När sådana varor som tobaksvaror och cigarretter, som är belagda med punktskatt, köps in i en medlemsstat och sedan transporteras till en annan medlemsstat av en näringsidkare som tar ut provision efter att ha vänt sig till kunder i den sistnämnda staten och som ombesörjt transport och import av dessa varor, skall punktskatt tas ut i importmedlemsstaten.

EMU Tabac, som är detaljist för tobaksvaror i Luxemburg, och The Man in Black Ltd är båda dotterbolag till bolaget Enlightened Tobacco Company. Dessa bolag hade inrättat och använde sig av ett system som gjorde det möjligt för en person som var bosatt i Förenade kungariket att där, "utan att resa sig ur sin egen bekväma fåtölj", erhålla tobaksvaror som hade köpts in hos EMU Tabac i Luxemburg.

Genom detta system försökte köparna undvika brittisk punktskatt som är avsevärt högre än den punktskatt som tas ut i Luxemburg. Kunderna, som agerade genom företaget The Man in Black, beställde högst 800 gram cigarretter per beställning. Detta ombud skötte transporten av varorna från Luxemburg till Förenade kungariket och även betalningen till detaljisten EMU Tabac och transportören. Ur denna penningsumma tog ombudet även ut sin provision.

Under år 1995 beslagtog Commissioners of Customs and Excise (den brittiska tullmyndigheten) i Dover vissa kvantiteter tobaksvaror i samband med import, vilket denna myndighet har rätt att göra enligt den brittiska lagstiftningen när punktskatt skall betalas.

Under domstolsförfarandet mot den brittiska tullmyndigheten ansåg de båda bolagen att produkterna i fråga var befriade från punktskatt i Förenade kungariket, eftersom det var fråga om enskilda individers import för eget bruk av produkter för vilka de betalat punktskatt i Storhertigdömet Luxemburg, vilket innebar att tullens beslag var olagligt.

Court of Appeal of England and Wales har till EG-domstolen ställt frågor om tolkningen av gemenskapsdirektivet om allmänna regler om punktskattepliktiga varor. Elva medlemsstater har yttrat sig om frågorna under förfarandet vid domstolen.

I sitt svar på dessa frågor betonade domstolen inledningsvis den skillnad som görs i direktivet mellan å ena sidan varor som innehas för kommersiella ändamål och å andra sidan varor som innehas för personliga ändamål.

För att det skall kunna fastställas att sådana varor som är punktskattepliktiga enligt artikel 8 är avsedda för eget bruk skall dessa enligt direktivet ha förvärvats av en enskild individ för hans eget bruk och han skall själv ha ombesörjt transporten av varorna.

Bolagen hävdade att dessa villkor är uppfyllda när varorna köps in genom ombud som även ombesörjer transporten av varorna.

Domstolen konstaterade att när gemenskapslagstiftaren har avsett att ombud får anlitas inom ramen för direktivet, har detta uttryckligen nämnts. I detta fall framgår inte uttryckligen av någon språkversion att ombud får anlitas.

Domstolen fastslog vidare att det system som detaljisten och ombudet inrättat kunde falla inom tillämpningsområdet för artikel 10, som reglerar distansköp, och artikel 7 i direktivet, vilka båda föreskriver att punktskatt skall betalas i destinationsmedlemsstaten.

Vad gäller påståendet att punktskatt således påfördes två gånger, ansåg domstolen att direktivet uttryckligen föreskriver att i ett sådant fall skall den punktskatt som tagits ut i den medlemsstat där varorna köpts in återbetalas.

Inofficiell handling som är avsedd för massmedia och som inte är bindande för domstolen. För den fullständiga lydelsen av domen var god se domstolens hemsida på Internet http://curia.eu.int omkring kl. 15 i dag.

För ytterligare upplysningar var god kontakta Jessica Larsson, tel: +352-43 03 36 51, fax: +352-43 03 20 33