För första gången har domstolen haft att uttala sig om bestämmelserna om utvecklingssamarbete i den nya avdelning XVII (artikel 130u-130y) i EG-fördraget som infördes genom Maastricht-fördraget. Domstolen har därvid inom ramen för sin analys av det avtal som har slutits mellan gemenskapen och Republiken Indien fått tillfälle att klargöra omfattningen av de befogenheter som gemenskapen har tilldelats genom dessa bestämmelser.
Republiken Portugal har reserverat sig mot valet av rättslig grund. Den har hävdat att vissa klausuler i avtalet med anledning av de berörda ämnena skulle ha krävt att samtliga medlemsstater medverkade då avtalet ingicks. Närmare bestämt avser dessa ämnen dels skydd för de mänskliga rättigheterna dels samarbete inom områdena energi, turism, kultur, narkotikabekämpning och immateriella rättigheter.
Enligt artikel 1 i samarbetsavtalet utgör respekten för de mänskliga rättigheterna och de demokratiska principerna en viktig beståndsdel i avtalet.
Den portugisiska regeringen har i det avseendet hävdat att hänvisningarna till de grundläggande rättigheterna i vissa av bestämmelserna i Fördraget om Europeiska unionen är av programmatisk art och att det i dessa endast definieras allmänna mål. Således skulle gemenskapen genom dessa bestämmelser, särskilt genom artikel 130u enligt vilken gemenskapens politik inom området för utvecklingssamarbete skall bidra till respekten för de mänskliga rättigheterna, inte ges några befogenheter att vidta särskilda åtgärder.
Domstolen tolkar i sin dom artikel 130u så, att gemenskapens politik inom området för utvecklingssamarbete skall vara anpassad till målet att de mänskliga rättigheterna och de demokratiska principerna skall respekteras. Med andra ord underordnas samarbetet respekten för de mänskliga rättigheterna i den stat som samarbetar med gemenskapen. En bestämmelse som artikel 1 i avtalet utgör i det avseendet ett viktigt medel, eftersom den kan göra det möjligt för gemenskapen att utöva rätten att med stöd av internationell rätt få ett avtal om utvecklingssamarbete suspenderat eller satt ur kraft om det tredje landet inte har respekterat de mänskliga rättigheterna.
Enligt den portugisiska regeringen utgör inte fördragets bestämmelser om utvecklingssamarbete en tillräcklig rättslig grund för att sluta samarbetsavtal som innehåller bestämmelser om områden som hör till medlemsstaternas egen behörighet. I föreliggande fall skulle detta vara aktuellt i fråga om avtalets bestämmelser om immateriella rättigheter, narkotikabekämpning samt samarbete i fråga om turism och kultur, vilka skulle ha nödvändiggjort medverkan från medlemsstaternas sida då avtalet ingicks.
Domstolen konstaterar inledningsvis att gemenskapen med stöd av föreskrifterna i fördraget om utvecklingssamarbete har en särskild behörighet att ingå avtal om utvecklingssamarbete med tredje land. Strävan efter att uppnå de omfattande mål som anges i fördraget inom detta område kan göra det nödvändigt att i denna typ av avtal inkludera klausuler som rör olika särskilda områden utan att avtalets karaktär, som följer av dess huvudsakliga syfte, därigenom påverkas. En förutsättning för detta är att sagda klausuler inte medför skyldigheter som går utöver gränserna för målen för utvecklingssamarbetet.
Med tillämpning av detta principiella påstående på det föreliggande fallet fastslår domstolen att det i avtalets bestämmelser avseende de omtvistade områdena fastställs en ram för samarbetet samt att det i bestämmelserna endast definieras vilka områden som ingår i detta. Däremot innehåller inte bestämmelserna i fråga någon reglering av de konkreta formerna för genomförande av samarbetet inom varje avsett särskilt område. Således påverkas inte den framtida kompetensfördelningen mellan gemenskapen och medlemsstaterna då samarbetet skall fullföljas.
Domstolen gör därefter en analys av de i avtalet förekommande konkreta bestämmelserna om energi, turism, kultur, narkotikabekämpning och immateriella rättigheter och drar slutsatsen att de innehåller bestämmelser som är nödvändiga för att uppnå de mål inom området för utvecklingssamarbetet som avses i fördraget och att det i dessa endast uppställs en ram för samarbetet.
Domstolen ogillar därför den talan som den portugisiska regeringen har väckt och fastslår att den rättsliga grunden för avtalet mellan gemenskapen och Republiken Indien är rättsenlig.