A & G Imports har införskaffat lager av Davidoffs produkter, vilka ursprungligen hade släppts ut på marknaden i Singapore av Davidoff eller med Davidoffs samtycke. A & G har importerat dessa produkter till gemenskapen (i det förevarande fallet Förenade kungariket) och börjat sälja dem där. Dessa produkter skiljer sig från andra produkter av märket Davidoff endast genom att tillverkningspartiets kodnummer har avlägsnats eller raderats.

Bolagen Levi-Strauss innehar varumärkena Levi's och 501, vilka är registrerade i Förenade kungariket och används för bland annat jeans.

        Tesco och Costco har köpt in äkta Levi's jeans 501 från leverantörer som har importerat dem till gemenskapen från länder utanför EES, och dessa bolag har sedan sålt dem i Förenade kungariket. Levi-Strauss har alltid vägrat att sälja sådana jeans till Tesco och Costco.

Davidoff och Levi-Strauss väckte talan vid High Court of Justice och gjorde gällande att importen och försäljningen av nämnda produkter inom gemenskapen utgjorde ett intrång i de rättigheter som är knutna till deras registrerade varumärken.

I samtliga tre mål har A & G Imports samt Tesco och Costco gjort gällande att de rättigheter som är knutna till varumärkena har konsumerats.

Inom gemenskapsrätten uppställs i varumärkesdirektivet principen om konsumtion, vilken hindrar varumärkesinnehavaren från att göra gällande den ensamrätt som följer av varumärketnär de varor som bär detta varumärke har släppts ut på marknaden inom gemenskapen (i fortsättningen EES) av innehavaren eller med hans samtycke.

Genom sina frågor ber High Court of Justice att EG-domstolen skall precisera villkoren för att konsumtion skall uppkomma och närmare bestämt vad som krävs för att samtycke skall föreligga. Vikten av dessa frågor har föranlett fem regeringar (den tyska, den franska, den italienska , den finska och den svenska regeringen) att yttra sig i målet.

Domstolen erinrar inledningsvis om direktivets allmänna varumärkesrättsliga inverkan. Enligt domstolen begränsar direktivet konsumtion av varumärkesinnehavarens rättigheter till enbart de fall då varorna har släppts ut på marknaden inom EES och det tillåter innehavaren att saluföra sina varor utanför detta område utan att dennes rättigheter konsumeras inom EES. Dessutom anser domstolen att direktivet, genom att det där preciseras att den omständigheten att en vara har släppts ut på marknaden utanför EES inte medför konsumtion av varumärkesinnehavarens rätt att motsätta sig import av varor som sker utan hans samtycke, tillåter att varumärkesinnehavaren kan bestämma när varor som bär varumärket skall släppas ut på marknaden i EES för första gången.

Domstolen har därefter prövat på vilket sätt varumärkesinnehavaren kan lämna sitt samtycke till att varor släpps ut på marknaden inom EES. Måste samtycket vara uttryckligt eller kan det vara underförstått?

Domstolen anser att samtycket, som är likvärdigt med att varumärkesinnehavaren avstår från sin ensamrätt att förhindra tredje man från att importera varor som bär dennes varumärke, är avgörande för att denna rättighet skall upphöra. Enligt domstolen ankommer det på densamma att ge begreppet "samtycke" till att en vara släpps ut på marknaden inom EES en enhetlig tolkning för att undvika att varumärkesinnehavarna ges ett varierande rättsligt skydd beroende på medlemsstaternas nationella lagstiftning.

Med hänsyn till hur stora konsekvenser det får för varumärkesinnehavarna om ensamrätten upphör måste samtycket uttryckas på ett sätt som med säkerhet återger viljan att avstå från denna ensamrätt. En sådan vilja uttrycks normalt genom ett uttryckligen avgivet samtycke. I vissa fall kan en sådan vilja emellertid följa av omständigheter som har inträffat före, samtidigt med eller efter utsläppandet på marknaden utanför EES, så att det framgår att innehavaren tydligt avstår från sin ensamrätt.

Domstolen har slutligen prövat huruvida ett underförstått samtycke kan följa enbart av varumärkesinnehavarens "tystnad".

Domstolen konstaterar att det måste stå klart att ett samtycke har lämnats. Det måste av de omständigheter som beaktas för att fastställa ett underförstått samtycke med säkerhet framgå att varumärkesinnehavaren avstår från att göra gällande sin ensamrätt. Det ankommer följaktligen inte på varumärkesinnehavaren att visa att det saknas samtycke, utan tvärtom ankommer det på den ekonomiska aktör som gör gällande att det föreligger ett samtycke att bevisa detta.

Det räcker således inte med enbart varumärkesinnehavarens tystnad för att det skall föreligga ett underförstått samtycke till saluföring inom EES av varor som har släppts ut på marknaden utanför detta område. Inte heller kan ett underförstått samtycke anses föreligga på grund av att det inte gjorts avtalsrättsliga inskränkningar i samband med överlåtelse av äganderätten till varor som bär varumärket, eller att varumärkesinnehavaren inte har meddelat att han motsätter sig en saluföring inom EES eller att varorna inte har försetts med en uppgift om förbud mot att släppa ut dem på marknaden i EES.

Detta är en icke officiell handling endast avsedd för massmedia, vilken inte är bindande för domstolen. Pressmeddelandet finns tillgängligt på alla gemenskapens officiella språk. För domen i dess helhet var vänlig se domstolens hemsida på Internet, www.curia.eu.int , cirka kl. 15.00 i dag. För ytterligare upplysningar var vänlig kontakta Fionnuala Connolly, tel. +352-43 03 33 55, fax +352-43 03 27 31. Bilder från sammanträdet kommer att visas på "Europe by Satellite" Europeiska kommissionen, GD X, Avdelningen för audiovisuell politik, L-2920 Luxemburg, tel. +352-43 01 35 177, fax +352-43 01 35 249 eller B-1049 Bryssel, tel. +32 2 296 4106, fax +32 2 296 5956 eller +32 2 230 1280