Ett flertal betydelsefulla förändringar kommer inom en nära framtid att ske inom gemenskapsrättskipningen.
Det successiva ikraftträdandet av tredje fasen i den Ekonomiska och monetära unionen, av Amsterdamfördraget och av vissa konventioner som ingåtts inom ramen för Europeiska unionens tredje pelare (samarbete i rättsliga och inrikes frågor) kommer att innebära en ökning av antalet mål som anhängiggörs i domstolen och förstainstansrätten. Dessutom innebär den framtida utvidgningen av Europeiska unionen att en översyn måste göras av de bestämmelser som styr institutionernas sammansättning och funktionssätt.
Det är därför nödvändigt att diskutera rättskipningen inom den Europeiska unionen inför framtiden i allmänhet och de rättskipande instansernas sammansättning och funktionssätt i synnerhet. Detta är syftet med ett diskussionsunderlag som domstolen och förstainstansrätten har utarbetat.
I detta dokument identifierar domstolen och förstainstansrätten först och främst de problem som måste lösas för att gemenskapens rättskipande instanser även i fortsättningen skall kunna fullgöra sitt uppdrag på ett effektivt sätt. Dessa problem rör i första hand ökningen av antalet tvister, den förlängning av handläggningstiderna som riskerar att bli följden härav och den flaskhals som översättningsverksamheten kommer att utgöra.
Tre olika huvudlinjer för lösningen av problemen har skisserats och presenteras för rådet.
Domstolen föreslår för det första åtgärder som redan nu kan vidtas, genom enkla förändringar av rättegångsreglerna, och som skulle göra det möjligt att handlägga målen på ett effektivare sätt.
Domstolen föreslår härvid att det inrättas ett förfarande för skyndsam eller förenklad handläggning av mål som är av särskilt brådskande natur. Antalet förhandlingar skulle kunna nedbringas och vissa mål avgöras efter ett enkelt skriftligt förfarande.
När det gäller mål om förhandsavgörande, där den nationella domstolen ber om gemenskapsdomstolens svar på problem beträffande tillämpningen av gemenskapsrätten, vill domstolen ha möjlighet att av de nationella domstolarna begära klarlägganden beträffande de frågor som ställts. Domstolen vill dessutom oftare kunna avgöra denna typ av mål genom ett enkelt beslut, i fall där svaret redan är givet genom domstolens befintliga praxis.
För det andra redovisar domstolen en rad åtgärder som inte innebär någon förändring i gemenskapsrättskipningens uppbyggnad, men som icke desto mindre förutsätter ändringar av de regler i fördragen och stadgorna som styr institutionens verksamhet.
Tyngdpunkten läggs härvid först och främst vid nödvändigheten att låta domstolen själv kunna besluta om förändringar av sina rättegångsregler, för att på så sätt anpassa dessa till utvecklingen av det faktiska och rättsliga sammanhang de används i.
Domstolen lanserar även idén om ett system med prövningstillstånd beträffande överklaganden till domstolen av förstainstansrättens avgöranden. En sådan prövning skulle i synnerhet kunna ske beträffande mål som redan har varit föremål för en första kontroll innan de underställs förstainstansrättens prövning, vilket är fallet beträffande gemenskapsvarumärkestvisterna. För övrigt skisseras en anpassning av handläggningen av personalmål, särskilt genom införandet av interinstitutionella klagonämnder.
Domstolen fäster slutligen uppmärksamheten på sambandet mellan frågan om ökningen av antalet domare med anledning av framtida utvidgningar och frågan om god rättskipning. En betydande ökning av antalet domare skulle nämligen kunna medföra att domstolen i plenisammansättning överskrider den osynliga gräns som skiljer en kollegial domstol från en rådgivande församling. En sådan utveckling skulle kunna äventyra en enhetlig rättspraxis. Det ankommer på domstolen, om den befinner sig i en situation med betydligt fler än 15 domare, att själv att undersöka vilka organisatoriska åtgärder som är nödvändiga för att komma till rätta med denna risk.
Slutligen redovisar domstolen sina överväganden om rättskipningen inför framtiden i allmänhet och formulerar därvid vissa övergripande tankar inför nästa regeringskonferens.
När det gäller förhandsavgöranden i ett långtidsperspektiv understryker domstolen att alla nationella domstolar även i fortsättningen bör ha möjlighet att ställa frågor om tolkningen av gemenskapsrätten, oavsett dessa domstolars rättsliga ställning. Däremot föreslås införandet av ett system med prövningstillstånd för att välja ut de frågor vars svårighetsgrad eller vikt är sådan att de bör avgöras på gemenskapsnivå.
Domstolen behandlar slutligen de för- och nackdelar som en «decentralisering» av förfarandet med förhandsavgöranden skulle innebära. Det rör sig om att i varje medlemsstat inrätta rättsinstanser, med ställning av antingen gemenskapsorgan eller nationell myndighet, med uppgift att handlägga tolkningsfrågor från domstolar som omfattas av deras domsrätt.
Samtliga dessa förslag och överväganden har, på anmodan av det tyska ordförandeskapet i rådet, presenterats av domstolens ordförande, G. C. Rodríguez Iglesias, vid justitieministrarnas möte i rådet den 27 och 28 maj 1999 i Bryssel.
Detta är en icke officiell handling avsedd för massmedia, och den är inte bindande för domstolen.
Pressmeddelandet finns tillgängligt på samtliga officiella språk på domstolens hemsida på Internet med följande adress: www.curia.eu.int
För ytterligare upplysningar var vänlig kontakta Jessica Larsson, tel. +352 4303 3651, fax +352 4303 2033.