Byggnadernas historia

EU-domstolens första år i Luxemburg

I samband med att Liège och Bryssel diskuterades som möjliga säten för Europeiska kol- och stålgemenskapens (EKSG) institutioner, valdes Luxemburg år 1952 som provisoriskt säte. Det officiella beslutet om EU-institutionernas placering fattades vid Europeiska rådets möte i Edinburgh år 1992, då Luxemburg blev EU-domstolens permanenta säte.

År 1952 ställde Luxemburgs regering Villa Vauban till EU-domstolens förfogande. Denna byggnad belägen i Luxemburgs stadspark inhyste, tillsammans med två andra byggnader, EU-domstolens 57 anställda.

År 1959 erbjöd Luxemburgs regering EU-domstolen en större byggnad på Côte d’Eich, som ägdes av Luxemburgs biskopsstift. Den nya byggnaden var tillräckligt stor för att inhysa all EU-domstolens personal.

Flytt till Kirchbergplatån

I takt med att Europeiska gemenskaperna växte, i synnerhet inför den första utvidgningen år 1973, ökade antalet anställda vid EU:s institutioner. Detta ledde till att Luxemburg började utveckla Kirchbergplatån för att samla alla EU-institutioner på ett ställe. Det var också på Kirchbergplatån som EU-domstolens permanenta byggnader kom att uppföras.

År 1972 flyttade EU-domstolens 223 anställda in i Palais-byggnaden. Denna byggnad uppfördes på Kirchbergplatån av den luxemburgska staten särskilt för EU-domstolen. Palais-byggnaden ritades av de belgiska arkitekterna François Jamagne och Michel Vander Elst i samarbete med den luxemburgske arkitekten Jean-Paul Conzemius och den invigdes officiellt den 9 januari 1973. Färdigställandet av Palais-byggnaden innebar att EU-domstolens ledamöter och personal äntligen fick en arbetsplats som var byggd specifikt efter deras behov.

Utbyggnader av Palais-byggnaden

I slutet av 1970-talet hade EU-domstolen blivit trångbodd på grund av en växande personalstyrka. Detta innebar att EU-domstolen behövde hyra kontor i andra EU-byggnader. EU-domstolens lokalbehov ökade ytterligare när nya medlemsstater anslöt sig till EU – Grekland (1981), Spanien och Portugal (1986), Österrike, Finland och Sverige (1995) – samt med inrättandet av förstainstansrätten (1989). Antalet anställda ökade från 626 år 1988 till 837 år 1994.

För att lösa denna situation uppfördes tre nya byggnader i anslutning till Palais-byggnaden mellan år 1985 och år 1994. Dessa byggnader ritades av de luxemburgska arkitekterna Paul Fritsch, Jean Herr och Gilbert Huyberechts i samarbete med den italienske arkitekten Bohdan Paczowski.

• Erasmus-byggnaden, invigd den 5 oktober 1988
• Thomas More-byggnaden, invigd den 12 februari 1993
• Themis-byggnaden, invigd den 15 september 1994

Till följd av att asbest påträffats i Palais-byggnaden utrymdes den år 1999 och EU-domstolen blev på nytt tvungen att hitta tillfälliga lokaler till sina anställda. En provisorisk, monteringsfärdig byggnad som kallades ”T-byggnaden” uppfördes för att inrymma EU-domstolens språkavdelningar under perioden 1999–2019.

Stora utbyggnader och renoveringsarbeten

Mot bakgrund av de lokalbehov som förväntades inför den stora utvidgningen år 2004 beslutade EU-domstolen och luxemburgska myndigheter att, parallellt med asbestsaneringen av Palais-byggnaden, starta ett omfattande byggprojekt.

Det nya projektet sammanföll med en ändring av EU:s fastighetspolicy: EU-institutionerna förväntades nu äga sina lokaler, istället för att som tidigare ha förlitat sig på att värdländerna tillhandahöll byggnader. EU-domstolen började därför tillämpa ett hyrköpssystem för att förvärva sina byggnader.

På begäran av luxemburgska myndigheter ritade den franske arkitekten Dominique Perrault ett modernt byggnadskomplex där en renoverad Palais-byggnad och ett offentligt utrymme med förhandlingssalar som är öppet för allmänheten utgör kärnan. Andra delar i byggnadskomplexet är:

• En rektangulär ”ring” (Anneau) avsedd att inrymma kontoren för domstolens ledamöter.
• Två nya torn avsedda att inrymma EU-domstolens tjänsteavdelningar.
• Ett Galleri som förbinder samtliga byggnader med varandra.

Byggnadsarbetena påbörjades i slutet av år 2003. Den 1 maj 2004 anslöt sig 10 nya medlemsstater till EU och tillströmningen av ny personal innebar att EU-domstolen tillfälligt hyrde en annan byggnad utanför sitt byggnadskomplex. En tillbyggnad, kallad ”T2”, gjordes också till T-byggnaden för att inrymma juristlingvisterna från de nya medlemsstaterna.

Den 4 december 2008 var renoveringen av Palais-byggnaden slutförd och Anneau, Galleriet samt två torn – Comenius-tornet och Montesquieu-tornet – var färdigställda och kunde invigas. EU-domstolens golvyta mer än fördubblades från 85 000 m² till 200 000 m². Antalet förhandlingssalar ökade från 5 till 11 och antalet kontorsplatser från 1 000 till 2 200.

Denna utbyggnad möjliggjorde en renovering av Erasmus-, Thomas More- och Themis-byggnaden, som åter togs i bruk år 2013.

Rocca-tornet: ett nytt kapitel för EU-domstolen

Rumäniens och Bulgariens (2007) samt Kroatiens (2013) anslutning till EU ledde till en ökning av EU-domstolens arbetsbörda och till att antalet domare och anställda ökade. Tre nya generaladvokater började tjänstgöra vid domstolen (2015), och från år 2016 inleddes en stegvis fördubbling av antalet ledamöter i tribunalen.

För att kunna tillgodose de lokalbehov som detta medförde inleddes byggnadsarbeten för att uppföra ett tredje torn våren 2016.

Rocca-tornet är med sina 29 våningar och 118 meter Luxemburgs högsta byggnad.

Rocca-tornets invigning i september 2019 utgjorde en viktig milstolpe i EU-domstolens historia, eftersom all personal nu åter är samlade under ett och samma tak.