Sportens värld

Inledning

I Europa korsar idrotten ofta nationsgränser, såsom vid övergångar av idrottare samt vid anordnandet av tävlingar och sportsändningar som innefattar flera länder. EU-domstolen har vid flera tillfällen klarlagt på vilka sätt EU-rätten är tillämplig på olika aspekter av idrott. Dessa är några av de viktigaste frågorna:

• Vilka rättigheter har idrottare i egenskap av arbetstagare när det gäller fri rörlighet?
• Strider idrottsförbundens befogenheter, i synnerhet deras befogenhet att godkänna att internationella tävlingar anordnas, mot EU:s konkurrensrätt?
• Får man inskränka exklusiva sändningsrättigheter så att allmänheten kan se större idrottsevenemang på fri tv?

Fri rörlighet för idrottare

Domen i Bosman-målet är förmodligen ett av de mest kända rättsfallen genom tiderna. Namnet ”Bosman” har blivit en del av idrottsvokabuläret och EU-domstolens dom har skapat en helt ny kategori av spelarövergångar mellan fotbollsklubbar. Bakom detta mål och de principer som slogs fast i domen finns en historia om en verklig person.

Jean-Marc Bosman var fotbollsspelare i den belgiska klubben RFC Liège. När hans kontrakt löpte ut 1990 ville han byta klubb och flytta till den franska klubben Dunkerque. Övergången blockerades emellertid, eftersom Dunkerque inte ville betala den övergångsersättning som Liège krävde. Liège stängde av Jean-Marc Bosman och han blev också svartlistad av alla europeiska klubbar som kunde ha anställt honom, vilket gjorde att han inte bara blev arbetslös utan också oanställbar.

En belgisk domstol vände sig till EU-domstolen som slog fast att reglerna om övergångsersättningar begränsade den fria rörligheten för spelare som ville spela i en annan medlemsstat, eftersom reglerna hindrade eller avskräckte dem från att lämna sina tidigare klubbar även efter det att deras kontrakt hade löpt ut. EU-domstolen slog också fast att det var förbjudet för fotbollsligor att begränsa hur många utländska EU-spelare som fick delta i matcher med klubblag. Bosman-domen inledde en ny epok inom fotbollen med fria övergångar mellan klubbar, något som inneburit att fler spelare nu rör sig inom EU (C-415/93 Bosman).

Bosman-domen påverkade inte bara fotbollen, utan även andra idrotter som basket, handboll och cricket. EU-domstolen har i efterföljande mål utvecklat denna princip ytterligare och funnit att den också är tillämplig på vissa idrottare som inte kommer från EU. Det har slagits fast att om idrottaren kommer från ett land som har ett avtal med EU som innehåller regler om fri rörlighet för personer omfattas dessa idrottare av samma principer. Dessa mål innefattar Kolpak (C-438/00 Deutscher Handballbund) som rörde en slovakisk handbollsspelare före det att Slovakien blev medlem av EU och Simutenkov som rörde en rysk fotbollsspelare som spelade i Spanien (C-265/03 Simutenkov).

En fransk domstol bad år 2008 EU-domstolen om vägledning angående ett så kallat joueur espoir-kontrakt. Olivier Bernard hade tecknat ett sådant kontrakt med fotbollsklubben Olympique Lyonnais. Han förband sig enligt kontraktet att träna med Olympique Lyonnais och sedan ingå sitt första professionella kontrakt med den klubben om han fick erbjudande om ett sådant kontrakt. Olivier Bernard skrev i stället kontrakt med Newcastle United efter det att han hade avslutat sin träningsperiod. Olympique Lyonnais krävde därför kompensation. EU-domstolen höll med om att dessa kontrakt begränsade den fria rörligheten för spelare. Fotbollsklubbar har dock en laglig rätt att kräva ersättning för att de har tränat upp unga spelare som sedan tecknar sitt första professionella kontrakt med en klubb i en annan medlemsstat. Ersättningen ska vara relaterad till de verkliga kostnaderna för att träna upp spelaren (C-325/08 Olympique Lyonnais).

En belgisk domstol vände sig år 2022 till EU-domstolen med ett mål som rörde en före detta professionell fotbollsspelare som var bosatt i Frankrike och som hade ifrågasatt vissa av Fifas regler om spelarövergångar. Fotbollsspelaren hävdade att Fifa-reglerna hindrade honom från att bli anställd av en belgisk fotbollsklubb. Enligt dessa regler var både spelaren och hans nya klubb skyldiga att ersätta spelarens tidigare klubb om spelaren sade upp sitt kontrakt i förtid utan ”giltig orsak”. Den nya klubben kunde också drabbas av påföljder och andra negativa konsekvenser, såsom ett tillfälligt övergångsförbud och förseningar i utfärdandet av internationella transfercertifikat. EU-domstolen ansåg att Fifa-reglerna stred mot EU-rätten och hindrade den fria rörligheten för professionella fotbollsspelare som ville utvecklas som spelare genom att spela för en ny klubb (C-650/22 FIFA).

Idrottsförbund och EU:s konkurrenslagstiftning

I två mål som avgjordes i slutet av år 2023 prövade EU-domstolen samspelet mellan EU:s konkurrensrätt och regleringen av idrott. Enligt konkurrenslagstiftningen är det förbjudet för ett företag att missbruka sin dominerande ställning på en marknad. På idrottens område regleras emellertid utövandet av en viss idrott ofta av en enda organisation som bestämmer regler och organisation.

Det första målet rörde Internationella skridskoförbundet (ISU), som måste godkänna anordnandet av alla internationella skridskotävlingar. ISU har befogenhet att stänga av idrottare från alla tävlingar om de deltar i icke-godkända evenemang (C-124/21 P International Skating Union mot kommissionen).

Det andra målet rörde Fifa och Uefas reaktion på European Superleague. Fifa och Uefa hotade med att vidta sanktionsåtgärder mot alla klubbar eller spelare som deltog i European Superleague (C-333/21 European Superleague Company).

EU-domstolen slog i båda målen fast att denna typ av regler är olagliga. Det fanns inte någon reglering som såg till att Fifas, Uefas och ISU:s befogenheter utövades på ett öppet, objektivt, icke-diskriminerande och proportionerligt sätt. Reglerna hindrade därför den fria konkurrensen på EU-marknaden. EU-domstolen kom också fram till att reglerna är skadliga för spelare och idrottare, eftersom de hindrar dem från att delta i nya tävlingar i innovativa format. De påverkade också   medierna och åskådarna negativt, eftersom de berövade dem möjligheten att titta på dessa tävlingar.

År 2021 bad en belgisk domstol EU-domstolen om vägledning i ett mål som rörde en fotbollsspelare och en belgisk fotbollsklubb. Spelaren hade i det målet ifrågasatt reglerna om ”hemmafostrade spelare”. Dessa regler syftar till att främja utvecklingen av lokala talanger. EU-domstolen fann att dessa regler kunde vara olagliga enligt EU:s konkurrenslagstiftning, eftersom de begränsade möjligheterna för fotbollsklubbar att konkurrera med varandra genom att rekrytera talangfulla spelare oavsett var spelarna hade blivit ”hemmafostrade”. EU-domstolen ansåg också att reglerna indirekt kunde diskriminera spelare som kommer från andra medlemsstater. EU-domstolen överlät emellertid åt den belgiska domstolen att avgöra om dessa regler var motiverade av målet att uppmuntra rekrytering och träning av unga spelare på lokal nivå (C-680/21 Royal Antwerp Football Club).

Tv-sändningar av sport

Huvudregeln är att de som har sändningsrättigheterna för sportevenemang får sälja dem till vem de vill. Enligt EU-lagstiftningen kan medlemsstaterna dock kräva att vissa evenemang av ”särskild vikt för samhället” måste sändas på fri-tv-kanaler. Detta begränsar det pris som innehavarna av sändningsrättigheterna kan ta ut när de säljer dessa rättigheter. Storbritannien och Belgien hade listat alla matcher i fotbolls-VM som evenemang av ”särskild vikt”. Storbritannien hade även listat alla matcher i fotbolls-EM som sådana evenemang. Fifa och Uefa hävdade att många av dessa matcher inte var av särskild vikt för dessa länder. De ansåg att gruppspelsmatcher där inget lag från Storbritannien eller Belgien deltog inte skulle anses vara av särskild vikt. Tribunalen delade Storbritanniens och Belgiens uppfattning. Den medgav att medlemsstaterna hade rätt att kvalificera samtliga matcher i dessa turneringar som särskilt viktiga samhällsevenemang. Tribunalen noterade att även mindre viktiga (”non-prime”) matcher kunde inverka på ett landslags avancemang i mästerskapet och påverka mästerskapet i stort. Tribunalen ansåg att det visserligen innebar en begränsning av Fifas och Uefas exklusiva sändningsrättigheter att sända dessa matcher i fri tv, men tribunalen ansåg att denna begränsning kunde motiveras av behovet av att skydda allmänhetens rätt till information och av att se till att det ges fri tillgång till evenemang av samhällsbetydelse (T-385/07, T-55/08, T-68/08, FIFA och UEFA mot kommissionen)

År 2008 ställde en brittisk domstol en fråga till EU-domstolen som gällde försäljningen av sändningsrättigheterna till engelska Premier League. Varje programföretag fick bara visa matcher inom ett visst geografiskt område. Detta innebar att tv-tittare endast kunde se Premier League-matcher som sändes av programföretag i den medlemsstat där de bodde. Pubar i Storbritannien köpte avkodningskort från Grekland som gav dem tillgång till Premier League-matcher och de visade sedan dessa matcher. EU-domstolen slog fast att ett licensieringssystem som ger programföretag ensamrätt inom en medlemsstat och som förbjuder tv-tittare i andra medlemsstater att titta på utsändningar med ett avkodningskort strider mot EU-rätten. EU-domstolen fann dock att det krävdes tillstånd för att visa matcher på offentliga platser, såsom pubar, om sändningen innehöll upphovsrättsligt skyddade inslag, såsom den inledande videosekvensen eller musiken (C-403/08 och C-429/08 Football Association Premier League m.fl., Murphy).

I ett annat mål prövade EU-domstolen användningen av korta klipp från sportevenemang i nyhetsprogram. Enligt EU:s regler måste programföretag tillåtas att använda klipp i korta nyhetsinslag om evenemang av stort allmänintresse, även när evenemanget omfattas av exklusiva sändningsrättigheter. En nyhetsorganisation kan behöva betala för klippet, men priset får endast täcka de tekniska kostnaderna för att signalen ska tillhandahållas. Sky Österreich, som hade exklusiva sändningsrättigheter till vissa sportevenemang, hävdade att detta innebar att man bortsåg från övergripande kostnader för licensiering och produktion. EU-domstolen bekräftade dock att ersättningen för tillgång till sändningar får begränsas till de tekniska kostnader som är direkt kopplade till tillhandahållandet av signalen. Denna begränsning skyddar medborgarnas grundläggade rätt till information och säkerställer att allmänheten har tillgång till viktig information om stora evenemang såsom fotbollsmatcher, trots att det finns avtal om ensamrätt (C-283/11 Sky Österreich).

Slutsats

Domstolen och tribunalen har genom dessa domar sett till att alla kan utöva sin rätt till fri rörlighet och att det skydd som EU:s konkurrensregler ger kommer alla till godo, samtidigt som hänsyn tagits till den speciella plats som idrotten har i samhället.