Domstolen har i ett fall där svårigheter av en känslig natur har uppkommit för en importör av bananer från tredje land slagit fast att det ankommer på gemenskapsdomstolen och inte på de nationella domstolarna att ge ekonomiska aktörer ett provisoriskt rättsligt skydd för det fallet att existensen och omfattningen av aktörernas rättigheter med stöd av en gemenskapsförordning först måste fastställas av kommissionen genom en rättsakt som ännu inte har antagits.

Genom den gemensamma organisationen av marknaden för bananer (rådets förordning (EEG) nr 404/93 av den 13 februari 1993) infördes från och med den 1 juli 1993 en gemensam ordning för import av bananer, som ersatte de olika nationella ordningarna. I enlighet med gemenskapsbestämmelserna erhöll Port, som är en traditionell importör av bananer från tredje land, från Bundesanstalt licenser för import av bananer från tredje land för andra halvåret 1993 och för åren 1994 och 1995 på grundval av de försålda kvantiteterna under referensåren 1989, 1990 och 1991.

Från och med år 1994 begärde Port att Bundesanstalt skall tilldela bolaget ytterligare licenser under åberopande av att det rörde sig om ett fall där det föreligger svårigheter av en känslig natur. Bolagetgjorde gällande att det till följd av en kolumbiansk leverantörs avtalsbrott endast har kunnat importera en ovanligt liten kvantitet bananer under referensåren. Den nationella myndigheten vägrade med hänvisning till den ifrågavarande förordningen att tilldela bolaget ytterligare licenser.

Enligt domstolen är kommissionen skyldig att besluta om alla de övergångsåtgärder som bedöms vara nödvändiga för att motverka den störning på den inre marknaden som kan uppstå till följd av att den gemensamma organisationen av marknaden ersätter de olika nationella organisationerna. I detta hänseende måste kommissionen även ta hänsyn till den situation som vissa ekonomiska aktörer befinner sig i, nämligen de som innan införandet av förordningen — i enlighet med de då gällande nationella reglerna — har förhållit sig på ett visst sätt i affärsmässigt hänseende utan att kunna förutse vilka konsekvenser detta skulle få efter införandet av den gemensamma organisationen av marknaden. Ett ingripande av gemenskapsinstitutionerna krävs särskilt om övergången till den gemensamma organisationen av marknaden kränker vissa aktörers gemenskapsrättsligt skyddade grundläggande rättigheter, till exempel äganderätten och rätten till fri yrkesutövning. Kommissionen har även, om det är nödvändigt, befogenhet att frångå referensperioden och detta även till förmån för enskilda aktörer.

Om kommissionen emellertid underlåter att handla, har en nationell domstol inte befogenhet att ge de berörda ekonomiska aktörerna ett provisoriskt rättsligt skydd. Kontrollen av underlåtenheten att agera faller uteslutande under gemenskapsdomstolens behörighet. I en situation som den som är aktuell i målet vid den nationella domstolen, kan därför endast Europeiska gemenskapernas domstol och i förekommande fall förstainstansrätten ge de berörda rättsligt skydd.

Det kan här noteras att det i sådana fall som det som är aktuellt i målet vid den nationella domstolen, ankommer på den berörda medlemsstaten — vid behov efter hänvändelse av den ifrågavarande aktören — att begära att det förfarande genomförs som är nödvändigt för att gemenskapen skall kunna vidta de särskilda åtgärder som krävs med hänsyn till den situation som aktören befinner sig i.

I ett fall där det föreligger sådana svårigheter att det finns en fara för att den ekonomiske aktören måste upphöra med sin verksamhet, kan denne även vända sig direkt till kommissionen med begäran att denna vidtar särskilda åtgärder.

Underlåter gemenskapsinstitutionen att vidta åtgärder, kan medlemsstaten och även den berörda aktören väcka passivitetstalan vid domstolen respektive förstainstansrätten. Inom ramen för denna passivitetstalan kan gemenskapsdomstolen på yrkande från sökandena föreskriva interimistiska åtgärder (artikel 186 i fördraget).