VIKTIG ANMÄRKNING: Detta meddelande, som inte är bindande för domstolen, lämnas av informationstjänsten och är avsett för pressen. Den resumé av domen som lämnas nedan skall läsas mot bakgrund av domen i sin helhet. För ytterligare information eller för att få en kopia av domen var vänlig kontakta Estella Cigna - tel. (+352) 4303 2582.
EG-domstolen har meddelat följande dom:
"Artikel 6.1 tredje strecksatsen i associeringsrådets beslut nr 1/80 av den 19 september 1980 om utveckling av associeringen mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Turkiet skall tolkas på så sätt att en turkisk arbetstagare, som har haft laglig anställning under mer än fyra år inom en medlemsstats område och av egen vilja beslutar sig för att lämna sin anställning för att inom samma medlemsstat söka nytt arbete men inte omedelbart lyckas ingå ett nytt anställningsförhållande, har rätt att under en skälig tidsperiod uppehålla sig i denna stat för att där söka en ny avlönad anställning, under förutsättning att han alltjämt tillhör den lagliga arbetsmarknaden i den aktuella medlemsstaten och i förekommande fall rättar sig efter gällande föreskrifter i denna medlemsstat, exempelvis genom att anmäla sig som arbetssökande och ställa sig till arbetsmarknadens förfogande. Det ankommer på den aktuella medlemsstaten och, i avsaknad av bestämmelser på området, på den nationella domstol där målet är anhängigt, att fastställa en sådan skälig tidsfrist. Fristen skall därvid vara tillräcklig för att inte äventyra den berördes möjligheter att verkligen finna ny anställning.
Den turkiske medborgaren Recep Tetik hade från september 1980 laglig anställning som sjöman på olika tyska fartyg.
För att kunna utöva denna verksamhet erhöll han flera uppehållstillstånd från de tyska myndigheterna, vilka alltid var tidsbegränsade och endast avsåg anställning till sjöss. Det senaste uppehållstillståndet var giltigt till den 4 augusti 1988 och angavs vara giltigt så länge Recep Tetik var verksam inom den tyska sjöfarten.
Den 20 juli 1988 sade Recep Tetik frivilligt upp sig från sin anställning som sjöman.
Den 1 augusti 1988 åkte han till Berlin där han samma dag ansökte om permanent uppehållstillstånd för att kunna utöva avlönad verksamhet i land. Begäran avslogs av de behöriga myndigheterna i Land Berlin. Beslutets lagenlighet fastställdes av Verwaltungsgericht och Oberverwaltungsgericht Berlin.
Recep Tetik, som varit arbetslös sedan han lämnade sin anställning inom den tyska sjöfarten, överklagade till Bundesverwaltungsgericht.
Även om den nationella domstolen konstaterade att avslaget på ansökan om förnyelse av uppehållstillståndet stod i överensstämmelse med tysk lag, ifrågasatte den om inte en lösning som var mer fördelaktig för Recep Tetik skulle kunna följa av artikel 6 i beslut nr 1/80 av associeringsrådet EEG/Turkiet. Den hemställde därför att EG-domstolen skulle meddela ett förhandsavgörande beträffande tolkningen av artikel 6 i detta beslut.
Den 12 september 1963 undertecknades i Ankara ett avtal om associering mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Turkiet. Avtalet har för gemenskapens räkning ingåtts, godkänts och bekräftats genom rådets beslut 64/732/EEG av den 23 december 1963.
I avtalet anges att "[f]ör att successivt genomföra fri rörlighet för arbetstagare mellan sig skall de avtalsslutande parterna söka ledning i artiklarna 48, 49 och 50 i Fördraget om upprättandet av gemenskapen". Associeringsrådet, som inrättats genom avtalet, antog den 19 september 1980 beslut nr 1/80 om utvecklingen av associeringen mellan EEG och Turkiet.
Genom beslutet tillförsäkras turkiska arbetstagare inte en fullständig rättighet att fritt förflytta sig inom gemenskapen. Beslutet inkräktar inte på medlemsstaternas befogenhet att reglera vare sig turkiska medborgares inresa på deras område eller villkoren för deras första anställning, utan tillförsäkrar turkiska arbetstagare vissa rättigheter i den medlemsstat på vars område de lagligen inrest och där de haft laglig anställning under en viss tidsperiod. Enligt artikel 6 i beslut nr 1/80 har de turkiska arbetstagare som redan är vederbörligen integrerade i en medlemsstats arbetsmarknad rätt att fortsätta att ha ett avlönat arbete där, och har efter fyra års laglig anställning rätt att utöva valfri avlönad verksamhet.
Enligt domstolens fasta rättspraxis medför de rättigheter som den turkiske arbetstagaren tilldelas genom artikel 6 i beslut nr 1/80 i fråga om anställning nödvändigtvis att den berörde ges rätt till uppehållstillstånd. Denna bestämmelse har direkt effekt i medlemsstaterna och turkiska medborgare som uppfyller de där föreskrivna villkoren skall därmed direkt kunna göra gällande dessa rättigheter vid nationella domstolar.
Domstolen konstaterar inledningsvis att målet avser den situationen att en turkisk arbetstagare har rätt enligt artikel 6.1 tredje strecksatsen i beslut nr 1/80 "att utöva valfri avlönad verksamhet" i en medlemsstat, eftersom han under närmare åtta år har haft laglig anställning i denna medlemsstat.
Det framgår av själva lydelsen av denna bestämmelse att den turkiske arbetstagaren inte endast har rätt att besvara ett befintligt erbjudande om anställning, utan även har ovillkorlig rätt att söka och utöva valfri avlönad verksamhet, utan att företrädesrätten för arbetstagare från medlemsstaterna kan göras gällande mot honom.
Domstolen har vidare i fråga om fri rörlighet för arbetstagare från medlemsstaterna fastslagit att artikel 48 i fördraget innebär en rätt för dessa att vistas i en annan medlemsstat för att söka arbete där samt att de skall ges en skälig tidsfrist för att inom den medlemsstats område där de befinner sig skaffa sig kunskap om erbjudanden om anställning och besvara dessa (domen i målet Antonissen).
Enligt avtalet mellan EEG och Turkiet skall de principer som kommer till uttryck i fördragets bestämmelser om fri rörlighet för arbetstagare i möjligaste mån påverka behandlingen av de turkiska arbetstagare som genom beslut nr 1/80 givits vissa rättigheter.
Domstolen anser således att den ändamålsenliga verkan av artikel 6 i beslut nr 1/80 med nödvändighet medför att den turkiske arbetstagaren efter minst fyra års laglig anställning i en medlemsstat har rätt att av personliga skäl lämna den anställning han innehar och att under en skälig tidsperiod söka ny anställning i samma medlemsstat. I annat fall skulle arbetstagarens rätt att utöva valfri avlönad verksamhet i den mening som avses i denna bestämmelse förlora sitt innehåll. Under denna tidsperiod skall den berörde vara berättigad till uppehållstillstånd.
Det ankommer på de nationella myndigheterna eller, i avsaknad av bestämmelser på området, på domstolarna i den mottagande medlemsstaten att fastställa en skälig tidsfrist för att den berörde skall kunna söka ett nytt arbete. Denna tidsfrist skall emellertid vara tillräckligt lång för att den rättighet som tillförsäkras den turkiske arbetstagaren inte skall förlora sitt innehåll genom att hans möjligheter att finna en ny anställning äventyras.
Domstolen tillägger att en arbetstagare som Recep Tetik, som av egen vilja lämnar sin anställning för att söka ett annat i samma medlemsstat, inte automatiskt kan anses definitivt ha lämnat arbetsmarknaden i denna medlemsstat om han inte lyckas ingå ett anställningsavtal så snart han lämnat sin föregående anställning. Förutsättningen är dock att han alltjämt tillhör den lagliga arbetsmarknaden och exempelvis uppfyller alla de formella krav som den aktuella medlemsstaten ställer för att han skall stå till arbetsmarknadens förfogande.