Kommissionen är av hänsyn till god förvaltningssed vid tillämpningen av bestämmelserna om statligt stöd i fördraget skyldig att vidta en snabb och opartisk granskning av klagomålen

Tio TV-företag är etablerade i Spanien, av vilka tre är privata och sju offentliga. Medan reklamintäkterna utgör den huvudsakliga finansieringskällan för de privata TV-bolagen erhåller de offentliga TV-företagen för sin del dubbel finansiering bestående å ena sidan av reklamintäkter och å andra sidan av anslag av de administrationer under vilka de lyder.

Sökanden, Gestevisión Telecinco SA, är ett av de tre privata kommersiella bolagen. Den 2 mars 1992 inlämnade sökanden ett klagomål till kommissionen avseende fastställelse av att de anslag som de offentliga regionala TV-bolagen erhöll av de respektive autonoma regionerna var oförenliga med den gemensamma marknaden. Sökanden inlämnade den 12 november 1993 ett nytt klagomål avseende fastställelse av att de anslag som den spanska staten beviljat den offentliga myndigheten RTVE var oförenliga med den gemensamma marknaden. Eftersom kommissionen inte hade tagit ställning till sökandens klagomål, anmodade sökanden genom skrivelse av den 6 februari 1996 kommissionen att vidta åtgärder. Kommissionen underrättade den 20 februari 1996 Gestevisión Telecinco att den hade begärt kompletterande upplysningar av de spanska myndigheterna, vilka var nödvändiga för att utreda ärendet. Kommissionen har emellertid ännu inte fattat något beslut avseende sökandens klagomål.

Gestevisión Telecinco yrkade i huvudsak att förstainstansrätten skulle fastställa att kommissionen hade brustit i sina skyldigheter enligt fördraget genom att underlåta att fatta ett beslut avseende sökandens två klagomål och genom att underlåta att inleda det förfarande för ingående undersökning av stödet som föreskrivs i fördraget.

Efter att ha fastställt att Gestevisión Telecincos talan kunde upptas till sakprövning påpekade förstainstansrätten i första hand Ä vad beträffar målets prövning i sak Ä att kommissionen av hänsyn till god förvaltningssed vid tillämpningen av bestämmelserna om statligt stöd i fördraget skyldig att vidta en snabb och opartisk granskning av ett klagomål riktat mot ett stödprogram som är oförenligt med den gemensamma marknaden. Förstainstansrätten erinrade för övrigt om att den omständigheten att kommissionen skall handla inom rimlig tid då den fattar beslut efter administrativa förfaranden inom området för konkurrenspolitiken utgör en allmän gemenskapsrättslig princip.

Förstainstansrätten påpekade vidare att sökandens första klagomål inlämnades den 2 mars 1992 och det andra den 12 november 1993. Av detta följer att vid den tidpunkt då kommissionen anmodades att vidta åtgärder hade kommissionens inledande granskning pågått i 47 månader beträffande det första klagomålet och i 26 månader beträffande det andra klagomålet.

Förstainstansrätten konstaterade att dessa tidsrymder var så väl tilltagna att de borde ha gett kommissionen möjlighet att avsluta den inledande fasen av granskning av stödprogrammen i fråga. Institutionen borde följaktligen under tiden ha kunnat fatta ett beslut avseende åtgärderna Ä antingen att den statliga åtgärden i fråga inte utgjorde ”stöd” i den mening som avses i fördraget eller att åtgärden, även om den utgjorde stöd, var förenlig med den gemensamma marknaden eller att det var lämpligt att inleda den ingående undersökning som föreskrivs i fördraget Ä under förutsättning att den kunde visa att det förelåg särskilda omständigheter som motiverade fortsatt handläggning trots att det hade gått så lång tid.

Kommissionen försökte visserligen motivera tidsåtgången genom att hänvisa till de åtgärder den vidtog till följd av att sökandens klagomål hade inlämnats, i synnerhet de begäran om upplysningar som sändes till de spanska myndigheterna och en ingående undersökning av finansieringen av offentliga TV-kanaler inom hela gemenskapen som hade beställts av en konsultbyrå.

Förstainstansrätten ansåg emellertid att dessa åtgärder inte berättigade att kommissionen till denna grad förlängde den inledande granskningen av åtgärderna i fråga och således klart överskred den prövningstid som skäligen kunde behövas.

Förstainstansrätten fastställde därför att kommissionen hade brustit i sina skyldigheter, genom att underlåta att fatta beslut innebärande att de statliga åtgärderna i fråga inte utgjorde stöd eller att de, även om de kunde betecknas som stöd, var förenliga med den gemensamma marknaden eller att det var lämpligt att inleda den ingående undersökning som föreskrivs i fördraget.

Observera: Förstainstansrättens avgörande kan överklagas till Europeiska gemenskapernas domstol inom två månader från delgivningen. Ett överklagande skall vara begränsat till rättsfrågor.