Det är enligt domstolen uppenbart att de faktiska omständigheterna i målet, vars riktighet inte har bestritts av den franska regeringen, skapar hinder för den fria rörligheten för jordbruksprodukter från andra medlemsstater, eftersom allvarliga incidenter, såsom att lastbilar hindras och deras last förstörs, att lastbilsförarna utsätts för våld, att hotelser riktas mot parti- och detaljhandlare samt att varor som saluförs i affärer förstörs, har inträffat under mer än tio år utan att de åtgärder som franska myndigheter vidtagit har varit tillräckliga för att hindra och på ett effektivt sätt avskräcka dem som begår överträdelserna från att upprepa dem. Dessa omständigheter skapar också osäkerhet som har en negativ inverkan på handeln i dess helhet.

Det har för övrigt inte heller bestritts att ordningsmakten varken har varit närvarande eller ingripit, trots att våldshandlingarna ofta har begåtts under samma tidsperioder på året och på samma platser och trots att de franska myndigheterna i vissa fall i förväg har underrättats om att jordbrukarnas demonstrationer var förestående.

Vad beträffar det stora antal fall av vandalisering under perioden aprilÄaugusti 1993 har de franska myndigheterna inte kunnat uppge ett enda fall där straffrättsliga åtgärder har vidtagits, trots att demonstranterna kunde identifieras eller till och med var kända för myndigheterna.

Domstolen erinrar om att den fria rörligheten för varor är en av de grundläggande friheter som föreskrivs i EG-fördraget. Den innebär bland annat att varje hinder för import i handeln mellan medlemsstaterna skall undanröjas.

På grundval av detta fordrar bestämmelserna i fördraget om fri rörlighet för varor och medlemsstaternas skyldighet att samarbeta för att säkerställa att de skyldigheter fullgörs som följer av fördraget inte bara att medlemsstaterna själva underlåter att anta rättsakter som kan hindra handeln inom gemenskapen utan också att de vidtar alla nödvändiga och lämpliga åtgärder för att förhindra att enskilda inom deras territorium vidtar åtgärder som kan hindra handeln.

Även om medlemsstaterna ensamma är behöriga att avgöra vilka åtgärder som är de mest lämpliga för att säkerställa den fria rörligheten för varor, ankommer det på EG-domstolen att i de mål den har att avgöra pröva lämpligheten av dessa åtgärder.

Vad beträffar den franska regeringens argument att ett mer resolut ingripande från ordningsmaktens sida riskerar att framkalla ännu allvarligare våldsreaktioner från jordbrukarnas sida, anser domstolen att farhågor för interna svårigheter inte berättigar en medlemsstat att underlåta att tillämpa gemenskapsrätten på ett korrekt sätt.

Domstolen anser inte heller att argumentet som har sin grund i att det råder ett mycket svårt socio-ekonomiskt läge på den franska marknaden för frukt och grönsaker kan frita den franska regeringen från ansvar och framhåller att det inom området för den gemensamma jordbrukspolitiken endast är gemenskapen som är behörig att vidta åtgärder som är påkallade med anledning av denna typ av svårigheter.

Avslutningsvis ändrar den omständigheten att Republiken Frankrike ersätter de skadelidande inte att medlemsstaten har gjort sig skyldig till ett fördragsbrott.

Domstolen fastslår således - och ansluter sig därmed till generaladvokaten Lenz förslag till avgörande av den 9 juli 1997 - att den franska regeringen uppenbart och systematiskt har har underlåtit att vidta tillräckliga och lämpliga åtgärder för att bringa den vandalism att upphöra som stör den fria rörligheten för jordbruksprodukter från andra medlemsstater inom dess territorium och för att hindra att sådana handlingar upprepas.

Endast för massmedia - Inofficiellt dokument som inte är bindande för domstolen

För ytterligare upplysningar var vänlig se domstolens hemsida på Internet, http://www.curia.eu.int, eller kontakta Jessica Larsson, tel. +352Ä43 03 36 51, fax +352Ä43 03 26 68.