HANDLINGAR SOM GÄLLER ETT EVENTUELLT INLEDANDE AV ETT FÖRFARANDE AVSEENDE FÖRDRAGSBROTT OMFATTAS AV DET OBLIGATORISKA UNDANTAGET MED ANLEDNING AV "DET ALLMÄNNA SAMHÄLLSINTRESSET" I UPPFÖRANDEKODEXEN FÖR ALLMÄNHETENS TILLGÅNG TILL HANDLINGAR; KOMMISSIONEN ÄR SKYLDIG ATT FÖR GRUPPER AV HANDLINGAR ANGE VARFÖR DE HANDLINGAR SOM AVSES I ANSÖKAN OMFATTAS AV DETTA UNDANTAG MEN ÄR INTE SKYLDIG ATT GÖRA DET FÖR VARJE ENSKILD HANDLING.
Detta pressmeddelande är inte bindande för domstolen och är endast avsett för pressen. För ytterligare information eller för en kopia av domen var vänlig kontakta Tom Kennedy, tel. 4303-3355 eller Ursula Smyth, tel. 4303-3366 eller sänd ett telefax till tel. 4303-2500.
År 1991 meddelade de irländska myndigheterna att de hade för avsikt att bygga en turistanläggning i Mullaghmore i Burren National Park i västra Irland. De ansökte om att få använda strukturfonder för projektet. Efter klagomål från bland andra WWF (World Wide Fund for Nature), inledde kommissionen en undersökning av projektet, men drog slutsatsen att projektet inte åsidosatte gemenskapens miljöbestämmelser och att det inte fanns något hinder för att strukturfonder skulle kunna användas för att finansiera detta. WWF (UK) och An Taisce väckte talan om ogiltighetsförklaring av detta beslut som dock avvisades.
Ombudet för WWF (UK) (nedan kallat sökanden) skrev till kommissionen och ansökte om att få tillgång till kommissionens samtliga handlingar avseende undersökningen av Mullaghmore-projektet och i synnerhet undersökningen av frågan om huruvida strukturfonder skulle kunna användas för detta projekt. Genom skrivelser av den 17 respektive den 24 november 1994 informerade företrädare för GD XI (Miljö, kärnsäkerhet och civilskydd) och GD XVI (Regionalpolitik och sammanhållning) sökanden att denna ansökan hade avslagits.
Sökanden godtog inte dessa avslag och sände bekräftande ansökningar till kommissionens generalsekreterare i enlighet med det förfarande som anges i "Uppförandekodex för allmänhetens tillgång till kommissionens och rådets handlingar".
Den 2 februari 1995 skrev generalsekreteraren till sökanden och bekräftade avslagen på de ansökningar som hade ingetts till generaldirektoraten XI och XVI, samt upprepade de skäl som nämnda generaldirektorat hade angett till stöd för att avslå ansökningarna.
Sökanden väckte därefter talan vid förstainstansrätten och yrkade att det beslut som denna skrivelse innehöll skulle ogiltigförklaras.
Med anledning av de förklaringar som intogs i fördraget om Europeiska unionen (Maastricht-fördraget) och som avgavs vid Europeiska rådets möten i Birmingham och Edinburgh år 1992 utarbetade rådet och kommissionen den uppförandekodex som nämnts ovan och åtog sig att vidta nödvändiga åtgärder för att genomföra denna före den 1 januari 1994. För detta ändamål fattade kommissionen beslut 94/90, i vilket uppförandekodexen formellt antogs och fogades till beslutet.
Uppförandekodexen bygger på principen att "[a]llmänheten skall ha största möjliga tillgång till kommissionens och rådets handlingar". I uppförandekodexen definieras begreppet "handling" samt beskrivs hur ansökan om att få tillgång till handlingar skall göras samt det förfarande som skall följas om institutionerna har för avsikt att avslå en sådan ansökan.
Slutligen uppräknas i uppförandekodexen de omständigheter som en institution kan åberopa som motiv för att avslå en ansökan. I synnerhet föreskrivs att "[i]nstitutionerna skall vägra tillgång till en handling om ett offentliggörande kan skada ... skyddet för det allmänna samhällsintresset" (däribland rättsliga förfaranden, inspektioner och undersökningar). Vidare föreskrivs att institutionerna får vägra tillgång "för att skydda institutionens intresse med avseende på sekretess vid dess överläggningar".
Förstainstansrätten tog först upp frågan om den rättsliga naturen av beslut 94/90 och därefter frågan om räckvidden av de undantag som föreskrivs i uppförandekodexen. Förstainstansrätten konstaterade att kommissionen genom att fatta beslut 94/90 hade visat de medborgare som önskade få tillgång till kommissionens handlingar att den skulle pröva dessa ansökningar i enlighet med de förfaranden, villkor och undantag som har fastställts för detta ändamål. Beslut 94/90 var således en rättsakt som för tredje man grundade rättigheter som kommissionen var skyldig att iaktta, även om detta beslut egentligen innehöll ett antal skyldigheter som kommissionen frivilligt hade åtagit sig att iaktta såsom en intern organisationsåtgärd.
Vad beträffar räckvidden av de undantag som anges i uppförandekodexen fastslog förstainstansrätten att skälen för att avslå en ansökan om tillgång till kommissionens handlingar skall tolkas på så sätt att de inte omöjliggör den målsättning att skapa insyn som uttrycks i medlemsstaternas och Europeiska rådets förklaringar.
Förstainstansrätten konstaterade att det fanns två kategorier undantag från den allmänna principen om medborgarnas rätt att få tillgång till kommissionens handlingar. Den första kategorin var avfattad i tvingande ordalag och kommissionen var därför skyldig att vägra tillgång till handlingar som omfattades av ett av de undantag som ingick i den första kategorin, när detta förhållande hade bevisats.
Däremot konstaterade förstainstansrätten att kommissionen i fråga om den andra kategorin hade ett utrymme för skönsmässig bedömning, vilket innebar att kommissionen i förekommande fall kunde avslå en ansökan om att få tillgång till handlingar som rörde dess överläggningar. Förstainstansrättten underströk emellertid att kommissionen vid denna skönsmässiga bedömning var skyldig att göra en verklig avvägning mellan å ena sidan medborgarens intresse av att få tillgång till dessa handlingar och å andra sidan kommissionens eget intresse av att sekretessbelägga sina överläggningar.
Förstainstansrätten ansåg att skillnaden mellan de två kategorier undantag som anges i uppförandekodexen förklaras genom naturen av de intressen som respektive kategori avser att skydda. Den första kategorin, som omfattar "obligatoriska undantag", skyddar nämligen tredje mans intressen eller allmänna samhällsintressen, medan den andra kategorin, som gäller institutionens interna överläggningar, endast avser att skydda institutionens intressen.
Med hänsyn till dessa omständigheter undersökte förstainstansrätten om handlingarna beträffande en undersökning av ett eventuellt fördragsbrott uppfyllde villkoren för att kommissionen skulle kunna göra gällande undantaget med anledning av skyddet för det allmänna samhällsintresset, vilket ingick i den första kategorin undantag.
I detta avseende konstaterade förstainstansrätten att den sekretess som medlemsstaterna hade rätt att förvänta sig från kommissionens sida i sådana situationer utgjorde skäl för att med hänsyn till skyddet för det allmänna samhällsintresset vägra tillgång till handlingar beträffande undersökningar som eventuellt skulle kunna leda fram till ett förfarande avseende fördragsbrott, även om viss tid hade förflutit sedan dessa undersökningar avslutades.
Förstainstansrätten påpekade därefter att kommissionen inte enbart kunde åberopa att ett förfarande avseende fördragsbrott eventuellt kunde komma att inledas för att med hänsyn till skyddet för det allmänna samhällsintresset vägra tillgång till samtliga handlingar som avsågs i en medborgares ansökan. Förstainstansrätten fastslog att kommissionen var skyldig att ange, åtminstone för varje grupp handlingar, skälen till varför den ansåg att de handlingar som angavs i den inlämnade ansökan hade samband med att ett förfarande avseende fördragsbrott eventuellt kunde komma att inledas. Kommissionen var skyldig att precisera vad de ifrågavarande handlingarna gällde och i synnerhet om de avsåg inspektioner och undersökningar som kunde ligga till grund för en fastställelse av ett eventuellt fördragsbrott.
Efter att ha undersökt lydelsen i det omtvistade beslutet och i skrivelserna från GD XVI och GD XI konstaterade förstainstansrätten att kommissionen inte hade uppfyllt kraven på motivering i artikel 190 i fördraget och i synnerhet att den hade underlåtit att ange vilket av undantagen i uppförandekodexen som den åberopade och att identifiera vilken eller vilka kategorier som handlingarna omfattades av. Av dessa skäl ogiltigförklarades det omtvistade beslutet.