Milstolpar i EU-domstolens rättspraxis

EU-rättens grundstenar

Van Gend en Loos

Domstolen meddelade sin mest berömda dom i ett mål som kallas Van Gend en Loos (1963).

En domstol i Nederländerna frågade EU-domstolen om nationella domstolar själva kunde tillämpa en EU-lag som förbjöd länder att öka tullarna på handel inom EU. Nederländska myndigheter hade ökat tullarna på vissa kemikalier. Ett transportföretag, Van Gend en Loos, skulle vara tvunget att betala dessa höjda tullar när det importerade kemikalier från Tyskland till Nederländerna. Företaget överklagade därför tullbeslutet till en nationell domstol. EU-domstolen höll med om att en nationell domstol måste tillämpa EU-rätten. Det var denna dom som skapade principen om ”direkt effekt”. Denna princip innebär att enskilda personer och företag kan åberopa vissa EU-rättsliga bestämmelser direkt i nationella domstolar.

Costa mot ENEL

Ett år senare (1964) slog EU-domstolen fast ytterligare en grundläggande princip i domen i målet Costa mot ENEL.

En domstol i Italien frågade EU-domstolen vad som gällde i den situationen att en EU-lag och en italiensk lag om nationalisering av ett elbolag, som hade antagits efter EU-lagen, strider mot varandra. Domstolen slog fast att EU-rätten är ”överordnad” och att den nationella rätten inte får tillämpas om den strider mot EU-rätten. Detta kallas principen om EU-rättens ”företräde”.

Principerna om direkt effekt och företräde utgör tillsammans EU-rättens grundstenar.

Francovich

EU-domstolen fortsatte att utarbeta viktiga EU-rättsliga principer under åren som följde dessa avgöranden. I domen i målet Andrea Francovich m.fl. mot Italien (1991), slog domstolen fast principen om ”statens skadeståndsansvar”.

En grupp italienska arbetstagare gick miste om sina löner när deras arbetsgivare gick i konkurs. Det fanns ett EU-direktiv som syftade till att skydda arbetstagare i en sådan situation. Italien hade dock inte genomfört detta direktiv i sin nationella rättsordning. Arbetstagarna anförde att de hade lidit skada på grund av att Italien inte hade genomfört direktivet. EU-domstolen slog fast att enskilda kan väcka skadeståndstalan mot ett EU-land för den skada som orsakats av att landet inte följt EU-rätten.

Fri rörlighet för varor

Dassonville

EU-domstolen har också spelat en viktig roll i utformningen av reglerna om fri rörlighet för varor inom EU. I domen i målet Procureur du Roi mot Benoît och Gustave Dassonville (1974) slog domstolen fast en princip som senare kom att bli känd som ”Dassonville-principen”.

Enligt EU-reglerna är det förbjudet för medlemsstaterna att ha restriktioner för import till det egna landet av varor från andra EU-länder. Enligt dessa regler är det också förbjudet att ha nationella regler som har en ”verkan som motsvarar” sådana restriktioner. Detta mål rörde ett krav i Belgien på ursprungsintyg för skotsk whisky. Gustave Dassonville var en grossist i Frankrike. Hans son Benoît drev en filial till faderns verksamhet i Belgien. Benoît köpte whisky av märkena ”Johnnie Walker” och ”Vat 69” i Frankrike för att sälja dem i Belgien. I Frankrike krävdes det inte några sådana ursprungsintyg och Benoît och Gustave kunde därför inte lägga fram några sådana intyg för belgiska myndigheter. De blev därför åtalade i Belgien.

EU-domstolen slog fast att nationella regler som  indirekt begränsar handeln inom EU har en verkan som motsvarar importrestriktioner.

Cassis de Dijon

Resonemanget från Dassonvillemålet utvecklades i domen i målet Rewe-Zentral AG mot Bundesmonopolverwaltung für Branntwein (1979). Detta mål kallas också för Cassis de Dijon.

Tyskland tillät inte att likören ”Cassis de Dijon” importerades från Frankrike för att säljas i Tyskland, eftersom den inte uppfyllde de tyska kraven för alkoholhalt. En dryck måste ha en alkoholhalt på minst 25% för att få säljas som likör i Tyskland. Alkoholhalten i Cassis de Dijon var endast 16%. Rewe-Zentral, en tysk snabbköpskedja, klagade på denna regel i en nationell domstol. Den nationella domstolen ställde sedan frågor till EU-domstolen. EU-domstolen slog fast att alla varor som lagligen tillverkas och säljs i ett EU-land måste få släppas ut på marknaden i andra EU-länder. Detta kallas principen om ”ömsesidigt erkännande”.

Fri rörlighet för personer

Grzelczyk

EU-domstolen har, utöver den fria rörligheten för varor, även värnat om den fria rörligheten för personer inom EU. Den har bland annat gjort detta i målet Rudy Grzelczyk mot Centre Public d'Aide Sociale d’Ottignies-Louvain-la-Neuve (2001).

Detta mål rörde en fransk universitetsstudent som var bosatt i Belgien. Under sina tre första studieår på universitetet försörjde han sig själv. Under sitt fjärde studieår ansökte han om ekonomiskt bistånd i form av ett existensminimumbidrag. Han fick dock avslag på sin ansökan om ekonomiskt bistånd eftersom han var utländsk medborgare. EU-domstolen fann att studenten hade behandlats felaktigt, eftersom EU-medborgarskapet ger människor rätt till likabehandling i juridiskt hänseende, oavsett nationalitet.  

Ruiz Zambrano

EU-domstolen kom ett årtionde senare att ytterligare fördjupa innebörden av EU-medborgarskapet i domen i målet Ruiz Zambrano (2011).

Detta mål rörde två barn som var födda i Belgien och som hade belgiskt medborgarskap. Deras föräldrar var medborgare i Colombia. Föräldrarna riskerade att utvisas, vilket också skulle ha lett till att barnen hade behövt lämna EU. EU-domstolen slog fast att EU-länder ska ge föräldrar som är tredjelandsmedborgare uppehålls- och arbetstillstånd, när deras underåriga barn som är beroende av sina föräldrar för sin försörjning är medborgare i det aktuella EU-landet. Om de nekades dessa rättigheter skulle barnen nämligen fråntas rätten att fullständigt kunna utöva sina rättigheter som EU-medborgare. Detta mål stärkte idén om att EU-medborgarskapet ger rättigheter inte enbart till den enskilda individen, utan även till dennes familjemedlemmar.

Enskildas rättigheter

Internationale Handelsgesellschaft

EU-domstolen tog ställning till frågan om skyddet av enskildas rättigheter i målet Internationale Handelsgesellschaft (1970).

Ett tyskt företag, Internationale Handelsgesellschaft, ifrågasatte EU:s system för exportlicenser för jordbruksprodukter. Företaget hävdade att licenssystemet inskränkte dess näringsfrihet enligt den tyska grundlagen.

Den tyska domstol som prövade Internationale Handelsgesellschafts talan frågade EU-domstolen om EU är skyldigt att respektera vissa normer för mänskliga rättigheter. Domarna i EU-domstolen kom fram till att respekten för grundläggande rättigheter är en väsentlig del av de allmänna principerna i EU-rätten, som EU-domstolen är ansvarig för att upprätthålla.

Defrenne

EU-domstolen utvecklade denna princip vidare i domen i målet Defrenne mot SABENA (1976).

Gabrielle Defrenne var en flygvärdinna som hade stämt sin tidigare arbetsgivare, det belgiska flygbolaget SABENA. Hon ville ha ersättning för den lön och andra förmåner som hon hade gått miste om till följd av att SABENA inte betalade lika löner till de kvinnliga och de manliga medlemmarna i sin kabinpersonal trots att de utförde identiska arbetsuppgifter. EU-domstolen slog fast att principen om lika lön för män och kvinnor kan användas i nationella domstolar i mål mellan enskilda och deras arbetsgivare. Gabrielle Defrenne kunde stödja sig på EU-rätten i det mål som hon inlett mot sin arbetsgivare i nationell domstol för att säkerställa jämställdhet i arbetslivet.

Slutsats

Dessa viktiga avgöranden från EU-domstolen har haft stor betydelse för EU-rättens utveckling och skyddet av medborgarnas rättigheter. De visar på EU:s beslutsamhet att upprätthålla principerna om rättvisa, jämlikhet och rättsstaten, vilken haft ett avgörande inflytande på de rättsregler som gäller i alla medlemsstater och för medborgarna i dessa stater.