Vid uppkomsten av de två tvisterna mellan å ena sidan Nicolas Decker och Raymond Kohll Ä som båda två är luxemburgska medborgare Ä och å andra sidan deras sjukkassa, vände sig Conseil arbitral des assurances sociales och luxemburgska Cour de cassation till Europeiska gemenskapernas domstol, för att denna skulle avgöra om nationella bestämmelser, enligt vilka ersättning för sjukvårdskostnader som har uppkommit i utlandet är beroende av förhandstillstånd, är förenliga med gemenskapsrätten.
Nicolas Decker nekades ersättning för glasögon som han hade köpt hos en optiker i Arlon (Belgien) med motiveringen att köpet hade ägt rum i utlandet utan förhandstillstånd. I fråga om Raymond Kohll hade hans läkare i Luxemburg ansökt om tillstånd hos Union des caisses de maladie för att Raymond Kohlls minderåriga dotter skulle få genomgå en behandling hos en ortodontist i Trier (Tyskland). Denna ansökan om tillstånd, som föreskrivs i socialförsäkringslagen, avslogs med motiveringen att det inte fanns något akut behov av vården och att den kunde utföras i Luxemburg.
Domstolen har prövat dessa slags bestämmelser, enligt vilka kostnadsansvaret för sjukvård som har utförts utomlands är beroende av att ett organ för social trygghet ger tillstånd till denna, i förhållande till bestämmelserna om fri rörlighet för varor och bestämmelserna om frihet att tillhandahålla tjänster.
Nicolas Decker har gjort gällande att nationella bestämmelser enligt vilka en försäkrad nekas ersättning för sjukvårdsprodukter som har inköpts i en annan medlemsstat utgör ett obefogat hinder för den fria rörligheten för varor.
Domstolen konstaterar att enligt dessa bestämmelser är ersättning för kostnader som har uppkommit i en annan medlemsstat beroende av ett förhandstillstånd och att bestämmelserna medför att försäkrade som inte har ett sådant tillstånd nekas ersättning. Domstolen drar av detta slutsatsen att sådana bestämmelser utgör ett hinder för den fria rörligheten för varor, eftersom de utgör ett incitament för de försäkrade att köpa produkterna i Storhertigdömet hellre än i andra medlemsstater och följaktligen kan komma att begränsa importen av glasögon som har monterats i dessa stater.
Domstolen konstaterar även att det inte finns skäl att neka schablonersättning för glasögon som har inköpts i en annan medlemsstat när detta inte har någon faktisk betydelse för finansieringen eller balansen i Storhertigdömets system för social trygghet. Vidare behandlas villkoren för att få tillträde till och utöva de reglerade yrkena i ett europeiskt direktiv om inrättande av en generell ordning för erkännande av behörighetsgivande högre utbildning. Detta innebär att köpet av ett par glasögon hos en optiker som är etablerad i en annan medlemsstat ger motsvarande garantier som försäljningen av ett par glasögon av en optiker som är etablerad inom Storhertigdömets territorium.
Raymond Kohll anser att det förhållandet att betalningsansvar för ersättningsgilla tjänster Ä enligt villkoren i lagstiftningen i den stat där den försäkrade är ansluten till ett system för social tygghet Ä förutsätter förhandstillstånd från institutionen i denna stat, när tjänsterna utförs i en annan medlemsstat, är en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster
Domstolen konstaterar att tvisten avser en behandling som har utförts av en ortodontist utanför infrastrukturen för sjukvård och att denna prestation skall anses som en tjänst. Vidare fastslår domstolen att sådana bestämmelser avskräcker de försäkrade från att vända sig till personer som tillhandahåller sjukvård i en annan medlemsstat. De utgör därför, såväl för läkarna som för deras patienter, ett hinder för friheten att tillhandahålla tjänster
Domstolen anger även att det det inte kan uteslutas att risken för att den ekonomiska balansen i systemet för social trygghet allvarligt rubbas kan motivera ett liknande hinder, men konstaterar att ersättningen för vården enligt de luxemburgska taxorna inte har någon avgörande betydelse för finansieringen av det luxemburgska systemet för social trygghet. Domstolen erinrar slutligen om att fördraget ger en medlemsstat rätt att av hänsyn till folkhälsan begränsa friheten att tillhandahålla läkar- och sjukhusvård. Det har dock inte visats att de omtvistade nationella bestämmelserna är nödvändiga för att säkerställa en läkar- och sjukhusvård som är väl avvägd och tillgänglig för alla. För övrigt har det inte gjorts gällande att bestämmelserna skulle vara oundgängliga för att upprätthålla en väsentlig vårdkapacitet eller sjukvårdskompetens inom det nationella territoriet.
Inofficiell handling som är avsedd för massmedia och som inte är bindande för domstolen.
För den fullständiga lydelsen av domen var god se domstolens hemsida på internet: http://curia.eu.int omkring kl. 15.00 i dag. För ytterligare upplysningar var god kontakta Jessica Larsson, tel. +352-4303 3651.