på den europeiska inre marknaden och därmed mot utländska företag som tillhandahåller tjänster. Sådana bestämmelser skullesåledes framför allt ha till syfte att bekämpa den påstått illojala konkurrensen från de europeiska företag som betalar ut låga löner.

Domstolen har emellertid redan fastställt att åtgärder som utgör en begränsning av friheten att tillhandahålla tjänster inte kan motiveras av ekonomiska hänsyn, som till exempel att skydda inhemska företag. Domstolen anser att det ankommer på den tyska domstolen att pröva huruvida de aktuella bestämmelserna, vid en objektiv bedömning, faktiskt innebär att de utstationerade arbetstagarna skyddas.

Således får det inte förhålla sig så, att de utstationerade arbetstagarna åtnjuter ett väsentligen jämförbart skydd enligt bestämmelserna i den medlemsstat där deras arbetsgivare är etablerad: Tillämpningen av bestämmelserna i den medlemsstat där de är utstationerade måste innebära att de erhåller en verklig fördel som avsevärt bidrar till deras sociala skydd. Tillämpningen av dessa bestämmelser måste stå i proportion till det mål av allmänintresse som eftersträvas.

N.B:
Gemenskapsdirektivet om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster skulle ha genomförts före den 16 december 1999. Bestämmelserna i detta direktiv saknar därför betydelse för dessa faktiska omständigheter, vilka avser år 1997.

Detta är en icke officiell handling endast avsedd för massmedia, vilken inte är bindande för domstolen. Pressmeddelandet finns tillgängligt på alla gemenskapens officiella språk. För domen i dess helhet var vänlig se domstolens hemsida på Internet, www.curia.eu.int , cirka kl. 15.00 i dag. För ytterligare upplysningar var vänlig kontakta Fionnuala Connolly, tel. +352-43 03 33 55, fax +352-43 03 25 00.