Rådet har genom ett beslut godkänt ingåendet av ramavtalet om bananer mellan gemenskapen, å ena sidan, och Costa Rica, Colombia, Nicaragua och Venezuela, å andra sidan. Beslutet ogiltigförklaras av domstolen till den del vissa aktörer genom detta avtal undantas från det system med exportlicenser som föreskrivs i avtalet.
Förordning (EEG) nr 404/93, om den gemensamma organisationen av marknaden för bananer, är i kraft sedan den 1 juli 1993. Genom denna förordning ersattes bland annat de olika tidigare systemen i medlemsstaterna för handeln med tredje länder med ett gemensamt system. Förutom att fastställa en årlig tullkvot för importen av tredjelandsbananer och icke-traditionella AVS-bananer(1) och att ta ut en tull på denna import, gör denna förordning en uppdelning av den tullkvot som skall öppnas i enlighet med följande procentsatser: 66,5 procent till de aktörer som har avyttrat bananer från tredje land och/eller icke-traditionella AVS-bananer (kategori A), 30 procent till de aktörer som har avyttrat gemenskapsbananer och/eller traditionella AVS-bananer (kategori B) och 3,5 procent till de aktörer etablerade i gemenskapen som sedan år 1992 har börjat avyttra andra bananer än gemenskapsbananer och/eller traditionella AVS-bananer (kategori C).
Efter ikraftträdandet av förordningen ifrågasatte de berörda sydamerikanska producentstaterna gemenskapens nya importordning för bananer inom ramen för det förfarande för avgörande av tvister som föreskrivs i GATT. EG-kommissionen nådde emellertid en uppgörelse med en del av de berörda producentstaterna (dvs. Costa Rica, Colombia, Nicaragua och Venezuela) i form av ett ramavtal. I detta avtal fastställs en ökning av den totala bastullkvoten från och med år 1994 och en minskning av den tull som tas ut på import som sker inom ramen för denna kvot samt de procentandelar av nämnda kvot som tilldelas dessa respektive sydamerikanska stater. I punkt 6 föreskrivs bland annat: "...de leverantörsländer som tilldelats en särskild kvot kan utfärda särskilda exportlicenser för en kvantitet på upp till 70 procent av deras kvot, eftersom dessa licenser är en förutsättning för gemenskapens utfärdande av licenser för import av bananer från dessa länder för aktörer i 'kategori A' och 'kategori C'..." - med andra ord underkastas aktörer i kategorierna A och C enligt denna bestämmelse systemet med exportlicenser medan aktörer i kategori B undantas.
Detta avtal infogades i gemenskapens lista för Uruguayrundan. På detta sätt kom ramavtalet att utgöra en del av avtalet om upprättande av Världshandelsorganisationen (WTO). Rådet godkände WTO-avtalet genom beslut av den 22 december 1994.
Förbundsrepubliken Tyskland (med stöd av Belgien) har i sin talan mot rådet (som stöds av Spanien, Frankrike och kommissionen) yrkat att detta rådsbeslut skall ogiltigförklaras såvitt rådet därigenom har godkänt ett ramavtal om bananer med Costa Rica, Colombia, Nicaragua och Venezuela. Tyskland har gjort gällande att den ordning som införts genom ramavtalet kränker grundläggande rättigheter som tillkommer aktörerna i kategorierna A och C, nämligen rätten att fritt utöva näringsverksamhet och äganderätten, och diskriminerar dem i förhållande till aktörer i kategori B. Detta avtal strider dessutom mot principen om skydd för berättigade förväntningar och proportionalitetsprincipen.
Domstolen underkänner samtliga - utom en - av de grunder som anförts av Tyskland, huvudsakligen genom att hänvisa till det resonemang som fördes i dess dom av den 5 oktober 1994 i mål C-280/93, Tyskland mot rådet, om den gemensamma organisationen av marknaden för bananer.
Enligt domstolen kan talan således endast vinna bifall på den grunden att den allmänna principen om icke-diskriminering har åsidosatts, såvitt avser det förhållandet att aktörerna i kategori B undantas från det system med exportlicenser som föreskrivs i ramavtalet.
Domstolen konstaterar att en särbehandling sker genom det förhållandet att det bland de aktörer som har handelsförbindelser med tredje länder, varifrån importen är föremål för systemet för exportlicenser, finns vissa som drabbas av skyldigheten att förvärva exportlicenser medan andra medges undantag från denna skyldighet. Denna särbehandling av aktörer i kategorierna A och C i förhållande till dem i kategori B är uppenbar, eftersom det förhållandet att aktörerna i kategorierna A och C omfattas av systemet med exportlicenser medför att deras inköpspriser för bananer från de berörda tredje länderna stiger med cirka 33 procent i förhållande till det pris som betalas av aktörerna i kategori B.
Rådet och kommissionen har fört fram ståndpunkten att denna särbehandling är objektivt motiverad av nödvändigheten att återskapa konkurrensjämvikten mellan dessa kategorier aktörer.
Domstolen konstaterar emellertid att rådet borde ha visat att den jämvikt som rubbades genom ökningen av tullkvoten och den samtidigt genomförda sänkningen av tullsatserna, som också aktörerna i kategori B drar nytta av, endast kunde återställas genom att tillerkänna denna kategori av aktörer en väsentlig fördel och således till priset av en ny särbehandling till nackdel för andra kategorier aktörer, som redan vid införandet av tullkvoten och av metoden för fördelning av denna hade utsatts för liknande inskränkningar och särbehandling. Detta har rådet inte förmått visa.
Rådet har också uttryckligen medgett att införandet av systemet med exportlicenser syftar till, vid sidan av återställandet av jämvikten mellan de olika kategorierna gemenskapsaktörer, att ekonomiskt stödja de tredje länder som är parter i ramavtalet och att kompensera dessa för de begränsningar som förordning nr 404/93 har inneburit för saluföringen av bananer från dessa länder till fördel för gemenskapsbananer och AVS-bananer. Enligt domstolen har rådet inte tillhandahållit domstolen tillräckliga uppgifter för att förklara varför ökningen av tullkvoten och dess fördelning på länderkvoter samt den samtidigt genomförda sänkningen av tullsatserna inte var tillräckliga för att kompensera för de begränsningar som förordning nr 404/93 hade inneburit för saluföringen av bananer från tredje länder som är parter i ramavtalet, och varför detta syfte därför måste förverkligas genom att lägga en ekonomisk börda på endast en del av de ekonomiska aktörer som importerar från dessa länder.
Domstolen ogiltigförklarar följaktligen rådets ifrågasatta beslut av den 22 december 1994, såvitt rådet därigenom har godkänt ramavtalet om bananer mellan Europeiska gemenskapen, å ena sidan, och Costa Rica, Colombia, Nicaragua och Venezuela, å andra sidan, till den del aktörerna i kategori B genom ramavtalet undantas från det system med exportlicenser som föreskrivs i detta avtal.
Detta är en icke officiell handling som inte är bindande för domstolen. Pressmeddelandet finns tillgängligt på alla gemenskapens officiella språk.
För domen i dess helhet var vänlig se domstolens hemsida på Internet http://curia.eu.int från cirka kl 15.00 i dag.
För ytterligare upplysningar var vänlig kontakta Jessica Larsson, tel. +352-43 03 36 51 fax: +352-43 03 26 68
(1) - Beteckningen AVS avser de länder i Afrika, Västindien och Stilla havet med vilka gemenskapen har ingått Lomé-konventionen.