Press- och informationsavdelningen

PRESSMEDDELANDE Nr 48/1996

den 8 oktober 1996

Domstolens dom i de förenade målen C-178/94, C-179/94, C-188/94, C-189/94 och C-190/94
Erich Dillenkofer m.fl. / Förbundsrepubliken Tyskland

DOMSTOLEN HAR TAGIT STÄLLNING TILL EN MEDLEMSSTATS SKADESTÅNDSANSVAR NÄR DENNA INTE I RÄTT TID INFÖRLIVAT EEG-DIREKTIVET OM PAKETRESOR, SEMESTERPAKET OCH ANDRA PAKETARRANGEMANG

VIKTIG UPPLYSNING: Detta meddelande, som inte är bindande för domstolen, lämnas av informationsavdelningen och är avsett för pressen. Den sammanfattning av domen som följer skall läsas mot bakgrund av samtliga omständigheter i domen. För ytterligare upplysningar v.g. kontakta Estella Cigna tel.(+352) 4303-2582.

  1. DOMSTOLENS AVGÖRANDE

    1. Att inte vidtaga någon som helst åtgärd för att införliva ett direktiv och uppnå det resultat som föreskrivs i direktivet inom den tidsfrist som fastställts för detta utgör i sig en klar överträdelse av gemenskapsrätten och ger därför upphov till en rätt till skadestånd för enskilda skadelidande när det resultat som föreskrivs i direktivet innebär att enskilda tillerkänns rättigheter vars innehåll är möjligt att bestämma och det finns ett orsakssamband mellan åsidosättandet av den skyldighet som åligger medlemsstaten och den uppkomna skadan.

    2. Det resultat som föreskrivs i artikel 7 i rådets direktiv 90/314/EEG av den 13 juni 1990 om paketresor, semesterpaket och andra paketarrangemang innebär att paketresenärer tillerkänns rättigheter som innebär att resenärer är garanterade återbetalning av erlagda belopp och hemtransport i händelse av att arrangören och/eller den återförsä l;ljare med vilken avtalet ingåttskommer på obestånd eller försätts i konkurs. Innehållet i dessa rättigheter kan bestämmas med tillräcklig exakthet.

    3. Medlemsstaten var för att följa artikel 9 i direktivet 90/314 tvungen att inom den föreskrivna tidsfristen antaga samtliga bestämmelser som var nödvändiga för att säkerställa att enskilda från och med den 1 januari 1993 hade ett effektivt skydd mot risken att arrangören av resepaketet och/eller den återförsä l;ljare med vilken avtalet ingåtts skulle komma på obestånd eller försättas i konkurs.

    4. När en medlemsstat tillåter arrangörer av resepaket och/eller återförsä l;ljare som är parter i avtalet att kräva betalning av ett förskott om tio procent av resans pris, dock högst 500 DM, är det i artikel 7 i direktiv 90/314 eftersträvade skyddssyftet tillgodosett enbart om återbetalningen av detta förskott även är garanterad i händelse av att arrangören och/eller den återförsä l;ljare med vilken avtalet ingåtts kommer på obestånd eller försätts i konkurs.

    5. Artikel 7 i direktiv 90/314 skall tolkas så, att sådan säkerhet som arrangörerna har att "visa" saknas även när resenärerna har värdehandlingar i sin besittning då de betalar resans pris, samt att Förbundsrepubliken Tyskland inte kunde avstå från att införliva direktiv 90/314 på grund av Bundesgerichtshofs "förskottsbetalningsdom" av den 12 mars 1987.

    6. Medlemsstaterna åläggs genom direktiv 90/314 inte att vidtaga särskilda åtgärder inom ramen för artikel 7 för att skydda paketresenärer mot deras egen vårdslöshet. quot;

  2. EEG-DIREKTIVET OM PAKETRESOR, SEMESTERPAKET OCH ANDRA PAKETARRANGEMANG

    3. Rådets direktiv 90/314/EEG om paketresor, semesterpaket och andra paketarrangemang utfärdades den 13 juni 1990. Enligt artikel 1 i direktivet är avsikten med detta att inbördes närma medlemsstaternas lagar och andra författningar om paketresor, semesterpaket och andra paketarrangemang som säljs eller bjuds ut till försäljning inom gemenskapens territorium.
    I artikel 7 föreskrivs att "[d]en arrangör eller återförsäljare som är part i avtalet skall visa att han, i händelse av obestånd, har tillräcklig säkerhet för återbetalning av erlagda belopp och för hemtransport av konsumenten".
    Enligt artikel 9 skulle medlemsstaterna sätta i kraft de bestämmelser som var nödvändiga för att följa direktivet före den 31 december 1992.

  3. FÖRBUNDSREPUBLIKEN TYSKLANDS FÖRSENADE INFÖRLIVANDE

    4. Den 24 juni 1994 antog den tyske lagstiftaren en lag om tillämpning av rådets direktiv av den 13 juni 1990 om paketresor. Genom denna lag infördes en ny paragraf, õ 651k, i Bürgerliches Gesetzbuch (den tyska civillagen, BGB), vars fjärde stycke innehåller följande stadgande:"Arrangören får innan resan har avslutats, förutom ett förskott om maximalt tio procent av resans pris, dock högst 500 DM, av resenären kräva eller mottaga betalning i avräkning på resans pris enbart om han har överlämnat ett bevis avseende säkerhet till resenären". Denna lag trädde i kraft den 1 juli 1994. Den är tillämplig på avtal som ingåtts efter det datumet och enligt vilka resan skall påbörjas efter den 31 oktober 1994.

  4. FAKTISKA OMSTÄNDIGHETER

    5. Sökandena är paketresenärer som — till följd av att de två företag av vilka de hade köpt resorna försattes i konkurs år 1993 — inte har kunnat avresa, eller har tvingats återvända från semesterorten på egen bekostnad utan att lyckas få tillbaka vad de betalat till dessa företag eller få ersättning för de kostnader som de haft för hemresan. De har väckt skadeståndstalan mot Förbundsrepubliken Tyskland vid Landgericht Bonn under åberopande av att de skulle ha varit skyddade mot att de företag som de köpt paketresorna av skulle försättas i konkurs, om artikel 7 i direktivet hade införlivats med tysk rätt inom den föreskrivna tidsfristen, dvs. före den 31 december 1992. Sökandenahar till stöd för sin talan i synnerhet åberopat EG-domstolens dom av den 19 november 1991 i mål C-6/90 och C-9/90 (Francovich m.fl.).

  5. BEGÄRAN OM FÖRHANDSAVGÖRAND E

    6. Landgericht Bonn ansåg att det inte fanns någon möjlighet att bifalla skadeståndsyrkandena enligt tysk rätt, men hyste tvivel om vilken verkan som domen i målen Francovich m.fl. hade. Den beslutade därför att vilandeförklara målet och ställa tolv allmänna tolkningsfrågor beträffande den gemenskapsrättsliga ansvarigheten för medlemsstater vad avser EEG-direktivet om paketresor, semesterpaket och andra paketarrangemang till domstolen. Med utgångspunkt i domstolens svar kommer Landgericht Bonn därefter i sin tur att avgöra de där anhängiga målen.

  6. DOMSTOLENS DOMSKÄL

    1. Förutsättninga rna för medlemsstatens ansvar

      2. Domstolen har hänvisat till sina domar i fråga om rätten till ersättning för skada som enskilda har orsakats genom sådana överträdelser av gemenskapsrätten som kan tillskrivas en medlemsstat (dom av den 19 november 1991 i målen Francovich m.fl., dom av den 5 mars 1996 i målen Brasserie de Pêcheur och Factortame, dom av den 26 mars 1996 i målet British Telecommunications och dom av den 23 maj 1996 i målet Hedley Lomas). Enligt dessa har enskilda skadelidande rätt till skadestånd om tre förutsättningar är uppfyllda, nämligen

      1. att den gemenskapsbestämmelse som har överträtts har till syfte att ge dessa enskilda rättigheter,
      2. att överträdelsen är tillräckligt klar och
      3. att det finns ett direkt orsakssamband mellan denna överträdelse och den skada som de enskilda har lidit.

      Beträffande EEG-direktivet om paketresor, semesterpaket och andra paketarrangemang har domstolen gjort följande bedömning:

      1. Att inte vidtaga någon som helst åtgärd för att införliva ett direktiv och uppnå det resultat som föreskrivs i direktivet inom den fastställda tidsfristen utgör i sig en klar överträdelse av gemenskapsrätten.

      2. Syftet med artikel 7 i direktivet är att skydda konsumenterna, vilka således har rätt till återbetalning eller hemtransport i händelse av att den arrangör som de har köpt resan av kommer på obestånd eller försätts i konkurs. Domstolen finner därför att det resultat som föreskrivs i artikel 7 i direktivet innebär att paketresenärer tillerkänns rättigheter som innebär att de är garanterade återbetalning av erlagda belopp och hemtransport i händelse av arrangörens obestånd eller konkurs.
        Innehavarna av de rättigheter som följer av artikel 7 utpekas med tillräcklig exakthet såsom konsumenter, vilket begrepp definieras i artikel 2 i direktivet. På samma sätt förhåller det sig med dessa rättigheters innehåll (se ovan). Det finns vid sådana förhållanden anledning att anse att artikel 7 i direktivet har till syfte att tillerkänna enskilda rättigheter vars innehåll kan bestämmas med tillräcklig exakthet.

    2. Bestämmelser som är nödvändiga för att säkerställa ett korrekt införlivande av direktivet

      1. Den hänskjutande domstolen hänvisade i en frågorna till Bundesgerichtshofs s.k. "förskottsbetalningsdom" av den 12 mars 1987 (BGHZ 100, 157) som innebar att de av researrangörerna tillämpade allmänna avtalsvillkoren ogiltigförklarades i den mån de innebar att resenärerna var skyldiga att erlägga ett förskott som motsvarade tio procent av priset för resan trots att de ännu inte hade kommit i besittning av några värdehandlingar.

        Den hänskjutande domstolen önskade få klarhet i huruvida syftet att skydda konsumenterna som eftersträvas i artikel 7 i direktivet är uppnått när en medlemsstat tillåter att arrangörer kräverbetalning av ett förskott om maximalt tio procent av resans pris, dock högst 500 DM, innan de till kunderna överlämnar vad den hänskjutande domstolen betecknade som "värdehandlingar", dvs. handlingar som ger konsumenterna rätt att erhålla olika tjänsteprestationer som ingår i resepaketet (av flygbolag eller hotellägare) [dvs t.ex. flygbiljetter, hotellkuponger].

        Här klargör domstolen att artikel 7 i direktivet har till syfte att skydda konsumenterna mot de risker som avses i den bestämmelsen, vilka följer av arrangörens obestånd eller konkurs. Det skulle strida mot detta syfte att begränsa detta skydd på ett sådant sätt att det förskott som eventuellt har erlagts inte skulle omfattas av säkerheten för återbetalning eller hemtransport. Det finns inte något stöd i direktivet för en sådan inskränkning av de i artikel 7 föreskrivna rättigheterna. Härav följer att en nationell rättsregel som tillåter arrangörer att kräva att resenärer betalar ett förskott kan vara förenlig med artikel 7 i direktivet enbart om även återbetalningen av förskottet i fråga är garanterad i händelse av arrangörens obestånd eller konkurs

      2. Landgericht Bonn önskade vidare få klarhet i huruvida sådan säkerhet som arrangörerna har att "visa" i enlighet med artikel 7 i direktivet saknas även när resenärerna har värdehandlingar [dvs t.ex. flygbiljetter, hotellkuponger] i sin besittning när de betalar resans pris.

        Domstolen fann att så var fallet, eftersom det skydd som konsumenterna tillförsäkras genom artikel 7 nämligen skulle kunna äventyras om dessa vore tvungna att göra gällande kredithandlingar gentemot tredje män som inte under alla omständigheter är skyldiga att godtaga dessa och som dessutom även de riskerar att försättas i konkurs.