Om domstolen

Vem arbetar på domstolen?

Domarna

Domstolen har 27 domare, en från varje EU-medlemsstat.

Varje medlemsstat föreslår sin egen domare. Det finns inga gemensamma regler för hur den person som föreslås till domare ska utses och varje medlemsstat får därför göra detta på sitt sätt. Dock gäller att den person som föreslås ska vara oberoende, och antingen vara behörig att inneha de högsta domarämbetena i den medlemsstat som nominerar vederbörande eller vara en allmänt erkänd expert på EU-rätt. En särskild kommitté granskar kandidaterna för att förvissa sig om att de är lämpade att tjänstgöra som domare eller generaladvokat. Denna kommitté kallas Artikel 255-kommittén, efter den artikel i fördraget om EU:s funktionssätt genom vilken kommittén inrättades. Domarna utnämns sedan officiellt av medlemsstaterna tillsammans.

Domarna utnämns för ett förordnande på sex år. Detta förordnande kan förnyas.

Visste du att …?

Den domare som arbetat längst i domstolen är den nuvarande ordföranden, Koen Lenaerts. Han utnämndes till domare för första gången år 2003.

Domarna väljer en ordförande och en vice ordförande för en treårsperiod.

Domstolens nuvarande ordförande, Koen Lenaerts, blev vald första gången år 2015.

Hur många domare avgör ett mål?

Alla domare är inte med och avgör varje mål. När ett mål kommer in delas det ut till någon av domstolens avdelningar. Antalet domare som deltar i målets avgörande avspeglar hur viktigt eller komplicerat målet är.

Domstolen har avdelningar med

• 15 domare, den så kallade stora avdelningen,
• 5 domare,
• 3 domare.

Domstolen kan också sammanträda i plenum med 27 domare. Detta sker endast i mål som är utomordentligt viktiga.

Stora avdelningen leds av domstolens ordförande. Vice ordföranden ingår också i stora avdelningen, liksom tre domare som var och en är ordförande för en avdelning med fem domare. De återstående tio domarna utses sedan enligt ett roteringssystem som möjliggör en jämn fördelning av målen.

Domstolen använder sig av stora avdelningen när målet är synnerligen komplicerat eller viktigt för EU-rättens utveckling eller när en medlemsstat eller en EU-institution begär det.   

Andra mål prövas av avdelningar med tre eller fem domare. Ordförandena för avdelningarna med fem domare väljs för tre år och ordförandena för avdelningarna med tre domare för ett år.

Omkring 45 procent av målen avgörs av avdelningar med tre domare. Omkring 40 procent av målen avgörs av en avdelning med fem domare och omkring 10 procent av målen avgörs av stora avdelningen.

Generaladvokaterna

Domstolen biträds också av 11 generaladvokater. De utnämns på samma sätt som domarna.

Visste du att …?

Alla medlemsstater kan inte få en generaladvokat utnämnd samtidigt, eftersom det finns färre generaladvokater än medlemsstater. De fem största medlemsstaterna – Spanien, Tyskland, Frankrike, Italien och Polen – har en permanent rätt att utse var sin generaladvokat. De återstående sex generaladvokaterna utses av de övriga 22 medlemsstaterna enligt ett roteringssystem för en sexårsperiod som inte kan förnyas. Efter denna sexårsperiod övergår rätten att utse en generaladvokat till nästa medlemsstat på listan. Rotering sker i alfabetisk ordning efter medlemsstatens namn på dess eget språk.

Generaladvokaterna har en särskild roll i handläggningen av mål. Till skillnad från domare avgör de inte några mål.

Innan domarna avgör ett mål föredrar generaladvokaten ett oberoende ”förslag till avgörande” för domarna. I detta förslag till avgörande går generaladvokaten igenom målet och föreslår hur de problem som målet ger upphov till skulle kunna lösas.

Generaladvokaterna deltar inte i alla mål, utan endast i mål där nya rättsfrågor uppkommer och ett förslag till avgörande därför kan vara till nytta.

Domarna behöver inte följa generaladvokatens förslag till avgörande och bestämmer själva hur målet ska avgöras.

Oavsett om domarna följer förslaget till avgörande eller inte, så har det hjälpt domstolen att döma i målet, eftersom domstolen därigenom har kunnat ta del av ett annat – oberoende – synsätt.

Justitiesekreteraren

Justitiesekreteraren har en dubbel roll, dels som ansvarig för att domstolshandläggningen är smidig och effektiv, dels som institutionens generalsekreterare.

I egenskap av generalsekreterare är justitiesekreteraren under ordförandens ledning ansvarig för ett antal skilda områden.

Justitiesekreteraren är även ansvarig för att förbereda och förhandla fram EU-domstolens årliga budget och för att se till att budgetmedlen används på rätt sätt.

Justitiesekreteraren företräder institutionen i samarbetet med andra EU-institutioner och organ och har kontakter med en rad externa intressenter.

Justitiesekreteraren väljs av domarna och generaladvokaterna för en period av sex år. Justitiesekreteraren kan bli omvald.

Visste du att …?

Den justitiesekreterare som tjänstgjort längst var Albert van Houtte. Han var den första justitiesekreteraren och tjänstgjorde i nästan 29 år – från mars 1953 till februari 1982. Under de första åren, när institutionen var relativt liten, var justitiesekreterarens huvuduppgift att bistå domstolen i den dömande verksamheten. I takt med att institutionen växte utvecklades också justitiesekreterarens roll och han fick gradvis ta på sig ett större ansvar som generalsekreterare.

Domstolens nuvarande justitiesekreterare är Alfredo Calot Escobar. Han har innehaft denna befattning sedan år 2010.

Personalen

Domstolen har för närvarande strax över 2 300 anställda.

De flesta av de anställda är EU-tjänstemän som har valts ut efter ett rigoröst urvalsförfarande. EU-domstolens anställda kommer från alla EU-medlemsstater.

Ungefär hälften av EU-domstolens personal arbetar vid Generaldirektoratet för mångspråkighet. Detta generaldirektorat har till uppgift att se till att EU-domstolens avgöranden finns tillgängliga på samtliga av de 24 officiella EU-språken.

På de sidor som handlar om EU-domstolens olika avdelningar kan du läsa mer om EU-domstolens personal och deras arbete.

Vill du veta mer om hur man söker jobb på EU-domstolen, besök sidan Arbeta hos oss.

Vilka typer av mål avgör domstolen?

Domstolens uppdrag är att se till att EU-rätten följs och tillämpas på samma sätt i hela EU. Domstolen fullgör detta uppdrag genom att avgöra mål där parterna har olika uppfattningar om hur lagen ska förstås eller om hur den ska tillämpas. De flesta målen i domstolen är mål som kommer från nationella domstolar genom en så kallad begäran om förhandsavgörande. Dessa mål kallas mål om förhandsavgörande. Vissa mål kommer dock direkt till domstolen. Dessa mål kallas ”mål om direkt talan”.

Mål om förhandsavgörande

EU-rätten ingår som en del av varje EU-medlemsstats nationella rätt. Detta betyder att EU-rätten kan användas direkt vid nationella domstolar inom EU. Nationella domare kan därför tillämpa EU-rätten direkt. Detta kallas för EU-rättens ”direkta effekt”.

Om det är oklart exakt hur EU-rätten ska tolkas i ett mål får nationella domare ställa frågor till domstolen. De nationella domarna kan på detta sätt få det klargjort vad en EU-rättsbestämmelse innebär eller få besked om huruvida bestämmelsen är giltig. Detta gör det möjligt för dem att tillämpa EU-rätten och avgöra om nationell lagstiftning och praxis är förenliga med EU-rätten.

Alla oberoende domstolar inom EU får ställa sådana frågor om de anser att det behövs.

Nationella domstolar vilkas avgöranden inte kan överklagas måste ställa sådana frågor om det inte redan står klart hur de ska besvaras och ett svar behövs för att kunna avgöra målet.

EU-domstolen prövar då dessa frågor.

Domstolen beaktar yttranden från

• parterna i det nationella målet,
• de EU-medlemsstater som vill delta i målet – detta kan i många fall exempelvis vara det land från vilket målet kommer,
• kommissionen och andra EU-institutioner som vill yttra sig.

Domstolen meddelar därefter sitt avgörande. I avgörandet får den nationella domstolen svar på de frågor som den har ställt. Detta gör det möjligt för den nationella domstolen att avgöra det nationella målet.

EU-domstolens avgörande i EU-rättsfrågan är slutligt och bindande. Den nationella domstolen måste följa det svar som den fått. Andra nationella domstolar i EU måste också följa EU-domstolens avgörande om de prövar liknande mål.

EU-domstolen och nationella domstolar arbetar tillsammans på detta sätt för att se till att det är en och samma tolkning av EU-rätten som tillämpas inom hela EU.

Många av de viktigaste principerna i EU-rätten har slagits fast genom avgöranden i denna typ av mål. De flesta mål (mer än 60 procent) av de mål som avgörs av domstolen är mål om förhandsavgörande.

De flesta mål av denna typ prövas av domstolen. Mål som rör mervärdesskatt, systemet med handel för utsläppsrätter för växthusgaser, tullar, punktskatter, tullklassificiering av varor och kompensation till flygpassagerare prövas dock av tribunalen.

Mål om direkt talan

Mål om direkt talan är sådana mål som kommer direkt till domstolen. Det är endast EU-institutioner och medlemsstater som kan väcka talan direkt vid domstolen.

Vid tribunalen finns det under vissa förutsättningar möjlighet för enskilda (personer och företag) att väcka direkt talan. Mer information om detta hittar du på tribunalens sida.

Det finns olika typer av direkt talan. De vanligaste typerna är fördragsbrottstalan och talan om ogiltigförklaring.

Fördragsbrottstalan

I dessa mål, som också kallas överträdelseförfaranden, väcks talan mot en EU-medlemsstat för att avgöra om den staten har följt EU-rätten eller inte.

Det är möjligt för en medlemsstat att väcka talan mot en annan medlemsstat, men detta är ovanligt.

I de flesta fall är det kommissionen som väcker talan i dessa mål.

Kommissionen kontrollerar fortgående om medlemsstaterna följer EU-rätten. Den gör detta på eget initiativ, men utreder också anmälningar som den får från allmänheten.

Om kommissionen anser att en medlemsstat inte följer lagen, inleder den ett officiellt förfarande mot den staten. Detta förfarande består av tre steg. Under det första och det andra steget varnas medlemsstaten om att det finns ett potentiellt problem och ges möjlighet att rätta till det. Om medlemsstaten inte rättar till problemet, eller kommissionen inte godtar de åtgärder som staten vidtagit, väcker kommissionen talan vid domstolen.

Det är sedan domstolen som avgör om medlemsstaten inte följt lagen.

Under senare år har dessa mål utgjort mindre än 5 procent av målen vid domstolen.

I vissa fall, när en medlemsstat inte genomfört vissa EU-lagar som kallas direktiv, kan detta leda till att medlemsstaten döms att omedelbart betala ett schablonbelopp.

I andra fall där domstolen finner att en medlemsstat inte har följt EU-rätten, måste medlemsstaten vidta åtgärder för att rätta sig efter domstolens avgörande.

Om en medlemsstat inte rättar sig efter domstolens avgörande, kan kommissionen väcka talan en andra gång. Om domstolen fäller en medlemsstat till ansvar en andra gång får den ålägga staten vite. Vitet kan både vara ett fast belopp för medlemsstatens tidigare agerande och ett vite som löper periodiskt till dess att medlemsstaten rättar sig efter avgörandet.

Talan om ogiltigförklaring

Detta är mål där den som väcker talan yrkar att en EU-lag eller ett EU-beslut ska ogiltigförklaras. Talan väcks mot den EU-institution, EU-byrå eller annat EU-organ som fattat beslutet eller utfärdat lagen.

Om det är en medlemsstat som inleder ett mål för att få lagar som antagits av Europaparlamentet och/eller rådet ogiltigförklarade, är det domstolen som prövar målet. Ett undantag från denna huvudregel är när en medlemsstat angriper ett rådsbeslut angående statligt stöd, antidumpning eller genomförandebefogenheter. I sådana fall måste talan väckas vid tribunalen.

Domstolen prövar också mål där en EU-institution har väckt talan mot en annan EU-institution.

Övriga mål, i synnerhet mål där talan väcks av enskilda, företag eller andra organisationer, prövas av tribunalen. För fler upplysningar om detta, se tribunalens sida.

Passivitetstalan

Dessa mål liknar talan om ogiltigförklaring. I denna typ av mål väcks talan emellertid inte när en institution har fattat ett beslut, utan talan väcks när en institution, en byrå eller ett organ inte har fattat något beslut. Talan kan endast väckas när institutionen ifråga blivit anmodad att vidta åtgärder och är skyldig att göra detta.

Dessa mål är mycket sällsynta.

På samma sätt som gäller för mål om ogiltigförklaring är det domstolen som prövar mål där talan väcks av medlemsstater eller institutioner. Tribunalen prövar mål där talan väcks av enskilda.

Det finns en möjlighet för enskilda att anmäla en medlemsstat till kommissionen och göra gällande att medlemsstaten har brutit mot EU-rätten. Kommissionen är  dock inte skyldig att väcka talan mot medlemsstaten vid domstolen. Det är i en sådan situation inte möjligt att inleda en passivitetstalan mot kommissionen.

Överklaganden

Det finns en mekanism, liknande den som finns i alla rättssystem, för att överklaga vissa av tribunalens avgöranden till domstolen.

Ett överklagande får endast avse rättsfrågor, inte hur tribunalen har utrett och bedömt omständigheterna i målet.

I vissa typer av mål fungerar tribunalen som en appellationsdomstol. Många EU-byråer och EU-organ som fattar beslut, till exempel EU:s immaterialrättsmyndighet eller EU:s kemikaliemyndighet, har nämligen oberoende överklagandenämnder. Innan målet kommer till tribunalen har då myndighetens egen överklagandenämnd redan prövat det första beslutet. Avgöranden från tribunalen i sådana mål kan därför endast överklagas om domstolen meddelar prövningstillstånd enligt ett särskilt förfarande. Prövningstillstånd meddelas när överklagandet aktualiserar en fråga som är av vikt för EU-rättens enhetlighet, konsekvens eller utveckling.

Ett överklagande måste lämnas in inom två månader från det att tribunalen meddelat sitt avgörande.

Om domstolen bifaller överklagandet kan den antingen besluta att avgöra målet själv eller återförvisa det till tribunalen för en ny bedömning. I omkring 25 procent av fallen bifalls överklagandet.

Omkring en fjärdedel av alla mål vid domstolen är överklaganden.

Hur går förfarandet till?

Förfarandet vid domstolen regleras av domstolens stadga och domstolens rättegångsregler.

Förfarandet består av två delar: en skriftlig del och en muntlig del.

Parterna lämnar skriftligen in sina argument till domstolen. EU:s medlemsstater och EU-institutionerna får också lämna in skriftliga yttranden till domstolen. Detta är den skriftliga delen av förfarandet.

I många mål ordnas det också en muntlig förhandling. Muntliga förhandlingar är öppna för allmänheten och förhandlingar i särskilt viktiga mål webbsänds på domstolens webbplats. För fler upplysningar om hur man kan titta på en förhandling, besök sidorna om webbsändning och om hur du går på en förhandling. Några månader efter den muntliga förhandlingen föredrar generaladvokaten sitt förslag till avgörande i de mål där ett sådant har begärts. Detta är den muntliga delen av förfarandet.

När den muntliga delen är avslutad överlägger domarna och beslutar om avgörandet.

Avgörandet meddelas vid ett offentligt sammanträde som äger rum vid ett senare tillfälle.

Hela handläggningen av ett mål tar i genomsnitt mellan 16 och 18 månader.

För fler upplysningar, se sidan om Förfarandet vid domstolen.