År 1994 yrkade Europeiska gemenskapernas kommission att EG-domstolen skulle fastställa att Nederländerna, Italien, Frankrike och Spanien handlade i strid med fördraget genom att bibehålla sina respektive system med nationella monopol för import/export av elektricitet (och, i Frankrikes fall, gas).
I Nederländerna anges det i Electriciteitswet från år 1989 att slutförbrukarna har rätt att importera elektricitet för eget bruk, men från och med en spänning som överstiger 500 V är det endast bolaget NV Samenwerkende Electriciteitsproduktiebedrijeven som har rätt att importera elektricitet för offentlig distribution.
I Italien förstatligades elektricitetssektorn genom lag 1643 från år 1962. All verksamhet avseende produktion, import, export, transport, transformering, distribution och försäljning av elektricitet anförtroddes ENEL, ett nationellt organ som fick överta de industriföretag som var verksamma inom elektricitetssektorn. Dessutom skall ministern för offentliga arbeten bevilja tillstånd till import och export.
I Frankrike förstatligades enligt lag 46-628 från år 1946 all verksamhet avseende produktion, transport, distribution, import och export av elektricitet och gas genom att dessa verksamheter anförtroddes förstatligade företag som leds av statliga företag (EDF och GDF). EDF fick ensamrätt till import, export och transport av elektricitet, medan GDF fick ensamrätt till import och export av gas.
I Spanien anges det i lag 49/84 från år 1984 att det nationella elektricitetssystemet för högspänning, som är en offentlig nyttighet, skall administreras av ett statligt bolag, i detta fall Red Eléctrica de España.
I samtliga fyra mål ansåg kommissionen att de nationella reglerna kunde begränsa handeln mellan medlemsstaterna och därför stred mot principerna om fri rörlighet för varor och mot kravet på att statliga handelsmonopol, som utövas direkt eller genom delegering, skall anpassas för att undvika diskriminering av medborgare i medlemsstaterna. Kommissionen hävdade att ett nationellt importmonopol hindrar producenter i andra medlemsstater att sälja elektricitet (och, i Frankrikes fall, gas) inom det nederländska, det italienska, det franska och det spanska territoriet till andra kunder än innehavaren av monopolet. Det innebär också att en potentiell kund i en av dessa medlemsstater inte fritt kan välja sin källa för elektricitetsförsörjning från andra medlemsstater. Vad avser ensamrätten till export har kommissionen gjort gällande att en innehavare av en sådan rätt har en tendens att reservera den nationella produktionen för den nationella marknaden, genom att säkerställa en fördel för den inhemska marknaden till nackdel för efterfrågan från andra medlemsstater.
Vad särskilt beträffar Spanien, konstaterar domstolen att kommissionen har ifrågasatt ett lagstadgat monopol utan att bevisa att detta föreligger. Lagen inför nämligen inte någon ensamrätt i den internationella handeln. Tvärtom tilldelar det staliga bolaget under vissa villkor varje företag den del som tillkommer det i den internationella handeln. Eftersom kommissionen inte har styrkt sina påståenden, skall talan ogillas.
Vad gäller Nederländerna, Italien och Frankrike, anser domstolen att ensamrätten till import och export hindrar den fria rörligheten och direkt påverkar saluförings- och anskaffningsvillkoren för aktörer i andra medlemsstater.
Medlemsstaterna har försökt motivera sin restriktiva lagstiftning genom att stödja sig på den regel i fördraget som - förutsatt att utvecklingen av handeln mellan medlemsstaterna inte påverkas - befriar företag som har anförtrotts att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse från skyldigheten att följa reglerna i fördraget, när dessa regler hindrar att deras särskilda uppgifter fullgörs under godtagbara ekonomiska villkor.
Medlemsstaterna har lämnat en detaljerad beskrivning av hur deras respektive nationella system för elektricitet (eller gas) är uppbyggda och hur de fungerar. De har därvid påpekat att avsikten med systemen är att de statliga företagen skall kunna utföra de uppgifter som de har anförtrotts och att ifrågasättandet av organisationen undegräver målen för den nationella energipolitiken och administrationen av de nationella systemen.
Kommissionen har inte beaktat särdragen i de nationella systemen och har inskränkt sig till enbart rättsliga argument, utan att ange någon grund för argumenten. Domstolen har inte ansett sig kunna pröva om det finns andra åtgärder som medlemsstaterna skulle kunna vidta och om medlemsstaterna har överskridit de gränser som de skall beakta när de anförtror ett företag att fullgöra uppgifter av allmänt intresse under godtagbara ekonomiska villkor.
För övrigt har kommissionen inte visat att reglerna om ensamrätt till import och export får negativa återverkningar för utvecklingen av handeln mellan medlemsstaterna.
Domstolen ogillar därför kommissionens talan i samtliga mål.
Endast för massmedia - Inofficiellt dokument som inte är bindande för domstolen
För de fullständiga domarna, se domstolens hemsida på internet: www.curia.eu.int . För ytterligare information, var vänlig och kontakta Jessica Larsson, tel. +352-4303 3651; fax +352-4303 2668.