Mångspråkigheten vid handläggningen av mål
De språkregler som EU-domstolen tillämpar har utformats för att ge alla EU-medborgare tillgång till rättskipning på sitt eget språk. Tillgången till rättskipning är således mångspråkig. Domstolen är tvungen att behärska samtliga officiella EU-språk för att fullgöra sitt uppdrag. Den tillämpar en rationaliserad mångspråkighet vid sin handläggning av målen och offentliggör därefter sina avgöranden på samtliga officiella EU-språk.
Systemet för hanteringen av mångspråkigheten vid EU-domstolen bygger på att det för varje mål utses ett rättegångsspråk. I alla typer av mål (mål om förhandsavgörande, mål om direkt talan, mål om överklagande) är det det språk som används i den handling genom vilken målet inleds (begäran om förhandsavgörande, ansökan, överklagande) som avgör vilket som blir målets rättegångsspråk. Det enda undantaget är de förfaranden där domstolen avger yttranden, då samtliga officiella språk utgör rättegångsspråk.
Alla EU:s officiella språk kan således fungera som rättegångsspråk. I ett mål om förhandsavgörande översätts den handling genom vilken målet inleds (eller en sammanfattning av den) till alla övriga officiella EU-språk. Därefter gestaltar sig mångspråkigheten på olika sätt under förfarandet (som inbegriper först en skriftlig del och därefter en muntlig del). Den är inte fullständig (förutom i de förfaranden där domstolen avger yttranden) utan tar sig olika former beroende på vilket språk som är rättegångsspråk samt beroende på vilka intervenienterna och ledamöterna i domstolens dömande sammansättning (den del av den instans vid EU-domstolen som dömer i ett visst mål) är, och vilka språkkunskaper dessa har.
De inlagor som utväxlas under det skriftliga förfarandet har i princip avfattats av upphovsmannen på rättegångsspråket. Medlemsstaterna skriver på sitt officiella språk eller på ett av sina officiella språk och deras skrivelser översätts av domstolens översättare till rättegångsspråket. I samtliga fall översätts rättegångshandlingarna till överläggningsspråket, som för närvarande är franska, så att den dömande sammansättningen kan ta del av dem.
Under den muntliga delen av förfarandet, det vill säga under förhandlingen, gäller samma princip: förhandlingen äger rum på rättegångsspråket. Deltagarna vid förhandlingen (parterna, domarna, generaladvokaten, medlemsstaternas ombud etc.) kan dock ha olika modersmål, vilket gör att det krävs tolkning. Tolkningen sker alltid till och från rättegångsspråket, till överläggningsspråket och till språket i de medlemsstater som aviserat sitt deltagande. Tolkning kan även tillhandahållas till och från det språk som talas av en eller flera ledamöter i den dömande sammansättningen. Det är alltså praktiska överväganden som avgör till och från vilka språk tolkning ska ske vid förhandlingen, och det är endast i de förfaranden där domstolen ska avge yttrande som tolkning sker till och från samtliga språk.
I många mål vid domstolen deltar en generaladvokat som lämnar ett förslag till avgörande som den dömande sammansättningen kan använda som stöd. I praktiken går det till så att förslagen till avgörande skrivs, och därefter läses upp vid ett offentligt sammanträde, på ett av de sex språk som domstolen har störst kunskapstäckning för. Förslagen till avgörande översätts till samtliga officiella EU-språk och publiceras i domstolens rättsfallssamling tillsammans med avgörandet i målet.
Överläggningen sker i princip på ett enda språk, som för närvarande är franska, varefter det avgörande genom vilket domstolen skiljer sig från målet undertecknas på rättegångsspråket av den dömande sammansättningen. Avgörandet översätts till alla de officiella EU-språken så att den mångspråkiga spridningen av rättspraxis kan säkerställas.
Se även
