Domstolen har beslutat följande dom:

1. Artikel 5 andra stycket i rådets direktiv 93/104/EG av den 23 november 1993 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden ogiltigförklaras.

2. Talan i övrigt ogillas.

3. Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

4. Konungariket Belgien och Konungariket Spanien samt Europeiska gemenskapernas kommission skall bära sina rättegångskostnader.

Tillämpliga bestämmelser

I artikel 118a.2 i EG-fördraget ges rådet bland annat i uppdrag att anta bestämmelser för att bidra till skyddet för arbetstagares hälsa och säkerhet.

I rådets direktiv 93/104/EG av den 23 november 1993 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden fastställs minimikrav på hälsa och säkerhet i fråga om arbetstidens förläggning. Detta direktiv är tillämpligt på de flesta verksamhetsområden. Direktivet innehåller bestämmelser om miminiperioder för dygnsvila, veckovila och årlig semester samt om raster och om begränsning av veckoarbetstiden. Det innehåller slutligen olika föreskrifter avseende nattarbete, skiftarbete och arbetsrytm.

Rådet antog detta direktiv med stöd av artikel 118a i fördraget.

Förenade kungariket har yrkat att domstolen skall ogiltigförklara direktivet och har till stöd för detta åberopat bland annat att felaktig rättslig grund har tillämpats och att proportionalitetsprincipen har åsidosatts.

Domskälen

Först har domstolen framhållit att det inte ankommer på den att pröva om lagstiftarens åtgärder är lämpliga. Prövningen inom ramen för en talan om ogiltigförklaring skall nämligen begränsas till den ifrågasatta rättsaktens lagenlighet.

Efter att ha prövat räckvidden av artikel 118a har domstolen slagit fast att så snart det huvudsakliga syftet med en åtgärd är att skydda arbetstagares hälsa och säkerhet, skall artikel 118a tillämpas, oavsett de följdverkningar som en sådan åtgärd kan få på upprättandet av den inre marknaden och på dess funktion.

Domstolen anser vidare med hänvisning till lydelsen av artikel 118a att denna bestämmelse inte skall tolkas restriktivt, vilket Förenade kungariket har hävdat.

Vad gäller det ifrågasatta direktivet har domstolen gjort en distinktion mellan artikel 5 andra stycket och de andra bestämmelserna.

I fråga om artikel 5 andra stycket, i vilket stycke det föreskrivs att veckovilan i princip skall omfatta söndag, har domstolen konstaterat att rådet inte har förklarat varför söndag, som veckovilodag, skulle ha ett närmare samband med arbetstagarnas hälsa och säkerhet än andra veckodagar. Följaktligen skall artikel 5 andra stycket i direktivet ogiltigförklaras.

Med undantag av denna bestämmelse anser domstolen att det huvudsakliga syftet med direktivet, enligt dess mål och innehåll, är att skydda arbetstagarnas hälsa och säkerhet genom antagandet av minimikrav som skall genomföras gradvis.

Domstolen har av detta dragit slutsatsen att det var lagenligt att anta direktivet med stöd av artikel 118a, med undantag av artikel 5 andra stycket i detta.

Vad gäller argumentet att proportionalitetsprincipen har åsidosatts, har domstolen konstaterat att de minimikrav som rådet antar i fråga om skyddet för arbetstagares hälsa och säkerhet kan gå längre än det minsta skydd som har fastställts i de olika medlemsstaterna.

För övrigt förfogar rådet över ett omfattande utrymme för skönsmässig bedömning när det handlar om ett område som såsom i förevarande fall förutsätter socialpolitiska val från rådets sida och där rådet måste göra komplicerade bedömningar.

Inom ramen för sin begränsade prövning har domstolen konstaterat att rådet inte har gjort sig skyldigt till ett uppenbart fel eller till maktmissbruk och att rådet inte uppenbart har överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning.