I arbetarskyddssyfte är den fördelaktigare sociallagstiftningen i en medlemsstat tillämplig på alla arbetstagare som arbetar i denna stat. Dessutom är ytterligare sociala och administrativa bestämmelser som värdstaten ålägger företagen inte berättigade om arbetstagare som tillfälligt är utstationerade i denna stat erhåller ett likvärdigt socialt skydd i sin ursprungsstat.
De franska byggnadsföretagen Arblade och Leloup utförde arbeten i Belgien och utstationerade därför mellan år 1991 och år 1993 arbetstagare på byggarbetsplatserna i fråga.
Vid de kontroller som utfördes begärde den belgiska socialinspektionen att olika anställningsrelaterade handlingar som föreskrivs enligt den nationella lagstiftningen skulle inges.
Arblade och Leloup ansåg att de inte var skyldiga att inge de begärda handlingarna. Därefter väcktes åtal mot Arblade och Leloup vid Tribunal correctionnel. De båda företagen hävdade därvid att de hade anpassat sig till den franska lagstiftningen och att de belgiska lagarna och andra författningarna i praktiken innebar inskränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster.
Tribunal correctionnel har frågat domstolen om de belgiska bestämmelserna är förenliga med gemenskapsrätten.
Domstolen anser för det första att kvalificeringen av de belgiska lagarna som "lagar rörande polisiära frågor och säkerhetsfrågor" inte medför att gemenskapsrätten inte skall iakttas beträffande dessa.
Domstolen erinrar om sin rättspraxis, där den fastslår att det är nödvändigt att avskaffa all form av diskriminering på grund av nationalitet av personer som tillhandahåller tjänster som är etablerade i en annan medlemsstat och varje inskränkning som kan försvåra dessa personers verksamhet, vilka lagligen tillhandahåller motsvarande tjänster i sina ursprungsstater. Domstolen nämner att även om det sociala skyddet för arbetstagare kan utgöra ett tvingande hänsyn av allmänintresse som kan berättiga en avvikelse från den grundläggande principen om friheten att tillhandahålla tjänster, kan däremot hänsyn av rent administrativ natur inte berättiga en sådan avvikelse.
Enligt domstolen kan medlemsstaterna (genom lagbestämmelser och kollektivavtal) föreskriva att minimilön skall betalas till arbetstagare som, även tillfälligt, är utstationerade inom deras territorium, oavsett i vilken stat arbetsgivaren är etablerad. Denna skyldighet skall tillämpas under den nationella domstolens kontroll och kan enbart åläggas genom lämpliga åtgärder. Straffrättsliga påföljder är möjliga enbart om de bestämmelser som har överträtts är tillräckligt klara och precisa.
När en arbetsgivare förpliktas att betala arbetsgivaravgifter skall den nationella domstolen kontrollera om dessa avgifter ger de berörda arbetstagarna (de anställda som är utstationerade i den stat där arbetet utförs) rätt till en social förmån och om de inte redan i etableringsstaten åtnjuter ett i huvudsak jämförbart skydd. I annat fall utgör en sådan skyldighet en ojämlikhet i förhållande till arbetsgivare som är etablerade i värdstaten och kan avskräcka företagen från att tillhandahålla sina tjänster i denna stat. För att den skall vara tillåten krävs det att samtliga personer som tillhandahåller tjänster i landet betalar dessa avgifter.
Domstolen anmärker slutligen att Arblade och Leloup redan omfattas av skyldigheter i Frankrike vilka, även om de inte är identiska, åtminstone är jämförbara vad beträffar skyldigheten att föra anställningsrelaterade handlingar för samma arbetstagare och för samma perioder. Skyldigheten att föra vissa ytterligare handlingar i värdstaten utgör enligt domstolen, genom de ytterligare administrativa kostnaderna och avgifterna, en begränsning av det fria tillhandahållandet av tjänster. Även om arbetarskyddet, bland annat såvitt avser hälsa, kan fordra att vissa handlingar hålls till förfogande på byggarbetsplatsen för att underlätta värdstatens myndigheters kontroll, skall de nationella domstolarna kontrollera om det syfte som eftersträvas inte kan uppnås genom att liknande handlingar som förs i etableringsstaten företes inom en rimlig frist (eller kopia av dem hålls tillgänglig på byggarbetsplatsen eller på en åtkomlig plats).
Den begränsning av det fria tillhandahållandet av tjänster som nödvändigheten att ställa handlingar till de nationella kontrollmyndigheternas förfogande kan innebära kan i vilket fall som helst aldrig rättfärdigas med att det är nödvändigt att allmänt underlätta de statliga myndigheternas kontrolluppgift (i det förevarande fallet är det enligt domstolen inte berättigat att det är nödvändigt att under fem år förvara anställningsrelaterade handlingar eller att förvara dem där en fysisk person har hemvist).
Endast för massmedia, Inofficiellt dokument som inte är bindande för domstolen, Finns på alla officiella språk
För domen i dess helhet var vänlig se domstolens hemsida på Internet, www.curia.eu.int, cirka kl. 15.00.
För ytterligare upplysningar var vänlig kontakta Jessica Larsson, tel. +352 43 03 36 51, fax +352 43 03 25 00.