Enligt den tyska lagen om utstationering av arbetstagare skall rättsregler
i ett kollektivavtal inom byggindustrin vilket har förklarats ha allmän
giltighet tillämpas även på ett anställningsförhållande
mellan en arbetsgivare som är etablerad i utlandet och dennes arbetstagare
som arbetar inom det geografiska tillämpningsområdet för detta
kollektivavtal, när och i den mån kollektivavtalet innehåller
bestämmelser om en enhetlig minimilön för alla arbetstagare som
omfattas av dess tillämpningsområde. Åsidosättande av dessa
bestämmelser utgör en överträdelse för vilken påföljd
kan ådömas.
Arbetsmarknadsparterna inom den tyska byggsektorn ingick ett kollektivavtal
med bestämmelser om en minimilön inom byggsektorn i Förbundsrepubliken
Tyskland. Kollektivavtalet förklarades ha allmän giltighet med verkan
från den 1 januari 1997.
Enligt den tyska kollektivavtalsrätten kan arbetsmarknadens parter ingå
kollektivavtal på olika nivåer, det vill säga såväl
på förbundsstatsnivå som på företagsnivå. Härvid
har de särskilda kollektivavtalen i princip företräde framför
de allmänna kollektivavtalen.
Portugaia är ett bolag som är etablerat i Portugal. Under perioden
mars till juli 1997 utförde bolaget byggnadsarbeten i Tauberbischofsheim
(Tyskland). För att utföra dessa arbeten utstationerade bolaget flera
av sina arbetstagare på byggarbetsplatsen.
Arbetsförmedlingen i Tauberbischofsheim genomförde i mars och i
maj 1997 en kontroll av arbetsvillkoren på nämnda byggarbetsplats.
På grundval av de handlingar som lades fram av Portugaia konstaterade arbetsförmedlingen
att Portugaia hade betalat de kontrollerade arbetstagarna en lön som var
lägre än den minimilön som skulle betalas enligt kollektivavtalet.
Arbetsförmedlingen beslutade således om förverkande av vinsten,
det vill säga skillnaden mellan den timlön som skulle ha betalats
och den som faktiskt utbetaladesmultiplicerad med antalet arbetstimmar, sammanlagt
ett belopp på 138 018,52 DEM.
Portugaia överklagade arbetsförmedlingens beslut att återkräva
nämnda belopp till Amtsgericht Tauberbischofsheim, som har frågat
EG-domstolen huruvida de tyska bestämmelserna är förenliga
med gemenskapsrätten och särskilt med friheten att tillhandahålla
tjänster.
Domstolen börjar med att hänvisa till att den i tidigare rättspraxis
har fastställt att gemenskapsrätten i princip inte utgör
något hinder för en medlemsstat att ålägga ett företag,
som är etablerat i en annan medlemsstat och som tillhandahåller
tjänster i den första medlemsstaten, att betala sina arbetstagare
den minimilön som fastställts i denna stats nationella bestämmelser.
Det ankommer således på de behöriga myndigheterna eller, i
förekommande fall, domstolarna i värdmedlemsstaten att fastställa
huruvida bestämmelserna om minimilön faktiskt syftar till att uppnå
ett mål av allmänt intresse, nämligen skyddet för arbetstagarna,
och att detta sker med lämpliga medel innan de tillämpar dessa bestämmelser.
Åtgärder som utgör en begränsning av friheten att tillhandahålla
tjänster kan inte motiveras av ekonomiska hänsyn, som till exempel
att skydda inhemska företag.
Det ankommer således på den nationella domstolen att pröva
huruvida de bestämmelser som är i fråga i målet vid denna
domstol objektivt sett främjar skyddet av utstationerade arbetstagare.
Såsom domstolen tidigare funnit i sin dom av den 25 oktober
2001 i de förenade målen Finalarte m.fl. (se pressmeddelande nr 52/01),
måste det fastställas att bestämmelserna medför en verklig
fördel för de berörda arbetstagarna och att denna avsevärt
bidrar till deras sociala skydd.
När det gäller den undantagsmöjlighet som föreskrivs i
den tyska lagstiftningen fastslår domstolen dessutom att det utgör
en oberättigad begränsning av friheten att tillhandahålla tjänster
att en inhemsk arbetsgivare, genom att ingå ett kollektivavtal på
företagsnivå, kan tillämpa löner som är lägre
än de minimilöner som har fastställts i ett allmängiltigt
kollektivavtal, medan en arbetsgivare som är etablerad i en annan medlemsstat
inte kan göra detta.
N.B:
Gemenskapsdirektivet om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande
av tjänster skulle ha genomförts före den 16 december 1999. Bestämmelserna
i detta direktiv saknar därför betydelse för dessa faktiska omständigheter,
vilka avser år 1997.
. |