Studenters rättigheter

Rättigheter för studerande

I takt med att allt fler studenter deltar i gränsöverskridande utbildningsprogram som till exempel Erasmus+, har EU-domstolen fått hantera fler tvister rörande studenters rättigheter. Centrala frågor är bland annat:

• Är det diskriminerande att begränsa studenters tillgång till universitet i andra medlemsstater?
• Kan en medlemsstat neka ekonomiskt stöd till studenter från andra medlemsstater?
• Har barn till gränsarbetare rättigheter i den medlemsstat där deras föräldrar arbetar?
• Får man ställa särskilda krav på internationella studenter som kommer till en medlemsstat för att studera?

Tillgång till högre utbildning

I början av 2000-talet vidtog kommissionen åtgärder mot Belgien och Österrike på grund av att dessa länder gjorde det svårare för studenter från andra EU-länder att studera vid deras universitet. Belgien och Österrike hade sett en ökning av studenter från andra EU-länder, särskilt från de länder där samma språk talades. Utländska studenter blev tvungna att bevisa inte bara att de uppfyllde kraven för att antas till universitetsstudier i Belgien eller Österrike, utan även att de uppfyllde kraven för att antas till samma utbildning i sitt hemland. EU-domstolen meddelade fällande domar mot båda länderna år 2004 (C-65/03 kommissionen mot Belgien) och år 2005 (C-147/03 kommissionen mot Österrike). EU-domstolen slog fast att en sådan diskriminering endast kan rättfärdigas om den är proportionerlig och inte riktas mot medborgare från andra EU-länder.

Ett exempel på denna typ av rättfärdigande kom senare, när en belgisk domstol bad EU-domstolen om vägledning angående en regel som hade införts i den franskspråkiga gemenskapen i Belgien. Regeln begränsade antalet studenter från andra medlemsstater som kunde antas till vissa medicinska universitetsutbildningar. EU-domstolen konstaterade att även om en sådan begränsning indirekt diskriminerar studenter på grund av nationalitet, kan den rättfärdigas av medlemsstatens behov av att skydda folkhälsan. EU-domstolen anvisade den belgiska domstolen att göra en bedömning av om begränsningen kunde leda till att fler utexaminerade personer fanns tillgängliga för att tillhandahålla hälso- och sjukvårdstjänster i den franskspråkiga gemenskapen, eller om samma mål kunde uppnås med mindre långtgående åtgärder (C-73/08 Bressol m.fl.).

Studiefinansiering

Dany Bidar var en fransk student som hade bott och gått i skolan i Storbritannien i tre år. Därefter började han studera vid University College London. Hans ansökan om studielån avslogs eftersom han inte ansågs ha ”hemvist” i Storbritannien. År 2005 slog EU-domstolen fast att en medlemsstat inte får neka lån eller bidrag till studenter som bor i landet och uppfyller villkoren för att få stanna där. För att förhindra att utländska studenter blir en orimlig börda för landet får dock vissa villkor uppställas. Ett sådant villkor kan vara att studenten ska ha bott i landet under en viss tid innan studierna påbörjas, vilket kan visa på en viss grad av integration i samhället i den medlemsstaten. Eftersom utländska studenter vid den tiden saknade möjlighet att tillerkännas ”hemvist” i landet medan de fortfarande studerade, ansågs regeln dock vara oförenlig med EU-rätten (C-209/03 Bidar).

I en dom från 2008, i ett mål där en tysk student i Nederländerna hade fått sitt bistånd till uppehälle indraget, fann EU-domstolen att regeln att studenterna skulle ha bott i landet i fem år innan de påbörjade sina studier var ett lämpligt krav (C-158/07 Förster).

Några år senare väckte kommissionen talan mot Österrike på grund av regler som innebar att österrikiska studenter betalade mindre för kollektivtrafiken. Österrike tillämpade reducerade biljettpriser för personer vars föräldrar erhöll familjebidrag i Österrike; detta var ett krav som var mycket lättare att uppfylla för österrikare. EU-domstolen fann att detta utgjorde diskriminering (C-75/11 kommissionen mot Österrike).

År 2011 ställde två tyska domstolar frågor till EU-domstolen om två tyska studenter som nekades finansiering för genomgående av en fullständig utbildning i utlandet, eftersom de inte kunde visa att de hade bott i Tyskland i tre år innan studierna påbörjades. Båda studenterna var födda i Tyskland, hade bott utomlands i flera år med sina föräldrar och flyttat tillbaka till Tyskland några år innan de skulle påbörja sina studier. Den ene hade emellertid återvänt till Tyskland först två år och åtta månader tidigare, och den andre kunde inte bevisa att han hade varit i Tyskland i tre år. EU-domstolen ansåg att det strider mot den fria rörligheten för EU-medborgare att på detta sätt göra studiefinansieringen beroende av ett enda villkor. Enligt EU-domstolen innebar kravet att finansiering orättmätigt nekades studenter som, även om de inte uppfyllde treårsvillkoret, hade starka sociala och ekonomiska band till det tyska samhället (C-523/11 Prinz).

Barn till gränsarbetare

Även om det är tillåtet att använda bosättningskrav för att avgöra vem som har rätt till studiefinansiering, kan sådana krav få negativa konsekvenser för barn till gränsarbetare. Dessa barn bor i ett land, men deras föräldrar arbetar i ett annat land och betalar sociala avgifter där.

År 2009 väckte kommissionen talan mot Nederländerna eftersom endast studenter som hade bott i Nederländerna under minst tre av de senaste sex åren var berättigade till stöd för studier utomlands. Enligt EU-domstolen var detta bosättningskrav alltför kategoriskt och utgjorde en form av indirekt diskriminering (C-542/09 kommissionen mot Nederländerna).

Några år senare bad en luxemburgsk domstol EU-domstolen att klargöra om en medlemsstat kunde neka barn till gränsarbetare studiebidrag. EU-domstolen bekräftade att ett sådant villkor utgör indirekt diskriminering. För att förhindra ”studiebidragsturism” slog domstolen fast att det dock är tillåtet att kräva att föräldern har arbetat i medlemsstaten under en viss minimiperiod (C-20/12 Giersch m.fl.).

Internationella studenter

År 2013 begärde en tysk domstol vägledning i ett fall som rörde en tunisisk medborgare vars ansökan om tyskt studentvisum upprepade gånger hade avslagits, trots att han uppfyllde alla antagningskrav och inte utgjorde något hot mot den allmänna ordningen, den allmänna säkerheten eller folkhälsan. EU-domstolen fastslog att medlemsstaterna är skyldiga att ta emot tredjelandsmedborgare som vill stanna för studier i mer än tre månader så länge de uppfyller EU:s villkor för antagning. Att införa ytterligare krav skulle undergräva EU:s arbete för att främja rörlighet bland internationella studenter och för att etablera EU som ett globalt centrum för utbildning (C-491/13 Mohamed Ali Ben Alaya mot Tyskland).

Slutsats

Dessa domar visar tillsammans hur EU-domstolen konsekvent strävar efter att skydda unga människors rättigheter och främja rörligheten för studerande runt om i EU.