Domstolen uttalar sig avseende frågan om avslag på en begäran om vårdnadsbidrag i Tyskland för ett barn till en långtidsarbetslös migrerande arbetstagare
María Martínez Sala är spansk medborgare och sedan maj 1968 bosatt i Tyskland. Hon har innehaft olika förvärvsarbeten i Tyskland mellan åren 1976 och 1986, inberäknat avbrott, och därefter från den 12 september till den 24 oktober 1989. Från sistnämnda datum har hon mottagit socialhjälp i enlighet med Bundessozialhilfegesetz (federala socialhjälpslagen). Fram till den 19 maj 1984 erhöll M från de behöriga myndigheterna olika uppehållstillstånd praktiskt taget utan avbrott. Därefter erhöll hon endast intyg om att hon ansökt om förlängning av uppehållstillståndet. Den europeiska konventionen om social och medicinsk hjälp av den 11 december 1953 innebar emellertid förbud mot att utvisa henne. I januari 1993, det vill säga under den period då M inte innehade något uppehållstillstånd, ansökte hon om vårdnadsbidrag i Freistaat Bayern för sitt barn som fötts samma månad. Freistaat Bayern avslog denna ansökan genom beslut av den 21 januari 1993, eftersom hon inte var tysk medborgare och heller inte innehade varken något intyg om uppehållsrätt eller något uppehållstillstånd. Den 19 april 1994 erhöll M ett uppehållstillstånd som löpte ut den 18 april 1995, men som förlängdes med ytterligare ett år till den 20 april året därpå.
Till följd av att talan i första instans ogillades, överklagade M till Bayerisches Landessozialgericht, en tysk domstol i andra instans, vilken ansåg att det inte var uteslutet att M skulle kunna åberopa två gemenskapsförordningar, varav den ena rör fri rörlighet för arbetstagare inom gemenskapen (nr 1612/68) och den andra social tryggeht för migrerande arbetstagare och deras familjer (nr 1408/71). Den tyska domstolen vilandeförklarade målet och ställde ett antal tolkningsfrågor som domstolen har besvarat idag.
Det tyska vårdnadsbidraget är ett bidrag som inte är kopplat till inbetalda avgifter, som ingår i ett system av åtgärder inom familjepolitiken och som beviljas i enlighet med en tysk lag (Bundeserziehungsgeldgesetz) i vilken föreskrivs vissa villkor och anges att "utlänningar som önskar göra anspråk på bidraget måste inneha ett intyg om uppehållsrätt (Aufenthaltsberechtigung) eller uppehållstillstånd (Aufenthaltserlaubnis)". EG-domstolen konstaterar att en förmån som det tyska vårdnadsbidraget, vilken automatiskt beviljas personer som uppfyller vissa objektiva kriterier, utan någon skönsmässig bedömning i enskilda fall av personliga behov, och är avsedd att täcka en familjs utgifter, faller inom gemenskapsrättens tillämpningsområde.
Den hänskjutande domstolen frågar bland annat om en medborgare i en medlemsstat som är bosatt i en annan medlemsstat, i vilken han har innehaft olika förvärvsarbeten och därefter erhållit socialhjälp, skall anses vara en "arbetstagare" i den mening som avses i de båda gemenskapsförordningarna.
Eftersom den hänskjutande domstolen inte har lämnat tillräckliga uppgifter för att EG-domstolen skall kunna kontrollera om en person som befinner sig i samma situation som M är en "arbetstagare" i den mening som avses i någon av förordningarna (exempelvis på grund av att hon söker arbete), ankommer det på den hänskjutande domstolen att göra denna prövning.
Slutligen vill den tyska domstolen få klarhet i om gemenskapsrätten utgör hinder för en medlemsstat att kräva att övriga medlemsstaters medborgare måste ha ett i vederbörlig ordning utfärdat uppehållstillstånd för att kunna komma i åtnjutande av ett vårdnadsbidrag. Denna fråga grundas på antagandet att klaganden i målet vid den nationella domstolen har tillåtelse att vara bosatt i den berörda medlemsstaten.
Domstolen förklarar att även om gemenskapsrätten inte hindrar att en medlemsstat ålägger andra medlemsstaters medborgare som är lagligt bosatta inom dess territorium att alltid kunna uppvisa ett intyg om rätt till vistelse, under förutsättning att den ålägger sina egna medborgare samma skyldighet i fråga om deras legitimationshandlingar, förhåller det sig inte nödvändigtvis på samma sätt om en medlemsstat kräver av andra medlemsstaters medborgare att de för att erhålla ett vårdnadsbidrag skall ha ett uppehållstillstånd som skall ha utfärdats av myndigheterna. För erkännande av en rätt till vistelse, kan ett uppehållstillstånd endast ha en deklaratorisk karaktär och tjäna som bevis. Det framgår däremot av handlingarna i målet att uppehållstillståndet ges en konstitutiv karaktär för beviljande av den omtvistade förmånen. Därav följer att omständigheten att en medlemsstat kräver att en annan medlemsstats medborgare, som vill komma i åtnjutande av en förmån som det omtvistade bidraget, skall förete en handling som har ett konstitutivt värde och som utfärdas av dess egna myndigheter, när ingen sådan handling avkrävs de egna medborgarna, innebär en särbehandling. En sådan särbehandling, inom fördragets tillämpningsområde och i avsaknad av grund för dess rättfärdigande, utgör en diskriminer.
Om den hänskjutande domstolen skulle fastslå att M skall anses vara en arbetstagare i den mening som avses i någon av förordningarna, är den omtvistade särbehandlingen oförenlig med bestämmelserna i EG-fördraget om fri rörlighet för arbetstagare.
Om så inte skulle vara fallet, hävdar Tysklands regeringatt omständigheterna i målet vid den nationella domstolen inte faller inom fördragets tillämpningsområde, varför M inte kan göra artikel 6 i fördraget gällande, medan kommissionen hävdar att klaganden i målet vid den nationella domstolen i varje fall sedan den 1 november 1993, då fördraget om Europeiska unionen trädde i kraft, har en rätt till vistelse i enlighet med artikel 8a i EG-fördraget. Artikeln i fråga har följande lydelse: "Varje unionsmedborgare skall ha rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, om inte annat följer av de begränsningar och villkor som föreskrivs i detta fördrag och i bestämmelserna om genomförande av fördraget." Enligt artikel 8.1 i EG-fördraget är varje person som är medborgare i en medlemsstat unionsmedborgare.
Domstolen har understrukit att i ett fall som det vid den nationella domstolen är det inte nödvändigt att pröva om den berörda kan åberopa artikel 8a i fördraget för att tillerkännas en ny rätt att vistas i den berörda medlemsstaten, eftersom det är ostridigt att hon redan givits tillstånd att vara bosatt där, trots att myndigheten har vägrat att utfärda ett uppehållstillstånd för hennes räkning.
Eftersom klaganden i målet vid den nationella domstolen är medborgare i en medlemsstat och lagligen är bosatt i en annan medlemsstat, ingår M i den personkrets på vilken fördragets bestämmelser om det europeiska medborgarskapet är tillämpliga.
I artikel 8.2 i fördraget knyts de rättigheter och skyldigheter som föreskrivs i fördraget till unionsmedborgarskapet, däribland den i artikel 6 i fördraget föreskrivna rättigheten att inte diskrimineras på grund av nationalitet inom ramen för fördragets tillämpningsområde i materiellt hänseende.
Därav följer att en medborgare i Europeiska unionen som i likhet med M är lagligt bosatt i värdmedlemsstaten kan göra artikel 6 i fördraget gällande i alla situationer som i materiellt hänseende faller inom tillämpningsområdet för gemenskapsrätten, däribland i den situation då medlemsstaten försenar eller vägrar att bevilja vederbörande en förmån som beviljas alla dem som är lagligt bosatta inom den staten, med motiveringen att vederbörande inte innehar en handling som det inte krävs att medlemsstatens medborgare skall ha och vars utfärdande kan försenas eller vägras av myndigheterna.
Eftersom särbehandlingen i fråga faller inom fördragets tillämpningsområde, kan den inte anses vara berättigad. Det rör sig nämligen om en diskriminering som sker direkt på grund av sökandens nationalitet, och dessutom har ingen omständighet som skulle kunna berättiga denna särbehandling åberopats vid domstolen.
Inofficiell handling som är avsedd för massmedia och som inte är bindande för domstolen. Detta pressmeddelande finns tillgängligt på engelska, franska och svenska.
För den fullständiga lydelsen av domen var god se domstolens hemsida på Internet http://curia.eu.int omkring kl. 15 idag.
För ytterligare upplysningar var god kontakta Jessica Larsson, tel: +352-43 03 36 51, fax: +352-4303 2033